Söndra och härska

Intressant och detaljerad beskrivning av koloniseringen av Afrika

 

Författare: Henk Wesseling

Titel: Söndra och härska

Undertitel: Uppdelningen av Afrika 1880-1914

 

Originaltitel: Verdeel en heers

Originalundertitel: De deling van Afrika, 1880-1914

Originalspråk: nederländska

Översättning: Joakim Sundström

 

Sidor: 446

 

Utspelar sig år: 1880-1914

Utspelar sig i: Afrika

 

Förlag: Historiska media

Utgiven: 2009

Första utgåva på svenska: 2006

Första utgåva på originalspråk: 1992

(Finns även som pocket på svenska från 2012)

 

Detta är en mycket detaljerad beskrivning av koloniseringen och de europeiska staternas uppdelning av Afrika. Som läsare slås jag av alla olika orsaker till uppdelningen av kontinenten, där det inte bara handlar om erövring utan också att stänga ute andra europeiska länders intressen eller andra handelspolitiska motiv.

 

Beskrivning av boken och författaren:

Uppdelningen av Afrika är en av de mest spektakulära händelserna i modern historia. För européerna var Afrika en okänd kontinent så sent som 1880 men knappt trettio år senare låg större delen under europeisk kontroll. Jakten på kolonierna gick hand i hand med en exploatering som saknar motstycke i historien och de dramatiska konflikterna var oräkneliga. Stanleys upptäcktsresor i det allra mörkaste Afrika, Kongo, och general Gordons martyrdöd i Karthoum är bara två exempel på människoöden i jakten på makt och rikedom.

Söndra och härska är den första kompletta översikten över dessa händelser som än idag präglar afrikansk inrikes- och utrikespolitik. Det är en historia om en av de mest dramatiska händelserna i den europeiska expansionens historia. Omfattande historiska frågor som orsakerna bakom den europeiska imperialismen behandlas också.

 

Författaren Henk Wesseling, som är en internationellt namnkunnig expert på området, redogör för händelseförloppet, analyserar dess verkningar och presenterar sin egen tolkning. Han menar bland annat att det chockerande med uppdelningen kanske inte är vad européerna gjorde utan med vilket lättsinne de genomförde den.

Efter de militära nederlagen mot Tyskland 1870-71 upplevde Frankrike en period av ekonomisk stagnation. Som en lösning på problemen riktade man in sig på en expansiv utrikespolitik och vände sig mot den outforskade afrikanska kontinenten. Det dröjde inte länge förrän Storbritannien, Tyskland, Portugal, Italien och Belgien följde efter och snart var den koloniala kapprustningen i fullgång.

Henk Wesseling är expert på afrikansk historia och professor vid universitetet i Leiden i Holland. Han har även skrivit The European Colonial Empires.

Att välja bort – även i liten skala

Det här kan väl betraktas som en liten fortsättning på föregående blogginlägg. I alla fall lite på marginalen.

Att välja bort saker istället för att välja till är väl förmodligen något som är bra för de flesta, i alla fall om man väger in det stressade samhälle som många av oss lever under idag. ”Många bäckar små leder till en större å” heter det ju, och för att applicera det här i ämnet så gäller det väl att även välja bort många småsaker för att få bättre ordning på sitt liv, eller åtminstone en behagfullare livsföring.

Jag har under många år dragits av lyxproblemet att ständigt hålla på att läsa flera böcker samtidigt. I detta har det upprepade gånger uppkommit tankar huruvida man ska läsa ut böcker som är dåliga, tråkiga m.m. eller helt enkelt avsluta dem. Tyvärr har jag under åren plöjt igenom flera urtrista böcker. Plöjt och plöjt – segat mig igenom är väl rättare uttryckt. Häromdagen var det något i mig som sa stopp. Det var väl en kombination av ovanstående tankar och det faktum att jag höll på med sju böcker samtidigt medan jag har drygt 100 olästa böcker på lager. Tre av böckerna bestämde jag mig för att avsluta helt och hållet, på aktuell sida. En bok skulle vara rolig men var tråkig, en var ointressant och en var märkligt skriven. Den senare har jag sparat för att kanske någon gång leta upp en uppgift. De två första är nu donerade till det lilla biblioteket på jobbet.

Okej, jag håller ändå på med fyra böcker nu men känner mig betydligt mer tillfreds efter att ha rensat ut tre andra ur den mentala stressläsarkön

Att välja bort

Idag mådde jag bra av att välja till -
en skön söndagspromenad

I förmiddags hamnade jag framför teven en liten stund, det var något sådant där morgonsoffeprogram. Det pratades om stroke. 3 gäster – en strokeläkare från Karolinska sjukhuset och 2 personer som har drabbats av stroke. Egentligen är jag inte så mycket för sådana där program men efter min stroke förra året så är det intressant att höra andra drabbade och deras erfarenheter. 

En diskussion handlade om hjärntröttheten som många strokedrabbade berörs av (så även jag). På frågan om hur man kommer över eller förbi hjärntröttheten förklarade de två drabbade att de bland annat har fått se på sina liv på ett helt annat sätt och att en stor och viktig sak är att välja bort saker, istället för att välja till. Denna diskussion fastnade hos mig. Jag tror det ligger så mycket i det och att det också kan appliceras på mig själv. Man kan inte stressa igenom hela livet. Stress är för övrigt något som kan bidra till stroke. Man får lära sig att ta vara på de viktiga sakerna, istället för att ha eller göra så mycket som möjligt. Detta är nog något jag har tänkt på under det senaste året, utan att egentligen tänka på det. 

Vissa saker har jag (och min fru) valt bort eller lagt på is bara för att det viktigaste faktiskt är att vi ska må bra, och faktiskt även må bra här och nu. Den där bokade resan till Mauritius i januari nästa år bokade vi av. Lägenhetsletandet har vi fasat ner lite. Mauritius lär ligga kvar och att byta lägenhet är inte något akut alls. Vi har alltså valt bort några rätt stora saker och tror att vi mår bäst av det. I alla fall just nu. Ska man välja till, så gäller det nog att överväga det. Noga.

Apropå det där att må bra. Min fru sa något häromdagen som jag tycker stämmer väldigt bra, nämligen; ”det är ett heltidsarbete att må bra”. Det är verkligen något jag har känt den senaste tiden. Det är således ett ständigt pågående arbete att prioritera, att välja till, att välja bort – allt för att man skall må bra. 

En man som heter Ove

Bitter, butter och allmänt grinig

Författare: Fredrik Backman

Titel: En man som heter Ove

Sidor: 348

Utspelar sig år: nutid och tillbakablickar

Utspelar sig i: radhusområdet i utkanten av staden

Förlag: Månpocket

Utgiven: 2013 (pocket)

Ove kör Saab. Ove har kört Saab så länge han har kört bil. För det finns ju egentligen inga andra bilar. Folk som inte kör Saab är idioter. Egentligen kan de inte ens kallas folk.

Ove går på inspektionsrundor i radhusområdet. Han kontrollerar dörren till cykelförrådet och hytter med näven åt folk (nåja) som kör inne bland husen. Det finns ju en skylt som säger ”Biltrafik förbjuden”. Skylten har Ove satt upp själv. Så han vet ju.

Ove har ingen vän. Han har väl egentligen aldrig haft någon. Bortsett från Rune då. Rune några hus bort i området. Någon typ av vänskap var det i alla fall. Fast mest för att deras fruar var bästa väninnor. Men sen blev Rune och Ove ovänner. Ingen av dem vet riktigt varför men det kan ha berott på att Ove kör Saab och Rune Volvo.

Nu går Ove mest för sig själv. Skruvar lite här och där. Som han alltid har gjort. Mest och mest förresten. Han är alltid ensam. Ända till den luggslitna katten sätter sig utanför hans dörr och senare följer efter Ove på inspektionsrundorna. Efter att en av de nya grannarna, alltså någon som bara har bott i området några år, råkar backa in med släp i Oves brevlåda så blir Ove mer eller mindre tvungen att prata med grannen. Och grannens fru. Och så vidare. Inget blir sig riktigt likt.

Ove är bitter, butter och mest ilsk, men berättelsen om Ove är så varm. Detta är helt enkelt en sån där underbar bok.

När tankarna spretar

I augusti skrev jag ett par inlägg om hur mitt hjärta gjorde konstpauser och att jag skulle få en pacemaker inopererad. Jag har i flera inlägg tidigare skrivit om andra hjärtproblem, stroke och blodförgiftning som jag drabbades av förra året.

Den där pacemakern, eller farthållaren som jag brukar kalla den, kom på plats i Göteborg i slutet av augusti. Till slut. Första försöket att sätta in den fick avbrytas då ledarna till hjärtat inte kunde placeras rätt. I andra försöket, någon vecka efter första försöket, gick det bra, då farthållaren placerades på höger sida i bröstkorgen i stället för vänster sida som det försöktes med först. Läkarna stod lite i beredskapsläge för att eventuellt behöva operera in farthållaren efter nedsövning och uppsågning av bröstkorgen. Men nu löste det sig, tack och lov, med lokalbedövning och ett snitt på några centimeter nedanför nyckelbenet. Dagen efter ingreppet transporterades jag tillbaks till Karlstad. Efter en natt på sjukhuset där så fick jag komma hem. Veckan efter det så började jag min arbetsträning som hade fått skjutas upp ca tre veckor.

 

Efter förra årets vedermödor med stroke, blodförgiftning, hjärtoperation och fem månader på sjukhus så har mitt humör ändå varit relativt gott. Lite upp och ner har det gått, men med ett jädra anamma och försök till lite humor så har jag både varit driven och också kommit långt. Att jag skulle få problem med hjärtat nu i somras, just när jag mådde bättre än på länge, har gjort att jag stundtals har känt det som att få benen bortsparkade när jag redan ligger ned. Humöret, lusten och mycket annat har levt lite jojo med tyngdpunkten tyvärr i riktning med tyngdlagen. Att gå upp ur sängen på morgonen har inte samma dragning som för bara några månader sedan.

 

Allt har sannerligen inte varit mörkt dock. Men även ljusa tankar får tankar att spreta. En kontroll av farthållaren någon månad efter montering visade att allt funkade som det skulle. Min arbetsträning fungerar bra. Jag har ökat tiden successivt och från just denna vecka så provar jag på 25 % (dvs 10 timmar / vecka). Roligast av allt på länge är, såklart, att L och jag gifte oss i början av september!

 

Att sortera tankar är inte lätt, att bara stoppa in dem i två olika fack med etiketterna ”roligt” och ”tråkigt” blir lite väl onyanserat. Jag har alltid gillat att nyansera och se saker ur olika synvinklar. När inte detta riktigt fungerar så uppstår ännu fler icke-sorterbara tankar.

 

En sak har jag i alla fall konstaterat efter de gångna 15-16 månaderna – det är väldigt lätt att kaxigt säga att man inte är rädd för döden, innan man ens har promenerat längs stranden till floderna Styx, Acheron eller Yomotsuhirasaka.

Dimma över Darjeeling

Den allra ypperligaste måbraboken

Författare: Mikael Bergstrand

Titel: Dimma över Darjeeling

Sidor:398

Utspelar sig år: ca 2012-13?

Utspelar sig i: mestadels i Indien

Förlag: Norstedts

Utgiven: 2013

Mikael Bergstrands uppföljning av Delhis vackraste händer (här finns mitt blogginlägg om den boken) heter Dimma över Darjeeling. Och vilken uppföljare! Må-bra-bok, feelgoodroman – det finns många beskrivningar. Jag njöt av berättelsen från första till sista sidan.

Göran återvänder till Indien för att närvara vid vännen Yogis bröllop. Väl på plats ska de två bara ordna till några småsaker för att bröllopet skall bli av…Göran och Yogi dras in i skumraskaffärer, får dansa ”Små grodorna”i Delhi, blir teplantageägare i Darjeeling och flyr från skurkar i Sikkim – och framför allt – får lära sig om vänskap, lojalitet och den svåra konsten att leva i nuet.

Mikael Bergstrand lämnar också dörren rejält på glänt för en tredje bok om Göran, Yogi och Indien.

Flaskpost från P

Det mångfacetterande mörkret

Författare: Jussi Adler-Olsen

Titel: Flaskpost från P

Originaltitel: Flaskepost fra P

Originalspråk: danska

Översättning: Leif Jacobsen

Sidor: 445

Utspelar sig år:

Utspelar sig i: mestadels i Danmark

Förlag: Bonnier pocket

Utgiven i pocket: 2013 ?

Första utgåva på originalspråk: 2009

Detta är 3:e delen om avdelning Q. En berättelse om kidnappningar, sekter och mord och andra mörkheter. Många hopp hit och dit mellan personer, händelser och tider. Det tog mig ungefär ¼ av boken innan jag hade övergett tanken att sluta läsa den helt, till att jag tvärtom kände suget av att vända blad. Sen ökade suget till riktig spänning.

Berättelsen (och böckerna om avdelning Q) beskrivs såhär:

”Tredje delen i Jussi Adler-Olsens hyllade serie om Avdelning Q

Ingen hade sett den repade gamla flaskan som stod i fönsterkarmen på polisstationen i Wick i Skottland. Ingen hade lagt märke till brevet eller undrat varför någon skrivit "Hjälp".

När Carl Mørck och hans assistent Assad på avdelning Q får tag på flaskposten tror de först att det handlar om några barns busstreck. Men när de forskar vidare i det hela inser de att flaskposten är det enda livstecken man fått från två pojkar som fördes bort på nittiotalet. Vilka är pojkarna, vad har hänt med dem och varför har ingen anmält dem saknade? Carl och Assad dras allt längre in i en iskall kidnappares nät och de inser snart att tiden håller på att rinna ut. Trots att många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv.

Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång, såväl i hemlandet Danmark som internationellt. De handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.”