Även den
senaste tiden har det gått framåt med min rehabilitering och återgång till
något som kan liknas med ”normalt” leverne.
Vädret har
tillåtit mig att gå ut och promenera mer och mer. Att ha igång någon app, som
till exempel Endomondo eller Run Keeper, i telefonen som mäter sträcka,
hastighet, tempo och lite annat jox när man promenerar kan vara utav både ondo
och godo. Det kan vara stressande. Jag använder mig av dessa appar ibland, och
för mig är det positivt att se hur gången utvecklas. I veckan som gick tog jag
en promenad på 4,65 km. Det var det längsta jag har gått på i alla fall 2 år. För
er som inte har följt mig här i bloggen, på Facebook eller på analogt vis;
kortfattat så är det bland annat följande orsaker som har satt krokben för mina
rörelser sedan vår/försommar 2013 – ett krackelerat stent i hjärtat och därmed
totalt urusel ork (typ vila efter 200 meters gång), 5+1 månaders
sjukhusvistelse(r), blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke, hjärtoperation,
rullstolsberoende, nedstämdhet och pacemakeroperation. Och en eller två
sånadäringa manliga hemska förkylningar förstås.
Efter
arbetsträning under hösten har jag jobbat 25% från mitten av december. Vid möte
med läkare och arbetsgivare i förra veckan blev det klart att jag skall
fördubbla min arbetsinsats till 50 % (20 tim/veckan) från första maj till sista
augusti. Därefter är målet att trappa upp ytterligare för att nå heltid innan
årsskiftet. Mål är bra, men också insikten att mål är en strävan och inte en
absolut sanning.
Jag tycker
det är dags att öka på mitt arbete och jag är mycket nöjd över att gå upp på
halvtid. Som det är nu är jag ganska trött på eftermiddagarna och mina 2
”lediga” dagar (förutom helgen), och jag har såklart vissa farhågor om hur det
skall bli med orken att fördubbla min tid. Vi har ännu inte gjort upp mer än
att jag skall prova att fördela mina 20 timmar på alla vardagar. Skulle det
inte fungera så finns möjligheten att justera. Jag vet således inte än vilka
timmar jag kommer att arbeta eller vad/vilka som blir min(a)
sysselsättning(ar).Min egen idé om tiden är 8-12 varje dag. Enklast för alla.
Vi får se.
Under den
gångna veckan hade vi brandutbildning på jobbet. Då ingick praktiska övningar
att släcka eld, både med släckare och brandfilt. När vår grupp stod där ute på
parkeringsplatsen för att få prova att släcka funderade jag hit och dit, fram
och tillbaks. Kan jag genomföra detta över huvud taget? Ska jag halta fram där
när det är min tur? Ska jag ta med mig käppen? Ska jag smita undan? Hur gör jag
med släckare och brandfilt när jag bara kan använda en hand och arm? Ska jag
säga till ledaren att jag bör avstå? Ska jag? Ska jag inte? Hur? … Men om jag
gör så..?
Till slut
hade jag samlat tankarna till att en sån här övning är riktigt bra, och för mig
blir det både brandsläckningsövning och övning i rörelse...smidighet …och att
utsätta mig för något medan 20 kollegor står och tittar på.
Både
brandsläckare och filt använder man bäst med tvåhandsgrepp. Om jag hamnar i en
brandsituation kan jag inte vänta på någon tvåhandsperson. Det var bara att
köra på. Skulle det gå åt skogen så fanns i alla fall en brandkunnig person på
plats, samt kollegor som vet varför jag inte kan röra mig som dem, och som jag
vet ställer upp för mig.
Brandsläckaren
kunde jag bära till rätt plats när det var min tur, därefter sikta med
munstycke och trycka på handtaget med armen på något sätt efter att ha satt mig
lite halvt på huk.
Att få
brandfilten över en brinnande docka, på rätt sätt, var inte helt lätt – men efter
att ha joxat lite var dockan släckt. Käppen slängde jag på backen någonstans
bredvid dockan. Hugo brann ju för tusan – det var bara att kasta sig fram!
Jag är glad
att jag (vågade) prova på dessa släckningsövningar – och glad att jag klarade
av att släcka. Jag är till och med stolt över mig själv!
En bild på mig på parkeringen vid Hjälpmedelscentralen innan jag lämnar tillbaks rullstol och betastöd.
I torsdags
eftermiddag gjorde jag något som betyder mycket – som en symbolisk handling som
sätter om inte punkt på tillvaron så åtminstone ”komma.” Jag lämnade tillbaks
min rullstol och mitt betastöd till Hjälpmedelscentralen. Det var längesedan
jag behövde använda både rullstolen och gå-stödet, det senaste året har de mest
fungerat som klädhängare här hemma. Jag är oerhört tacksam över att vi i vårt
land har den möjligheten att ha sådana här hjälpmedel till låns hemmavid. Men
också, såklart, glad och lättad över att ha kunnat lämna dem tillbaks. Jag har
tänkt under en bra tid att lämna tillbaks dem, men samtidigt inte velat leka
med ödet.
Det finns
inga problem – bara ett oändligt antal möjligheter!
