En man som heter Ove

Nix, detta inlägg handlar inte om Fredrick Backmans populära bok ”En man som heter Ove”, vilken för övrigt ligger oläst i min bokhylla, utan om en högst verklig man i mina kvarter.

För två veckor sedan, eller kanske det bara var halvannan, stod jag en dag och väntade på bussen för att åka in till centrum, eller ”ner till stan” som jag brukar säga i mer informella sammanhang. En man med rollator kommer mot mig där på trottoaren. Han säger något om det för dagen omväxlande vädret. Jag, som normalt inte börjar prata vitt och brett med folk hur som helst, svarade något om vädret och frågade om han också skulle ta bussen. Väl stående där med min käpp tänkte jag stilla vad det var som gjorde att denne man började prata med mig. Var det kanske just käppen och att vi på något långsökt sätt var lite av ”kollegor” då han var stadgad vid sin rollator, eller var det att jag, likt Karl-Bertil i Tage Danielssons saga ”Sagan om Karl-Bertil Janssons julafton”, har en ärlig uppsyn? Kanske var det gammalt hederligt ”bonnhyfs” som avgjorde.

Vi hann prata med varandra en hel del innan bussen kom och under färden satt vi bredvid varandra och fortsatte vårt samtal.

Det råkade sig så att vi någon timme senare hamnade på samma buss hemåt från centrum, något vi inte upptäckte förrän vi båda gick av vid samma hållplats. Eftersom vi hade tagit bussen tillhörande en annan linje än bussen till centrum hade vi nu ett par, tre kvarter att gå. Vi hade sällskap ända till min ingång och vi pratade hela tiden.

Så gick det till när jag träffade på och blev kompis med denne man. Jag hann få reda på att han heter Ove, hade fyllt 89 år dagen innan, hade kört bil ända till förra året, kom från Munkfors från början och hade orienterat tidigare i sitt liv. Och en hel del annat. Jag tycker detta var ett riktigt roligt möte och jag berättade för min sambo om Ove.

 

Idag när sambon och jag gick till affären så stod Ove utanför affären tillsammans med en kvinna. ”Hallå Ove”, sa jag och vi pratade på. Min sambo hälsade och påpekade att hon hade hört talas om honom. Kvinnan bredvid Ove visade sig vara Oves fru Kerstin, som för övrigt fyller 86 imorgon. Jag förstod på henne att Ove hade berättat om hans och mitt första möte för henne, på liknande sätt som jag hade gjort för min sambo. Där stod vi fyra och pratade en stund om allt möjligt.

Tänk vad roligt det kan vara med möten ibland!

Sjukskrivning

I förrgår, den 17:e juni, hade jag varit sjukskriven i ett år. Det är mycket det. Jag undrar vid vilken tid man sällar sig till skaran ”långtidssjukskriven”. Där är jag såklart även om jag själv, min arbetsgivare, läkaren och Försäkringskassan ser ett slut på det.

Jag har inte varit sjuk och borta från jobbet så mycket förut. Några dagar här och där, med en sån där otäck manlig förkylning och dylikt. Det tidigare ”rekordet” var dock ungefär ett halvår. Det var 1991 när jag var 21 år. Då fick jag en infektion/blodförgiftning och gjorde en hjärtoperation, således ungefär som nu förra året. Vid nuvarande sjukskrivning är det dock sviterna av stroken som har gjort det utdraget.

 

Jag på "Kärleksbron" i  Karlstad tidigare i våras.

Vid ett års sjukskrivning så sjunker stödet från Försäkringskassan från 80% av lönen till ca 75 %. Man måste dock ansöka om den nya ersättningen. Det har jag gjort men inte fått något beslut på än, så det blir intressant att se utbetalningen från FK nästa vecka. Försäkringskassan har dock beviljat ekonomiskt stöd från 15 augusti och 3 månader framåt. Då, i augusti, börjar jag arbetsträna, några timmar i veckan till att börja med för att i november förhoppningsvis ha kommit upp i 25 % av min normala tid.  Så liksom ljus och mörker står still en stund och skiftar efter midsommar imorgon, så är jag själv i en brytpunkt. Skillnaden är väl dock att det för min del är det ljusa som kommer och det mörka som går. Om allt går som det skall vill säga. Fast det är klart att det gör.

Studentcortège

Igår var det exakt 25 år sedan jag tog studenten. Sedan dess har det blivit lite elegantare, med bal, finare kläder och annat. Igår var det studentbal i Karlstad. Då var det ett gyllene tillfälle att vara på stan med kameran för att se alla uppklädda och fina studenter åka i cortège genom centrum. En nära väns yngsta dotter var på väg i en av de där bilarna men i rådande trafikstockning och kaos så missade jag henne helt.
Här kommer ändå ett antal foton på andra studenter på väg till balen. Och lite publik, och en och annan ordinarie trafikant som hade oturen (?) att komma mitt i kaoset.

I vanlig ordning; är det någon som, av någon anledning, vill att något foto tas bort i bloggen så mejla mig på christian.berghanel@yahoo.se så ordnar jag det.

Att gå med käpp – och betrakta betraktaren

Jag med käpp idag, 3 juni 2014.

Det här inlägget handlar mer om generaliseringar, förutfattade meningar och syn på medmänniskor – än det rent tekniska eller fysiska att gå med käpp.

Man ska inte generalisera andra människor. Det vet jag och det vet nog de flesta andra. Men säkerligen gör vi det allihop. Dom där i x-land gör si, de på landsbygden gör så. ”Dagens ungdomar” och ”alla pensionärer som” och så vidare, och så vidare. Som uppväxt i Kungälv var det alltid ”fel” och ”rätt” sida älven mellan Kungälvs- och Alebor…

Efter att ha legat på sjukhus flera månader efter min stroke förra året tog jag mig från rullstol, via några mellansteg, till att gå med käpp. När jag går hemma använder jag inget hjälpmedel. Jag har också provat att gå utan käpp utomhus några gånger. Det går bättre och bättre.

Den största anledningen till att jag fortfarande använder käppen när jag är ute och rör mig är att jag fortfarande går dåligt och är både rädd och nära att ramla ibland. En annan anledning till att gå med käpp är något som jag också har hört av andra käpp- eller kryckanvändande människor – nämligen att få lite uppmärksamhet från omgivningen. Det handlar inte om att jag vill att folk ska titta på mig eller tycka synd om mig, utan om att bli uppmärksammad så jag inte blir påkörd, påsprungen eller fälld.

”I min empiriska studie” genom att vara en del av samhället har jag kunnat samla ihop så pass mycket icke-fakta att jag i alla fall kan generalisera om andra människor.

I mina generaliseringar finns saker som är både positivt och negativt. Uppmärksamheten gentemot mig som käppgående verkar svänga hos folk i min omgivning vid ungefär min egen ålder, både hos män och kvinnor, även om det generellt sett skiljer sig mellan könen. För att sammanfatta det något; pojkar och män verkar ha en tendens att inte se speciellt mycket vad som händer runtom dem, till de har nått ungefär min egen ålder, då de blir mer uppmärksamma och behjälpliga. För kvinnor är brytpunkten ungefär i samma ålder – fast här är gången den omvända. Tjejer och yngre kvinnor är de som ser mest och också hjälper en halvkrympling som mig, medan de lite äldre kvinnorna verkar leva i någon tunnel eller egen kapsel.

Vid de tillfällen jag har tappat min krycka har det nästan alltid varit en tjej / yngre kvinna som har plockat upp den åt mig eller på annat sätt hjälpt mig. Detta både på bussen, i affären, såväl som på stan. Går jag på stan eller i gallerian är det mest de medelålders – eller äldre kvinnorna som går rätt ut från en affär eller runt ett gathörn utan att se sig om. De går också rätt fram utan att vika undan för en käppbeväpnad man.  Och just i dessa miljöer är det frekvent att folk stannar mitt i vägen eller utanför en butiksdörr, hälsar och pratar bort en minut – eller halvtimme med varandra. Helst 4-5 samtidigt och gärna med barnvagnar och stora kassar i händerna. Detta kanske dock är mer typiskt för Värmland, jämfört med andra ställen eller i alla fall med därifrån jag kommer. Detta fenomen  är i alla fall något av det första jag reagerade på när jag flyttade till Värmland för sju år sedan.

Men åter till käppen.

I trafiken uppstår situationer som jag kopplar till mina generaliseringar. Bara att gå förbi en busshållplats kan kännas osäkert. Inte nog med att koncentrera sig för att inte vingla ut i vägen, det kan ju stå ett gäng skolbarn och vänta på bussen. Pojkarna gör såklart ”som pojkar gör” – putter varandra och vevar med sina väskor eller gymnastikpåsar.

När jag ska gå över en gata så kommer ju en potentiell fara från sidan i form av bil. Män med nyss taget körkort och några år uppåt ska vara tuffa såklart. De ser mig i alla fall oftast. Kanske saktar in lite men skall naturligtvis köra förbi (bakom) mig innan jag har hunnit över vägen. Är föraren en kvinna i min egen ålder och uppåt så är denna allt för ofta en som inte lägger märke till mig. Hon bromsar inte, hon släpper inte ens på gasen. Hon tittar rakt fram och verkar spana åt horisonten, om hon inte samtidigt speglar sig i backspegeln. Hon är ofta så pimpinett att det är svårbedömt vad som först tar i vindrutan, ögonfransarna eller naglarna. Är hon inte pimpinett så sitter hon förmodligen med en rejält slapp stil och röker en cigarett eller pratar i sin mobil.

Allt detta sammantaget betyder antagligen att jag helst socialiserar på gator och torg med yngre kvinnor och äldre män.

Jag försöker ändå se att det finns godhet och uppmärksamhet i alla människor. Dessutom, på gott och ont, - ingen regel utan undantag.