Udda ställen jag har varit på: Transdniestrien

Parlamentet

Transdniestrien är som en plats som inte finns. Platsen som gud glömde. En vit fläck på kartan. Eller kanske en väldigt röd fläck. En plats som är som uppäten av historien eller har stannat kvar i något som inte längre är. 

Karta från Wikipedia

Inbördeskrig och utbrytning

Som jag skrev i det föregående blogginlägget om Bender så är detta en utbrytarrepublik i Moldavien. Det är mycket som är förvirrande med detta område, inte minst namnet. Det finns en uppsjö varianter på landets namn, beroende på nationalitet, språk, stavning och transkribering. En av de vanligaste varianterna är Transnistrien. Namnet betyder ”på andra sidan Dniestr”. Invånarna själva talar mest om Pridnestrovie som betyder ”ett land vid floden Dnestr”. Området tvingades ihop med det övriga Moldavien i en sovjetrepublik som följd av Molotov-Ribbentroppakten 1939. Under glasnosttiden och inför Sovjetunionens upplösning uppstod rumänsk/moldavisk nationalism i Moldavien och det talades om att införliva landet med Rumänien. Detta var inget som folket på andra sidan Dniestr kunde acceptera, och när Högsta sovjet i den moldaviska delrepubliken 1989 bestämde att moldaviska skulle vara det officiella språket och skrivas med latinska bokstäver så svarade folket i Transdniestrien med en folkomröstning om självständighet. Ett inbördeskrig utbröt i början av mars 1992 och varade till slutet av juli samma år. Ungefär 700 personer dödades. Transdniestrien är ännu idag inte erkänt av någon annan självständig stat, men däremot av tre av de andra utbrytarrepublikerna i forna Sovjet – Abchazien, Nagorno-Karabach och Sydossetien. 

Floden Dniestr, Tiraspol på vänster sida

Lenin och rubel

Hit, till Bender och utbrytarrepublikens huvudstad Tiraspol kom jag med tåg sommaren 1996 tillsammans med en vän. Vi kom från Rumänien och Moldavien och skulle vidare till Ukraina och vi hade inte någon aning om det över huvud taget skulle gå att ta sig in i detta område. Väl i Tiraspol fick vi tag på en snubbe i en Lada som kanske var taxichaufför. Vi sa ”hotell” och han körde oss till Hotel Druschba (vänskap) några kvarter bort. Hur det gick till på detta hotell och med incheckningen går att läsa under mitt blogginlägg 5 usla hotell. Två nätter på hotellet blev det innan vi for vidare till Odessa i Ukraina.

Hotellnotan
2 personer, 2 nätter
21.600.000 transdniestriska rubler
ca 317 kr

Badrummet på hotellet

Under de dagar vi var i Tiraspol så gick vi fram och tillbaks på huvudgatan, tittade på folk, betraktade prosovjetiska monument som Leninstatyer, förundrades över deras flagga med hammaren och skäran och deras egna rubler. Vi hade ingen aning om hur blåsta vi blev på pengar då inflationen hade gjort att till exempel 1000-rubelsedeln från 1993 var värd just 1000 medan sedeln med samma valör från 1994 var värd 100.000 rubler. Det var något man tydligen bara visste om.. Vi gick ner till floden och tittade och vi såg flera minnesmärken från inbördeskriget. Det blev också en utflykt till Bender (se föregående blogginlägg). 

Transdniestriska rubler

Utan kontroll

Jag fick verkligen en känsla av att jag var i ett område där det inte fanns någon kontroll. Vem har makten i ett land som inte finns? Att landet fortfarande har sovjetiska symboler gör att känslan finns att de fortfarande lever kvar i något gammalt och inte vill gå vidare. Men det kändes aldrig farligt utan snarare säkert att gå ute på stan. Först hemma i Sverige igen fick jag reda på att det är undantagstillstånd och utegångsförbud vissa tider. Landet har ofta blivit beskyllt för att det tvättas mycket svarta pengar och att det transporteras mycket olagligheter vidare till resten av Europa – att detta helt enkelt skulle vara en inkörsport. Samtidigt har det varit eller är ett område som förser suspekta aktörer med vapen då den ryska 14:e armén har funnits kvar i området under många år. 

Längs huvudgatan i Tiraspol

Återresa?

Om jag skulle ha vägarna förbi i denna del av världen igen så skulle jag inte tveka om att åtminstone ta en kort sväng in i Transdniestrien igen för att kolla läget såhär flera år efteråt.

5 usla hotell

En natt för ett tag sedan när jag inte kunde sova så kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på några kassa hotell jag har bott på. Istället för att räkna får för att kunna somna så försökte jag rangordna de uslaste hotellen. Det var lite kul. Fast jag blev ju inte direkt trött av det utan snarare piggare av minnena. Ju sämre hotell desto mer minnen. Det är samma med de märkliga tågresor man har gjort – som fjärdeklass sovvagn i Ukraina eller lokaltåget i Moldavien med bönder som hade levande kycklingar i sina lådor. Visst minns man dessa resor långt efteråt, men knappt de resorna med moderna tåg i Västeuropa. Minnena från de usla hotellen är inte bara dåliga, utan många gånger lustiga och trevliga i sin uselhet. Här kommer således min "bottenlista" på de uslaste 5 hotellen jag har bott på.

5 Hanul Manuc i Bukarest, Rumänien. (2 nätter sommaren 1996)

Hanul Manuc 1841 (Wikipedia)

Detta är det minst uslaste av hotellen på listan. Egentligen så skulle jag inte vilja ha med det på en lista över usla hotell, fast det blir knepigt med en topplista med bara fyra platser. Detta hotell ligger i alla fall i ett karavanseraj (värdshus/härbärge för karavaner och köpmän) i centrala Bukarest och är byggt 1808. Kåken är full av historia, till exempel lär fredsavtalet mellan Ryssland och Turkiet ha skrivits på här 1812. Man kan ana att det har varit vackert och charmigt på ett sånt där sätt som bara karavanserajer kan vara. Egentligen var det fortfarande charmigt när jag var där. Men… det var som att knacka på de gistnaste portarna, man fick känslan av att rummen inte hade renoverats på mycket, mycket länge och man funderade på om inte sängen var från tiden då huset byggdes. Jag har nog aldrig legat i en sån dålig säng. Den var kort, hård, gropig och var klädd med ett äckligt gammalt tyg. Rummet var gammalt, mörkt och unket. Det var också tillhåll för massa myggor som inte gick att få ut eller ta död på.

Hanul Manuc 2006 (Wikipedia)

4 Hotel Druschba, Tiraspol, Moldavien / Utbrytarrepubliken Transdniestrien. (2 nätter sommaren 1996)

Druschba betyder vänskap, och på något sätt så låg det något i detta. När jag och min kompis kom till Tiraspol med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau så visste vi nästan inget om stället. Vi sa till (svart-)taxichauffören att köra oss till ett hotell. Efter att ha fått slita rejält med gammelsovetisk byråkrati för att fylla i formulär för att få bo på hotellet var det dags att betala. Vi visste att detta område var en utbrytarstat i Moldavien men hade inte en tanke på att de inte godtog moldaviska pengar, eller US dollar. Här kom väl ändå det vänskapliga in när en av kvinnorna i receptionen pekar över gatan där en bank ligger och menar att vi får växla. Hon går med oss till banken – som precis hade stängt då klockan var över tre. Hon knackade och gestikulerade till bankpersonalen som öppnade så vi fick växla trots att banken var stängd! Hotellnotan för två personer och två nätter slutade på 21.600.000 transdniestriska rubler. Det motsvarade 317 kronor.

Hotel Druschba (Panoramio)

Vad gäller det usla i hotellet så framkom det nog främst när vi steg in i rummet. Visserligen var det ett sovrum och ett sällskapsrum och därmed ganska stort. Men rummet var otroligt slitet och unket. Badrummet var värst med handfat, badkar och dusch som knappt hängde ihop. Smutsigt och sprucket. Bidragande till uselheten är ändå att utbrytarstaten kändes som laglöst och som en vit fläck på kartan. Det var som att turista i historien då samhället var sovjetiskt trots att Sovjetunionen upphörde några år tidigare. Väl hemma i Sverige fick vi klart för oss att det var utegångsförbud nattetid i denna republik. Ibland är det bra att inte veta saker förrän efteråt.


3 Hotel Theranda, Prizren, Kosovo. (1 natt våren 2005)

Utsikten från Hotel Threranda
(Eget foto)

Detta hotell hade vi fått rekommendationer om. Jag funderar fortfarande om jag kom till rätt hotell. Det började i foajén, eller alltså det var som en mörk, burrig gammal skrubb med en inte helt intresserad receptionist. Rummet låg en trappa upp eller två. Slitet och med gammalt unket och dammigt överkast och dito soffa. Helteckningsmatta såklart. Det fanns liksom inte någonstans man ville lägga sina grejer eller sätta sig själv. Hotellet låg i ett gathörn i centrala Prizren (visserligen med fin utsikt). Året var 2005. Det betydde att ungdomar drog i gäng i centrum, tyska machosoldater i FN-styrkan skulle visa sig tuffa i sina militärfordon och pansarvagnar. Jag gluttade ut bakom gardinen däruppe på andra våningen. Det var första gången (och hittills enda) som jag har sovit i Kosovo även om jag har varit där flera gånger. Jag fick då känslan av att det inte var ett ställe man skulle vara på efter mörkrets inbrott. Dock kändes det exotiskt och ganska trevligt att morgonen efteråt vakna till sju stycken böneutropare i moskéer runtomkring.

Rummet på Hotel Theranda
(Eget foto)

2 Vid Midsommarkransen, Stockholm. (1 eller 2 nätter 2002?)

Det här är så fruktansvärt så jag nästan har förträngt namn, hur många nätter eller vilket år jag var där. Det finns knappt några roliga episoder alls med själva hotellet. Namnet är som sagt glömt. Om jag minns rätt så låg det inte så långt från Midsommarkransens T-banestation. Vi var där med universitetet för att göra lite studiebesök på riksdagen, UD och annat. Tydligen var det någon mässa eller liknande i stan eftersom vi blev tvungna att ta detta hotell. Heltäckningsmatta. Alltså helt seriöst – varför existerar det fortfarande? Jag hade väl ändå lite tur att få ett enkelrum, och detta var också ganska fräscht för övrigt. Förutom heltäckningsmattan då. Andra fick dela rum och bodde i våningssängar. Det var ändå ett riktigt trist ställe med fet frukostmat. På en av våningarna var det flyktingar eller asylsökande inkvarterade. Inget fel i det – men när folk skiter i att diska och de allmänna köken är helt överfyllda med odiskade och äckliga saker… ja då är det bara snäppet bättre än när man såg någon som klippte andra. I korridoren och där håret dinglade ner på heltäckningsmattan.


1 Hotel Dajti, Tirana, Albanien. (1 natt våren 2005)

And the winner is.. det statsägda socialistiska stalinistiska hotellet i Tirana. Det lär vara privatägt nu men 2005 var det fortfarande staten som ägde stället. Under de kommunistiska åren när Albanien var på gränsen till hermetiskt stängt så lär detta hotellet ha varit det bästa och enda stället utländska dignitärer fick bo på. Man kunde ana den forna socialistglansen i byggnaden, väggarna och den stora foajén. Även de höga våningarna märktes nu, då man fick kånka sin väska upp till tredje våningen eftersom det för tillfället inte fanns någon el till hissarna. Det fanns teve på rummet och hotellet ligger centralt vid huvudavenyn i Tirana. Punkt. För detta är vad som är bra. Frukosten intogs i en restaurang som inte ens var halfull, eller tiondelsfull. Kaffet var både kallt och blaskigt. Kan faktiskt inte minnas om jag åt något. I korridoren på tredje våningen fanns allmänna toaletter. De var inte rengjorda på länge… Rummen var usch, blä och fy. Det fanns någon liten balkong som man inte kunde komma ut på. Där hade duvorna gjort sig hemmastadda och hönsnät satt framför fönsterrutorna. Toaletter ville man helst inte gå in i alls. På min toalett fungerade inte belysningen – och det kändes rätt bra!

Korridoren, Hotel Dajti
(Eget foto)