Matusalem Gran Reserva 15.

 

Producent: Matusalem (hemsida)

Variant: Gran Reserva 15 (benämns även som Gran Reserva Solera Blend 15 Years).

Typ: Mörk rom

Alkoholhalt: 40%

Ursprung: Dominikanska Republiken

Lagringstid: 15 år (genomsnitt).

Lagring:

Pris på Systembolaget: 569 kr (70 cl)

Systembolagets varunummer: 88825 (finns i beställningssortimentet).

Leverantör: Nigab http://www.nigab.se/

 

 

Inledning

Matusalem grundades 1872 i Santiago på Kuba. I samband med revolutionen på Kuba i slutet av 1950-talet gick ägarna i exil och företaget finns nu i Dominikanska Republiken.

Utseende, doft och smak

Färgen beskrivs av Matusalem själva som bärnstensfärgad med toner av rött, koppar och okra. Leverantören Nigab säger att den är mahognyfärgad.

Om doften säger producenten: ”Complex, fine and complete. Persistent woody notes. Dry woody tones provide a rich, intense aroma. Rich flavor of toasted dry fruits and caramel.” medan leverantören säger ”Doften är stor och söt, lite blommig sirapsdoft, apelsin, vanilj och honung.”

Smaken tycker Matusalem är ”Very pleasant. A smooth texture and a complex, persistent evolution, with notes of oak. Smooth, inviting sensation of cacao. Cognac-like finish.”. Nigab tycker den har ”Krämig smak, nästan oljig smak, cognacslik med mörka bär, plommon och kanderad mandel.”

Om färg och doft säger jag inte så mycket mer än att jag håller med både producent och leverantör. Angående smaken så håller jag däremot inte med fullt ut. Jag tycker rommen är stark och lite stickig. Det lena och krämiga känner jag inte mycket av alls. Det hittar man däremot i Matusalems Clásico 10 som är betydligt godare (och billigare). Ett inlägg om den kommer förhoppningsvis framöver.

Förpackning

Flaskan är av mörkt glas i ganska vanlig form. Etiketten är ljusbrun med något mönster. Namnet Matusalem står i mörkröd kursiv stil på snedden upptill på etiketten.

Tillgänglighet

Denna rom finns i Systembolagets beställningssortiment (#88825) och kostar 569 kr.

Fidel Castro

En biografi i miniformat

 

Författare: Björn Kumm

Titel: Fidel Castro

 

 

Antal sidor:141

 

Förlag: Historiska media

Utgiven 2011

 

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

 

Detta är en biografi i miniformat där Björn Kumm på 141 lättlästa sidor beskriver Fidel Castros liv med focus på tiden från 1959 till Fidel lämnade över makten på Kuba till sin bror Raúl.

Jag gillar biografier och memoarer. Ofta(st?) kommer ju sådana i form av tegelstenar. Även om man vill veta ”allt” om en person så kan det också vara skönt att slippa läsa om precis alla detaljer i en människas liv. I denna boks 22 kapitel skissas de stora ramarna upp och mycket är, i alla fall för mig, sådant som känt.

Man kan väl säga att det är en bra bok om man vill skrapa lite på ytan av denne skäggige och cigarrökande man, eller som en bok att läsa om man är intresserad av Kuba.

Givetvis får man läsa om revolutionen 1959, Kubakrisen, Invasionen i Grisbukten, Olof Palmes tal på spanska i Santiago och Kubas roll i Angola och apartheids avskaffande i Sydafrika.

Jag i Havanna 1999

 

Invasionen av Grenada 30 år senare (25 oktober 1983)

För 30 år sedan satt jag framför tv:n och följde nyhetsutvecklingen av en händelse som så här 3 decennier i efterhand säker nästan bara uppmärksammas på den lilla karibiska ön Grenada. Den 25 oktober 1983 invaderades Grenada av USA (och Antigua, Barbados, Jamaica, Dominica, St Lucia och St Vincent) i Operatio Urgent Fury.

Bakgrunden  var att diktator Maurice Bishop efter en statskupp 1979 mot den dåvarande envåldshärskaren Eric Gairy relationsmässigt hade fört Grenada närmare stater som Sovjetunionen och Kuba. Den 19 oktober 1983 greps makten av den starkt sovjetvänlige Bernard Coard och Maurice Bishop avrättades.

Invasionsförsöket varade till mitten av december. Grenada fick på sin sida hjälp av specialförband från Kuba. De slutliga förlusterna uppgick till 19 döda och 116 skadade  på USA: sida och 45 döda och 358 skadade på Grenadas sida. Därtill dödades 25 kubaner och 59 skadades. 638 kubaner tillfångatogs också. De civila förlusterna ska ha uppgått till 24 döda.

Bött aj äm svedich

Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.

Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!

Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.

Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).

Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”

I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.