tisdag 21 januari 2014

När cirklarna rubbas


Efter min stroke i augusti 2013 hälsade jag på hos min arbetsplats vid 4-5 tillfällen medan jag låg på sjukhuset. Läkaren om jag hade på sjukhuset de sista månaderna är samma läkare som nu finns på Dagrehab där jag tränar 3 ggr/vecka. Av en av sjukgymnasterna på Dagrehab hörde jag att läkaren hade sagt att hon nog aldrig hade varit med om någon patient som hade besökt sitt arbete så mycket under slutensjukvårdstiden, detta sagt i positiv mening då. Detta var såklart roligt att höra på omvägar.
Mina arbetskamrater och jobbet betyder mycket för mig. Under min sjukhusvistelsetid, som började redan en dryg månad innan stroken (då pga blodförgiftning), har jag haft två stora mål – att komma hem och att få börja arbeta. Jag visste redan innan jag blev sjuk att mina arbetskamrater betyder mycket för mig men detta blev än mer påtagligt med allt stöd jag fick av dem under min sjuktid. Min sjukare sjuktid kanske jag skall säga, för nu är jag utskriven från sjukhuset sedan halvannan månad.
Att åka på de där kortpermissionerna från sjukhuset till jobbet betydde obeskrivligt mycket för mig. Det var som att få känslan att jag fanns kvar litegrann i det som var förut. Sedan jag kom hem från sjukhuset i början av december har jag hälsat på några gånger till på jobbet. Sedan förra veckan har jag lagt in ”sociala besök” på veckobasis. Detta som ett komplement till rehabilitering på Dagrehab. Syftet med besöken är att träna i att vara social och utsätta sig för situationer med andra människor. Jag är även med mitt team på veckomöte för att hålla mig en gnutta ajour i vad som händer och ”hur snacket går”. Allt naturligtvis som någon typ av förberedande för att på ett sånt bra sätt som möjligt kunna återgå till arbete så småningom.

Vid ett veckomöte jag var med på i december uttryckte mina teamkollegor en ganska stor stress. Detta samtidigt som jag upplevde kollegorna i teamet som mer harmonisa än vad jag har sett på länge. Vid dagens besök upplevde jag allt detta på ett annorlunda sätt. Teamkollegorna, liksom folk i andra team som jag pratade med, uttryckte hög stress – och detta var nu något som också märktes tydligt i hela atmosfären. Jag anade också en gnutta irritation i luften. Detta kan självfallet vara en feltolkning men det var det som jag upplevde.

Det där med hjärntrötthet är något som många strokedrabbade får erfarenhet av. När jag har hälsat på vid jobbet så finns det många intryck att smälta. Efter dagens besök kändes det som att extra många tankar roterade i huvudet. Väl hemma satte jag mig i min fåtölj och bara satt i tystnaden och tänkte. Vad är det som har hänt? Är detta verkligen vad jag vill tillbaks till? 
Under hela min sjuktid har jag haft så bra kontakt med mina kollegor så jag i stora drag vet vad som har hänt. Jag vet om i stora drag att stressen har ökat markant. Jag jobbar som handläggare på en mottagningsenhet inom Migrationsverket. Antalet asylsökande har ökat så att vår enhet har dubblerats vad gäller boendeplatser i området. Det har också förekommit incidenter som har påverkat personalen mycket, så även mig trots att jag inte har varit på plats. I oktober tog en klient fram en pet-flaska bensin och hällde över sig själv under ett samtal. Han tog sen fram en tändare och hotade tända eld. För två veckor sedan var det dags igen, en annan man hällde någon vätska över sig vid samtal – och tände på. 


Vem är jag i dessa rubbade cirklar?

När jag satt hemma och funderade idag efter besöket på jobbet och vad jag upplevde med stress och irritation så kände jag det hela lite som att jag stod utanför en cirkel med glasväggar och tittade in. Att det var glasväggar  kopplar jag ihop med att jag ändå vet i stora drag vad som har hänt och händer. Men jag känner det litegrann som att jag står utanför det som en gång innefattade mig själv. Alla dessa tankar som efter dagens besök var annorlunda än tidigare gör också att jag får ett annat perspektiv på saker och ting. Kanske går det att använda det i arbetet att förstärka sig själv.

En grupp av människor förändras när någon eller några försvinner eller tillkommer. Gruppen är också dynamisk och förändras med tid även om den innehåller samma uppsättning människor. Vi har alla våra roller i en grupp, officiella eller inofficiella. Vem var jag förut? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan? Både vårt team och enheten i stort har begåvats med nyanställda personer. Hur kommer dessa påverka gruppen /-erna? Hur har de redan påverkat?
Min ”officiella” roll tidigare var handläggare i teamet för återvändandeärenden. Vem jag var innoficiellt är nog svårt för mig att svara på även om man såklart har sina aningar. Vid ett teammöte för ganska längesedan fick vi i uppgift att skriva lappar tillvarandra med positiva egenskaper. Jag har kvar de där lapparna som någon typ av ”egoboost”.  När jag läser på dem så finns det några punkter som återkommer. De flesta av dessa kan  även jag tycka stämmer in på mig. Några av punkterna vet jag inte om de stämmer, men om de är uppfattningarna som kollegorna har om mig så blir jag glad. Några av punkterna lyder; hjälpsam, idéspruta, skicklig, vågar ta diskussion.

Vem är jag nu? Är jag kanske ”han den där långtidssjukskrivne” eller ”han som kanske aldrig kommer tillbaks”? Så hoppas jag ju inte är fallet men vad vet jag.

Vem blir jag sen den dagen när jag är tillbaks? Tar jag åter min plats i den lilla cirkeln som i sin tur tar plats i den stora cirkeln? Troligtvis inte, i alla fall inte på samma sätt. Frågan är också om jag verkligen vill tillbaks till samma plats i cirklarna. Att, hittills, ha varit borta från arbetet i 7 månader sätter sina spår. Efter blodförgiftning, stroke, hjärtoperation och lång frånvaro har naturligtvis även jag förändrats. Säkerligen både till det sämre men också till det bättre. Att se döden i vitögat inbillar jag mig kan göra att man får en annan ödmjukare syn på livet. Detta kan vara bra när man arbetar med människor med ett tungt förflutet, men det kan också kanske vara negativt när man som tjänsteman på en statlig myndighet skall se till att lagar och regler efterlevs av klienterna.


Jag kämpar vidare med mitt och intalar mig att även rubbade cirklar kan vara bra.

6 kommentarer:

  1. Jag förstår att du till stor del identifierat dig med ditt yrke, eller att din yrkesroll representerat dig på många sätt. Då tror jag att en allvarlig sjukdom kan upplevas ännu svårare. Om jag förstår dig rätt kommer du att kunna återvända till arbetet och det känns nog väldigt skönt för dig. Önskar dig varmt lycka till men var rädd om dig. Jag kunde aldrig komma tillbaka till mitt gamla yrke men ibland känner jag att jag i och med det lärde mig många viktiga saker. Lärde känna mig själv på ett annat sätt, vem jag innerst inne är. Har också under alla efterföljande år fått hitta nya aktiviteter och även det tar jag som något positivt. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss men det kan bli alldeles underbart ändå.

    SvaraRadera
  2. Oavsett hur du väljer att göra så är jag helt säker på att du tar ett klokt beslut och i det beslutet önskar jag dig lycka till!

    SvaraRadera
  3. Christian, tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag saknar också mitt gamla jobb. Det är mycket nostalgi, det vet jag, jag vet ju också att mycket har förändrats samtidigt som man också förändras själv. När man står utanför får man nya perspektiv och det kan vara nyttigt oavsett om du går tillbaka eller inte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Zandra. Du är saknad på jobbet! Nya perspektiv går förhoppningsvis alltid att vända till något bra.

      Radera