De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

Resenyheter

Jag har alltid gillat att resa. På den gamla goda tiden när resebolagen gav ut riktiga kataloger var jag jämt på resebyrån och hämtade dessa när nya kom. Under flera år srang jag också på den årliga TUR-mässan i Göteborg och plockade kilovis med broschyrer. Visst är det jättebra med allt man kan hitta på nätet och resebolagen kan uppdatera kontinuerligt om sina resor. Jag saknar ändå att bläddra igenom 200 sidor Fritidsresorkatalog i papper. Faktum är att jag även saknar urvalet av resebolag. Kanske är det de bästa bolagen som är kvar men med bara tre stora charterbolag (Fritidsresor, Vingresor och Apollo) så är det inte annat än att jag saknar även Spies och Atlas.

Under alla år så har jag tyckt att det är roligt när det kommer nya resemål. Jag har också en förkärlek för det lite mer udda. De senaste åren, förutom de sista två –tre,  har det varit lite skralt med nyheter i min smak. Jag tycker inte alls det är spännande när den stora nyheten som slås upp är ytterligare en by på Gran Canaria eller en ytterligare ö i Grekland eller Thailand. Jag har också varit lite fundersam över att inte Adriatiska kusten med Kroatien och Montenegro har slagits upp större och tidigare efter krigen på Balkan med tanke på att Sri Lanka har slagits upp som ”vinterns stora nyhet” ungefär åtta gånger på 16 år.

Karibien

För ett par år sedan presenterade Fritidsresor Barbados som nyhet. Karibien har överlag blivit populärare de senaste åren, mycket beroende på dollarkursen. Den gångna vintersäsongen, 2012/2013 gick det att kombinera Barbados med Saint Lucia. Min sambo och jag valde att åka till ”bara” Barbados i januari-februari i år (se tidigare inlägg här i bloggen). Vintern 2013/2014 drogs först kombinationen med Saint Lucia bort, men det ska nu gå ändå.Det går också nu att kombinera Barbados med Grenada.

Denna vinter går det också att resa till Tobago med Apollo.

Vingresor presenterade i veckan på sin Facebooksida att man under vintersäsongen 2014/2015 har charter till ön Saint Martin/Sint Maarteen (ön är delad mellan Holland och Frankrike. Väl på plats kan man åka på utflykt till den brittiska ön Anguilla och den franska (tidigare svenska) ön  Saint Barthelemy.

 

Asien

Från och med denna vinter kan man resa med Fritidsresor på badsemester till Burma.

 

Europa

Från sommaren 2014 går det att åka med Apollo till Albanien med flyg till Korfu och båt över till Saranda i södra Albanien.

 

För att avrunda. Jag är nöjd med den senaste utvecklingen av resenyheter till udda platser. Vem kunde för bara några år sedan tro på sol- och badresor till de tidigare stängda länderna Burma och Albanien? Karibien fortsätter att locka svenskar och förhoppningsvis får vi se fler nyheter därifrån. Afrika verkar också bli lite populärare om än i litet format.

Det kan vara bra att hålla ögonen på rundresebolag som Temaresor och Albatros Travel, de kommer med nyheter i resor rätt var det är. Där finns bl a safariresor till Afrika. Albatros har också en kryssning i Seychellernas fina övärld och presenterade för bara några dagar sen en rundresa i både Nord- och Sydkorea

Albanien 100 år

Just idag fyller Albanien 100 år!

Festligheter har förberetts och centrala Tirana har smyckats med albanska flaggor och rödsvarta färger. Förmodligen ser det ut på liknande sätt i resten av örnarnas och Mercedesbilarnas förlovade land, bland albaner i grannländerna Kosovo och Makedonien, samt bland diasporan runt om i världen.

Skanderbeg och den albanska flaggan i Tirana
(eget foto 2005)

 

Albanerna höll emot turkarnas erövring av Balkan under lång tid, speciellt med hjälp av nationalhjälten Skanderbeg på 1400-talet. När ottomanska riket rämnade utropades Albanien som självständigt land den 28 november 1912.

Under de 100 åren har Albanien och albanerna fått uppleva en omvälvande tid. Efter första världskriget utropades landet till kungarike 1928 under kung Zog. Italienarna ockuperade landet under andra världskriget och kungen fick gå i landsflykt. Efter kriget förvandlades landet till en socialistisk folkrepublik under Enver Hoxha. De starka förbindelserna med Sovjetunionen och Kina blev efter en tid mycket spända och landet kom senare att vara ett av de mer isolerade samhällena i världen. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Pyramidspel utarmade en stor del av befolkningen, många flydde och anarki utbröt. Landet stod på randen till inbördeskrig men har sedan sakta återhämtat sig. Än idag är landet ett av Europas fattigaste.

Trots fattigdom och många svåra år är albanerna ett starkt och stolt folk, inte minst just denna dag.

Gnistor i Makedonien

"Nam tua res agitur, paries cum proximus ardet"

(Ty det angår dig, när grannens vägg brinner)

Bråk och protester

En gnista har tänts i Makedonien. Igen. En gnista av etniskt bråk och våld. Igår fick jag av en händelse se en artikel frånWashington Post som handlade om hur tusentals människor samlades för att protestera i Skopje mot det uppblossade våldet i Makedonien. Det har helt undgått mig att det under de senaste veckorna har varit våldsamheter mellan albaner och makedonier igen.

(O)sportslig prioritering i svenska tidningar

Om man söker på ”Makedonien” på de stora svenska tidningarnas nätsidor så dyker det i stort sett inte upp någonting om dessa våldsamheter – med ett stort undantag då, på sportsidorna skrivs det att de två högsta fotbollsligorna i landet ställs in på obegränsad tid efter senaste tidens etniska våldsamheter. Bra att det nämns, men som vanligt läser man mest om länderna i Östeuropa och Balkan just på sportsidorna eller nöjessidorna. (Jag kan sätta en stor del av mina bankmedel på att vad svenska medier kommer att skriva om Azerbajdzjan i år så kommer minst 95 % kunna härledas till ett samband med Eurovisionsschlagerfestivalen som hålls i huvudstaden Baku.)    

Bakgrund

Balkan, och i synnerhet Makedonien, ligger mig varmt om hjärtat efter att ha tillbringat en hel del tid där under 2005-2007. Vid ett tillfälle hade jag förmånen att agera valobservatör för OSSE vid lokalval som hölls över hela Makedonien. Dessa val var viktiga då ny kommunindelning hade gjorts och nya regler för den etniska representationen satts upp. Dessa nyheter var en följd av de oroligheter som varade under flera månader 2001 mellan de etniska grupperna i landet.  

1991

Om man backar tillbaks lite så bör det nämnas att Makedonien och Montenegro är de enda före detta områden i Jugoslavien som har brutit sig loss utan att göra det under regelrätt krig. 1991 hölls en folkomröstning om självständighet i Makedonien, vilken bojkottades av etniska albaner och serber i landet. I de albanskdominerade områdena så hölls en egen folkomröstning för självstyre 1992, och i byar i norra delarna av landet uppstod en tendens bland serberna att även införa någon typ av självstyre. En preventiv FN-styrka sattes in i Makedonien där även svenskar fanns med. FN-styrkan drogs tillbaks 1999 efter att Kina hade lagt in sitt veto som direkt följd av att Makedonien hade upprättat diplomatiska förbindelser med Taiwan. (Hurra för diplomati, säkerhetsråd och veto…)

2001

Etniska spänningar fortsatte och våldsamheter blossade upp ungefär 10 år senare som kulmen av missnöjet från etniska albaner som kände sig som andra klassens medborgare. Spänningarna underblåstes av att etniska albaner i Kosovo kom för att hjälpa sitt brödrafolk i Makedonien. När incidenterna blev kända internationellt så reagerade världssamfundet (för en gångs skull) blixtsnabbt för att undvika ytterligare ett krig på Balkan. Javier Solana och vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh spelade en stor roll i medlingarna och att slå in en kil mellan rebellerna och de albanska ledarna i Makedonien och Kosovo. Våldet blossade ändå upp från och till under några månader. I juni 2001 intog rebellerna en förstad till Skopje. Efter protester och kravaller undertecknades så småningom det så kallade Ohridavtalet under där de olika folkgrupperna i landet jämnställs.

2012

Nu har etniskt våld således blossat upp på nytt. Vad är det som gör att det går ca 10 år mellan gnistorna – 1991, 2001, 2012..? Jag kommer att följa med i utvecklingen av detta – det vill säga så gott det går på grund av det svala intresset svenska tidningar visar.

5 usla hotell

En natt för ett tag sedan när jag inte kunde sova så kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på några kassa hotell jag har bott på. Istället för att räkna får för att kunna somna så försökte jag rangordna de uslaste hotellen. Det var lite kul. Fast jag blev ju inte direkt trött av det utan snarare piggare av minnena. Ju sämre hotell desto mer minnen. Det är samma med de märkliga tågresor man har gjort – som fjärdeklass sovvagn i Ukraina eller lokaltåget i Moldavien med bönder som hade levande kycklingar i sina lådor. Visst minns man dessa resor långt efteråt, men knappt de resorna med moderna tåg i Västeuropa. Minnena från de usla hotellen är inte bara dåliga, utan många gånger lustiga och trevliga i sin uselhet. Här kommer således min "bottenlista" på de uslaste 5 hotellen jag har bott på.

5 Hanul Manuc i Bukarest, Rumänien. (2 nätter sommaren 1996)

Hanul Manuc 1841 (Wikipedia)

Detta är det minst uslaste av hotellen på listan. Egentligen så skulle jag inte vilja ha med det på en lista över usla hotell, fast det blir knepigt med en topplista med bara fyra platser. Detta hotell ligger i alla fall i ett karavanseraj (värdshus/härbärge för karavaner och köpmän) i centrala Bukarest och är byggt 1808. Kåken är full av historia, till exempel lär fredsavtalet mellan Ryssland och Turkiet ha skrivits på här 1812. Man kan ana att det har varit vackert och charmigt på ett sånt där sätt som bara karavanserajer kan vara. Egentligen var det fortfarande charmigt när jag var där. Men… det var som att knacka på de gistnaste portarna, man fick känslan av att rummen inte hade renoverats på mycket, mycket länge och man funderade på om inte sängen var från tiden då huset byggdes. Jag har nog aldrig legat i en sån dålig säng. Den var kort, hård, gropig och var klädd med ett äckligt gammalt tyg. Rummet var gammalt, mörkt och unket. Det var också tillhåll för massa myggor som inte gick att få ut eller ta död på.

Hanul Manuc 2006 (Wikipedia)

4 Hotel Druschba, Tiraspol, Moldavien / Utbrytarrepubliken Transdniestrien. (2 nätter sommaren 1996)

Druschba betyder vänskap, och på något sätt så låg det något i detta. När jag och min kompis kom till Tiraspol med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau så visste vi nästan inget om stället. Vi sa till (svart-)taxichauffören att köra oss till ett hotell. Efter att ha fått slita rejält med gammelsovetisk byråkrati för att fylla i formulär för att få bo på hotellet var det dags att betala. Vi visste att detta område var en utbrytarstat i Moldavien men hade inte en tanke på att de inte godtog moldaviska pengar, eller US dollar. Här kom väl ändå det vänskapliga in när en av kvinnorna i receptionen pekar över gatan där en bank ligger och menar att vi får växla. Hon går med oss till banken – som precis hade stängt då klockan var över tre. Hon knackade och gestikulerade till bankpersonalen som öppnade så vi fick växla trots att banken var stängd! Hotellnotan för två personer och två nätter slutade på 21.600.000 transdniestriska rubler. Det motsvarade 317 kronor.

Hotel Druschba (Panoramio)

Vad gäller det usla i hotellet så framkom det nog främst när vi steg in i rummet. Visserligen var det ett sovrum och ett sällskapsrum och därmed ganska stort. Men rummet var otroligt slitet och unket. Badrummet var värst med handfat, badkar och dusch som knappt hängde ihop. Smutsigt och sprucket. Bidragande till uselheten är ändå att utbrytarstaten kändes som laglöst och som en vit fläck på kartan. Det var som att turista i historien då samhället var sovjetiskt trots att Sovjetunionen upphörde några år tidigare. Väl hemma i Sverige fick vi klart för oss att det var utegångsförbud nattetid i denna republik. Ibland är det bra att inte veta saker förrän efteråt.


3 Hotel Theranda, Prizren, Kosovo. (1 natt våren 2005)

Utsikten från Hotel Threranda
(Eget foto)

Detta hotell hade vi fått rekommendationer om. Jag funderar fortfarande om jag kom till rätt hotell. Det började i foajén, eller alltså det var som en mörk, burrig gammal skrubb med en inte helt intresserad receptionist. Rummet låg en trappa upp eller två. Slitet och med gammalt unket och dammigt överkast och dito soffa. Helteckningsmatta såklart. Det fanns liksom inte någonstans man ville lägga sina grejer eller sätta sig själv. Hotellet låg i ett gathörn i centrala Prizren (visserligen med fin utsikt). Året var 2005. Det betydde att ungdomar drog i gäng i centrum, tyska machosoldater i FN-styrkan skulle visa sig tuffa i sina militärfordon och pansarvagnar. Jag gluttade ut bakom gardinen däruppe på andra våningen. Det var första gången (och hittills enda) som jag har sovit i Kosovo även om jag har varit där flera gånger. Jag fick då känslan av att det inte var ett ställe man skulle vara på efter mörkrets inbrott. Dock kändes det exotiskt och ganska trevligt att morgonen efteråt vakna till sju stycken böneutropare i moskéer runtomkring.

Rummet på Hotel Theranda
(Eget foto)

2 Vid Midsommarkransen, Stockholm. (1 eller 2 nätter 2002?)

Det här är så fruktansvärt så jag nästan har förträngt namn, hur många nätter eller vilket år jag var där. Det finns knappt några roliga episoder alls med själva hotellet. Namnet är som sagt glömt. Om jag minns rätt så låg det inte så långt från Midsommarkransens T-banestation. Vi var där med universitetet för att göra lite studiebesök på riksdagen, UD och annat. Tydligen var det någon mässa eller liknande i stan eftersom vi blev tvungna att ta detta hotell. Heltäckningsmatta. Alltså helt seriöst – varför existerar det fortfarande? Jag hade väl ändå lite tur att få ett enkelrum, och detta var också ganska fräscht för övrigt. Förutom heltäckningsmattan då. Andra fick dela rum och bodde i våningssängar. Det var ändå ett riktigt trist ställe med fet frukostmat. På en av våningarna var det flyktingar eller asylsökande inkvarterade. Inget fel i det – men när folk skiter i att diska och de allmänna köken är helt överfyllda med odiskade och äckliga saker… ja då är det bara snäppet bättre än när man såg någon som klippte andra. I korridoren och där håret dinglade ner på heltäckningsmattan.


1 Hotel Dajti, Tirana, Albanien. (1 natt våren 2005)

And the winner is.. det statsägda socialistiska stalinistiska hotellet i Tirana. Det lär vara privatägt nu men 2005 var det fortfarande staten som ägde stället. Under de kommunistiska åren när Albanien var på gränsen till hermetiskt stängt så lär detta hotellet ha varit det bästa och enda stället utländska dignitärer fick bo på. Man kunde ana den forna socialistglansen i byggnaden, väggarna och den stora foajén. Även de höga våningarna märktes nu, då man fick kånka sin väska upp till tredje våningen eftersom det för tillfället inte fanns någon el till hissarna. Det fanns teve på rummet och hotellet ligger centralt vid huvudavenyn i Tirana. Punkt. För detta är vad som är bra. Frukosten intogs i en restaurang som inte ens var halfull, eller tiondelsfull. Kaffet var både kallt och blaskigt. Kan faktiskt inte minnas om jag åt något. I korridoren på tredje våningen fanns allmänna toaletter. De var inte rengjorda på länge… Rummen var usch, blä och fy. Det fanns någon liten balkong som man inte kunde komma ut på. Där hade duvorna gjort sig hemmastadda och hönsnät satt framför fönsterrutorna. Toaletter ville man helst inte gå in i alls. På min toalett fungerade inte belysningen – och det kändes rätt bra!

Korridoren, Hotel Dajti
(Eget foto)