lördag 22 mars 2014

Den långa vägen tillbaks

Jag har ju i olika inlägg beskrivit det senaste årets vedermödor. Som kortresumé kan det beskrivas - sjukskrivning i mitten av juni 2013 inför en hjärtoperation, blodförgiftning i början av juli, någon typ av hjärtinfarkt i slutet av samma månad, stroke i augusti och hjärtoperation i november. Efter strokens vänstersidiga förlamning började rehabiliteringen omgående. Via rullstol, bock, krycka och käpp har jag fått lära mig att på nytt använda benen och börja gå. I vänster arm finns det nu lite, lite rörelse men det går inte att anända den till mycket aktivt. I början av december, bara några dagar efter hjärtoperationen, blev jag utskriven från sjukhuset( efter 5 månader). Sedan dess har jag rehabiliteringstränat 3 gånger i veckan på Dagrehab. Sedan årsskiftet har jag gjort besök på min arbetsplats en gång i veckan.
De senaste förändringarna är att jag har tagit bort en dag i veckan på Dagrehab och lagt mer tid på arbetsplatsen. I maj kommer ett avstämningsmöte hållas med mig, läkaren, arbetsgivaren och Försäkringskassan. Efter det mötet är det tänkt att jag skall börja arbetsträna.

Jag längtar tillbaks till saker som var förut. Dessa saker kanske jag aldrig kommer tillbaks till, men jag ser ändå framtiden som ljus. Nu när jag väl har lämnat sjukhuset är det främsta målet att kunna börja jobba. Jag inser också vad jag har varit med om och att allt inte är självklart här i livet. Var sak får komma när det är dags och det är ingen idé att skynda på saker. Lättare sagt än gjort kanske men viktigast i mitt liv är jag. Det där låter kanske lite illa men ibland måste man faktiskt vara lite egoistisk.

Det känns ibland som att jag befinner mig i ett ingenmansland mellan allt som hände förra året och allt som jag hoppas ska hända framöver. Trots mängder av tester och samtal med psykolog, kuratorer med mera funderar jag ibland på om jag verkligen är klar i huvudet eller om det bara är något jag inbillar mig. Ibland funderar jag tillochmed på vem jag är och om jag liknar han som jag var innan.

I allt detta mentala arbete med att "komma tillbaks" försöker jag också få perspektiv på min situation, bland annat genom att se tillbaks på vad som faktiskt har hänt och vad jag har måst utstå. Därför bilden nedan.

Hur som helst - idag gick jag min första riktiga promenad utr UTAN käpp eller andra hjälpmedel. Promenaden var på ca 1,3 km och stegräknaren visade på 3620 steg. Min sambo var med och hon bar käppen, ifall jag skulle behöva den. Min sambo har varit mitt bästa och helt ovärderliga stöd under allt jag har gått igenom under det gångna året. Jag bara önskar jag hade kunnat stötta henne lika mycket som hon har stöttat mig.


Sviter efter en månads sprutor, dropp och plodprover i samband med blodförgiftningen (intravenös antibiotika 4-5 gånger per dygn). Foto taget 4 dagar innan stroken.

2 kommentarer: