Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

Gnistor i Makedonien

"Nam tua res agitur, paries cum proximus ardet"

(Ty det angår dig, när grannens vägg brinner)

Bråk och protester

En gnista har tänts i Makedonien. Igen. En gnista av etniskt bråk och våld. Igår fick jag av en händelse se en artikel frånWashington Post som handlade om hur tusentals människor samlades för att protestera i Skopje mot det uppblossade våldet i Makedonien. Det har helt undgått mig att det under de senaste veckorna har varit våldsamheter mellan albaner och makedonier igen.

(O)sportslig prioritering i svenska tidningar

Om man söker på ”Makedonien” på de stora svenska tidningarnas nätsidor så dyker det i stort sett inte upp någonting om dessa våldsamheter – med ett stort undantag då, på sportsidorna skrivs det att de två högsta fotbollsligorna i landet ställs in på obegränsad tid efter senaste tidens etniska våldsamheter. Bra att det nämns, men som vanligt läser man mest om länderna i Östeuropa och Balkan just på sportsidorna eller nöjessidorna. (Jag kan sätta en stor del av mina bankmedel på att vad svenska medier kommer att skriva om Azerbajdzjan i år så kommer minst 95 % kunna härledas till ett samband med Eurovisionsschlagerfestivalen som hålls i huvudstaden Baku.)    

Bakgrund

Balkan, och i synnerhet Makedonien, ligger mig varmt om hjärtat efter att ha tillbringat en hel del tid där under 2005-2007. Vid ett tillfälle hade jag förmånen att agera valobservatör för OSSE vid lokalval som hölls över hela Makedonien. Dessa val var viktiga då ny kommunindelning hade gjorts och nya regler för den etniska representationen satts upp. Dessa nyheter var en följd av de oroligheter som varade under flera månader 2001 mellan de etniska grupperna i landet.  

1991

Om man backar tillbaks lite så bör det nämnas att Makedonien och Montenegro är de enda före detta områden i Jugoslavien som har brutit sig loss utan att göra det under regelrätt krig. 1991 hölls en folkomröstning om självständighet i Makedonien, vilken bojkottades av etniska albaner och serber i landet. I de albanskdominerade områdena så hölls en egen folkomröstning för självstyre 1992, och i byar i norra delarna av landet uppstod en tendens bland serberna att även införa någon typ av självstyre. En preventiv FN-styrka sattes in i Makedonien där även svenskar fanns med. FN-styrkan drogs tillbaks 1999 efter att Kina hade lagt in sitt veto som direkt följd av att Makedonien hade upprättat diplomatiska förbindelser med Taiwan. (Hurra för diplomati, säkerhetsråd och veto…)

2001

Etniska spänningar fortsatte och våldsamheter blossade upp ungefär 10 år senare som kulmen av missnöjet från etniska albaner som kände sig som andra klassens medborgare. Spänningarna underblåstes av att etniska albaner i Kosovo kom för att hjälpa sitt brödrafolk i Makedonien. När incidenterna blev kända internationellt så reagerade världssamfundet (för en gångs skull) blixtsnabbt för att undvika ytterligare ett krig på Balkan. Javier Solana och vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh spelade en stor roll i medlingarna och att slå in en kil mellan rebellerna och de albanska ledarna i Makedonien och Kosovo. Våldet blossade ändå upp från och till under några månader. I juni 2001 intog rebellerna en förstad till Skopje. Efter protester och kravaller undertecknades så småningom det så kallade Ohridavtalet under där de olika folkgrupperna i landet jämnställs.

2012

Nu har etniskt våld således blossat upp på nytt. Vad är det som gör att det går ca 10 år mellan gnistorna – 1991, 2001, 2012..? Jag kommer att följa med i utvecklingen av detta – det vill säga så gott det går på grund av det svala intresset svenska tidningar visar.