Oui, chef!

En liten mans storhet

Författare: Marcus Samuelsson

Titel: Oui, chef!

Originaltitel: Yes, chef!

Översättning: Margareta Eklöf

Sidor: 336

Utspelar sig år: 1970-2011

Utspelar sig i: Sverige, USA, Etiopien, och framförallt i ett kök

Förlag: Bonnier Pocket

Utgiven: 2012

Han har lagat mat åt president Obama, han har nått framgång efter framgång inom gastronomin. Marcus berättar (det lilla han vet) om sin första tid i Etiopien, sin uppväxt i Sverige, sin matresa över Europa, till USA och världen runt, och det första besöket hos sina släktingar i Etiopien. Denna, hans memoar, handlar mycket om mat, restauranger, kök och smaker. Men också om uppväxt som adopterad, rasism och att sätta folk i olika fack.

Söndra och härska

Intressant och detaljerad beskrivning av koloniseringen av Afrika

 

Författare: Henk Wesseling

Titel: Söndra och härska

Undertitel: Uppdelningen av Afrika 1880-1914

 

Originaltitel: Verdeel en heers

Originalundertitel: De deling van Afrika, 1880-1914

Originalspråk: nederländska

Översättning: Joakim Sundström

 

Sidor: 446

 

Utspelar sig år: 1880-1914

Utspelar sig i: Afrika

 

Förlag: Historiska media

Utgiven: 2009

Första utgåva på svenska: 2006

Första utgåva på originalspråk: 1992

(Finns även som pocket på svenska från 2012)

 

Detta är en mycket detaljerad beskrivning av koloniseringen och de europeiska staternas uppdelning av Afrika. Som läsare slås jag av alla olika orsaker till uppdelningen av kontinenten, där det inte bara handlar om erövring utan också att stänga ute andra europeiska länders intressen eller andra handelspolitiska motiv.

 

Beskrivning av boken och författaren:

Uppdelningen av Afrika är en av de mest spektakulära händelserna i modern historia. För européerna var Afrika en okänd kontinent så sent som 1880 men knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien och de dramatiska konflikterna var oräkneliga. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Afrika, Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden i jakten på makt och rikedom.

Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Det är en historia om en av de mest dramatiska händelserna i den europeiska expansionens historia. Omfattande historiska frågor som orsakerna bakom den europeiska imperialismen behandlas också.

 

Författaren Henk Wesseling, som är en internationellt namnkunnig expert på området, redogör för händelseförloppet, analyserar dess verkningar och presenterar sin egen tolkning. Han menar bland annat att det chockerande med uppdelningen kanske inte är vad européerna gjorde utan med vilket lättsinne de genomförde den.

Efter de militära nederlagen mot Tyskland 1870-71 upplevde Frankrike en period av ekonomisk stagnation. Som en lösning på problemen riktade man in sig på en expansiv utrikespolitik och vände sig mot den outforskade afrikanska kontinenten. Det dröjde inte länge förrän Storbritannien, Tyskland, Portugal, Italien och Belgien följde efter och snart var den koloniala kapprustningen i fullgång.

Henk Wesseling är expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Han har även skrivit The European Colonial Empires.

Tyst diplomati

En handbok i diplomati

Författare: Jens Odlander

Titel: Tyst diplomati

Undertitel: Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria

Sidor:291

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: mestadels i Etiopien

Förlag: Atlantis

Utgiven: 2014

Jag har tidigare skrivit om Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar där de berättar om tiden som diktaturens fångar. Jag beskrev då den boken som en blivande reportageklassiker men efterlyste andra synvinklar på denna historia där två svenska journalister hålls fångna i Etiopien.

Jens Odlander var Sveriges ambassadör i Etiopien när Martin och Johan hölls fångna och han var en av dem som både besökte journalisterna i fängelset och arbetade för att de skulle bli frisläppta.

Jens Odlander är son till journalisten Ingemar Odlander (som var SVT och Sveriges Radios förste utrikeskorrespondent i Afrika). Jens har haft flera poster på ambassader mm. Varav några i Afrika. Sedan 2013 är han generalkonsul i Istanbul.

Jens är en bra skribent. Det upptäckte jag redan för några år sedan när han skrev sin blogg ”Från Afrikas horn” inom ramen för UD:s Omvärldsbloggar. Tyvärr är senaste inlägget från mars 2012. Men man kan ju förstå att han har haft annat för sig än att blogga.

Boken Tyst diplomati är inte bara en annan synvinkel på de svenska journalisternas fångenskap. Det är också en bok om Etiopien, Afrikas horn och kanske framförallt om diplomati. Om Johan och Martins bok är en blivande reportageklassiker, så är denna bok, Tyst diplomati, en blivande klassiker och handbok om diplomati. Och en rejäl känga till de som tror att tyst diplomati är detsamma som ingen diplomati.

Analfabeten som kunde räkna

Den skruvade logiken

Författare: Jonas Jonasson

Titel: Analfabeten son kunde räkna

Antal sidor: 415

Utspelar sig år: ca 1928 - 2008

Utspelar sig i: Sydafrika och Sverige

Förlag: Piratförlaget

Utgiven 2013 ( 2014 i pocket)

Efter Jonas Jonassons succéroman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kunde väl knappast någon gissa att nästkommande bok skulle bli skruvad, även den? Eller, just det – det var väl just det man anade.

I denna berättelse möts läsaren bland annat av situationen när både kungen och statsministern åker runt på Stockholms gator i en potatisbil tillsammans med en atombomb och tvillingarna Holger och Holger. En situation mer skruvad än riktigt skruvad. I denna berättelse faller dock det ena ihop med det andra och Jonasson får läsaren att känna logiken i alla skruvade situationer, den skruvade logiken.

Berättelsens alltigenom egentliga huvudperson är Nombeko Mayeri som börjar arbeta som femåring och saknade framtidsutsikter.  Men med den skruvade logiken kan ju allt hända. Nästan.

Likheterna mot ”Hundraåringen” är många, inte på något sätt att det är en uppföljare eller att man möter samma personer, utan  Jonassons sätt att skriva. Boken är underhållande och man får sig ett och annat skratt. Emellanåt kände jag att historien blev lite väl skruvad men ändå värd att se hur det går. Eller på vilket sätt det går. 

438 dagar

En blivande reportageklassiker

Författare: Johan Persson & Martin SchibbyeTitel: 438 dagar

Undertitel: Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

Antal sidor: 377

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: Somalia och Etiopien

Originalspråk: svenska

Förlag: Filter

Utgiven 2013

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Historien om de två svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som fängslades i Etiopien känner förmodligen de flesta till ganska bra efter den intensiva mediebevakningen. De flesta har säkerligen tankar och åsikter om fallet och hanteringen därom.  Inte minst jag själv var kritisk. Dels lite grann för de båda journalisternas sätt att resa via Somalia och sedan illegalt över gränsen till Ogadenprovinsen i Etiopien, men mest för den skanderande massan i Sverige som på olika sätt fördömde UD:s så kallade tysta diplomati, att ”ingen gör något” och att SVENSKAR, gud förbjude, bryter mot ett annat lands lagar och då FÄNGSLAS. Aldrig någonsin hördes berömmande röster över att UD genom olika kanaler lyckades få journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas.

I boken 438 dagar berättar och beskriver Johan och Martin växelvis och parallellt om sina upplevelser i samband med planering av uppdraget om hur olja och företaget Lundin Oil påverkar och drabbar befolkningen i Ogadenregionen, hur de väntar i Somalia, tar sig över gränsen till Etiopien, blir gripna, sin tid i fängelset, och arbetet med att bli fria.

Att Johan och Martin skriver växelvis gör att läsaren lär känna de båda genom både sina egna och den andres ögon. Det gör också att deras skillnader framträder samt hur de kompletterar varandra, både professionellt och psykosocialt.

Johan och Martin går igenom hårda prövningar. Tiden i  Kalityfängelset med psykisk nedbrytning, ont om mat, råttor, dålig hygien, men också väntan i Somalia, skottlossningar, vandringar i öknen, ovissheten om vem som är vän, vem som är fiende.

Det här är en bok som är intressant ur många olika vinklingar, t.ex. kriser på Afrikas Horn, exploateringar i Afrika, journalism, terrorism och tyst diplomati. Allt eftersom jag läste insåg jag att det skulle vara intressant att ta del av denna historia ur andra synvinklar. T. ex. från ambassadören eller ambassadens sida, från Carl Bildt eller UD, nära anhöriga eller journalistkollegor. Men det här är Johan och Martins synvinkel av deras historia.  Samma dag som jag läste bokens sista sidor upptäckte jag att ambassadör Jens Odlander har utkommit med en bok, hans syn på saken. Boken heter Tyst diplomati  med undertitel  Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria. Boken beställdes direkt och anlände min brevlåda igår.

EU:s senaste utvidgning

Europeiska Unionen består som bekant av 28 stater, detta sedan Kroatien anslöts den 1 juli 2013. 
Att Kroatiens anslutning skulle vara EU:s senaste utvidgning är sanning med modifikation.
1 januari 2014 blev nämligen den franska ön Mayotte en del av Europeiska Unionen.

Europeiska Unionen och dess staters yttre territorier. Territorier med blå stjärna är del av EU medan de med gul stjärna står utanför..

Mayotte ligger mellan afrikanska fastlandet och Madagaskar och tillhör geografiskt ögruppen Komorerna. Ön har varit fransk sedan 1841. På 1970-talet hölls folkomröstning i ögruppen om framtida status. Mayotte röstade för att fortsätta tillhöra Frankrike, medan ögruppens övriga tre öar röstade för självständighet. Komorerna blev självständigt 1976 och har alltsedan dess gjort anspråk på Mayotte. 2011 ändrades öns status från collectivité départementale till département (département d'outre-mer) för att 1 januari 2014 också bli en del av EU. 

Karta över Mayotte och närområdet från Google Maps.
Mer om Mayottes inträde i EU finns att läsa på Political Geography Now.

De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

Direktcharter till Mauritius

Förra veckan presenterade Fritidsresor sin stora nyhet för kommande vinter - Charter till Mauritius. Det har sedan tidigare gått att åka till Mauritius med Ving, men då med reguljärflyg.
Fritidsresor börjar sin charter i december 2014. Resan tar 11,5 timmar med Boeing 787 Dreamliner från Stockholm. Mer information finns här.

Mrs Angels tårtbageri

En riktigt onödig bok

 

Författare: Gaile Parkin

Titel: Mrs Angels tårtbageri

 

 

Originaltitel: Baking Cakes in Kigali

 

Förlag: Libris förlag

Utgiven 2009 ( 2011 på svenska)

 

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

 

”Eeh” måste vara ett väldigt vanligt ord i Rwanda! Det är visserligen bra när böcker blir autentiska men det blir i detta fall oerhört jobbigt att se detta lilla ord i 90 % av alla dialogmeningar.

Det verkar som att boken är tänkt som någon typ av feelgood-roman trots att den utspelar sig i Rwanda några år efter folkmordet i landet. Även om det finns (väldigt få) uns av feelgood-känslor i boken så kan jag sammanfatta läsningen med att boken inte gav mig någonting, varken under läsningen eller efteråt.

Varför valde jag ens att köpa och läsa denna boken? Ja, dels var det nog utseendet som faktiskt har feelgood-karaktär. Men störst anledningen var att romanen utspelar sig i Rwanda, vilket jag tycker verkar vara ett intressant land såhär nästan 20 år efter folkmordet och striderna. Dessutom har jag en vän, tillika fd kollega, som bor i landet sedan några år.

När man skall läsa en bok om Rwanda så kommer åtminstone jag att tänka på två ”stora” ämnen som kan dyka upp, folkmordet och aids. Utifrån min synvikel så kan detta bäst beröras genom att gå in på djupet i ämnena eller i stort sätt bara nämna dem för att de ska tas in som något självklart som finns där i bakgrunden. I denna roman blir det ett mellanting – både folkmordet och aids får en del uppmärksamhet men det är för lite för att man ska kunna få en djupare bild och det är för mycket om man bara vill läsa boken för ren nöjesläsning.

Boken kretsar runt Mrs Angel som bakar tårtor på beställning åt folk, och det handlar också om folket som beställer hennes tårtor. Punkt. Det blir varken mer spännande eller roligt än så.

 

Förlaget och Petra Boner och Niklas Lindblad, som står för omslagsbild respektive omslag – borde nästan få något typ av pris för sin formidabla generalmiss att inte sätta ut författarens namn på bokens framsida!. Undra om de kan vänta sig en stämning tro.

Lista över rom från länderna i och runt Indiska Oceanen och Stilla Havet

Förteckning över rom från länderna i och runt Indiska Oceanen och Stilla Havet. (För länderna i Central- och Sydamerika, se förteckning här, och för länderna i Karibien/Västindien finns en lista här.)

Denna lista, liksom de andra, kommer att uppdateras allt eftersom. 

Senast uppdaterad den 22 juni 2013

 

AUSTRALIEN

 

1. Bundaberg Distiller's No 3.
2. Bundaberg Over Proof.
3. Bundaberg UP.
4. Holey Dollar Rum

FIJI

1. Berrys' Fijian Rum 8 Years. En recension finns på dryckesbloggen The Lone Caner där man ger betyget 61/100. Buteljeras i Storbritannien. 
2. Berrys' Fijian Rum 9 Years. Finns i Systembolages beställningssortiment (#87169)och kostar 785 kr för 70 cl. Alkoholhalten ligger på 46%.
3. Berrys' Fijian Rum 10 Years.
4. Fiji Rum Raw Cask 11 Years Old.
5. Samaroli Fiji Rum.
6. Seven Tiki Spiced Rum.

FILIPPINERNA

1. Old Captain 5 Years.
2. Old Captain 8 Years.
3. Old Captain 12 Years.
4. Palawan Blanco Premium Tropical Rum.
5. Tondena Manila Rum Gold.

INDIEN

1. Contessa XXX Rum.
2. Old Monk Gold Reserve.
3. Old Port Rum.

 MAURITIUS

1. Flamboyant Vieux Rhum.
2. New Grove Oak Aged.
3. Tilambic 151 Overproof Rum.
4. St. Aubin Coffee Rum.
5. St. Aubin Red Cane.
6. St. Aubin Vanilla Rum.
7. St. Aubin White Rum.
8. Starr African Rum.

NYA ZEELAND

1. Stolen White Rum.

REUNION

1. Liberte White Rum.
2. Rivière du Màt Traditionell Vieux.

 

SYDAFRIKA

 

1. Jack Tar Superior Dark Rum. 

 

USA / HAWAII

1.  Old Lahaina Gold Rum.

 

 

 

Egen flagga på avlägsen ö

Idag, just idag den 11 maj 2013, hissas för första gången en egen flagga på den avlägsna ön Ascension i södra Atlanten. ”Egen och egen” kan skeptikern tycka med Union Jack i övre hörnet, men detta är förmodligen så egen flagga som det går att få om man är ett av områdena i ett brittiskt översjöiskt territorium (British Overseas Territory). Ascension ingår i territoriet Saint Helena, Ascension and Tristan da Cunha (tre öar och några mindre som är utspridda över ett stort område i Atlanten, mellan Afrika och Sydamerika). Ön har fått sitt namn efter att ha blivit upptäckt på Kristi himmelsfärdsdag (Ascension Day) 1503. Storbritannien tog besittning över ön 1815.

Ascensions egna flagga som hissas för första gången idag
(http://www.ascension-island.gov.ac/wp-content/uploads/2013/05/Raising-the-New-Ascension-Flag.pdf)

Flaggan är av ”standardmodell” för brittiska ”kolonier”, dvs blå med Union Jack i övre vänstra hörnet och områdets vapen i högra delen av flaggan.  Vapnet, som godkändes av Hennes Majestät Drottningen (Elizabeth II) redan i maj 2012, visar symboler för Ascension – som vapenskölden med en stiliserad bild av Green Mountain som dominerar ön och tre fåglar (Wideawake Birds). Vapenskölden hålls upp av två sköldpaddor (Green Turtles).

Det kommer att vara medlemmar av brittiska försvaret (British Armed Forces) som vid en ceremoni kl 10:15 har äran att hissa flaggan vid den administrativa byggnaden på ön. Detta i samband med att man firar Ascension Day.

(http://www.ascension-island.gov.ac/first-ever-ascension-flag-to-fly/)



Ascension ligger mycket avsides från omvärlden. Ön har endast ca 800 invånare. Det finns en brittisk-amerikansk bas på ön och härifrån utgick de brittiska planen när de bombade argentinska styrkor under Falklandskriget (se mitt blogginlägg ”Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna”). Idag mellanlandar flygen mellan Storbritannien och Falklandsöarna på ön. Flygplatsen på Ascension byggdes en gång i tiden ut för att vara reservlandningsbana för NASA:s bemannade farkoster. För att stanna till på ön som turist måste man ha ett tillstånd av den lokala administratorn i förväg.

 

Visa större karta

Franska styrkor i Afrika

Den humana katastrofen i Centralafrikanska republiken är en av de värsta i världen och man kallar oroligheterna den glömda krishärden – få känner till den. Ända sedan 2006 har det pågått en väpnad konflikt om regeringsmakten. I slutet av 2012 så kom rebellerna närmare och närmare huvudstaden Bangui. President Francois Bozizé bad landets forna kolonialmakt Frankrike om hjälp att bekämpa rebellerna. Alldeles efter jul svarade den franske presidenten Francois Hollande att man inte tänker ingripa i Centralafrikas inre angelägenheter, att de dagarna är över. 

Franska styrkor i Mali
(http://www.telegraph.co.uk)

Ganska precis två veckor senare har franska styrkor gått in i en annan av sina forna afrikanska kolonier, Mali. Samtidigt gjorde franska styrkor även en insats i Somalia för att få ut en av sina medborgare som hade varit kidnappad av al-Shabab sedan 2009. Den operationen gick, för att vara rent krass, fullständigt åt pipsvängen. 17 personer ur den terroriststämplade organisationen dödades – men även ett par franska soldater och gisslan.

I Mali har de franska operationerna gått bättre. Rebellerna har börjat trängas tillbaks något. Rebellerna har egentligen bestått av olika grupper geografiskt och över tid. Under våren 2012 delades Mali i praktiken i två delar. Rebeller utropade staten Azawad i april (se mitt blogginlägg om detta). Delar av rebellerna anslöt sig senare till al-Qaidagrupperingar och Azawad som land existerar inte idag (om det nu har gjort det överhuvudtaget). Norra Mali, som idag helt domineras av al-Qaidasympatiserande grupper är det största geografiska område som al-Qaida har haft i sin hand, ett område stort som Afghanistan (vilket de inte hade makten över när de höll till där). Idag blev det klart att Frankrike kommer utöka sin styrka i Mali till 2.500. Det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas förbereder en styrka på 3.000 soldater. Vissa andra länder har också sagt sig beredda på att sända styrkor av olika slag.

Situationen i Mali den 18 januari 2013
(http://www.polgeonow.com)

Rebellerna i Mali har hotat att slå till mot franska mål, och andra länder som blandar sig i landets angelägenheter. Det gjorde man också den 16 januari när en grupp attackerade gasutvinningsanläggningen i östalgeriska In Amenas. Anställda algerier och utlänningar togs som gisslan. Algeriska styrkor ska sedan ha försökt frita gisslan och fullständig kaos har rått. Idag meddelade algeriska myndigheter att den militära aktionen vid In Amenas är avslutad. Det råder fortfarande förvirring om hur många som var tagna som gisslan, hur många som har klarat sig och hur många som har dödats. Ödet för bland annat sex norrmän är ovisst fortfarande.

Kopplat till rebellerna i norra Mali är också den svenske turist som togs som gisslan i november 2011 i en hotellfoajé i Timbuktu tillsammans med en sydafrikan och en holländare. En tysk dödades vid tillfället. UD har hållit tyst om denne svensk, förmodligen med all rätta för att inte äventyra hans säkerhet. Inga nya uppgifter om mannen verkar ha nått media på mycket länge.

Slutligen - två tips på bloggar om intresse finns för att läsa vidare om Mali och Afrika:
Political Geography Now och Ethno Press.

Tack för att du har läst detta inlägg.


 

Brobyggarna av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou

Titel: Brobyggarna

Sidor: 595

Serie: Del 1 i serien om Det stora århundradet

Förlag: Piratförlaget

Först utgiven: 2011

Den här boken faller under kategorin ”kapa gärna bort en fjärdedel av boken och den hade inte blivit sämre för det, kanske tvärtom”. Den faller också under kategorin ”otroligt välskriven roman”.

Detta är den första delen i Jan Guillous nya romansvit om Det stora århundradet. Del två, Dandy, har också hunnit komma ut. Okänt, i alla fall för mig, är hur många delar som är planerade av Guillou.

Brobyggarna handlar om de tre norska bröderna Lauritz, Oscar och Sverre. Historien börjar i slutet av 1800-talet när pojkarna förlorar sin far. De skickas till en släkting i Bergen och blir repslagarlärlingar. Eftersom de visar sig vara ovanligt tekniskt begåvade får de så småningom chans till utbildning i Dresden. 1901 är de utexaminerade diplomingenjörer och de har sin framtid för sig inför det som kommer att bli ”Det stora århundradet”.

Det är tänkt att alla bröder ska återvända till Norge för att återgälda sin utbildning genom att bidra med järnvägsbygget på Hardangervidda. Endast Lauritz följer planerna. Oscar blir bedragen i Tyskland och flyr skamsen till Afrika. Han kommer dock där att arbeta med järnvägsbyggen. Brodern Sverre försvinner tidigt ur berättelsen men lär dyka upp igen i bok nummer två, Dandy.

I berättelsen får man följa bröderna växelvis. Man får ta del av deras yrkesliv som bro- och järnvägsbyggare, men även vad som händer privat med relationer, kärlek, vänner och sociala umgängen. Stora händelser påverkar också bröderna – som unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, samt första världskriget.

Som nämnts inledningsvis är det en mycket välskriven roman. Därmed inte sagt att allting i berättelsen stämmer. Jag har ingen aning om hur järnvägsbyggnation går till, vilka vapen som användes till elefantjakt i Östafrika på 1920-talet eller om segeltävlingarna Kieler Woche någonsin har existerat. Men det gör inget. Guillous detaljrika berättande gör att det är lätt att fantisera sig in i historien. Att det hade gått att kapa bort en bra bit av berättelsen menar jag beror på att boken är så välskriven och detaljrik så att det nästan går till överdrift emellanåt. För egen del tyckte jag att det var riktigt trist att läsa sida upp och sida ner om tekniska lösningar och uträkningar för att få till de rätta vinklarna på järnvägsbroarna i Norge, precis som att det blev totalt ointressant att läsa flera långa och utdragna partier om jakt i olika former i Afrika. Detta gjorde att det emellanåt var trögt att läsa boken. Någonstans i mitten la jag undan boken och rörde den inte på flera veckor. Att faktiskt skumläsa vissa partier kan vara ett bra sätt att ta sig igenom de partier man tycker är onödiga. För boken är verkligen värd att läsa!

------------------------------------

Några länkar:

Adlibris inbunden / pocket

Bokus inbunden / pocket

------------------------------------

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!