Mer om ambassaden i Armenien

Regeringen beslutade i onsdags att Sverige ska öppna ambassader i Armenien, Azerbajdzjan och Qatar. Samma dag skrev jag ett blogginlägg om detta.

Som jag nämnde i mitt inlägg är Sveriges ambassadör i Georgien, Diana Janse, idag sidoackrediterad till Armenien. På UD:s Omvärldsblogg ”Utpost Tbilisi” skrev hon igår lite mer om vad som kommer att hända med ambassaden i Armenien. Tanken är att den ambassaden ska ha en chef i form av chargé på plats men att Diana Janse kommer att fortsätta vara Sveriges ambassadör i Armenien med regelbundna resor dit från Georgien.  (Frågan är om chargén då är i form av en chargé d’affaires en pied eller en chargé d’affaires ad interim..?)

Jag funderar lite på varför man väljer att göra såhär istället för att tillsätta en egen ambassadör till den nya ambassaden. Har det ekonomiska eller politiska anledningar, eller finns det något annat som talar för eller emot det ena eller andra sättet?

Att inrätta en ambassad är såklart mycket dyrt. Att låta bli att ha en ambassadör på plats torde ge att det går att spara in pengar, detta genom att hålla ambassaden mindre och helt enkelt låta bli att ha ett residens på orten. Pengar sparas säkert in på andra sätt med denna lösning också, något som får vägas mot omkostnader då den sidoackrediterade ambassadören reser till landet.

En politisk anledning att inte tillsätta en egen ambassadör gissar jag skulle kunna vara att man på något sätt vill poängtera en ståndpunkt. (Tidigare valde man ibland att öppna en legation istället för en ambassad. Sveriges sista legation fanns i Sydafrika under apartheidtiden, detta för att markera att man inte sympatiserade med den dåtida sydafrikanska politiken.) I fallet med Armenien skulle det kunna vara för att trycka på att landet öppnar någon typ av representation i Sverige innan man går fullt ut att tillsätta en ambassadör. Lite av förhandling alltså. Men som sagt, detta är bara lösa spekulationer och funderingar.

 

Visa större karta

Nya svenska ambassader

I dagsläget har Sverige ca 100 utlandsmyndigheter som inkluderar ambassader, representationer, delegationer och karriärkonsulat. Därtill finns runt 400 honorärkonsulat runtom i världen. Ambassader öppnar och stänger allteftersom de politiska och ekonomiska vindarna blåser.

Idag, den 19 juni 2013, beslutade regeringen att Sverige ska öppna ambassader i Azerbajdzjan, Armenien och Qatar.  I dagens pressmeddelande motiveras ambassadsinrättningarna på följande sätt:

”I Sveriges strävan att förstärka närvaron i den sydkaukasiska regionen i Östeuropa har regeringen idag beslutat att etablera permanenta representationer i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Armeniens huvudstad Jerevan.

En sådan etablering ökar förutsättningarna för en aktiv svensk roll i regionen, liksom möjligheterna för Sverige att fortsätta vara en drivande kraft i utvecklingen av EU:s politik gentemot sitt östliga närområde i Europa, Östliga partnerskapet.

För att förstärka närvaron i Gulfregionen har regeringen också beslutat att etablera en permanent representation i Qatars huvudstad Doha. Etableringen ökar förutsättningarna för en fortsatt aktiv svensk roll i Mellanöstern. Sverigefrämjandet är högt prioriterat eftersom den qatariska marknaden har en växande potential för svenskt näringsliv.”

Det här är i mitt tycke bra och intressant. Inte minst med tanke på att jag 2007 blev klar med min Magisteruppsats / D-uppsats på universitetet som handlar om öppnandet av den svenska ambassaden i Makedonien hösten 2005. (Uppsatsen heter: Inrättande av utlandsmyndighet – En fallstudie av svenska ambassadens öppnande i Makedonien.) Inrättandet av en utlandsmyndighet, som jag fick inblick i med både uppsatsskrivandet och praktiken under vårterminen 2005 på det dåvarande sektionskontoret i Makedonien, är en intressant och komplex process. Det ska bli intressant att följa uppstarten av dessa nya ambassader.

I dagsläget sköts Sveriges förbindelser med Azerbajdzjan av ambassadör Mikael Eriksson på Kansliet för Stockholmsbaserade sändebud, KSS.  I huvudstaden Baku finns också ett svenskt honorärkonsulat.

Förbindelserna med Armenien sköts från svenska ambassaden i Georgien då ambassadör Diana Janse är sidoackrediterad till Armenien. I Jerevan är honorärkonsulposten vakant.

Sveriges ambassadör i Förenade Arabemiraten, Max Bjuhr, är sidoackrediterad till Qatar och Bahrain. Det finns inget konsulat eller någon konsul i Qatar i dagsläget, men ambassaden har en kontaktperson i huvudstaden Doha.

---

Se även mitt blogginlägg från 12 september 2012 om öppnandet av tre nya honorärkonsulat i Karibien.

Kvotuttagning Sudan del 3

Förberedelser på plats i Sudan

Det var dags att sätta igång med arbetet redan på morgonen efter att vi kom till Sudan. Vi blev upphämtade av UNHCR:s chaufför och körda till FN-området som låg bakom murar med taggtråd och vakter. Bilen släpptes igenom efter att ha kört igenom en sluss av grindar där säkerhetspersonal tittade under bilen med speglar. Är det inte bara sånt man ser på film?

Det blev ett första kortare möte med UNHCR där vi informerades om hur de arbetar med vidarebosättning och om säkerhetsläget i Sudan. Vi diskuterade också hur vi kommer arbeta tillsammans och var i huset vi skulle ha våra tillfälliga arbetsplatser.

Vidare till ett annat möte i Khartoum, denna gång med Commission for Refugees, COR, som på något sätt är en del av den sudanesiska regeringen och har hand om flyktingfrågor. Vi blev väl mottagna men mötet i sig var ganska stelt. Det kändes som ren formalia med presentation och visitkortsbytande. Men det är väl sådant som rent symboliskt måste göras i sådana här situationer.

Sedan var det dags för lunch och vi åkte tillbaks till FN-området. Skönt med lite tid med bara kollegorna. Några gick till ett kafé en bit bort på gatan, medan jag och en till höll oss på området och gick till kantinen. Den främsta anledningen att vi stannade kvar på området var för att vi hade ”kostymdag” och det kändes inte så bra att gå ut och knalla på gatan i värmen med mörk kostym. Under vårt arbete i Khartoum kom ändå dessa två ställen, FN-områdets kantin och Ozone Café, att bli våra främsta platser för lunch. Det ”turkiska” kaffet med kardemummasmak på kantinen visade sig vara otroligt gott, det bästa under hela resan och ett av det bästa kaffe jag någonsin har druckit.

 

1 sudanesiskt pund.

På eftermiddagen blev det fortsatt briefing med UNHCR. Senare på eftermiddagen åkte vi för att diskutera kvotuttagningen och vissa praktiska saker med den svenske honorärkonsuln. Sent på eftermiddagen for vi tillbaks till hotellet och hade genomgång av dagen och vad som komma skall.  

Under mötet på hotellet drog en av de berömda sandstormarna, haboob, in över Khartoum. Det blev mörkt och mystiskt. Lite domedagsaktigt. Var och en tog det lugnt ett tag och senare på kvällen samlades vi för att äta middag på hotellet. Vi fick också ordnat med de lokala kontantkorten till våra mobiler.

Sandstorm, haboob, drar in över Khartoum. Foto taget från hotellet.

 

Även dagen efter blev upphämtade och körda till UNHCR. (Deras chaufför kom att hämta och lämna oss vid hotellet alla dagar som vi arbetade på UNHCR:s kontor.) Fortsatt möte med UNHCR, bland annat fick vi träffa tolkarna som vi skulle arbeta med under information och intervjuer. Det blev också lite mer genomgång av arbete och säkerhetsläget. Vi tittade också närmare på lokalerna som vi skall använda oss av under arbetet, både intervjurum och där vi skall hålla gruppinformationer. Lokalen där välkomnandet och informationen skall hållas är egentligen någon typ av väntrum. I mitt tycke är lokalen deprimerande och tankarna vandrade till paralleller med ett afrikanskt fängelse (även om jag nu inte har sett något sådant inifrån).

Under dagen blev det också möte på IOM:s kontor (International Organization for Migration.) Det blev en riktigt givande stund, och det mötet hittills som kändes mest seriöst enligt mig. Vidare blev det möte på den svenska ambassaden. Även detta blev ett bra möte med ambassadören och några av de utsända svenskarna. Det blev intressanta diskussioner både om vårt uppdrag och också information om säkerhetsläget i Khartoum och resten av Sudan.

Ambassadörens visitkort.

 

Tillbaks till hotellet och en genomgång av arbetet i stort och smått.  

Idag tog jag min första vätskeersättningstablett. Inte för att jag egentligen kände mig dålig utan mer dåsig. Bättre att förekomma än att förekommas. T har varit förkyld och hängig sedan vi kom till Sudan. J verkar ha känningar av malariatabletterna. Värst drabbad hittills har A-G blivit, idag blev hon illamående och kunde inte göra sin presentation av information till tolkarna. Hon blev dock bättre under dagen.

På kvällen blev det middag i hotellrestaurangen igen. Maten var otroligt god men full kalabalik rådde om vad som gällde med platser, priser med mer. Kypare och deras överordnade i flera led blev inblandade. Det slutade med att de inte ville ha något betalt eftersom kyparen då hade varit tvungen att redovisa att han hade tagit betalt för två rätter som inte fanns… Afrikansk byråkrati? 

Fortsättning följer…

 

Tidigare delar av berättelsen:

Kvotuttagning Sudan del 1

Kvotuttagning Sudan del 2

 

Andra länkar:

IOM

Svenska ambassaden, Khartoum

 

En cool snubbe

I fallet med ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson finns det en person som vi vanliga personer härhemma nog ser som en filur i periferin. För Martin & Johan, deras anhöriga, och för det diplomatiska spelet bakom frisläppandet har han dock varit en centralfigur. Det är Jens Odlander jag pratar om, Sveriges ambassadör i Etiopien.

Ambassadör Jens Odlander, här tillsammans med
dottern Paulina på Gnesta marknad
(http://www.sn.se/nyheter/gnesta/1.1551970)

Vi har sett honom i dokumentärer och inslag i nyheter den senaste tiden. Han har en skön och lite annorlunda stil. När man ser honom ta emot anhöriga till Johan & Martin på ambassaden i Addis Abeba så har han lite maffiaboss-stil där han sitter på altanen och röker – men på ett skönt sätt. Att han inte är maffiaboss förstår man när han tar för sig av smågodiset som någon har haft med sig från Sverige. Sånt äter inte maffiabossar. Ett frånfälle från den annars så sköna stilen var när han kommenterade Martin & Johans första tid i fångenskap med att ”de svävade nog i livsfara ända tills jag steg in i rummet”. Kanske coolt och sant, men icke så ödmjukt.

Väl hemma i Sverige med de frisläppta journalisterna drar han sig undan. Många andra vill synas, lägga fram åsikter och visa sig – Jens skickar ett sms till UD och säger ”Uppdraget slutfört”. Han vänder sig heller inte till DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller någon av de andra drakarna för att framhäva sig. Den första intervjun ger han till tidningen Södermanlands Nyheter, vars reporter han tog kontakt med i samband med att han besökte marknaden i Gnesta. Han tyckte visst att det kunde vara roligt för en lokaltidning att få den första intervjun. Tacka sjutton för det – detta kan säkerligen Södermanlands Nyheter leva på under lång tid framöver.

 

Länkar:

Södermanlands Nyheter "Jens Odlander vilade upp i Gnesta", 17 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander hyllas som en hjälte", 14 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander: Inte orolig att åka tillbaka", 17 september 2012

Svenska Dagbladet "Tyst diplomati innebär inte att man inte gör någonting", 17 september 2012

Jens Odlanders blogg "Från Afrikas horn" (UD:s omvärldsbloggar)

 

 

Lite mer om Etiopiensvenskarna

Det är en hel del snack runt om i media att det tog alldeles för lång tid att få de fängslade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson & Martin Schibbye fria. 14 månader fick de sitta fängslade i Etiopien av sitt straff på 11 år.

Varför hör man inte något lovsjungande över att Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander, övrig personal på ambassaden och UD med fler genom skickligt diplomatiskt arbete faktiskt fick journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas?


 

Etiopiensvenskarna, ambassadstormningar och gripande av t-banerånaren

Det har varit en intressant dag. Nyheter att följa från när och fjärran.

Klockan 11:21 idag så landade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson och Martin Schibbye i Sverige efter 14 månader i etiopiskt fängelse och några dagars rekreation i Istanbul. Senare på eftermiddagen hölls en presskonferens med de två frilandsjournalisterna. Jag såg en del av presskonferensen på teve. (Förlåt min kära arbetsgivare för att jag tog en dryg halvtimme och sysslade med icke arbetsrelaterade uppgifter...) Det ska bli intressant att se vad som kommer ur allt detta. Några korta reaktioner på presskonferensen då; Martin & Johan skötte sig bra. Det märktes på Martin att han förmodligen har ägnat sisådär 14 månader till att förbereda sig för vad han ska säga den dagen han är fri. Inget fel i det. Johan fick frågan om det här att han har poserat med vapen. Svaret blev att det naturligtvis var idiotiskt. Bra, ingen idé att försöka kringgå detta. En annan reflektion på presskonferensen var att det var dåligt ljud, svårt att uppfatta frågorna som Martin & Johan fick. Hur svårt kan det vara att ordna till en presskonferens där ljud fungerar ordentligt när man har haft gott om tid att förbereda sig?

Demonstrationerna i den muslimska världen mot i första hand USA och den kontroversiella filmen som har lagts upp på Youtube har fortsatt. Häromdagen dödades amerikanske ambassadören i Libyen. Protester har pågått utanför amerikanska ambassaden i Kairo under några dagar. Nu har det spridit sig ordentligt. Amerikanska ambassaden i Jemen har stormats. Stora protester i Tunisien, Sudan, Qatar, Iran, Bangladesh.. Även tyska ambassaden i Sudan har stormats och eventuellt satts i brand. Vi får se vad detta mynnar ut i. Amerikanske Sverigeambassadören är på besök i Karlstad i dagarna två, säkerheten har höjts även här.

Den person som rånade en medvetslös man på tunnelbanespåret i Stockholm och fångades på övervakningskamera har troligtvis gripits. Bra det. Han måste ha varit en av Sveriges mest hatade människor den senaste veckan.

Svenskt i Karibien

Att ön Saint-Barthélemy var en svensk koloni en gång i tiden känner väl de flesta till. En och annan känner säkert till att även ön Guadeloupe var svensk under drygt ett år i början av 1800-talet. Vad som hände med de svenska kolonierna i världen är intressant och kanske återkommer jag till det. Detta inlägg ska handla om andra svenska saker i Karibien.

 Igår presenterade Utrikesdepartementet att tre nya honorärskonsulat har öppnat där i Västindien. I och med det så har Sverige konsulat i alla 15 självständiga stater i Karibien. Syftet med konsulaten är främst förbättrad service till svenskar i området, men också att öka Sverigefrämjande satsningar i området. Turismen ökar, inte minst genom svenska seglare. De tre nya konsulaten har öppnat i länderna Antigua och Barbuda, Saint Kitts och Nevis, och Saint Vincent och Grenadinerna. De tre nya honorärskonsulerna är alla medborgare i sina respektive länder.



Honorärkonsul Sylvia O'Mard Camacho
och kabinettsekreteraren Sandra Joseph
(http://www.regeringen.se/sb/d/15727/a/198738)

Antigua och Barbuda

Den utnämnda konsuln heter Sylvia O'Mard Camacho och är bankchef. På UD:s sida om konsulaten skrivs det att exekvaturen av konsuln är undertecknad av Drottning Elizabeth I vilket väl lär vara felaktigt för Elizabeth II (såvida inte Elizabeth I hann underteckna dokument för flera hundra år framöver innan hon dog på Richmond Palace 1603).

Kathleen Allen-Ferdinand
(http://www.regeringen.se/sb/d/15727/a/198738)

Saint Kitts och Nevis

Även här är konsuln kvinna. Kathleen Allen-Ferdinand heter hon och är läkare. Konsulatet finns i huvudstaden Basseterre

 

 

 

Brian Glasgow
(http://www.regeringen.se/sb/d/15727/a/198738)

Saint Vincent och Grenadinerna

I huvudstaden Kingstown har den nye konsuln Brian Glasgow satt upp den svenska vapenskölden vid sitt kontor på revisorsfirman KPMG.

 

 

 

 

 

Ambassadören för alla tre länderna (plus några andra länder i Karibien, Sydamerika och Centralamerika) heter Claes Hammar och är stationerad i Stockholm.

 

Länkar:

UD:s sida om de nya konsulaten
Sveriges Stockholmsbaserade ambassad för ländernai Karibien

 

Benådning och amnesti

Då kom nyheten tillslut – att ”Etiopiensvenskarna” Johan Persson och Martin Schibbye benådas och släpps fria i samband med en allmän amnesti inför det etiopiska nyåret.

Det etiopiska utrikesministeriet meddelar att de svenska journalisterna släpps tillsammans med 1.950 andra fångar. Rykten säger att svenskarna redan är släppta medan andra uppgifter säger att så kommer att ske senare idag eller imorgon. Den svenske etiopienambassadören Jens Odlander svarar inte alls på frågan om Johan och Martin redan har lämnat landet.

Länkar:

Etiopiska utrikesministeriet om nyheten
DN:s artikel
Kolumn från SvD om benådningen




 

Minister- och twitterstyre

I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.

Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.

Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

Bött aj äm svedich

Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.

Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!

Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.

Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).

Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”

I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.

Jag känner en som känner en som…

För ett antal år sedan fastnade jag i en tidningsartikel. Fastna är verkligen rätt ord, för jag har många, många gånger funderat och fascinerats över artikeln och fenomenet under åren sedan dess. Artikeln som var i Göteborgs-Posten hette något i stil med ”Sex handslag från presidenten” och beskrev fenomenet att de flesta personer över hela planeten är i snitt sex handslag från varandra. Att man brukar prata om presidenten (som då avser den amerikanske ledaren) och just handslag är bildligt och symboliskt talat. Man kanske skulle kunna kalla det för länkar mellan folk.

     Teorin verkar vara utarbetad under många år och man har naturligtvis kunnat läsa om det i många andra tidningar och på nätet än i GP. Fenomenet brukar också betecknas ”Six degrees of separation” och det har gjorts en film på temat. Olika försök har gjorts på bland annat Facebook för att åskådliggöra saken. Nu finns till exempel en app som heter just ”Six degrees” där man kan söka och se vad man har för kopplingar mellan sig och vissa andra personer. Säkert har de flesta av oss någon gång hamnat på någon okänd persons Facebooksida och förundrats över att man har en eller flera gemensamma vänner.  

I mina funderingar har jag kommit fram till att jag borde vara tre handslag från presidenten – i alla fall på den tiden Bill Clinton var president. Detta genom att jobbade på Volvo i Kungälv. Någon gång på 90-talet kom den amerikanske ambassadören i Sverige på besök för att den då moderna fabriken skulle visas upp. Jag har naturligtvis hälsat på chefen där jag jobbade, chefen har hälsat på ambassadören och ambassadören har såklart skakat tass med presidenten som har sänt ut honom på posten i Stockholm.

     Jag har säkerligen varit x antal handslag från andra amerikanska presidenter och kanske tre eller färre handslag från Bill Clinton genom någon annan kedja av länkar. Troligt är väl att det finns folk i min närhet som jag känner som i sin tur har få eller färre kopplingar till presidenten. Det finns många yrkesgrupper som har enorma kontaktnät i Sverige och internationellt. Om inte annat så har jag under det senaste decenniet träffat några ambassadörer och andra ambassadfolk. Dessa rör sig med många kontakter, inte minst genom att de byter tjänstgöringsland relativt ofta. I mitt nuvarande arbete har jag kommit i kontakt med många utländska personer, även om kopplingen västerut mot just amerikanske presidenten inte är så stark där.

Egentligen kan jag tycka det är mycket mer fascinerande att vara några få handslag från vem som helst i världen än just amerikanske presidenten eller någon annan känd person. Nu för tiden reser de flesta mycket och kontaktytorna över världen ökar. Om man tänker på de handslag som vem som helst har gjort på nära håll, kanske i sin egen stad eller landsdel, så är kontakterna och länkarna väldigt omfattande. De flesta känner också folk som bor på andra ställen eller i andra länder – detta genom att folk flyttar, arbetar, reser...

     Många gånger tycker jag att mina egna kontaktytor är rätt små, men tänker man på att man har haft några jobb, gått i några skolor och även har flyttat några gånger så har det ju handskakats en del. För att visa på kontaktnätet i sin enkelhet kan man isolera en mindre grupp man känner. Jag har idag ca 30 kollegor. Alla dessa har naturligtvis också gått i olika skolor, arbetat på andra ställen och lärt känna andra folk. Många av dem har, liksom jag, flyttat hit till Värmland från andra ställen. Några av dem från andra länder.

De flesta av oss har säkert en hel del internationella kontakter – och de personer man känner ute i världen har alla ett liknande, om än större eller mindre, lokalt kontaktnät där de bor som man själv har.  Jag har i jämförelse med många andra inte rest så vansinnigt mycket men det har ändå blivit lite under åren. I samband med mina studier så har jag vistats en del på Balkan. Flera av mina kontakter sedan dess är nu spridda över andra delar av världen. I mitt nuvarande arbete har jag varit på tjänsteresor i Norge, Tjeckien och Sudan. Jag träffar också folk från stora delar av världen i mitt jobb här i Sverige, speciellt från Afrikas horn, Mellanöstern och Balkan.

Om man bara ser till Afrika, en kontinent som många av oss tycker vi har relativt lite att göra med, så har jag själv kontakter med och känner någon som känner någon som… Detta gör att jag vet att jag har länkar till folk i stort sett hela kontinenten. Tänk vilka kontaktytor dessa personer i sin tur har! Av Afrikas drygt 50 länder är det bara 15-20 som jag inte vet eller kan komma på några kopplingar till. (Är du som min länk i din tur en länk till någon i Mauretanien, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Benin, Mali, Niger, Tchad, Centralafrika, Ekvatorialguinea, São Tomé-Principe, Gabon, Lesotho, Botswana, Zimbabwe, Sydsudan, Mocambique, Madagaskar, Komorerna eller Seychellerna?)

Några andra funderingar angående detta har ploppat upp med tiden. Det kanske inte alls är att så få handslag mellan folk är det mest fascinerande. Minst lika intressant skulle det kunna vara att se kontakten mellan folk i så många steg som möjligt, så länge man kan se hela den obrutna kedjan. Att kunna visa att man känner grannen genom en lång kedja som sträcker sig runt hela jorden är mer komplex än att vara några handslag från presidenten. Det blir lite som med släktforskning – man tar sig så långt bort som möjligt. Tänkbart är också att inte bara se vem man känner utan vem man har känt. Att kunna belägga att jag kände någon som kände någon som … kände Gustav Vasa vore rätt häftigt.

Liksom den där tidningsartikeln jag läste i GP för några år sedan (medan jag åt lördagsmiddag på kinakrogen Tai Lee i Kungälv och väntade på någon kompis) så avslutar jag detta inlägg med att man får fundera på vad ett handslag är och vad man kan byta ut det mot. Handslagen är kanske bildligt talat och man kan ju fundera på hur man drar gränserna för de där länkarna mellan folk. Är det just konkreta fysiska handslag som gäller eller är det när man rent allmänt har tjingsat på någon? Intressant skulle också kanske vara att byta ut det hela och se kopplingar mellan folk som har arbetat med varandra, semestrat ihop, spelat rysk roulett, haft förhållande, snuddat vid varandra, sagt förlåt… och ja, vad som helst egentligen. Det ena mer känsligare än det andra.

Vilka människor har du bekantat dig med under åren?

Hur många handslag är vi från varandra?

Funderingar som dessa gör att man får fler frågor än svar.

En grabb i kortbrallor

Av alla barn som växte upp i Kålltorp i Göteborg på 40-talet så fanns det en som kom in och käkade middag när hans föräldrar öppnade fönstret mot gården och ropade Janne. Kanske var det oftast mamma Karin som stack ut huvudet och ropade eftersom pappa John jobbade på SKF och drygade ut inkomsten med att hjälpa en droskägare inne i centrum. Janne bodde med sina föräldrar i en liten enrummare ovanför en fiskaffär. När han var fem år så fick han en lillebror.  Det är lätt att tänka sig att Janne busade med de andra grabbarna i kvarteret. Kanske sköt de med slangbellor, körde lådbilar och byggde kojor i någon träddunge i närheten. Säkerligen har han lurat av lillbrorsan Roger några pottekulor i sandlådan på gården. Att Janne kickade lite boll med grabbarna under den här tiden är också troligt då han senare började spela i GAIS. Janne fick en trygg uppväxt även om det var lite knapert. 

Drygt 71 år efter att Janne såg dagens ljus så blev han utsedd till biträdande generalsekreterare i FN, en tjänst han skall tillträda den 1 juli 2012. Tiden mellan uppväxten i Kålltorp tills han blev utsedd till denna fina post har Jan Eliasson hunnit med en hel del. En lång karriär inom UD och diplomatin, FN-representant vid Iran/Irak-konflikten, medlare i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om området Nagorno-Karabach, ambassadör i Washington, utrikesminister, särskilt sändebud i Darfurkonflikten. Med mera, med mera.

Kanske är det många män och kvinnor inom makteliten runt om i världen som har haft en gynnsam och skyddad uppväxt. Fast troligt är väl att det ändå är många som har haft en ganska normal och kanske knaper barndom. Mina tankar börjar skena iväg om hur det skulle ha varit att se Göran Persson eller Reinfeldt kuta omkring i kortbrallor när de var små. Och undra om Idi Amin var grym redan när han lekte på en bakgata i Kampala. Lite lustigt hade också varit att se Laila Freivalds eller Birgitta Dahl hoppa hage och hopprep på skolgården.

Vi har alla varit små.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!