I en SJ-vagn på Balkan (eller Hur man hittar en järnvägsstation)

Nu kommer en liten avstickare, i både tid och rum. Jag funderade lite på några inlägg jag gjort tidigare om ”udda ställen” och kom då ihåg en lite udda dag med udda händelser. Denna avstickare blir till april 2006 när jag för tillfället var i Makedoniens huvudstad Skopje för att arbeta på min universitetsuppsats. Några lediga tillfällen lyckades jag klämma in och utflykter är trevliga. Texten är från min resedagbok och fotografierna är både inscannade analoga samt något digitalt.

 

Skopje söndag 2 april 2006

Upp 6.30. Idag hade jag tänkt mig ett litet äventyr på egen hand. Snabb frukost och taxi till busstationen.  Jag var i god tid. Köpte biljett till Pristina, vilket kostade 330 denarer (50 kr). Två minuter förtidigt gick 8-bussen från Skopje. Bussen var nog samma som den jag åkte förra året, eländig och risig. Det var bara 6 passagerare först, men 2 till hoppade på alldeles utanför Skopje. Det var tur man tog jackan med sig idag, det var till och med lite kallt på bussen. Efter ungefär en halvtimme kom vi till gränsen mot Kosovo. Det gick ganska smidigt i gränskontrollen. I kontrast till de höga snöklädda bergen västerut rullade vi förbi den trista och grå gränsstaden General Jankovic´ / Hani i Elezit (Vad allt blir krångligt när samma stad har olika namn beroende på språk!). Det ser ut som hela staden består av en cementfabrik. Staden ligger dock i en otroligt fin ravin och denna åker man igenom i ytterligare några mil. Tyvärr är det inte så grönt i naturen ännu men det är ändå fint med floden som flyter fram och små byar på bergssluttningarna. En bro som blev förstörd i kriget var nu uppbyggd och den provisoriska bron jag åkte på förra året var borta. Roligt att se att det går framåt här. Efter ett tag planar det ut och man åker på en stor slätt. Vägen är ganska tråkig här. Nybyggda hotell, bensinstationer, möbelvaruhus mm. Jag noterade idag att det var färre militärfordon på vägarna än förra året, och hoppas hellre att det beror på ett stabilare läge i området än det faktum att det är söndag idag. En KFOR-bil med en stor svensk flagga på masten svischade i alla fall förbi. Två timmar efter start i Skopje var jag framme i Kosovos huvudstad Pristina.

Visa större karta

För att gå händelserna lite i förväg så hade jag planerat att åka tåg tillbaks till Skopje lite senare. Det var ett av huvudsyftena med dagens utflykt. Tåglinjen mellan Pristina och Skopje har delvis funnits sedan 1870-talet. Under Kosovokriget 1998/1999 användes tågen av personer som flydde sina hem för att ta sig ut från Kosovo. Tåget kom då att kallas ”Refugee train”.  Linjen blev i alla fall förstörd under detta krig och har varit ur bruk sedan dess. Det var först för ungefär en månad sen som tågtrafiken kom igång igen, nu i drift av Kosovo Railways och UNMIK (United Nations Mission in Kosovo) Railways.

 

Enligt informationen jag hade letat mig till så hade jag ca 3 timmar tills tåget skulle gå. Om jag tog mig till järnvägsstationen direkt, köpte biljett och dubbelkontrollerade tiden, så skulle jag kunna strosa runt i staden mer avslappnat. Lätt som en plätt? – nej! Direkt när jag kom till busstationen i Pristina så försökte jag fråga efter järnvägsstationen. Jag tycker sedan tidigare att engelskkunskaperna i Pristina är ganska höga, förmodligen p.g.a. den internationella närvaron, men varken ”railway station” eller ”train” verkade höra till deras vokabulär. Jag försökte med ”Zug”, ingen framgång med det heller. Först långt senare kom jag på att jag borde försökt med ”Bahnhof” på tyska, ”Voksal” på ryska eller något liknande.

Universitetsbiblioteket i Pristina

Jag knallade inåt centrum. Trodde jag i alla fall – det var ett tag sen jag var i Pristina, och inte har jag varit där så många gånger heller. Avståndet var längre än jag hade tänkt mig och jag började fundera på vart jag befann mig, men det bästa sättet att upptäcka saker och ställen är ju att gå vilse. Jag upptäckte dock inte så många spännande saker innan jag såg det välkända national- och universitetsbiblioteket. Ett år har gått sen sist jag såg det, men det ligger fortfarande på botten av min lista av fina byggnader i världen.

Grand Hotel, Pristina (notera alla FN-fordon i förgrunden)

 

Fick lokaliserat Grand Hotel (som inte är så mycket ”grand” som andra hotell världen över med det namnet). Tjejerna i souvenirbutiken kunde i alla fall bra engelska De sa att det visserligen finns en liten järnvägsstation i Pristina men att den inte används. När jag sa att det går ett tåg sedan en månad mellan Pristina och Skopje så var de tveksamma och sa att den järnvägsstationen som gäller är den i Kosovo Polje (fast de använde naturligtvis det albanska namnet först, som jag inte kan). Det var många kilometer till den staden men jag kunde ta en taxi. Jag stod på mig om stationen i Pristina och fick en lapp skriven på albanska med ”järnvägsstationen i Pristina” (stacioni i trenit Preshtinë) för att visa taxichauffören, för även till ”lilla järnvägsstationen som inte används” var det längre än gångavstånd. Jag satte mig i en taxi utanför hotellet, visade lappen, han kunde så klart riktigt bra engelska. Han sa dock att stationen i Pristina inte var i bruk och ville köra mig till Kosovo Polje. Han erbjöd mig att köra dit svart för 5 euro. Det var nog första gången på Balkan som en taxichaufför har erbjudit mig att köra utan taxameter. Eftersom det fortfarande var ca 2 timmar tills tåget skulle gå så tyckte jag det var onödigt att åka till en avkrok redan nu, jag ville ju knalla runt lite i stan och behövde också äta. Dessutom ville jag inte riktigt ge upp att hitta stationen i Pristina.

Jag hade köpt några vykort av tjejerna på Grand Hotel och skulle sätta mig på ett café och skriva dem och ta en kaffe. På första caféet gick det inte att få något kaffe för de hade strömavbrott. Jag passade i alla fall på att fråga om tågstationen. Killen hade bott i Pristina i 9 år men han kände inte till någon tågstation där utan föreslog den större i den andra staden. Nu var jag nära på att ge upp. Satte mig på ett annat café. Tänkte att det är ingen idé att ens fråga längre, men så kom jag på att tågen administrerades av UNMIK och att det kanske skulle lösa sig om jag frågade någon FN-soldat. Det brukar drälla av utländsk personal i stan, men naturligtvis inte idag.

När jag kom till posten för att skicka mina vykort så fanns det en i kassan och en vakt eller liknande som stod utanför luckan. (Hallå, varför kan inte postkontoren vara öppna på söndagar i Sverige! Eller – varför kan vi inte ha riktiga postkontor över huvud taget!) Ingen av personerna kunde någon engelska. Jag visade min lapp. Tjejen i kassan sa något och jag frågade om hon menade Kosovo Polje. Det gjorde hon. Jag poängterade INTE Kosovo Polje utan Pristina. Vakten diskuterade med henne, de var inte överens. Han verkade säga till henne att det visst går tåg från Pristina men hon höll inte med. Jag var mer överens med honom. Han skulle visa mig och tog mig med utanför posten. Jag skulle gå åt vänster och sen åt vänster igen. Skönt att få bekräftat att det fanns en station, men hur långt skulle jag gå innan jag tog vänster mm. Han förstod vad jag menade och frågade om jag kände till UNMIK, jag sa ja och kontrade med att fråga om han menade ”Big UNMIK” i närheten av fotbollsstadion. Han sken upp och gjorde ett tecken att det var nära. Jag tackade och han blev lite extra glad när jag gjorde det på albanska. Nu var jag på rätt spår. Nu var det bara att ta reda på hur nära fotbollsstadion stationen låg – och åt vilket håll.

Jag vandrade vidare. I närheten av fotbollsstadion låg en bensinmack. Jag frågade killen som jobbade där om tågstationen. Det fanns ingen sa han. Han var säker. Suck. Några meter längre bort hittade jag ett litet bevis på att jag ändå var på rätt spår – nämligen själva järnvägslinjen! Jag ställde mig mellan skenorna och tittade åt båda håll. Ingen stationsbyggnad i sikte. Det kom en farbror, jag visade honom min lapp. Han förklarade på en blandning av albanska, teckenspråk och med några inslag av tyska att det var åt vänster och att stationen var sista byggnaden på vänster sida av spåret. 1 km skulle det vara, och han tyckte jag skulle gå dit längs spåret – mellan skenorna. En väg gick dock bredvid spåret och jag tyckte det kändes lite säkrare att gå där.

 

Järnvägsstationen i Pristina / stacioni i trenit Preshtinë

Det kändes som jag lämnade civilisationen och befann mig snart i ett industriområde. Efter ett tag skymtade jag en byggnad som såg nymålad ut. Jag går dit tänkte jag. Är inte det stationen eller att jag ser den därifrån så ger jag upp. Klockan gick ju med. Det visade sig vara stationen! Nymålad och grann med nya skyltar där det stod ”Pristina/Prishtinë”, ”Kosovo Railways” Och ”UNMIK Railways”. Vilken lättnad. Jag hade dessutom hittat något som flera Pristina-bor inte kände till! En farbror kom och mötte mig. Han verkade vara någon typ av vakt. Jag frågade om tåget till Skopje och han visade mig en handskriven lapp på dörren med tiderna och förklarade grundligt och kontrollerade min klocka så jag inte skulle missa tåget om en timma. Biljetter gick inte att köpa i förväg utan skulle köpas av konduktören.

Vad gör man i ett industriområde i Pristina i en timme när man är hungrig? Jag hittade en genväg in till centrum – det tog max 15 minuter! Försökte hitta något bra och enkelt att äta. Det fick bli hamburgare på Route 66 – faktiskt något av det godaste jag har ätit i Kosovo någon gång! Till det drack jag Kosovos eget ypperligt fina öl Birrë e Pejës. Innan det var dags att knalla tillbaks till järnvägsstationen så gick jag in i affären och köpte med mig några öl.

Bekanta järnvägsvagnar

Dags att åka tillbaks till Skopje. När jag kom fram till järnvägsstationen stod tåget redan inne. Ett gammalt diesellok med tre vagnar. Men det var något bekant med de två sista vagnarna. Blåa med en vit symbol på. Liknade det inte SJ:s logga? Jag tittade på några skyltar bredvid dörren – där stod på svenska! Mycket riktigt, det var gamla SJ-tågvagnar! Jag gick ombord och kände mig riktigt nostalgisk. Gamla skyltar med ”Nödbroms”, ”Kasta ej ut föremål som kan orsaka brand eller annan skada” osv. Vad häftigt – här ska man åka tåg i Kosovo och så är det gamla SJ-vagnar. Jag kände mig riktigt stolt. När folk senare gick på och satte sig lite nonchalant så var jag nästan på väg att säga till dem att ta det lite lugnt med dessa gamla fina svenska saker, men jag fick hejdat mig. Kl 13.04, fyra minuter för tidigt, visslade stinsen i pipan och tåget började rulla. Stinsen var förresten farbrorn som hade visat mig tågtiderna förut. Han hade nu klätt om till stinsuniform. Han nickade och vinkade glatt åt mig när han såg mig hänga ut genom fönstret.

 

Konduktören

I en SJ-vagn på Balkan

Tågresan kostade 4 Euro, var bekväm och gick genom städer, byar och fantastiskt landskap. Namn som Kosovo Polje (dit jag tidigare hade blivit hänvisad av flera personer), Lipljan, Urosevac och Kacanik passerades. Folk stod och påtade i sina små trädgårdar. De tittade glatt när de såg tåget. Gränsformaliteterna gick ganska smidigt och sen rullade vi in i Republika Makedonia. 15.37, en minut före utsatt tid, rullade tåget in på Skopjes järnvägsstation.

Trägen vinner!

En järnvägsvagn som kanske blev förstörd i kriget.

Ferizaj, en stad/station som passerades.

Från tåget, vid gränsen mellan Kosovo och Makedonien.

Ett litet steg - fast åt vilket håll?

Skall ett handslag mellan en premiärminister och en före detta president bana väg för steg i rätt riktning på Balkan - eller skall frostiga relationer helt enkelt läggas på is och fortsätta?

Hashim Thaçi (till vänster) och Boris Tadić
(bild från Belfast Telegraph)

I medienotiser, och kanske framförallt foton, så kablas bilden ut över världen där Kosovos premiärminister Hashim Thaçi och Serbiens tidigare president Boris Tadić skakar hand under ett europeiskt toppmöte i Dubrovnik under lördagen. Det lär ha varit första gången sedan Kosovokriget som de båda möts ansikte mot ansikte.

I både Kosovo och Serbien har reaktionerna över mötet varit blandade. Vissa kretsar i båda länderna menar att detta inte alls är bra för framtiden. Internationellt försöker man se det som ett steg framåt och att det är något historiskt. Som vanligt så får framtiden utvisa... 

När jag ser bilden så funderar jag på de egentligen säger till varandra. Det vore intressant att veta!

-----

Mer om toppmötet och hanslaget går att läsa på Carl Bildts blogg.

Hashim Thaçi var en av medgrundarna till den kosovoalbanska gerillarörelsen UCK och är nu det självständiga Kosovos premiärminister.

Boris Tadić var Serbiens president mellan 2004 och 2012.

-----

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

En påskafton att minnas

Hur många kan säga att de minns just påskafton 2006? Hur mysiga och bra påskar man än har tillsammans med nära och kära så kan jag tänka mig att de ofta tenderar att flyta ihop med alla ägg, kycklingar, sillbitar, påskharar, fjädrar och kanske nubbar. Jag kommer i alla fall ihåg vad jag gjorde påskaftonen för sex år sedan. Det beror inte bara på att det finns nedtecknat i en resedagbok – utan helt enkelt för att det var en dag som var mycket speciell för mig. Vid tillfället var jag i Makedonien några veckor i samband med studier. Jag fick lite tid över och lånade en bil…

Citaten är hämtade från resedagboken. Fotografierna är inscannade och jag har tagit dem själv. 

Mitrovicas "albanska" del

15 april 2006

Jag kom iväg från Skopje tidigt i ottan och körde mot Kosovo. Det var inga problem att komma över gränsen men en av vakterna frågade vart jag skulle. När han förstod att jag skulle passera Pristina så frågade han om han fick följa med dit.

”Vad svarar man när en gränsvakt i Kosovo frågar om han får lift? Vad händer om man säger nej? Finns det några alternativ? Klart han fick åka med. Det visade sig att han var en trevlig prick. Labidan hette han och ville nu hem till Pristina efter att ha gått av sitt nattskift.”

Mitrovica

Jag fortsatte norrut och kom så småningom fram till Mitrovica som var det egentliga målet med utflykten. Läget i staden var spänt (och är väl så fortfarande) efter Kosovokriget.

Välkommen till Mitrovica - en delad stad i Europa

Mitrovica ligger helt och hållet i Kosovo, men i praktiken delas staden av floden Ibar – i en kosovoalbansk och kosovoserbisk del. Bron som går över floden som delar staden är bevakad av FN. Senast någon vecka innan jag besökte Mitrovica var det demonstrationer och lite oroligheter. 

Drömmen som senare blev sann

Efter att ha insupit atmosfären lite i den ”albanska” delen av staden och druckit lite turkiskt kaffe på en uteservering drog jag mig bort till den där bron.

Bron över floden Ibar

”Skyltar talade om att man fick gå över bron men för att köra över med bil var man tvungen att ha tillstånd. Taggtråd och barrikader fanns vid sidan av vägen, för att i behov snabbt komma på plats och stoppa framfarten. Jag gick fram till de franska FN-soldaterna som bevakade bron. Jag frågade om det var lugnt och om man kunde passera samt ta bilder. De sa att allt var okej bara jag inte tog kort på FN-posteringen och byggnaden som fanns bakom. Jag tittade upp på taket och såg att det var uppbyggt med sandsäckar och innanför dem fanns soldater med vapen. Sakta gick jag över bron. I mitten stannade jag och tittade längs floden. Stranden på ena sidan var i praktiken serbisk, den andra kosovoalbansk. En delad stad i Europa. Det första jag möttes av på andra sidan floden var en stor serbisk flagga. Bilarna körde allihop med serbiska nummerplåtar, till skillnad mot de egna kosovoplåtarna som bilarna hade på den sidan staden som jag nu hade lämnat. Kommersen var i full gång här i alla fall. Även om jag inte såg det så visste jag att varorna bytte ägare med hjälp av serbiska dinarer, till skillnad mot Euro (som faktiskt är officiell valuta i Kosovo). Två olika valutor i samma stad. Jag vandrade runt ett tag. Såg ett antal nedbrända hus. Även om mycket hade rustats upp såg man en hel del spår av kriget. På väg tillbaks till bron och den kosovoalbanska sidan av staden gick jag en bit längs floden. Det kändes lite läskigt. Här hade serber och albaner skjutit på varandra. Fri sikt över floden. Jag såg fler ställen där det låg soldater på taken bakom sandsäckar och kamouflage. Jag hoppades att det bara var FN-personal. På något sätt kände jag mig lättad när jag åter igen hade gått över bron tillbaks till den albanska sidan av staden. Kanske var trösten bara för att det var där jag hade bilen. Jag misstror ju inte kosovoserber mer än kosovoalbaner. Men just där längs floden och över bron kändes det spänt. Jag tog bilen och fortsatte. Dags att lämna den delen av Kosovo som påminde om kriget. Trodde jag.”

Bron över Ibar. Smygfotograferat från den "albanska" sidan in mot den "serbiska".

Afrim Imeraj 1997-1999

Eftersom jag var tidigt ute och dessutom inte ville åka samma väg tillbaks till Skopje så bestämde jag mig för att utforska lite mer av Kosovo. En rundtur som inkluderade Peja/Pec och därifrån söderut skulle passa bra tänkte jag.

En av många gravplatser på landsbygden i Kosovo

    

”Vägen var fin, och på ena sidan tornade riktigt höga berg upp sig. På ett alldeles speciellt fint ställe med magnifik vy över landskapet gjorde jag ett litet stopp vid vägen. Dags för lite medhavd fika – dricka och choklad. På andra sidan vägen såg jag en liten kyrkogård med den albanska flaggan. Jag strosade dit medan jag smååt. Matlusten tappade jag ganska omgående då jag såg att alla gravar var likadana. Alla hade bilder på de avlidna. Och på alla gravar stod 1999 som dödsår. Många av gravarna tillhörde barn. Av någon anledning stannade och fastnade jag framför Afrim Imerajs grav. Ett barn som blev två år. Jag tog en bild på graven. Med vilken rätt kan någon ha släckt detta tvååriga barns liv? Med dystert humör så gick jag tillbaks till bilen och fortsatte färden. Flera liknande kyrkogårdar passerades.”

Afrim Imeraj 1997-1999

Bilden av dessa gravplatser och speciellt Afrim Imerajs grav har etsats sig fast i mitt minne och är något av det första som dyker upp när jag tänker på Kosovo.  

Sjumilafärd på Kosovos landsbygd

”Jag åkte igenom en by. Flera av husen var nedbrända eller urblåsta. Fem-sex liknande byar och städer passerade jag, alla med flertalet hus förstörda. Mellan byarna låg ensamma husruiner. Människorna som en gång i tiden bodde här har säkert haft ett slitsamt liv, men de har bott på en otroligt vacker plats på jorden! Var fanns de nu? Låg de i någon av kyrkogårdarna jag hade kört förbi? Fanns de i andra städer i Kosovo? Kanske som flyktingar på en förläggning i Skåne... I byarna ville jag stanna bilen och ta bilder på ruinerna och de utbrända husen, dels för att bevara som minne, dels för att kunna visa folk eländet. Det är en annan sak än att se bilder på tv eller i tidningar. Det gick folk vid vägen och med respekt för dem så kunde jag inte förmå mig att kliva ur bilen, ta fram kameran och ta bilder på ruinerna. Kanske var det deras gamla hem. Kanske hade allt de ägde gått upp i rök där. Hela deras liv. Tillsammans med resten av deras familj. Vid två-tre ställen mellan byarna lyckades jag ta några bilder då jag inte såg till några människor.

En av många ruiner

Jag har flera gånger sett spår av kriget i Kosovo, saker som har etsat sig fast i hjärnan och som jag (förhoppningsvis) inte kommer att glömma. Men att köra denna sjumilaväg mellan Mitrovica och Peja och passera alla dessa delvis nedbrända byar och passera alla dessa små albanska kyrkogårdar kändes värre än det jag tidigare har sett. Jag vet inte egentligen varför. Kanske var det för att jag åkte helt ensam och inte hade någon att dela intrycken med. Kanske låter det patetiskt, men när radion spelade Culture Clubs gamla hit från 1982 ”Do You Really Want to Hurt Me?” samtidigt som jag passerade den femte delvis nedbrända byn så var det faktiskt svårt att köra bilen. Det må vara hur manligt eller omanligt som helst, men jag körde då med tårar i ögonen. Jag satt också och funderade på vad tusan jag höll på med egentligen. Köra runt ensam i Kosovo och se sådant här. Och detta på självaste påskafton.”

Peja/Pec

Peja (eller Pec som staden heter på serbiska) ligger i västra Kosovo, ganska nära gränsen till både Montenegro och Albanien. Här görs ett av världens bästa öl enligt min mening, Birra Peja. Jag visste inte mycket om staden innan jag kom dit förutom att det var hårda strider i området under kriget. Det jag såg gjorde mig ändå glad igen.

Peja / Pec

”Det verkade vara en liten trevlig stad. Dessutom har jag sällan sett en stad ligga så otroligt vackert. Magnifika höga och snötäckta berg reste sig som en fond i bakgrunden. På lägre höjd såg man härliga gröna kullar och ängar.”

Det var lite svårt att säga var själva centrum av staden låg men jag parkerade bilen, strosade runt lite och åt lunch på en kebaberia. När jag sedan åkte vidare med bilen och skulle köra igenom staden insåg jag att jag inte hade varit i centrum över huvud taget! Jag kom fram till ett fint torg med vackra gamla byggnader. Att stanna på nytt kände jag dock inte för, utan bestämde mig för att köra söderut genom landet.

Liftare nummer två

Eftersom det ofta är ganska dåligt skyltat i dessa regioner av Balkan så kan det vara svårt att hitta ut från städer, eller i alla fall hitta ut via rätt utfart. För att komma ur Peja och rätt väg söderut så frågade jag några personer. En äldre man stod ensam vid en lyktstolpe och väntade förmodligen på en buss. Jag stannade och frågade om vägen mot Gjakova och Prizren. Då språkförbistringen gör att man bara kan säga några ord och sedan mest får vifta med armarna, blir konversationen inte så nyanserad. Han visade med teckenspråk att Decani låg mellan Peja och Gjakova, så pekade han på sig själv och på bilen. Visst är man skeptisk, men klart han fick åka med. Vi försökte prata lite under färden men det gick väl sådär. Men, åh vad intressant det skulle vara att få prata på riktigt med denne man! Tänk vad han har varit med om i sina dagar! Tusan att man inte kan kommunicera bättre. Jag släppte av honom i hans hemstad Decani, och jag hade därmed haft mitt livs andre liftare med mig. Och detta på samma dag, och i Kosovo.

    

Landskap

Jag stannade inte i varken Decani eller i Gjakova. Det är härligt att bara köra, se de höga bergen och landskapet i övrigt. Jag råkade på en gammal bro som är flera hundar år gammal och väldigt speciell i sin utformning. Jag stannade och rastade ett tag. Några kilometer bort var jag tvungen att stanna med bilen igen. Jag körde över en ravin med floden Drim. Det var så vackert att jag var tvungen att ställa bilen och gå tillbaks över bron för att titta. Kosovo är verkligen fint! Inte för att jag lider speciellt mycket av höjdskräck, men lite läskigt är det att gå på en trafikerad bro högt över en flod när delar av broräcket saknas.

Gammal bro utanför Gjakova

Så småningom kom jag till Prizren. Jag började bli trött och ville tillbaks till Skopje. Eftersom jag hade besökt Prizren flera gånger tidigare så körde jag vidare.

Den smala slingrande vägen som man därefter kör för att komma till Makedonien är underbart fin. Hade Kosovo legat vid havet så hade framtiden för befolkningen förmodligen legat i form av turism. Snö låg kvar på vägen när jag passerade det höga passet i närheten av skidorten Bregoviza.

Frustration

Jag genade lite och tog den lilla gränsövergången till Makedonien, där man kommer in i landet norr om Tetovo. Att köra ända till Tetovo från gränsen för att sen ta av till Skopje är egentligen en rejäl omväg, i alla fall fågelvägen.

”Vid en av byarna såg jag en skylt som sa Skopje, den hade jag inte sett förut. Aha, genvägen som måste finnas, den jag hade sett på någon karta tidigare! Testa, testa! Jag körde och körde, in i en by till. Smala gränder. Fattade ingenting. Vilse. Jag var tvungen att fråga. Såklart det var bara att vända! Hur förklarar man på makedonska eller albanska att - Hallå där, uppe vid stora vägen stod det faktiskt en skylt med Skopje och den pekade in här. Dessutom är det en genväg, titta själv på kartan”.

Om man skulle börja lära sig något av de där språken så kanske ändå väghänvisningar borde vara något av det första man lär sig. Det kan vara så in i bänken frustrerande att köra i dessa trakter när varken karta eller skyltar stämmer! Det har faktiskt hänt flera gånger att jag har tittat på solen(!) när jag har varit ute och kört.

43 mil blev sträckan för denna utflykt. Jag hade studerat kartorna dagen innan och kom på att jag inte hade kikat på dem en endaste gång på hela dagen.

Vilken påskafton!

Gnistor i Makedonien

"Nam tua res agitur, paries cum proximus ardet"

(Ty det angår dig, när grannens vägg brinner)

Bråk och protester

En gnista har tänts i Makedonien. Igen. En gnista av etniskt bråk och våld. Igår fick jag av en händelse se en artikel frånWashington Post som handlade om hur tusentals människor samlades för att protestera i Skopje mot det uppblossade våldet i Makedonien. Det har helt undgått mig att det under de senaste veckorna har varit våldsamheter mellan albaner och makedonier igen.

(O)sportslig prioritering i svenska tidningar

Om man söker på ”Makedonien” på de stora svenska tidningarnas nätsidor så dyker det i stort sett inte upp någonting om dessa våldsamheter – med ett stort undantag då, på sportsidorna skrivs det att de två högsta fotbollsligorna i landet ställs in på obegränsad tid efter senaste tidens etniska våldsamheter. Bra att det nämns, men som vanligt läser man mest om länderna i Östeuropa och Balkan just på sportsidorna eller nöjessidorna. (Jag kan sätta en stor del av mina bankmedel på att vad svenska medier kommer att skriva om Azerbajdzjan i år så kommer minst 95 % kunna härledas till ett samband med Eurovisionsschlagerfestivalen som hålls i huvudstaden Baku.)    

Bakgrund

Balkan, och i synnerhet Makedonien, ligger mig varmt om hjärtat efter att ha tillbringat en hel del tid där under 2005-2007. Vid ett tillfälle hade jag förmånen att agera valobservatör för OSSE vid lokalval som hölls över hela Makedonien. Dessa val var viktiga då ny kommunindelning hade gjorts och nya regler för den etniska representationen satts upp. Dessa nyheter var en följd av de oroligheter som varade under flera månader 2001 mellan de etniska grupperna i landet.  

1991

Om man backar tillbaks lite så bör det nämnas att Makedonien och Montenegro är de enda före detta områden i Jugoslavien som har brutit sig loss utan att göra det under regelrätt krig. 1991 hölls en folkomröstning om självständighet i Makedonien, vilken bojkottades av etniska albaner och serber i landet. I de albanskdominerade områdena så hölls en egen folkomröstning för självstyre 1992, och i byar i norra delarna av landet uppstod en tendens bland serberna att även införa någon typ av självstyre. En preventiv FN-styrka sattes in i Makedonien där även svenskar fanns med. FN-styrkan drogs tillbaks 1999 efter att Kina hade lagt in sitt veto som direkt följd av att Makedonien hade upprättat diplomatiska förbindelser med Taiwan. (Hurra för diplomati, säkerhetsråd och veto…)

2001

Etniska spänningar fortsatte och våldsamheter blossade upp ungefär 10 år senare som kulmen av missnöjet från etniska albaner som kände sig som andra klassens medborgare. Spänningarna underblåstes av att etniska albaner i Kosovo kom för att hjälpa sitt brödrafolk i Makedonien. När incidenterna blev kända internationellt så reagerade världssamfundet (för en gångs skull) blixtsnabbt för att undvika ytterligare ett krig på Balkan. Javier Solana och vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh spelade en stor roll i medlingarna och att slå in en kil mellan rebellerna och de albanska ledarna i Makedonien och Kosovo. Våldet blossade ändå upp från och till under några månader. I juni 2001 intog rebellerna en förstad till Skopje. Efter protester och kravaller undertecknades så småningom det så kallade Ohridavtalet under där de olika folkgrupperna i landet jämnställs.

2012

Nu har etniskt våld således blossat upp på nytt. Vad är det som gör att det går ca 10 år mellan gnistorna – 1991, 2001, 2012..? Jag kommer att följa med i utvecklingen av detta – det vill säga så gott det går på grund av det svala intresset svenska tidningar visar.

5 usla hotell

En natt för ett tag sedan när jag inte kunde sova så kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på några kassa hotell jag har bott på. Istället för att räkna får för att kunna somna så försökte jag rangordna de uslaste hotellen. Det var lite kul. Fast jag blev ju inte direkt trött av det utan snarare piggare av minnena. Ju sämre hotell desto mer minnen. Det är samma med de märkliga tågresor man har gjort – som fjärdeklass sovvagn i Ukraina eller lokaltåget i Moldavien med bönder som hade levande kycklingar i sina lådor. Visst minns man dessa resor långt efteråt, men knappt de resorna med moderna tåg i Västeuropa. Minnena från de usla hotellen är inte bara dåliga, utan många gånger lustiga och trevliga i sin uselhet. Här kommer således min "bottenlista" på de uslaste 5 hotellen jag har bott på.

5 Hanul Manuc i Bukarest, Rumänien. (2 nätter sommaren 1996)

Hanul Manuc 1841 (Wikipedia)

Detta är det minst uslaste av hotellen på listan. Egentligen så skulle jag inte vilja ha med det på en lista över usla hotell, fast det blir knepigt med en topplista med bara fyra platser. Detta hotell ligger i alla fall i ett karavanseraj (värdshus/härbärge för karavaner och köpmän) i centrala Bukarest och är byggt 1808. Kåken är full av historia, till exempel lär fredsavtalet mellan Ryssland och Turkiet ha skrivits på här 1812. Man kan ana att det har varit vackert och charmigt på ett sånt där sätt som bara karavanserajer kan vara. Egentligen var det fortfarande charmigt när jag var där. Men… det var som att knacka på de gistnaste portarna, man fick känslan av att rummen inte hade renoverats på mycket, mycket länge och man funderade på om inte sängen var från tiden då huset byggdes. Jag har nog aldrig legat i en sån dålig säng. Den var kort, hård, gropig och var klädd med ett äckligt gammalt tyg. Rummet var gammalt, mörkt och unket. Det var också tillhåll för massa myggor som inte gick att få ut eller ta död på.

Hanul Manuc 2006 (Wikipedia)

4 Hotel Druschba, Tiraspol, Moldavien / Utbrytarrepubliken Transdniestrien. (2 nätter sommaren 1996)

Druschba betyder vänskap, och på något sätt så låg det något i detta. När jag och min kompis kom till Tiraspol med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau så visste vi nästan inget om stället. Vi sa till (svart-)taxichauffören att köra oss till ett hotell. Efter att ha fått slita rejält med gammelsovetisk byråkrati för att fylla i formulär för att få bo på hotellet var det dags att betala. Vi visste att detta område var en utbrytarstat i Moldavien men hade inte en tanke på att de inte godtog moldaviska pengar, eller US dollar. Här kom väl ändå det vänskapliga in när en av kvinnorna i receptionen pekar över gatan där en bank ligger och menar att vi får växla. Hon går med oss till banken – som precis hade stängt då klockan var över tre. Hon knackade och gestikulerade till bankpersonalen som öppnade så vi fick växla trots att banken var stängd! Hotellnotan för två personer och två nätter slutade på 21.600.000 transdniestriska rubler. Det motsvarade 317 kronor.

Hotel Druschba (Panoramio)

Vad gäller det usla i hotellet så framkom det nog främst när vi steg in i rummet. Visserligen var det ett sovrum och ett sällskapsrum och därmed ganska stort. Men rummet var otroligt slitet och unket. Badrummet var värst med handfat, badkar och dusch som knappt hängde ihop. Smutsigt och sprucket. Bidragande till uselheten är ändå att utbrytarstaten kändes som laglöst och som en vit fläck på kartan. Det var som att turista i historien då samhället var sovjetiskt trots att Sovjetunionen upphörde några år tidigare. Väl hemma i Sverige fick vi klart för oss att det var utegångsförbud nattetid i denna republik. Ibland är det bra att inte veta saker förrän efteråt.


3 Hotel Theranda, Prizren, Kosovo. (1 natt våren 2005)

Utsikten från Hotel Threranda
(Eget foto)

Detta hotell hade vi fått rekommendationer om. Jag funderar fortfarande om jag kom till rätt hotell. Det började i foajén, eller alltså det var som en mörk, burrig gammal skrubb med en inte helt intresserad receptionist. Rummet låg en trappa upp eller två. Slitet och med gammalt unket och dammigt överkast och dito soffa. Helteckningsmatta såklart. Det fanns liksom inte någonstans man ville lägga sina grejer eller sätta sig själv. Hotellet låg i ett gathörn i centrala Prizren (visserligen med fin utsikt). Året var 2005. Det betydde att ungdomar drog i gäng i centrum, tyska machosoldater i FN-styrkan skulle visa sig tuffa i sina militärfordon och pansarvagnar. Jag gluttade ut bakom gardinen däruppe på andra våningen. Det var första gången (och hittills enda) som jag har sovit i Kosovo även om jag har varit där flera gånger. Jag fick då känslan av att det inte var ett ställe man skulle vara på efter mörkrets inbrott. Dock kändes det exotiskt och ganska trevligt att morgonen efteråt vakna till sju stycken böneutropare i moskéer runtomkring.

Rummet på Hotel Theranda
(Eget foto)

2 Vid Midsommarkransen, Stockholm. (1 eller 2 nätter 2002?)

Det här är så fruktansvärt så jag nästan har förträngt namn, hur många nätter eller vilket år jag var där. Det finns knappt några roliga episoder alls med själva hotellet. Namnet är som sagt glömt. Om jag minns rätt så låg det inte så långt från Midsommarkransens T-banestation. Vi var där med universitetet för att göra lite studiebesök på riksdagen, UD och annat. Tydligen var det någon mässa eller liknande i stan eftersom vi blev tvungna att ta detta hotell. Heltäckningsmatta. Alltså helt seriöst – varför existerar det fortfarande? Jag hade väl ändå lite tur att få ett enkelrum, och detta var också ganska fräscht för övrigt. Förutom heltäckningsmattan då. Andra fick dela rum och bodde i våningssängar. Det var ändå ett riktigt trist ställe med fet frukostmat. På en av våningarna var det flyktingar eller asylsökande inkvarterade. Inget fel i det – men när folk skiter i att diska och de allmänna köken är helt överfyllda med odiskade och äckliga saker… ja då är det bara snäppet bättre än när man såg någon som klippte andra. I korridoren och där håret dinglade ner på heltäckningsmattan.


1 Hotel Dajti, Tirana, Albanien. (1 natt våren 2005)

And the winner is.. det statsägda socialistiska stalinistiska hotellet i Tirana. Det lär vara privatägt nu men 2005 var det fortfarande staten som ägde stället. Under de kommunistiska åren när Albanien var på gränsen till hermetiskt stängt så lär detta hotellet ha varit det bästa och enda stället utländska dignitärer fick bo på. Man kunde ana den forna socialistglansen i byggnaden, väggarna och den stora foajén. Även de höga våningarna märktes nu, då man fick kånka sin väska upp till tredje våningen eftersom det för tillfället inte fanns någon el till hissarna. Det fanns teve på rummet och hotellet ligger centralt vid huvudavenyn i Tirana. Punkt. För detta är vad som är bra. Frukosten intogs i en restaurang som inte ens var halfull, eller tiondelsfull. Kaffet var både kallt och blaskigt. Kan faktiskt inte minnas om jag åt något. I korridoren på tredje våningen fanns allmänna toaletter. De var inte rengjorda på länge… Rummen var usch, blä och fy. Det fanns någon liten balkong som man inte kunde komma ut på. Där hade duvorna gjort sig hemmastadda och hönsnät satt framför fönsterrutorna. Toaletter ville man helst inte gå in i alls. På min toalett fungerade inte belysningen – och det kändes rätt bra!

Korridoren, Hotel Dajti
(Eget foto)