En förlorad sommar

Sommarens början

Som jag skrev i förra blogginlägget så hamnade jag på sjukhus i somras med blodförgiftning.  En dag några veckor senare låg jag i sjuksängen och tittade på en repris av något sånt där godmorgonprogram. Rikard Wolff framförde en ny låt. Jag har inget mer förhållande till herr Wolff än att jag har sett honom i Änglagård. Jag har inte ens hört honom sjunga förut, förutom någon enstaka låt. Den nya låten han nu framförde berörde mig egentligen inte, varken musik- eller textmässigt.Däremot träffade låttiteln mig rätt i hjärtat då jag tyckte den passade mig så bra – Titeln var ”En förlorad sommar”. Min sambo och jag hade inte gjort upp några jätteplaner inför sommaren och semestern. Några dagar vid Västkusten skulle det bli och kanske bila runt lite på andra ställen. Vår semester skulle börja den 1:e juli.Den 4:e juli åkte jag in akut till sjukhuset med vad som skulle visa sig vara blodförgiftning. Infektionskliniken i Karlstad ligger i en gammal del av sjukhuset. På avdelningn ( likson andra infektionskliniker?) kan inte patienterna gå ut i korridoren utan varje rum har en ingång direkt utifrån. Avdelningen är inte bara gammal utan även sliten. Den trista gamla mattgula färgen hade flagnat på väggarna. I denna isolering skulle jag behandlas mot blodförgiftningen genom intravenös behandling med riktigt stark antibiotika 4-5 gånger per dygn. Eftersom antibiotikan är så stark så irriterar den extra mycket där nålen sitter. Nålen behövdes sättas om  flera gånger i veckan. Inte så kul när man är svårstucken. Nålen sattes ibland i armvecket men ibland i handen, underarmen, foten. Tillslut såg mina armar ut som om jag vore en sprutnarkoman.

 

Bröstsmärtor

När jag had legat på Infektionskliniken några veckor fick jag en kväll ont i bröstet. Jag ringde på larmklockan och det blev lite pådrag med blodprov och undersökningar. Strax innan jag tidigt på morgonen därefter flyttades till Hjärtavdelningen så sa en läkare att han inte kunde se det på något annat sätt än att jag hade fått en hjärtinfarkt. De första dagarna på hjärtkliniken togs det mer prover med mer och också om att det kan ha varit en infarkt.  I denna fas blev jag mycket rädd och ledsen och var bära på att bryta ihop. Det visade sig sedan att det inte var en hjärtinfarkt men att det troligtvis hade vandrat iväg nån bakterieklump från blodförgiftningen som satt i anslutning till hjärtat. Jag har fortfarande inte fattat riktigt vad som hände. Jag blev i alla fall bättre och mådde bättre. Under den första infektionstiden mådde jag dåligt och var otroligt trött, jag kunde sova hur mycket som helst. På hjärtavdelningen var det annars mest övervakning (med telemetri) efter det som hade hänt. Antibiotikabehandlingen fortsatte tills det hade gått sina sex veckor

 

Stroke

En söndag (den 11 augusti) på hjärtavdelningen satt jag i sängen och pratade med mina besökare. Pltsligt kändes det konstigt i huvudet och hela rummet snurrade runt. Jag har ett svagt minnesfragment av att jag kördes till röntgen två gånger och detta har jag också fått bekräftat i efterhand. Det jag sedan minns är att jag låg i ett rum med apparater och folk runt mig. Personalen lyste i mina ögon, nöp mig i armar och ben och frågade om jag kände nåt, jag fick också svara på frågor om vilken månad det var bl.a. De använde också nån ultraljudsliknande apparat för att mäta hur mycket urin det var i blåsan. Om det var mycket så satte d in en kateter så det rann ut. Att få en kateter inknödd i urinröret gör ungefär lika ont som det är obehagligt när de drar ut den. De närmaste dagarna låg jag i princip still i min säng med stora blöjor och fick hjälp med att vända mig.

 

Rehabilitering

Efter ett tag (kanske ett par veckor) kopplades sjukgymnast och arbetsterapeut in. Jag fick en rullstol och lärde mig såsmåningom att lytta över till och från den. Jag har kommit till en annan avdelning som är mer inriktad mot rehabilitering. Jag hade ”turen” i stroken att jag bara blev försvagad i vänster sida men för övrigt märks det inget i huvudet eller talet. Jag tränar nu intensivt och kan gå med gåbord eller annat stöd, jag har också fått gå lite i trappor. Det har såhär o efterhand gått upp för mig att jag var mycket, mycket nära att falla ifrån jordelivet i samband med min stroke. Jag har många närstående att tacka för allt stöd efteråt. Vägen är lång och krokig men går framåt!

 

Det där med sommaren

Jag har naturligtvis genom olika sinnen förstått att sommaren har varit fantastisk vädermässigt. Förlåt om detta nu låter som svordomar i dina öron, men jag tycker det har varit en helvetes jävla skitsommar!