tisdag 12 augusti 2014

Från sjukhussängen

Jag har hamnat på sjukhus igen. För närvarande ligger jag på samma avdelning som jag låg på förra året när jag fick min stroke. Det var lite psykologiskt jobbigt just igåreftersom det var årsdagen a den massiva stroke som var ytterst nära att ta mitt liv. Att jag åter har hamnat på sjukhus efter att faktiskt ha mått riktigt bra ett tag är såklart jobbigt och rör upp många otäcka minnen. Både för mig och de närmsta.

Det började i fredags. Jag hade varit ute och promenerat och mådde riktigt bra. Jag tog en dusch..och somnade. Eller i alla fall tuppade av på något sätt. Kanske en bråkdel av sekund, inte vet jag. (Pga stroken förra året så använder jag duschpall). Jag vaknade till där på pallen, lutad mot väggen. Duschmunstycket låg på golvet. Jag kvicknade till och gjorde mig klar. Kände mig rätt hyfsad sen. Lite läskigt att vara ensam hemma när något sådant händer. Lite? Nej. Fruktansvärt! Senare fick vi besök av fadderbarnen med familj, vilket vi hade sett fram emot länge. Jag kvicknade till riktigt bra när jag kunde leka och gulla med barnen.
Senare när vi satt i soffan så såg min sambo att jag "försvann" , blev grå och satt och stirrade. Efter att ha försökt få kontakt med mig några gånger svarade jag och hon hjälpte mig till sängen.
...
Vid åttatiden på kvällen  blev det ambulans till akuten. 6-7 timmar senare fick jag träffa en läkare. Jag blev inlagd för att de skulle efterforska orsaken vidare. Ifall det hade hänt något nytt med hjärnan eller om det var något med hjärtat. 
På lördag morgon skulle de ta blodtryck liggande och sen stående någrs gånger. Efter en eller två gånger stående såorkade jag inte mer. Kände att jag nog måste sätta mig ner på sängen. Men tydligen så rasade jag mer eller mindre ner i sängen.  Eftersom jag var, och fortfarande är, övervakad med telemetri hela tiden ( ungefär  som ekg som man är uppkopplad mot hela tiden. Det larmar på avdelningen om det visar avvikelser), så kunde de avläsa i efterhand att min puls hade gått ner till 26 innan jag tuppade av och sedan blev det helt paus i 6,06 sekunder.

Efter allt detta mår jag ändå rätt bra. Nu.
Läkarna konfererar och min hjärtspecialist i Göteborg är inkopplad i ärendet. Det lutar åt att jag kommer få en pacemaker.
Fortsättning följer, och nu ligger jag kvar för observation. Ständigt övervakad med telemetrin. Trött less, ledsen och rädd.

2 kommentarer:

  1. usch och fy vilket baksklag! Hoppas verkligen det ordnar upp sig! Det där med pacemaker kan ju faktiskt vara till stor hjälp och om det är det som behövs så låter det väl som en bra idé. Hoppas du kryar på dig snart. kram

    SvaraRadera
  2. Du vet som din galna förföljare så håller jag koll på dig; allt kan bara bli bättre! / Kram Maria

    SvaraRadera