Mot alla odds

På SVT går nu realityserien Mot alla odds. Tio personer tar sig 150 mil genom Afrika, från Victoriafallen i Zambia till Atlantkusten i Namibia. Det handlar om att ta sig genom träsk, savann och öken, det handlar om att se upp för bufflar, noshörningar och krokodiler. Till skillnad från Expedition Robinson och många andra realityserier så är det inte någon i Mot alla odds som röstas ut eller försvinner på något annat sätt. Idén går ut på att dessa tio personer ska hjälpa varandra och att alla ska bemästra denna expedition. Med finns också en ledare med många års erfarenhet av Afrika, samt en läkare. Jag har under ganska lång tid varit less på alla de där utröstningsprogrammen och andra tävlingarna. Det är skönt med ett program där deltagarna inte ska rösta ut varandra och inte heller bildar pakter för att komma vidare. Förmodligen är det heller inte samma risk för mobbning och utfrysning i detta formatet. När deltagarna i det senaste avsnittet (2 av 8) satt runt lägerelden på kvällen och kom att berätta om sig själva och vad de har varit med om i livet, så slog det mig att det var ett så gott gäng och kunde komplettera och hjälpa varandra så bra – till skillnad mot när man ser paktbildningar, utfrysningar och utröstningar i andra serier.

Jag skulle vilja vara med i det där programmet! Det är ju hur häftigt som helst. Att få ta sig 150 mil genom Afrika, att få se en massa djur, att få möta folk ute i det "riktiga" Afrika, alla strapatser… När jag ser programmet funderar jag på hur mycket man själv hade orkat när man ser deltagarna kämpa sig genom träsk, över floder – och inte minst vandra i värmen direkt under solen.

Serien har skapat lite debatt i tidningar, på Facebook och på teve. Anledningen är att alla deltagare är funktionshindrade på något sätt. Vissa förståsigpåare och forskare tycker att detta är någon typ av freakshow och att det inte är etiskt korrekt att ha en serie med bara funktionshindrade istället för att dessa istället får tillträde till alla andra serier och program i teve och samhället i stort. Av de deltagarna som är med i programmet som jag har hört uttala sig i frågan, anser de själva att de tycker det är mycket bra att funktionshinder nu i och med serien får plats i media och kan öka förståelsen i samhället - att folk faktiskt ser att även personer med funktionshinder kan klara av så väl vardagssaker som svåra saker. Deltagarna säger också att de är med i serien för att de ville prova på strapatserna, komma till Afrika och uppleva äventyret.

Det är säkert lätt att säga att man hade tittat på serien oavsett om deltagarna, som nu, har funktionshinder – eller om ingen av deltagare hade haft funktionshinder. Jag tycker att det är ett spännande koncept att oerfarna människor ska ta sig igenom Afrika på detta sätt – men hur politiskt inkorrekt det än må vara i vissas tycke, så måste jag säga att jag är grymt imponerad av att det bland deltagarna finns de som saknar ben, armar eller är näst intill blinda – för att nämna några av de funktionshinder som deltagarna har. Vissa sedan födseln, andra genom händelser senare i livet.

Frågan är om ändå debatten är lite av en storm i ett vattenglas. Tidningar skriver om serien och det har diskuterats i programmet Debatt. Facebooksidan "Mot alla odds" har dryga 600 anhängare och sidan "Mot Mot alla odds" har knappt 200 anhängare. Flera av de olika deltagarna har egna sidor med uppemot 500 anhängare. Men – på alla dessa sidor är det ändå väldigt skralt med debatten om programmet. Speciellt med tanke på att tittarsiffrorna ligger på över 1,2 miljoner! Jag funderar på om debatten helt enkelt är skapad av media medan den "vanlige" svensken faktiskt bara tycker att det är ett underhållande, intressant eller spännande program.

I fikarummet på jobbet kom några av oss att prata om programmet häromdagen. De som hade sett det var alla imponerade av dessa människor och tyckte att det var ett bra program. Åsikterna var också mycket positiva till att det äntligen fanns en realityserie där folk inte röstades ut eller där pakter inte bildas. Ofrånkomligt så diskuterades ändå funktionshindren, vad de har gått igenom och hur flera deltagare har sagt att det är svårt att planera och man får ta dagen som den kommer angående det liv de lever. En av mina kollegor sa då något i stil med att "Man är ju så van vid att kunna planera sitt liv längre än att bara ta en dag i taget. Ja, kanske inte du då Christian med allt vad du har och har haft, men vi andra." (Troligtvis syftandes på mitt medfödda hjärtfel, operationer och hjärtrusningar, se mitt inlägg Hjärtfel från 15 januari). Det där tog. Ganska hårt. Jag har inget emot att bli inkluderad i en grupp av människor, om det nu var så att hon jämförde mig med de funktionshindrade i programmet. Men det kändes rejält illa att bli exkluderad från "vi andra". Jag har aldrig ansett mig ha nedsatt funktion. Jag har alltid jobbat heltid. Jag har helt enkelt ansett mig vara en av just – alla andra. Att kollegan sa som hon sa, förutsätter jag beror på att hon helt enkelt ville vara vänlig och visa någon sorts empati. Det blir sällan bra när folk ska överdriva sin vänlighet, det blir så lätt fel. Vissa personer klantar väldigt ofta till det på detta sätt.

Man kanske kan tycka att jag nu talar emot mig själv, att jag anser mig tillhöra "alla andra" men ändå pratar positivt om Mot alla odds. Jag tycker inte att världen är svart eller vit, det finns även oändligt många nyanser av grått emellan dem. Alla personer är olika. Det kommer alltid finnas personer som tycker detta program är en freakshow, precis som det alltid kommer finnas personer som hatar kungahuset eller tycker Anders Borg borde klippa sig.

Jag kan i alla fall säga nu att jag ser förbaskat mycket fram emot att se Laurentsio, Anna, Leif och de andra deltagarna i nästa avsnitt av Mot alla odds!