Ett år efter ablationen

När man har en blogg så finns det några sätt man kan se hur folk hittar dit. Man kan se vilka inlägg som är mest lästa och det går att se vad folk söker på Google och andra sökmotorer för att hitta till respektive inlägg. Tittar man på de tio mest lästa inläggen på min blogg så finns där två inlägg som handlar om hjärtfel och ablation. Det finns ytterligare några inlägg som handlar om dessa ämnen som ligger högt på läslistan, om än utanför ”topp 10”. Jag ser många gånger att folk har sökt på ord och fraser som ”ablation”, ”narkos vid ablation”, ”hjärtklappning på natten”, och mängder med andra relaterade funderingar till ämnet. Förhoppningsvis är det några av dessa människor som hittar till bloggen som också känner sig nöjda och mer lugna efter att ha läst inläggen. Det händer att folk kommenterar och några har också hört av sig privat angående det här med hjärtrusningar och ablation.

Det är lite drygt ett år sedan jag gjorde min senaste ablation. Jag har i flera inlägg beskrivit det här med hjärtrusningar när hjärtat slår dubbelt eller tredubbelt mot normalt och det inte slutar av sig själv, och ingreppen jag har gjort för att få bukt med detta. Jag har även i något inlägg skrivit om mitt medfödda hjärtfel och vad läkarna har åstadkommit för att fixa till mig. Här är några av inläggen: Hjärtfel, 120 Beats per minute, Operation Heart Beat, Onormalt normalt och Ablation.

Efter ablation nummer två i slutet av april 2012 har jag faktiskt (peppar, peppar, ta i trä) inte fått några mer hjärtrusningar alls. Däremot har jag ibland känt en viss oro i kroppen. Alla människor har extraslag emellanåt och jag känner och tänker säkerligen på dessa mer än många andra gör. Ibland när det är extra mycket extraslag så känns det som att hjärtrusningarna ska dra igång igen. I vila känner jag också mer av hjärtat överlag. Min hjärtspecialist brukar jämföra hjärtat med en motor. Motorn går bäst när den arbetar och den kan knacka en del när den går på tomgång. Efter den senaste ablationen har jag fått fasa ut mina mediciner, den ena förra sommaren och den andra runt årsskiftet. Jag har blivit ordinerad träning, har fått träffa några sjukgymnaster och har sedan några månader tillbaks tränat på ett gym för att bygga upp styrka och balans i kroppen.

Så, är allting bra? Nja. Visserligen är det bra med arytmin men… Under det dryga året jag till och från hade hjärtrusningarna så hade jag dåligt med ork. Detta kunde enligt vissa läkare också bero på medicinerna. Efter ablationen och utfasningen av tabletterna märkte jag egentligen ingen förbättring av konditionen. Inte ens efter att jag hade tränat på det där gymmet ett tag blev det bättre – utan snarare sämre. Jag hade turen att få träffa min hjärtspecialist från Göteborg när han tillfälligt var och jobbade några dagar i Karlstad för några veckor sedan. Det konstaterades att det nätet (stent) jag har inopererat sedan 2008 (i en tidigare inopererad ledare vid hjärtat) har fått en fraktur eller blivit skadat på något sätt. Detta innebär en förträngning då blodet inte kan flöda som det ska.

Konditionen har sakta blivit sämre under våren och jag märker en ytterligare försämring bara sedan jag träffade min läkare för några veckor sedan. Konkret betyder detta också att i nuläget orkar jag inte gå många meter innan jag blir andfådd och trött. Det är inte speciellt kul att vara 42 år och behöva stanna och vila när man är ute och går, att inte orka gå till och från jobbet utan att vila – normalt tar den sträckan 17 minuter… Jag är uppsatt på kö för att få byta ut det här nätet. Kanske, kanske kan det bli aktuellt med ett ingrepp efter semestern. Det gäller bara att härda ut dit.

 

 

Ablation

Igår kom jag hem efter ett ingrepp och några dagar på sjukhus i Göteborg. I mitt inlägg Operation HeartBeat beskrev jag lite vad operationen eller ingreppet går ut på.

Dagen innan 

Det började i tisdags då jag blev inskriven på Sahlgrenska sjukhuset. Provtagning och EKG blev det, sedan fick jag min säng i ett rum avsett för tre personer. Ena sängen var tom, i den tredje sängen låg en farbror som det senare skulle visa sig snarkade väldigt högt och oregelbundet. Ja, sedan hände väl inte så mycket mer den dagen. Min sambo höll mig sällskap och underhöll mig på avdelningen. Jag kunde inte gå ut från avdelningen då jag hade blivit uppkopplad med telemetri. Detta fungerar ungefär som att man är uppkopplad mot EKG hela tiden. Personalen kan läsa av kurvor och hjärt-frekvens på datorskärmar runt om på avdelningen. Systemet ger också signal om det är något tokigt. De där skärmarna finns lite här och där och om man har långtråkigt så kan man kika hur man ligger till mot andra patienter.

Förberedelser

Dagen efter var det dags för ingreppet. Jag blev väckt med frukost redan klockan sex. Ingreppet var planerat till 12.30 och då måste man ha varit fastande en viss tid. Sedan blev det en lång seg väntan. Först 13.45 var det dags att åka till operationssalen då det hade blivit förseningar vid operationen före min. I operationssalen var det först massa förberedelser. Av med kläder, tvättad med sprit och annat, inklädd i papper och skynken, slangar och sladdar hit och dit. Två läkare och ett gäng andra personer. Så var det dags. Vaken skulle man vara och helt still skulle man ligga under hela ingreppet. Ingen lugnande medicin. Lokalbedövning i ljumsken.

Ingreppet

Det behövdes flera stick för att bedövningen skulle ta hyfsat bra. Efter det så gjordes det tre hål där katetrar fördes in. Tydligen så var det svårt att få in katetrarna för läkarna fick mixtra rätt länge, och det är inte den mysigaste känslan när någon försöker trycka in långa katetrar i ljumsken. Tillslut var katetrarna inkörda och på plats ända uppe i och vid hjärtat.

Ungefär som ser det ut i operationssalen när en ablation görs.
(ej min bild)

Eftersom det finns flera skärmar med kurvor och genomlysningsbild så kan man själv ligga och titta på när katetrarna är inne i hjärtat. Läkarna stimulerar och retar sedan fram extraslag i hjärtat för att lokalisera var de elektriska extrabanorna finns och dessa bränns sedan bort. Det är ganska obehagligt när hjärtat retas och man kan själv följa hjärtfrekvensen, den kan sekundsnabbt hoppa runt mellan 57-98-36-168-70-403… eller liknande. Själva bränningen kände jag av några av de runt tio gånger de utförde proceduren. Det var inte i första hand värmen jag då kände, utan hur ont det gjorde i hela överkroppen. När bränningarna är gjorda så försöker de stimulera igång hjärtklappning igen – om detta inte går så är det positivt och betyder att de har fått bort det som har retat upp hjärtat. Först mot slutet av ingreppet går det att få lugnande och smärtstillande medicin. Vid ablationen i oktober blev jag ganska drogad. Denna gång räckte det med en liten dos, fast det var mest så att skruven jag tittade på uppe i taket blev lite suddig under några minuter.

Efteråt

Efter 3½ timme var ingreppet slut och läkarna bedömde att det hade varit lyckat. Rejält tryckförband i ljumsken, transport till avdelningen med förmaning om att inte resa sig, eller ens lyfta på huvudet, under tre timmar – för att inte ljumsken skall bli påfrestad. Det blev till att äta middag med tallriken på bröstkorgen och skyffla in maten med sked. Saften drack jag ur pipmugg med sugrör. Lite senare på kvällen var jag uppe på benen och det kändes bra, men jösses vad utmattad jag var efter allt som hade hänt.

Hemåt

Dagen efter kändes det också helt okej och jag blev hemskickad. Ett tecken på att man varit i hjärt-sjukvården sedan länge kan ju visas av hälsningsfrasen av läkaren som skrev ut mig, ”Hej, jag heter NN, vi har aldrig träffats men jag har hört talas om dig i över 20 år.”

Nu sitter jag här hemma. Om inget negativt händer så är det jobb redan nästa vecka. Det skall bli skönt att återgå till det normala.

Operation Heart Beat

En fortsättning och uppdatering på förra blogginlägget…

Nu har jag fått besked om att jag har fått flytta fram i kön och blivit prioriterad till en operation nästa vecka. Skönt det, för nu har jag suttit här några dagar, ja i stort sett en vecka, med dubbelt så snabb puls som normalt. Igår hade jag telefonkontakt med Sahlgrenska i Göteborg och idag fick jag pappren med posten.

Operation förresten, det kanske är mer korrekt att säga att det är ett ingrepp. Ingen skalpell skall fram och sprätta upp mig. Det skall bara göras ett litet hål. Ingreppet är av samma typ som jag gjorde i höstas, en ablation.

Att pulsen går upp till dubbel hastighet beror på något som stör i hjärtat och bildar en extra elektrisk bana. Dessa störningar bränns bort. Ingreppet går till ungefär på följande sätt; En kateter med instrument förs in i ljumsken och upp till hjärtat. Läkarna kontrollerar var det finns något som stör de elektriska banorna i hjärtat genom att reta igång extraslag. Därefter bränns dessa störningar bort.

Allt väl så långt.

Det som gör ingreppet jobbigt är att man ska vara vaken hela tiden. Man måste också ligga helt still. Dessutom kan inga lugnande medel användas förrän ganska sent under ingreppet. Allt detta för att hjärtat skall slå i normal takt. Om man sover eller är drogad så är det svårare att ”trigga igång” extraslagen. Förra gången jag gjorde detta ingrepp tog det sex timmar.

Jag ser fram emot när ingreppet är gjort.