Att gå med käpp – och betrakta betraktaren

Jag med käpp idag, 3 juni 2014.

Det här inlägget handlar mer om generaliseringar, förutfattade meningar och syn på medmänniskor – än det rent tekniska eller fysiska att gå med käpp.

Man ska inte generalisera andra människor. Det vet jag och det vet nog de flesta andra. Men säkerligen gör vi det allihop. Dom där i x-land gör si, de på landsbygden gör så. ”Dagens ungdomar” och ”alla pensionärer som” och så vidare, och så vidare. Som uppväxt i Kungälv var det alltid ”fel” och ”rätt” sida älven mellan Kungälvs- och Alebor…

Efter att ha legat på sjukhus flera månader efter min stroke förra året tog jag mig från rullstol, via några mellansteg, till att gå med käpp. När jag går hemma använder jag inget hjälpmedel. Jag har också provat att gå utan käpp utomhus några gånger. Det går bättre och bättre.

Den största anledningen till att jag fortfarande använder käppen när jag är ute och rör mig är att jag fortfarande går dåligt och är både rädd och nära att ramla ibland. En annan anledning till att gå med käpp är något som jag också har hört av andra käpp- eller kryckanvändande människor – nämligen att få lite uppmärksamhet från omgivningen. Det handlar inte om att jag vill att folk ska titta på mig eller tycka synd om mig, utan om att bli uppmärksammad så jag inte blir påkörd, påsprungen eller fälld.

”I min empiriska studie” genom att vara en del av samhället har jag kunnat samla ihop så pass mycket icke-fakta att jag i alla fall kan generalisera om andra människor.

I mina generaliseringar finns saker som är både positivt och negativt. Uppmärksamheten gentemot mig som käppgående verkar svänga hos folk i min omgivning vid ungefär min egen ålder, både hos män och kvinnor, även om det generellt sett skiljer sig mellan könen. För att sammanfatta det något; pojkar och män verkar ha en tendens att inte se speciellt mycket vad som händer runtom dem, till de har nått ungefär min egen ålder, då de blir mer uppmärksamma och behjälpliga. För kvinnor är brytpunkten ungefär i samma ålder – fast här är gången den omvända. Tjejer och yngre kvinnor är de som ser mest och också hjälper en halvkrympling som mig, medan de lite äldre kvinnorna verkar leva i någon tunnel eller egen kapsel.

Vid de tillfällen jag har tappat min krycka har det nästan alltid varit en tjej / yngre kvinna som har plockat upp den åt mig eller på annat sätt hjälpt mig. Detta både på bussen, i affären, såväl som på stan. Går jag på stan eller i gallerian är det mest de medelålders – eller äldre kvinnorna som går rätt ut från en affär eller runt ett gathörn utan att se sig om. De går också rätt fram utan att vika undan för en käppbeväpnad man.  Och just i dessa miljöer är det frekvent att folk stannar mitt i vägen eller utanför en butiksdörr, hälsar och pratar bort en minut – eller halvtimme med varandra. Helst 4-5 samtidigt och gärna med barnvagnar och stora kassar i händerna. Detta kanske dock är mer typiskt för Värmland, jämfört med andra ställen eller i alla fall med därifrån jag kommer. Detta fenomen  är i alla fall något av det första jag reagerade på när jag flyttade till Värmland för sju år sedan.

Men åter till käppen.

I trafiken uppstår situationer som jag kopplar till mina generaliseringar. Bara att gå förbi en busshållplats kan kännas osäkert. Inte nog med att koncentrera sig för att inte vingla ut i vägen, det kan ju stå ett gäng skolbarn och vänta på bussen. Pojkarna gör såklart ”som pojkar gör” – putter varandra och vevar med sina väskor eller gymnastikpåsar.

När jag ska gå över en gata så kommer ju en potentiell fara från sidan i form av bil. Män med nyss taget körkort och några år uppåt ska vara tuffa såklart. De ser mig i alla fall oftast. Kanske saktar in lite men skall naturligtvis köra förbi (bakom) mig innan jag har hunnit över vägen. Är föraren en kvinna i min egen ålder och uppåt så är denna allt för ofta en som inte lägger märke till mig. Hon bromsar inte, hon släpper inte ens på gasen. Hon tittar rakt fram och verkar spana åt horisonten, om hon inte samtidigt speglar sig i backspegeln. Hon är ofta så pimpinett att det är svårbedömt vad som först tar i vindrutan, ögonfransarna eller naglarna. Är hon inte pimpinett så sitter hon förmodligen med en rejält slapp stil och röker en cigarett eller pratar i sin mobil.

Allt detta sammantaget betyder antagligen att jag helst socialiserar på gator och torg med yngre kvinnor och äldre män.

Jag försöker ändå se att det finns godhet och uppmärksamhet i alla människor. Dessutom, på gott och ont, - ingen regel utan undantag.