tisdag 31 maj 2016

I träda

Som synes, så är inga inlägg gjorda här på månader. Jag har tagit paus. Bloggen ligger i träda. Om och när det blir fortsättning med fler inlägg här, är frågor som just nu saknar svar.
Det jag sysslar med mest är att komma tillbaks och få en fungerande kontinuitet i mitt arbete efter stroke, blodförgiftning, hjärtinfarkt och hjärtoperationer de senaste åren. Jag arbetar heltid sedan december 2015. Det fungerar ganska bra men jag vill också se att det fungerar över tid.
Vid sidan av jobb går skrivandet mest till släktforskning och ett par andra små projekt.

tisdag 20 oktober 2015

Gurun i Pomonadalen


Nygamla kulturkrockar

Författare: Mikael Bergstrand


Sidor: 397
Utspelar sig år: nutid
Utspelar sig i: mestadels på Österlen
Förlag: Norstedts
Utgiven: 2015

Detta är den tredje fristående delen om Göran Borg och Yogi, efter Delhis vackraste händer och Dimma över Darjeeling. Mikael Bergstrand fortsätter i samma allra mysigaste stil att berätta om kulturkrockarna när Indien möter Sverige genom. Detta genom några fåtal personer, med Göran Borg och Yogi i spetsen. De två första böckerna utspelade sig mestadels i Indien. Nu har scenen flyttats till Sverige, och då främst till Österlen. Göran Borg är åter i Sverige. Nu arbetslös och han dricker för mycket. Förhållandet går inte heller på högvarv. Plötsligt står hans indiske vän Yogi utanför dörren. Tillsammans möter de värme och skepticism från omgivningen, oftast på ett riktigt roligt sätt.

lördag 25 juli 2015

Oui, chef!

En liten mans storhet



Författare: Marcus Samuelsson
Titel: Oui, chef!
Originaltitel: Yes, chef!
Översättning: Margareta Eklöf
Sidor: 336
Utspelar sig år: 1970-2011
Utspelar sig i: Sverige, USA, Etiopien, och framförallt i ett kök
Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2012








Han har lagat mat åt president Obama, han har nått framgång efter framgång inom gastronomin. Marcus berättar (det lilla han vet) om sin första tid i Etiopien, sin uppväxt i Sverige, sin matresa över Europa, till USA och världen runt, och det första besöket hos sina släktingar i Etiopien. Denna, hans memoar, handlar mycket om mat, restauranger, kök och smaker. Men också om uppväxt som adopterad, rasism och att sätta folk i olika fack.

söndag 24 maj 2015

Morsning & Goodbye

En mycket läsvärd biografi

Författare: Magnus Härenstam & Petter Karlsson

Sidor: 441

Utspelar sig år: 1941-2015
Utspelar sig i: lite här och där

Förlag: Forum
Utgiven: 2015


Jag älskade att titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus & Brasse när jag var liten. På senare år har jag ibland tyckt att Magnus Härenstam ”är lite för mycket”i alla fall ordentligt i biografin om honom, och ville läsa vidare hela tiden. Det är en rak och ärlig bok. Massor av glädje och sorg, men alltid rätt på. Kapitlen är ganska korta, ibland bara någon sida, och språket är bra. Det är lätt att hänga med och lätt att vända blad för att komma vidare, och vidare.


Detta är en mycket läsvärd biografi!

lördag 23 maj 2015

Halvtid


Från maj gick jag upp i arbetstid - från 25% till 50, alltså från 10 till 20 timmar per vecka. Timmarna är nu fördelade på alla fem vardagar. 8-12 varje dag. Då månaden inleddes med några röda dagar samt egna semesterdagar var den gångna veckan den första jag gjorde som var hel. Helt halv, eller halvt hel? På grund av min sjukskrivning till följd av blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke och några hjärtoperationer var denna "hela" vecka den första femdagarsveckan på två år.  Lite som hela tillvaron nu då kanske. Halvbra alltså. Eller halvdålig. Fast egentligen är det så klart helbra på halvtid. Det gick, hur som helst, bra med min "hela" vecka. Jag var trött och lite sliten på eftermiddagarna. Det blev några timmars vila eller sömn alla dagar utom en.

Igår, alltså ca 1 år och 9 månader efter stroken, lyckades jag för första gången skriva med min halvlama vänsterhand på datorn. Det blev ett inlägg på Facebook som löd "zzdetta är det första jag skriver med vänster hand sedan stfroken".
Det var nästan bara pekfingret jag använde, men det var vänster. Jag koncentrerade mig så hårt att jag blev riktigt trött efteråt, och fick även ont i armen. Men glädjen var stor.

Att vara halvvägs kan vara helglädjande!

söndag 26 april 2015

Framgång och framåtgående

Även den senaste tiden har det gått framåt med min rehabilitering och återgång till något som kan liknas med ”normalt” leverne.
Vädret har tillåtit mig att gå ut och promenera mer och mer. Att ha igång någon app, som till exempel Endomondo eller Run Keeper, i telefonen som mäter sträcka, hastighet, tempo och lite annat jox när man promenerar kan vara utav både ondo och godo. Det kan vara stressande. Jag använder mig av dessa appar ibland, och för mig är det positivt att se hur gången utvecklas. I veckan som gick tog jag en promenad på 4,65 km. Det var det längsta jag har gått på i alla fall 2 år. För er som inte har följt mig här i bloggen, på Facebook eller på analogt vis; kortfattat så är det bland annat följande orsaker som har satt krokben för mina rörelser sedan vår/försommar 2013 – ett krackelerat stent i hjärtat och därmed totalt urusel ork (typ vila efter 200 meters gång), 5+1 månaders sjukhusvistelse(r), blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke, hjärtoperation, rullstolsberoende, nedstämdhet och pacemakeroperation. Och en eller två sånadäringa manliga hemska förkylningar förstås.   

Efter arbetsträning under hösten har jag jobbat 25% från mitten av december. Vid möte med läkare och arbetsgivare i förra veckan blev det klart att jag skall fördubbla min arbetsinsats till 50 % (20 tim/veckan) från första maj till sista augusti. Därefter är målet att trappa upp ytterligare för att nå heltid innan årsskiftet. Mål är bra, men också insikten att mål är en strävan och inte en absolut sanning.
Jag tycker det är dags att öka på mitt arbete och jag är mycket nöjd över att gå upp på halvtid. Som det är nu är jag ganska trött på eftermiddagarna och mina 2 ”lediga” dagar (förutom helgen), och jag har såklart vissa farhågor om hur det skall bli med orken att fördubbla min tid. Vi har ännu inte gjort upp mer än att jag skall prova att fördela mina 20 timmar på alla vardagar. Skulle det inte fungera så finns möjligheten att justera. Jag vet således inte än vilka timmar jag kommer att arbeta eller vad/vilka som blir min(a) sysselsättning(ar).Min egen idé om tiden är 8-12 varje dag. Enklast för alla. Vi får se.

Under den gångna veckan hade vi brandutbildning på jobbet. Då ingick praktiska övningar att släcka eld, både med släckare och brandfilt. När vår grupp stod där ute på parkeringsplatsen för att få prova att släcka funderade jag hit och dit, fram och tillbaks. Kan jag genomföra detta över huvud taget? Ska jag halta fram där när det är min tur? Ska jag ta med mig käppen? Ska jag smita undan? Hur gör jag med släckare och brandfilt när jag bara kan använda en hand och arm? Ska jag säga till ledaren att jag bör avstå? Ska jag? Ska jag inte? Hur? … Men om jag gör så..?
Till slut hade jag samlat tankarna till att en sån här övning är riktigt bra, och för mig blir det både brandsläckningsövning och övning i rörelse...smidighet …och att utsätta mig för något medan 20 kollegor står och tittar på.
Både brandsläckare och filt använder man bäst med tvåhandsgrepp. Om jag hamnar i en brandsituation kan jag inte vänta på någon tvåhandsperson. Det var bara att köra på. Skulle det gå åt skogen så fanns i alla fall en brandkunnig person på plats, samt kollegor som vet varför jag inte kan röra mig som dem, och som jag vet ställer upp för mig.
Brandsläckaren kunde jag bära till rätt plats när det var min tur, därefter sikta med munstycke och trycka på handtaget med armen på något sätt efter att ha satt mig lite halvt på huk.
Att få brandfilten över en brinnande docka, på rätt sätt, var inte helt lätt – men efter att ha joxat lite var dockan släckt. Käppen slängde jag på backen någonstans bredvid dockan. Hugo brann ju för tusan – det var bara att kasta sig fram!

Jag är glad att jag (vågade) prova på dessa släckningsövningar – och glad att jag klarade av att släcka. Jag är till och med stolt över mig själv!

En bild på mig på parkeringen vid Hjälpmedelscentralen innan jag lämnar tillbaks rullstol och betastöd.


I torsdags eftermiddag gjorde jag något som betyder mycket – som en symbolisk handling som sätter om inte punkt på tillvaron så åtminstone ”komma.” Jag lämnade tillbaks min rullstol och mitt betastöd till Hjälpmedelscentralen. Det var längesedan jag behövde använda både rullstolen och gå-stödet, det senaste året har de mest fungerat som klädhängare här hemma. Jag är oerhört tacksam över att vi i vårt land har den möjligheten att ha sådana här hjälpmedel till låns hemmavid. Men också, såklart, glad och lättad över att ha kunnat lämna dem tillbaks. Jag har tänkt under en bra tid att lämna tillbaks dem, men samtidigt inte velat leka med ödet.


Det finns inga problem – bara ett oändligt antal möjligheter!

lördag 11 april 2015

Kjelle Berka från Högdalen

En riktigt skön biografi/memoar


Författare: Kjell Bergqvist & Hans Christiansen
Undertitel: Kjell Bergqvist berättar för Hans Christiansen

Sidor: 282

Utspelar sig år: 1953-2014
Utspelar sig i: lite här och där

Förlag: Norstedts
Utgiven: 2015



Det var ett tag sedan jag riktigt fastnade i en bok direkt och bara ville fortsätta och fortsätta läsa. Detta är en fantastisk memoar eller biografi! Inte en tråkig stund. Allt berättande är väl som Kjelle är – det vill säga rätt fram utan krumelurer och krumbuktande. Är det något eller någon han tycker är knäpp eller gör något galet så ber han vederbörande fara åt helvete, alternativt delar ut en rak höger. Han stormar in på möten, han klipper till en präst. Och så vidare. Raka högerslag och vänsterkrokar delas också ut verbalt i denna bok, till både folk och etablissemang.

Kjell Bergqvist delar friskt med sig. Från barndom, halvsyskon som dyker upp, ungdomsår med allt för mycket pilsner – till ungdomsflirtar, äktenskap, skilsmässor, barn, bra kollegor, idiotiska kollegor. Glada saker, trista saker. Allt berör. Även om tragiska händelser inte tas med en klackspark så finns förmågan i berättandet att få läsaren att sitta och le. Det är som att det fina plockas ur det fula.

Det är såhär en bra biografi skall vara!