måndag 28 maj 2012

Kristina Ohlsson / Askungar








En liten flicka försvinner från ett x2000-tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. Flickans pappa blir snabbt misstänkt och alla resurser läggs på att lokalisera honom.

I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd för att en dag återfinnas av mannen som hon först trodde var den prins och befriare som hon sedan barnsben väntat på. Hon vet bättre än någon annan varför flickan är försvunnen, och än en gång förbereder hon sig för flykt.

Polisutredningen leds av den legendariske kommissarien Alex Recht. Vid hans sida finns den ivrige kriminalinspektören Peder Rydh. Och inte minst den civilanställda utredaren Fredrika Bergman, hon som skulle bli violinist men istället hamnade inom polisen och som tvingas kämpa i motvind när hon vill leda bort utredningen från det spår man först slagit in på.

Samtidigt växer fallet och kantas av utstuderad ondska. Utredningsgruppen måste snabbt komma upp i gärningsmannens tempo innan ytterligare liv går förlorade. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan han gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant? Är det henne man måste finna för att få den sista pusselbiten att falla på plats?


Så beskrivs boken, och det stämmer bra.

Detta är Kristina Ohlssons debutroman och det har kommit ytterligare tre böcker i serien – Tusenskönor, Änglavakter och Paradisoffer.

Jag skulle kunna skriva denna bokrecension väldigt kort genom att bara säga följande; Jag beställde de två efterföljande böckerna redan innan jag hade läst klart denna bok. Men okej, jag ska försöka säga några mer ord om boken. Det är en mycket välskriven och kompakt berättelse. Den lilla nackdel jag kan hitta med boken är att jag hade lite svårt emellanåt att hålla reda på de olika personerna. Just detta kändes extra viktigt med tanke på den täta och kompakta berättelsen. Det känns som att författaren är väl insatt i det hon skriver om och det kanske inte heller är speciellt märkligt. Kristina Ohlsson har en intressant bakgrund. Född 1979 i Kristianstad, utbildad statsvetare, jobbat bland annat på Försvarshögskolan, Rikspolisstyrelsen och svenska ambassaden i Bagdad. Nu bor hon i Wien och arbetar med terrorfrågor vid OSSE.

Köp! Läs! Njut!
---
Adlibris
Bokus

lördag 19 maj 2012

Jag känner en som känner en som…


För ett antal år sedan fastnade jag i en tidningsartikel. Fastna är verkligen rätt ord, för jag har många, många gånger funderat och fascinerats över artikeln och fenomenet under åren sedan dess. Artikeln som var i Göteborgs-Posten hette något i stil med ”Sex handslag från presidenten” och beskrev fenomenet att de flesta personer över hela planeten är i snitt sex handslag från varandra. Att man brukar prata om presidenten (som då avser den amerikanske ledaren) och just handslag är bildligt och symboliskt talat. Man kanske skulle kunna kalla det för länkar mellan folk.
     Teorin verkar vara utarbetad under många år och man har naturligtvis kunnat läsa om det i många andra tidningar och på nätet än i GP. Fenomenet brukar också betecknas ”Six degrees of separation” och det har gjorts en film på temat. Olika försök har gjorts på bland annat Facebook för att åskådliggöra saken. Nu finns till exempel en app som heter just ”Six degrees” där man kan söka och se vad man har för kopplingar mellan sig och vissa andra personer. Säkert har de flesta av oss någon gång hamnat på någon okänd persons Facebooksida och förundrats över att man har en eller flera gemensamma vänner.  



I mina funderingar har jag kommit fram till att jag borde vara tre handslag från presidenten – i alla fall på den tiden Bill Clinton var president. Detta genom att jobbade på Volvo i Kungälv. Någon gång på 90-talet kom den amerikanske ambassadören i Sverige på besök för att den då moderna fabriken skulle visas upp. Jag har naturligtvis hälsat på chefen där jag jobbade, chefen har hälsat på ambassadören och ambassadören har såklart skakat tass med presidenten som har sänt ut honom på posten i Stockholm.
     Jag har säkerligen varit x antal handslag från andra amerikanska presidenter och kanske tre eller färre handslag från Bill Clinton genom någon annan kedja av länkar. Troligt är väl att det finns folk i min närhet som jag känner som i sin tur har få eller färre kopplingar till presidenten. Det finns många yrkesgrupper som har enorma kontaktnät i Sverige och internationellt. Om inte annat så har jag under det senaste decenniet träffat några ambassadörer och andra ambassadfolk. Dessa rör sig med många kontakter, inte minst genom att de byter tjänstgöringsland relativt ofta. I mitt nuvarande arbete har jag kommit i kontakt med många utländska personer, även om kopplingen västerut mot just amerikanske presidenten inte är så stark där.

Egentligen kan jag tycka det är mycket mer fascinerande att vara några få handslag från vem som helst i världen än just amerikanske presidenten eller någon annan känd person. Nu för tiden reser de flesta mycket och kontaktytorna över världen ökar. Om man tänker på de handslag som vem som helst har gjort på nära håll, kanske i sin egen stad eller landsdel, så är kontakterna och länkarna väldigt omfattande. De flesta känner också folk som bor på andra ställen eller i andra länder – detta genom att folk flyttar, arbetar, reser...
     Många gånger tycker jag att mina egna kontaktytor är rätt små, men tänker man på att man har haft några jobb, gått i några skolor och även har flyttat några gånger så har det ju handskakats en del. För att visa på kontaktnätet i sin enkelhet kan man isolera en mindre grupp man känner. Jag har idag ca 30 kollegor. Alla dessa har naturligtvis också gått i olika skolor, arbetat på andra ställen och lärt känna andra folk. Många av dem har, liksom jag, flyttat hit till Värmland från andra ställen. Några av dem från andra länder.



De flesta av oss har säkert en hel del internationella kontakter – och de personer man känner ute i världen har alla ett liknande, om än större eller mindre, lokalt kontaktnät där de bor som man själv har.  Jag har i jämförelse med många andra inte rest så vansinnigt mycket men det har ändå blivit lite under åren. I samband med mina studier så har jag vistats en del på Balkan. Flera av mina kontakter sedan dess är nu spridda över andra delar av världen. I mitt nuvarande arbete har jag varit på tjänsteresor i Norge, Tjeckien och Sudan. Jag träffar också folk från stora delar av världen i mitt jobb här i Sverige, speciellt från Afrikas horn, Mellanöstern och Balkan.

Om man bara ser till Afrika, en kontinent som många av oss tycker vi har relativt lite att göra med, så har jag själv kontakter med och känner någon som känner någon som… Detta gör att jag vet att jag har länkar till folk i stort sett hela kontinenten. Tänk vilka kontaktytor dessa personer i sin tur har! Av Afrikas drygt 50 länder är det bara 15-20 som jag inte vet eller kan komma på några kopplingar till. (Är du som min länk i din tur en länk till någon i Mauretanien, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Benin, Mali, Niger, Tchad, Centralafrika, Ekvatorialguinea, São Tomé-Principe, Gabon, Lesotho, Botswana, Zimbabwe, Sydsudan, Mocambique, Madagaskar, Komorerna eller Seychellerna?)

Några andra funderingar angående detta har ploppat upp med tiden. Det kanske inte alls är att så få handslag mellan folk är det mest fascinerande. Minst lika intressant skulle det kunna vara att se kontakten mellan folk i så många steg som möjligt, så länge man kan se hela den obrutna kedjan. Att kunna visa att man känner grannen genom en lång kedja som sträcker sig runt hela jorden är mer komplex än att vara några handslag från presidenten. Det blir lite som med släktforskning – man tar sig så långt bort som möjligt. Tänkbart är också att inte bara se vem man känner utan vem man har känt. Att kunna belägga att jag kände någon som kände någon som … kände Gustav Vasa vore rätt häftigt.

Liksom den där tidningsartikeln jag läste i GP för några år sedan (medan jag åt lördagsmiddag på kinakrogen Tai Lee i Kungälv och väntade på någon kompis) så avslutar jag detta inlägg med att man får fundera på vad ett handslag är och vad man kan byta ut det mot. Handslagen är kanske bildligt talat och man kan ju fundera på hur man drar gränserna för de där länkarna mellan folk. Är det just konkreta fysiska handslag som gäller eller är det när man rent allmänt har tjingsat på någon? Intressant skulle också kanske vara att byta ut det hela och se kopplingar mellan folk som har arbetat med varandra, semestrat ihop, spelat rysk roulett, haft förhållande, snuddat vid varandra, sagt förlåt… och ja, vad som helst egentligen. Det ena mer känsligare än det andra.

Vilka människor har du bekantat dig med under åren?
Hur många handslag är vi från varandra?

Funderingar som dessa gör att man får fler frågor än svar.

onsdag 16 maj 2012

Thomas Bodström - Rymmaren


Thomas Bodström har kunnat titulera sig på mång sätt genom åren; fotbollsspelare, advokat, riksdags-ledamot, justitieminister, bloggare, författare…

Deckar- eller romanförfattare arbetar säkert vanligtvis med något annat innan de har etablerat sig. Skrivandet är ofta något man till en början sysslar med vid sidan av. Det är ganska fascinerande när människor som är kända för något helt annat plötsligt ger sig in i romanskrivandets värld. Frågan är om det alltid blir så bra.



Rymmaren är Thomas Bodströms första bok om den sympatiske advokaten Mattias, polisen Susanne och den mindre begåvade justitieministern Gerd. Det sägs att Thomas har baserat Gerd på den tidigare justitieministern Beatrice Ask.

Så här beskrivs boken:

Miro Segovic fruktar för sitt liv. Hans kusin Vlado har blivit brutalt mördad på Österåkers-anstalten och nu står han på tur.  
Länskriminalchefen Christian Pedersen leder utredningen av fängelsemordet tillsammans med Susanne Dahlgren. Christian är fast besluten att sätta dit de skyldiga, och snart börjar Susanne undra hur långt han är beredd att gå för att lyckas.

Justitieminister Gerd Lundin, pressad efter en rad kritiserade beslut, ser en chans till revansch om hon kräver hårdare tag på fängelserna.

Brottmålsadvokaten Mattias Berglund får via Susanne reda på att allt inte står riktigt rätt till med mordutredningen och tillsammans bestämmer de sig för att avslöja spelet bakom kulisserna.

Samtidigt, på en advokatbyrå i centrala Stockholm, måste Miros advokat Douglas Malm ta ställning till ett uppdrag. Han brukar inte väja för tvivelaktiga metoder, men denna gång kan det sätta hela hans karriär på spel - och i värsta fall hans liv.

Fångarna på Österåker, advokaterna i Stockholms innerstad och ministrarna i Rosenbad - alla har något att förlora i denna täta och verklighetsnära thriller. Vem kan man egentligen lita på? Och är alla medel tillåtna i jakten på rättvisa?
Alldeles i början av boken begås ett mord på ett svenskt fängelse. Några timmar efter att jag hade läst klart boken slog det mig att jag nog inte riktigt visste vem som faktiskt var mördaren. Det spelar ingen roll. Detta är en deckare där dödandet inte har en central placering utan är mer en periferi handling som påverkar det som bär upp historien – nämligen det ofta fula politiska spelet i makten.
     Här får vi följa intrigerna på advokatbyrån, hos polisen, justitiedepartementet, kriminalvården – och förhållandena dem emellan.
     Thomas Bodströms bakgrund märks väl i de delarna som man vet att han är insatt i, juridiken och vad som händer yrkesmässigt hos de olika aktörerna. Berättandet känns ibland lite mer tafatt i det som händer runtomkring.

Boken är ganska trög i början. Efter en tredjedel tyckte jag den blev bättre och sedan var jag fast ett tag. Jag hade därför förväntat mig att rättegång och överklagande i storyn skulle bli spännande läsning där övertaget svängde fram och tillbaks. Jag hoppades att det skulle bli lika gastkramande som mellan Lisbeth Salander och Teleborian i rättegången i Stieg Larssons Millenniumtriologi. Istället tycker jag att det blev lite platt fall i slutet av denna bok. Kanske speglar slutet ändå hur det ofta ser ut…

Jag utesluter inte att jag kommer läsa någon mer deckare av Thomas Bodström, fast jag tänker inte slänga mig över Adlibris eller bokaffären här i stan för att köpa nästa del heller.

~~~~~
Några länkar som kan vara intressanta:

tisdag 15 maj 2012

Så många böcker...

Så långt tillbaks jag kan minnas så har jag tyckt att det är kul med listor hit och dit. Böcker är också kul. Självklart har jag sedan lång tid en lista med böcker. Eller egentligen är det flera listor. En för böcker jag har, en för böcker jag vill ha och en för romaner jag har som fortfarande är olästa. Egentligen är det nog mer än romaner på denna listan. Mer korrekt är nog att det är böcker som jag kallar pärm-till-pärm-böcker, alltså såna jag vill läsa från första till sista sidan utan att hoppa hit och dit.
     På listan över olästa böcker finns det just nu 81 stycken. I vanlig ordning läser jag flera böcker samtidigt. Funkar bra om det är olika genre men inte bra om det blir till exempel två deckare.

Ikväll eller imorgon räknar jag med att läsa ut Rymmaren av Thomas Bodström. Ett utlåtande kommer väl här i bloggen i vanlig ordning. Självklart kan jag inte bara hålla mig till de andra fyra böckerna sedan utan kommer börja läsa det senaste nyförvärvet - Askungar av Kristina Ohlsson. Hon hyllas ju nu överallt verkar det som och jag tycker hon har en väldigt spännande bakgrund.

lördag 5 maj 2012

Om en bok – Eva Sohlman: Arabia Felix i terrorns tid – Resor i Jemen



Eva Sohlman är en svensk journalist född 1972, bosatt i Stockholm. Hon har bland annat arbetat för Reuters och Sveriges Radios Eko-redaktion. Hennes artiklar har publicerats i New York Times, Washington Post för att nämna några tidningar. De senaste åren har hon skrivit artiklar för The Economist, Tidningen Fokus och arbetat för TV8.

Hennes bok ”Arabia Felix i terrorns tid – Resor i Jemen” beskrivs så här:

Jemen har kallats Arabia Felix - Det lyckliga Arabien. Idag är det mera känt som "de tre K:nas land" - kalasjnikovs, khat och kidnappningar - där fattigdom, medeltida klankultur och konservativ islam existerar parallellt med dagens IT-samhälle.
Eva Sohlman har gjort åtskilliga resor till Jemen. I Arabia Felix i terrorns tid skriver hon om landets kontroversiella samarbete med USA i dess "krig mot terrorismen" och utforskar Usama bin Ladins rötter. Hon intervjuar några av de mäktigaste shejkerna och religiösa ledarna, liksom landets president och premiärminister, hon går på khatfester och vapenmarknader och reser till Drottningen av Sabas förbjudna tempel. Hon träffar kvinnor som öppenhjärtigt berättar om vad de tycker om könsrollerna i det traditionsbundna samhället och intervjuar fångar inne i huvudstaden Sanas kvinnofängelse.
Eva Sohlman har skrivit en personlig och medryckande bok med avsikt att ge oss en nyanserad bild av ett kulturhistoriskt rikt land i en tid präglad av västvärldens rädsla för terrorism.

Är man intresserad av Jemen, arabisk historia, Drottningen av Saba, islam, terrorism eller Usama bin Ladins bakgrund så kan jag absolut rekommendera denna bok.

Eva Sohlman får genom till synes slumpmässiga händelser och ovärderliga kontakter tillträde till flera förbjudna områden. Hon får också möjlighet att träffa och intervjua högt uppsatta personer – som presidenten, ministrar, shejker och så vidare.

Hela boken är intressant. Som vanligt fastnar man ändå för vissa områden. Jag tycker det var riktigt intressant att läsa om hur hon träffar Jemens judar i deras hemby Raydah. Tidigare hade jag ingen aning om att det fanns judar i denna del av Arabiska halvön. Minoriteten är visserligen bara några hundra idag. Många har lämnat Jemen sedan de efter Israels självständighet 1948 har lockats dit. Detta i en dragkamp där de också har lockats över till New York. Det mest intressanta är att denna minoritet judar enligt legenden är ättlingar till Drottningen av Saba. De anses också vara den mest autentiska gruppen judar i världen tack vare att de har bevarat sina tusenåriga traditioner och seder intakta.

Intressant är också kapitlen om hur Eva försöker träffa Usama bin Ladins släktingar och när hon besöker den farliga provinsen al-Jawf. Boken genomsyras i sin helhet av den nyfikenhet och som jemeniterna visar mot västvärlden samtidigt som de verkar skeptiska. Genomgående framträder också könsrollerna och de sociala koderna för att ta sig fram tassandes på tå i det jemenitiska samhället.




Visa större karta

Jemens historia är omfattande och spännande med gamla kungadömen, karavaner och blodsfejder. Förhållandet mellan västvärlden och Jemen har varit svårt efter 11 september-handlingarna med kopplingarna till bin Ladin, president Salehs vägran att fördömma Iraks invasion av Kuwait, samt de två terroristattackerna mot två utländska fartyg utanför Jemens kust – först mot det amerikanska krigs-fartyget USS Cole år 2000 som dödade 17 soldater vid Aden, och sedan mot den franska oljetankern Limburg två år senare då en besättningsman omkom. Boken är skriven 2007 och känns således något inaktuell då den arabiska våren sedan dess har dragit fram vilket bland annat har resulterat i avsättandet av Jemens president. En ny, eller uppdaterad, bok om Jemen är välkommen – gärna av Eva Sohlman.

~~~
Några länkar:

"För att tävla på engelsk mark, tränar vi på argentinsk mark"

Häromdagen skrev jag ett inlägg om Falklandskriget. Att det har gått 30 år har uppmärksammats på flera sätt, kanske på gott men absolut på ont sätt.

Dispyten mellan Argentina och Storbritannien har eskalerat en del den senaste tiden, bland annat då olja har hittats runt öarna. Storbritannien skall också ha skickat sitt krigsfartyg HMS Dauntless i riktning mot södra Atlanten. Argentina och vissa sydamerikanska länder vägrar ta emot fartyg från Falklandsöarna i sina hamnar, och detta verkar också gälla brittiska fartyg som har varit vid Falklandsöarna.

De senaste dagarna har konflikten mellan länderna uppmärksammats mycket då Argentina har producerat en reklamfilm inför OS i London. I filmen ses en argentinsk idrottare träna inför OS på Falklandsöarna. Filmen avslutas med orden ”För att tävla på engelsk mark, tränar vi på argentinsk mark”. En stilla undran är hur argentinska idrottare och tränare kommer att tas emot i London senare i sommar.




Visa större karta