I en SJ-vagn på Balkan (eller Hur man hittar en järnvägsstation)

Nu kommer en liten avstickare, i både tid och rum. Jag funderade lite på några inlägg jag gjort tidigare om ”udda ställen” och kom då ihåg en lite udda dag med udda händelser. Denna avstickare blir till april 2006 när jag för tillfället var i Makedoniens huvudstad Skopje för att arbeta på min universitetsuppsats. Några lediga tillfällen lyckades jag klämma in och utflykter är trevliga. Texten är från min resedagbok och fotografierna är både inscannade analoga samt något digitalt.

 

Skopje söndag 2 april 2006

Upp 6.30. Idag hade jag tänkt mig ett litet äventyr på egen hand. Snabb frukost och taxi till busstationen.  Jag var i god tid. Köpte biljett till Pristina, vilket kostade 330 denarer (50 kr). Två minuter förtidigt gick 8-bussen från Skopje. Bussen var nog samma som den jag åkte förra året, eländig och risig. Det var bara 6 passagerare först, men 2 till hoppade på alldeles utanför Skopje. Det var tur man tog jackan med sig idag, det var till och med lite kallt på bussen. Efter ungefär en halvtimme kom vi till gränsen mot Kosovo. Det gick ganska smidigt i gränskontrollen. I kontrast till de höga snöklädda bergen västerut rullade vi förbi den trista och grå gränsstaden General Jankovic´ / Hani i Elezit (Vad allt blir krångligt när samma stad har olika namn beroende på språk!). Det ser ut som hela staden består av en cementfabrik. Staden ligger dock i en otroligt fin ravin och denna åker man igenom i ytterligare några mil. Tyvärr är det inte så grönt i naturen ännu men det är ändå fint med floden som flyter fram och små byar på bergssluttningarna. En bro som blev förstörd i kriget var nu uppbyggd och den provisoriska bron jag åkte på förra året var borta. Roligt att se att det går framåt här. Efter ett tag planar det ut och man åker på en stor slätt. Vägen är ganska tråkig här. Nybyggda hotell, bensinstationer, möbelvaruhus mm. Jag noterade idag att det var färre militärfordon på vägarna än förra året, och hoppas hellre att det beror på ett stabilare läge i området än det faktum att det är söndag idag. En KFOR-bil med en stor svensk flagga på masten svischade i alla fall förbi. Två timmar efter start i Skopje var jag framme i Kosovos huvudstad Pristina.

Visa större karta

För att gå händelserna lite i förväg så hade jag planerat att åka tåg tillbaks till Skopje lite senare. Det var ett av huvudsyftena med dagens utflykt. Tåglinjen mellan Pristina och Skopje har delvis funnits sedan 1870-talet. Under Kosovokriget 1998/1999 användes tågen av personer som flydde sina hem för att ta sig ut från Kosovo. Tåget kom då att kallas ”Refugee train”.  Linjen blev i alla fall förstörd under detta krig och har varit ur bruk sedan dess. Det var först för ungefär en månad sen som tågtrafiken kom igång igen, nu i drift av Kosovo Railways och UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) Railways.

 

Enligt informationen jag hade letat mig till så hade jag ca 3 timmar tills tåget skulle gå. Om jag tog mig till järnvägsstationen direkt, köpte biljett och dubbelkontrollerade tiden, så skulle jag kunna strosa runt i staden mer avslappnat. Lätt som en plätt? – nej! Direkt när jag kom till busstationen i Pristina så försökte jag fråga efter järnvägsstationen. Jag tycker sedan tidigare att engelskkunskaperna i Pristina är ganska höga, förmodligen p.g.a. den internationella närvaron, men varken ”railway station” eller ”train” verkade höra till deras vokabulär. Jag försökte med ”Zug”, ingen framgång med det heller. Först långt senare kom jag på att jag borde försökt med ”Bahnhof” på tyska, ”Voksal” på ryska eller något liknande.

Universitetsbiblioteket i Pristina

Jag knallade inåt centrum. Trodde jag i alla fall – det var ett tag sen jag var i Pristina, och inte har jag varit där så många gånger heller. Avståndet var längre än jag hade tänkt mig och jag började fundera på vart jag befann mig, men det bästa sättet att upptäcka saker och ställen är ju att gå vilse. Jag upptäckte dock inte så många spännande saker innan jag såg det välkända national- och universitetsbiblioteket. Ett år har gått sen sist jag såg det, men det ligger fortfarande på botten av min lista av fina byggnader i världen.

Grand Hotel, Pristina (notera alla FN-fordon i förgrunden)

 

Fick lokaliserat Grand Hotel (som inte är så mycket ”grand” som andra hotell världen över med det namnet). Tjejerna i souvenirbutiken kunde i alla fall bra engelska De sa att det visserligen finns en liten järnvägsstation i Pristina men att den inte används. När jag sa att det går ett tåg sedan en månad mellan Pristina och Skopje så var de tveksamma och sa att den järnvägsstationen som gäller är den i Kosovo Polje (fast de använde naturligtvis det albanska namnet först, som jag inte kan). Det var många kilometer till den staden men jag kunde ta en taxi. Jag stod på mig om stationen i Pristina och fick en lapp skriven på albanska med ”järnvägsstationen i Pristina” (stacioni i trenit Preshtinë) för att visa taxichauffören, för även till ”lilla järnvägsstationen som inte används” var det längre än gångavstånd. Jag satte mig i en taxi utanför hotellet, visade lappen, han kunde så klart riktigt bra engelska. Han sa dock att stationen i Pristina inte var i bruk och ville köra mig till Kosovo Polje. Han erbjöd mig att köra dit svart för 5 euro. Det var nog första gången på Balkan som en taxichaufför har erbjudit mig att köra utan taxameter. Eftersom det fortfarande var ca 2 timmar tills tåget skulle gå så tyckte jag det var onödigt att åka till en avkrok redan nu, jag ville ju knalla runt lite i stan och behövde också äta. Dessutom ville jag inte riktigt ge upp att hitta stationen i Pristina.

Jag hade köpt några vykort av tjejerna på Grand Hotel och skulle sätta mig på ett café och skriva dem och ta en kaffe. På första caféet gick det inte att få något kaffe för de hade strömavbrott. Jag passade i alla fall på att fråga om tågstationen. Killen hade bott i Pristina i 9 år men han kände inte till någon tågstation där utan föreslog den större i den andra staden. Nu var jag nära på att ge upp. Satte mig på ett annat café. Tänkte att det är ingen idé att ens fråga längre, men så kom jag på att tågen administrerades av UNMIK och att det kanske skulle lösa sig om jag frågade någon FN-soldat. Det brukar drälla av utländsk personal i stan, men naturligtvis inte idag.

När jag kom till posten för att skicka mina vykort så fanns det en i kassan och en vakt eller liknande som stod utanför luckan. (Hallå, varför kan inte postkontoren vara öppna på söndagar i Sverige! Eller – varför kan vi inte ha riktiga postkontor över huvud taget!) Ingen av personerna kunde någon engelska. Jag visade min lapp. Tjejen i kassan sa något och jag frågade om hon menade Kosovo Polje. Det gjorde hon. Jag poängterade INTE Kosovo Polje utan Pristina. Vakten diskuterade med henne, de var inte överens. Han verkade säga till henne att det visst går tåg från Pristina men hon höll inte med. Jag var mer överens med honom. Han skulle visa mig och tog mig med utanför posten. Jag skulle gå åt vänster och sen åt vänster igen. Skönt att få bekräftat att det fanns en station, men hur långt skulle jag gå innan jag tog vänster mm. Han förstod vad jag menade och frågade om jag kände till UNMIK, jag sa ja och kontrade med att fråga om han menade ”Big UNMIK” i närheten av fotbollsstadion. Han sken upp och gjorde ett tecken att det var nära. Jag tackade och han blev lite extra glad när jag gjorde det på albanska. Nu var jag på rätt spår. Nu var det bara att ta reda på hur nära fotbollsstadion stationen låg – och åt vilket håll.

Jag vandrade vidare. I närheten av fotbollsstadion låg en bensinmack. Jag frågade killen som jobbade där om tågstationen. Det fanns ingen sa han. Han var säker. Suck. Några meter längre bort hittade jag ett litet bevis på att jag ändå var på rätt spår – nämligen själva järnvägslinjen! Jag ställde mig mellan skenorna och tittade åt båda håll. Ingen stationsbyggnad i sikte. Det kom en farbror, jag visade honom min lapp. Han förklarade på en blandning av albanska, teckenspråk och med några inslag av tyska att det var åt vänster och att stationen var sista byggnaden på vänster sida av spåret. 1 km skulle det vara, och han tyckte jag skulle gå dit längs spåret – mellan skenorna. En väg gick dock bredvid spåret och jag tyckte det kändes lite säkrare att gå där.

 

Järnvägsstationen i Pristina / stacioni i trenit Preshtinë

Det kändes som jag lämnade civilisationen och befann mig snart i ett industriområde. Efter ett tag skymtade jag en byggnad som såg nymålad ut. Jag går dit tänkte jag. Är inte det stationen eller att jag ser den därifrån så ger jag upp. Klockan gick ju med. Det visade sig vara stationen! Nymålad och grann med nya skyltar där det stod ”Pristina/Prishtinë”, ”Kosovo Railways” Och ”UNMIK Railways”. Vilken lättnad. Jag hade dessutom hittat något som flera Pristina-bor inte kände till! En farbror kom och mötte mig. Han verkade vara någon typ av vakt. Jag frågade om tåget till Skopje och han visade mig en handskriven lapp på dörren med tiderna och förklarade grundligt och kontrollerade min klocka så jag inte skulle missa tåget om en timma. Biljetter gick inte att köpa i förväg utan skulle köpas av konduktören.

Vad gör man i ett industriområde i Pristina i en timme när man är hungrig? Jag hittade en genväg in till centrum – det tog max 15 minuter! Försökte hitta något bra och enkelt att äta. Det fick bli hamburgare på Route 66 – faktiskt något av det godaste jag har ätit i Kosovo någon gång! Till det drack jag Kosovos eget ypperligt fina öl Birrë e Pejës. Innan det var dags att knalla tillbaks till järnvägsstationen så gick jag in i affären och köpte med mig några öl.

Bekanta järnvägsvagnar

Dags att åka tillbaks till Skopje. När jag kom fram till järnvägsstationen stod tåget redan inne. Ett gammalt diesellok med tre vagnar. Men det var något bekant med de två sista vagnarna. Blåa med en vit symbol på. Liknade det inte SJ:s logga? Jag tittade på några skyltar bredvid dörren – där stod på svenska! Mycket riktigt, det var gamla SJ-tågvagnar! Jag gick ombord och kände mig riktigt nostalgisk. Gamla skyltar med ”Nödbroms”, ”Kasta ej ut föremål som kan orsaka brand eller annan skada” osv. Vad häftigt – här ska man åka tåg i Kosovo och så är det gamla SJ-vagnar. Jag kände mig riktigt stolt. När folk senare gick på och satte sig lite nonchalant så var jag nästan på väg att säga till dem att ta det lite lugnt med dessa gamla fina svenska saker, men jag fick hejdat mig. Kl 13.04, fyra minuter för tidigt, visslade stinsen i pipan och tåget började rulla. Stinsen var förresten farbrorn som hade visat mig tågtiderna förut. Han hade nu klätt om till stinsuniform. Han nickade och vinkade glatt åt mig när han såg mig hänga ut genom fönstret.

 

Konduktören

I en SJ-vagn på Balkan

Tågresan kostade 4 Euro, var bekväm och gick genom städer, byar och fantastiskt landskap. Namn som Kosovo Polje (dit jag tidigare hade blivit hänvisad av flera personer), Lipljan, Urosevac och Kacanik passerades. Folk stod och påtade i sina små trädgårdar. De tittade glatt när de såg tåget. Gränsformaliteterna gick ganska smidigt och sen rullade vi in i Republika Makedonia. 15.37, en minut före utsatt tid, rullade tåget in på Skopjes järnvägsstation.

Trägen vinner!

En järnvägsvagn som kanske blev förstörd i kriget.

Ferizaj, en stad/station som passerades.

Från tåget, vid gränsen mellan Kosovo och Makedonien.