Telemetri & pacemaker

Uppdatering från senaste inlägget

Jag ligger här fortfarande på sjukhuset. Uppkopplad med telemetrin (se bilden) dygnet runt. Och tur är det. Tidigt imorse gjorde hjärtat en konstpaus på 2 sekunder.  Jag sov och märkte ingenting.

Idag fick jag reda på lite av vad som kommer att hända framöver. Jag kommer att ligga kvar här på sjukhuset i Karlstad till måndag. Då ska jag bli transporterad till Sahlgrenska i Göteborg.  Där ska jag under kommande dagar få en pacemaker inopererad.

Så, fortfarande trött, fortfarande less, fortfarande ledsen, fortfarande rädd.  Men full av hopp!

Från sjukhussängen

Jag har hamnat på sjukhus igen. För närvarande ligger jag på samma avdelning som jag låg på förra året när jag fick min stroke. Det var lite psykologiskt jobbigt just igåreftersom det var årsdagen a den massiva stroke som var ytterst nära att ta mitt liv. Att jag åter har hamnat på sjukhus efter att faktiskt ha mått riktigt bra ett tag är såklart jobbigt och rör upp många otäcka minnen. Både för mig och de närmsta.

Det började i fredags. Jag hade varit ute och promenerat och mådde riktigt bra. Jag tog en dusch..och somnade. Eller i alla fall tuppade av på något sätt. Kanske en bråkdel av sekund, inte vet jag. (Pga stroken förra året så använder jag duschpall). Jag vaknade till där på pallen, lutad mot väggen. Duschmunstycket låg på golvet. Jag kvicknade till och gjorde mig klar. Kände mig rätt hyfsad sen. Lite läskigt att vara ensam hemma när något sådant händer. Lite? Nej. Fruktansvärt! Senare fick vi besök av fadderbarnen med familj, vilket vi hade sett fram emot länge. Jag kvicknade till riktigt bra när jag kunde leka och gulla med barnen.
Senare när vi satt i soffan så såg min sambo att jag "försvann" , blev grå och satt och stirrade. Efter att ha försökt få kontakt med mig några gånger svarade jag och hon hjälpte mig till sängen.
...
Vid åttatiden på kvällen  blev det ambulans till akuten. 6-7 timmar senare fick jag träffa en läkare. Jag blev inlagd för att de skulle efterforska orsaken vidare. Ifall det hade hänt något nytt med hjärnan eller om det var något med hjärtat. 
På lördag morgon skulle de ta blodtryck liggande och sen stående någrs gånger. Efter en eller två gånger stående såorkade jag inte mer. Kände att jag nog måste sätta mig ner på sängen. Men tydligen så rasade jag mer eller mindre ner i sängen.  Eftersom jag var, och fortfarande är, övervakad med telemetri hela tiden ( ungefär  som ekg som man är uppkopplad mot hela tiden. Det larmar på avdelningen om det visar avvikelser), så kunde de avläsa i efterhand att min puls hade gått ner till 26 innan jag tuppade av och sedan blev det helt paus i 6,06 sekunder.

Efter allt detta mår jag ändå rätt bra. Nu.
Läkarna konfererar och min hjärtspecialist i Göteborg är inkopplad i ärendet. Det lutar åt att jag kommer få en pacemaker.
Fortsättning följer, och nu ligger jag kvar för observation. Ständigt övervakad med telemetrin. Trött less, ledsen och rädd.

Ondskans spår

Ahlstedts bästa

Författare: Mats Ahlstedt

Titel: Ondskans spår

Serie: del 8 av 8 om Fatima Wallinder och Sören Högström och samtidigt del 3 av 3 om fängelseprästen Johannes Brobeck

Antal sidor: 382

Utspelar sig år: ca 2013-2014(?)

Utspelar sig i: Göteborgsregionen och Värmland

Förlag: Hoi Förlag AB

Utges: september 2014

Jag fick ett recensionsexemplar av Mats Ahlstedts kommande bok hemskickad. Eftersom jag redan höll på att läsa 8-9 böcker parallellt hade jag tänkt ”läsa av” några innan det var dags för något nytt. Eftersom detta ändå var en Ahlstedtbok frestades jag att åtminstone läsa på baksidan. Det som där mötte mig gjorde att jag var tvungen att öppna boken och bara läsa lite, lite. Som sen naturligtvis blev en sida, ett kapitel. Och redan där någonstans var jag helt fast. Vad som lockade mig med baksidan var följande beskrivning av boken:

För 12 år sedan försvann den då 18-åriga Matilda Frimansson spårlöst. Trots att polisen för länge sedan lagt ner fallet, vägrar hennes mamma Linn acceptera att dottern är död. Hon ber sin nyfunne vän, den pensionerade fängelseprästen Johannes Brobeck, om hjälp att hitta Matilda.

Kriminalkommissarie Fatima Wallinder, nyligen tillbaka efter sin föräldraledighet, får kort därefter ett mejl som hotar hela hennes existens. En efterlyst krigsförbrytare, kusligt lik hennes egen sambo, befinner sig i Sverige.

Ett mystiskt telefonsamtal till Johannes förbryllar polisen. Finns det en koppling mellan krigsförbrytarens kriminella nätverk och den försvunna Matilda Frimansson? Har Matildas mamma verkligen berättat allt? Johannes närmar sig sanningen utan att förstå vilka risker han utsätter sig för.

Ondskans spår är den sista delen i trilogin om fängelseprästen Johannes Brobeck och den åttonde boken om Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor vid länskriminalen i Göteborg.

Som vanligt med Ahlstedts deckare så är det välskrivet och man ser händelserna framför sig. Likaså kan man tränga in i personerna och lära känna dem.

Historien är spännande, och består i vanlig ordning av flera sidospår som snyggt sys ihop. ”I vanlig ordning” är positivt menat då jag gillar när det är lagom komplext med händelser som sys ihop.  Å andra sidan gör flera sidohistorier att det förekommer fler människor och annat man som läsare skall hålla reda på. Det kanske inte blir lättare av  att tre försvunna personer alla är flickor/kvinnor vars namn börjar på ”M” eller att merparten av skurkarna är serber med ”-ic”-efternamn. Mats Ahlstedt syr som sagt ihop berättelsen på ett snyggt sätt och även om man känner att det emellanåt är lite rörigt, så blir helheten så bra att man har glömt det röriga i detaljerna för längesen. Jag har gillat alla böcker av Ahlstedt om Fatima, Sören & Co men detta var den absolut bästa! 


...https://www.adlibris.com/se/bok/ondskans-spar-9789175579283

Att komma tillbaks

Ända sedan min stroke i augusti förra året så har allt handlat om att komma tillbaks för min del. Att komma tillbaks har inte nödvändigtvis betytt att allt skall bli som tidigare, även om det har varit något av en framtidshägring. Att komma tillbaks har också betytt att få ett bra liv tillbaks även om det inte blir exakt som tidigare. Ja, i början betydde det att ha ett liv överhuvudtaget, helt enkelt. Enkelt och enkelt, det var ju just det som det inte var. Min stroke var massiv och bestod av två eller tre blodproppar, om jag nu har fattat det rätt. I efterhand vet jag att förberedelser gjordes för ambulanshelikopter till Uppsala men att det blåstes av då Uppsala meddelade att de inte kan göra mer än de redan hade gjort på sjukhuset i Karlstad. I efterhand har jag också förstått att mitt liv var mycket nära att ta slut där och då.

Sedan dess tills nu så har allt handlat om att bygga upp, komma tillbaks, få ett så bra liv som möjligt. Efter stroken behövde jag hjälpmed allt. Precis allt. Jag låg i en säng med blöja. Jag kunde inte ens vända mig om själv. Snabba insatser och sedan ihärdigt arbete har gjort att jag ändå är där jag är idag. Och humor. Mycket av vägen hit har jag berättat om tidigare i bloggen.

Precis allt har varit träning för mig, dygnet runt, sju dagar i veckan. Att sova gör att hjärnan får vila, att jag har tränat fysiskt har gjort att jag nu kan gå hyfsat, eller sån ”enkel” sak som att kunna sitta upp på en stol. Armen och handen är ännu inte med mig. Kanske blir den aldrig helt bra. Små, små förbättringar har det i alla fall blivit även där.

Hjärnan har jag tränat på många sätt. Sedan ett par månader har jag släktforskat. Detta har varit mycket bra träning för hjärnan har jag känt. Att få tänka, göra kopplingar, analysera och skriva på datorn är nog en bra träning för kommande arbete.

Jag har inte arbetat sedan mitten av juni förra året, men nu i mitten av augusti skall jag börja arbetsträna. Det har jag sett fram emot. Mycket! Att bli en del av det jag var förut. Att göra nytta. Att vara någon.

På Karlstads vatten

Igår ägnade jag förmiddagen åt att åka båtbuss i Karlstad, vilket var passande i värmen. Det blev från Café Slusswakten till Mariebergsskogen tur och retur med en stunds brygghäng vid Mariebergsviken i inväntan på returbåt. 
Det var en skön tur som också resulterade i några foton...

Analfabeten som kunde räkna

Den skruvade logiken

Författare: Jonas Jonasson

Titel: Analfabeten son kunde räkna

Antal sidor: 415

Utspelar sig år: ca 1928 - 2008

Utspelar sig i: Sydafrika och Sverige

Förlag: Piratförlaget

Utgiven 2013 ( 2014 i pocket)

Efter Jonas Jonassons succéroman Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kunde väl knappast någon gissa att nästkommande bok skulle bli skruvad, även den? Eller, just det – det var väl just det man anade.

I denna berättelse möts läsaren bland annat av situationen när både kungen och statsministern åker runt på Stockholms gator i en potatisbil tillsammans med en atombomb och tvillingarna Holger och Holger. En situation mer skruvad än riktigt skruvad. I denna berättelse faller dock det ena ihop med det andra och Jonasson får läsaren att känna logiken i alla skruvade situationer, den skruvade logiken.

Berättelsens alltigenom egentliga huvudperson är Nombeko Mayeri som börjar arbeta som femåring och saknade framtidsutsikter.  Men med den skruvade logiken kan ju allt hända. Nästan.

Likheterna mot ”Hundraåringen” är många, inte på något sätt att det är en uppföljare eller att man möter samma personer, utan  Jonassons sätt att skriva. Boken är underhållande och man får sig ett och annat skratt. Emellanåt kände jag att historien blev lite väl skruvad men ändå värd att se hur det går. Eller på vilket sätt det går. 

Minisemester

Förra veckan blev det några dagars minisemester i mina gamla hemtrakter. Vi hade hyrt bil för en vecka. Rättare sagt, min sambo hade hyrt bil och var den som körde, då jag fortfarande har körförbud sedan stroken förra året.

Bohuslän!

På tisdagen åkte vi de 25 milen söderut till Surte för att hälsa på och bo hos vänner (och fadderbarnen!). Det både regnade och åskade rejält periodvis, så resan gick lite långsammare än vanligt. Sambon blev riktigt dålig på kvällen, förmodligen av en kombination av migrän och vätskebrist. Vi andra fick ringa sjukvårdsupplysning, ordna hemmagjord vätskeersättning, ta fram spyhink och badda varm panna med våt, kall handduk.

På onsdagen var sambon bättre och på kvällen kunde hon, jag och min syster åka till en kusin i Surte som vi inte har träffat på några år. Där var det fler kusiner och det blev en mycket trevlig kväll med  nostalgiskt prat och god mat.

Torsdagen ägnade jag och sambon åt en ”rundtur” i Kungälv. Först till en moster, där vi fikade och pratade om släkten och hundra andra saker. Min Alla tiders moster hade jag inte träffat på två år så det var verkligen trevligt att göra ett litet besök där.

Moster och jag framför en vägg med släktfoton.

Turen fortsatte till far. Nytt släktprat och fika. Jag fick med mig en hel del material som jag kommer ha nytta av i min släktforskning.

En bit mat blev det sedan på Oskars Hamburgerbar. Den där matbiten blev i vanlig ordning en Piri piri-hamburgare. Oskars var ett favoritställe när jag bodde i Kungälv och jag besökte det regelbundet sedan det öppnade 1989. En enda gång under de gångna 25 åren har jag ätit en annan hamburgare än Piri pirin på det stället.

Innan återfärd till Surte blev det en tur till kyrkogården för att hälsa på mor. Ett av mina måsten när jag är och hälsar på i Kungälvstrakten.

Jag och fadderbarnet Melker gosar lite en morgon.

På fredagen åkte vi med Surtefamiljen till deras sommarstuga vid kusten. Så härligt att se och känna det salta havet och Bohusläns klippor. Av olika anledningar blev det varken bad eller krabbfiske. Men det blev desto mer gosande med fadderbarnen. Och fika, middag och mer fika på verandan. Jag fick också lägga ner några hirskolvar där mina tidigare himmelsflugna undulater är begravda. Det var fint och jag fick nästan en liten tår i ögat.

Sen tillbaks till Surte för lite soffhäng och tjöt innan läggdags.

På lördagen åkte vi åter till Karlstad.

Det blev några trevliga dagar i mysigt sällskap. Som vanligt så hinner man inte träffa alla människor man vill träffa och göra allt man vill, men det är så det är. 

Tack för denna gången älskade, goa Viktor & Melker