I Söderhavet med Robert Louis Stevenson

 

 

Författare: Robert Louis Stevenson

Titel: I Söderhavet

Undertitel: En redogörelse för iakttagelser och erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna under två sjöresor med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)

 

Originaltitel: In the South Seas

Originalundertitel: ?

 

Sidor: 388

Förlag: Bokförlaget Korpen

Utgiven: 1996

Första utgåva på originalspråk: 1896

 

Adlibris: Inbunden / Pocket

Bokus: Inbunden / Pocket

 

Jag är inte speciellt allmänbildad vad gäller litteratur och författare. Innan jag tog den här boken i min hand visste jag i stort sett bara följande saker om Robert Louis Stevenson: Han skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag visste också att han reste runt en hel del i Stilla Havet och är begravd på Samoaöarna. Slutligen, vilket har mer indirekt än direkt att göra med honom, är att hans fru Fanny i slutet av 1880-talet designade Kungadömet Abemamas flagga medan de besökte riket under sin rundresa i Stilla Havet.

I Söderhavet (med den visserligen träffande men ändå osmidiga undertiteln ”En redogörelse för iakttagelser och erfarenheter gjorda på Marquesas-, Tuamotu- och Gilbertöarna under två sjöresor med jakten Casco (1888) och skonaren Equator (1889)”) utkom 1896 på originalspråk. Boken är en samling essäer och artiklar som Stevenson skrev under sina resor i Stilla Havet. Emellanåt liknar det mest en dag- eller loggbok.

Boken beskrivs såhär:

Sommaren 1888 lade skonaren Casco ut från San Francisco och satte kurs på Marquesasöarna. Ombord fanns författaren Robert Louis Stevenson tillsammans med hustru, mor och styvson.

Under de kommande åren seglade Stevenson runt i Söderhavet och slog sig slutligen ned på en av Samoaöarna. I Söderhavet är berättelsen om dessa resor och om livet tillsammans med människorna i denna sällsamma övärld.

Boken är inte bara en spännande reseskildring utan också en tidig socialantropologisk rapport och en personlig berättelse om en äventyrlig färd som inte alltid leder till det på förhand bestämda målet. Stevenson är en skarpsynt iakttagare och berättar medryckande om livet på Söderhavsöarna. Han skildrar olika folkslag, deras egenskaper och enskilda personers egenheter, språk, myter och legender, tabun och kannibalism, andetro och inställningen till döden.

Jag vet inte om det är kvaliteten på översättningen eller det ålderdomliga språket och sättet att uttrycka sig, eller en kombination, men det är absolut inget flyt i berättelserna. Det är hackigt och jag funderar många gånger på vad som menas. Att det är en miljö som jag inte är familjär med kan såklart också påverka. (Det är kanske både sunt och inte så konstigt att man kan ha svårigheter att frammana en bild i huvudet av hur ett kulthus inne i skogen på ön Hatiheu ser ut år 1888.) Man märker också av det ålderdomliga och nedvärderande synsättet som finns hos Stevenson gentemot människor som inte är ”vita”. Han kan visserligen säga positiva saker om vissa människor, speciellt om de är hövdingar eller kungar. Annars ser man titt som tätt formuleringar som ”De visar slavens alla kännemärken: barnslig sorglöshet, obotlig slöhet, liknöjdhet.” eller ”Han var lat som en slav och oförskämd som en slaktardräng”. Jag får också en bild av Stevenson som mycket egocentrisk. Vid endast några tillfällen nämner han sin fru som är med på resorna. Styvsonen nämns inte någon enda gång vad jag kommer ihåg.

Det finns såvitt jag kan komma på blott tre kategorier människor som kan uppskatta den här boken. Antingen får man ha ett brinnande intresse för socialantropologi, lida av en nästan sjuklig söderhavsromantik, eller vara en stor beundrare av Stevenson.