De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna

När jag var 12 år utbröt ett märkligt krig. Ett krig mellan Storbritannien och Argentina. Som grabb strax innan tonåren var det spännande med ett krig. Ett riktigt krig mellan två länder. I västvärlden. Jag satt som klistrad framför teven. Krigsberättelserna dessförinnan handlade mest om andra världskriget – och det var ju hur längesen som helst. Visserligen hade kriget mellan Iran och Irak inletts ett par år tidigare och visst hade det varit någonting där borta i Vietnam och Afghanistan. Och detta var ju långt innan krigen på Balkan, i Persiska viken, i Tjetjenien, Rwanda…och på nytt i Afghanistan och Irak.

Falklandsöarna
(www.poseidontravel.se)

Argentinska soldater invaderar Falklandsöarna 1982
(www.kingsacademy.com/)

Bakgrund

Den 2 april 1982 invaderade Argentina den brittiska kolonin Falklandsöarna. Hela världen häpnade trots att viss spänning hade uppstått mellan Argentina och Storbritannien dessförinnan. Argentina har gjort anspråk på öarna sedan 1816, innan det hade britter, fransmän och spanjorer upprättat kolonier lite till och från på öarna. På 1830-talet blev argentinarna ivägkörda av amerikaner i en konflikt om sälfångst och därefter koloniserade britterna öarna. Förhandlingar mellan Argentina och Storbritannien pågick under 1960- och 70-talet om öarna. I början av 1980-talet befann sig Argentina i djup ekonomisk kris. Militärjuntan under ledning av general Galtieri beslutade att erövra de omstridda öarna i södra Atlanten för att avleda krisen på hemmaplan. Redan den 19 mars 1982 hade ett 50-tal argentinare landstigit på ön Sydgeorgien (som då tillhörde kolonin, men idag är ett separat brittiskt territorium tillsammans med Sydsandwichöarna) och hissat den argentinska flaggan.

Port Stanley 1982
(www.gp.se)

Kriget

Den 2 april landsteg 700 argentinska marinsoldater på öarna och tog snabbt över flygplatsen vid huvudstaden Port Stanley. Senare på dagen kapitulerade den brittiske guvernören när striderna hade nått ända till trädgården på hans residens. Dagen efter landsatte Argentina ytterligare 100 marinsoldater på ön Sydgeorgien. Den 5 april beslutade den brittiska regeringen under Margaret Thatcher att skicka en flottstyrka till Falklandsöarna, bland annat bestående av två hangarfartyg med flygplan, åtta jagare, 15 fregatter och 5000 marinsoldater. Problemet var att det skulle ta flottstyrkan närmare en månad att ta sig till Falklandsöarna på grund av det stora avståndet. I början av maj bombade brittiskt flyg flygplatsen vid Port Stanley i Operation Black Buck från en flygbas på ön Ascension. Dessa bombuppdrag var de dittills längsta stridsflygningarna någonsin med sina 16 timmar och 1500 mil fram och tillbaka. Under maj och juni var striderna hårda, bland annat sänkte en brittisk atomubåt kryssaren General Belgrano då 323 personer dog, och en argentinsk robot slog ut den brittiska jagaren HMS Sheffield som sjönk.

Sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano, 2 maj 1982
(www.rna-10-area.co.uk)

Karta från Wikipedia

Resultat

Den 14 juni kapitulerade Argentina. I kriget stupade 649 argentinare, 247 britter och 3 falklandsbor. I Argentina protesterade folk efter nederlaget, militärjuntan tvingades avgå och demokrati återupprättades. I Storbritannien ökade populariteten för regeringen och Margaret Thatcher och Tories vann en överlägsen seger i parlamentsvalet 1983.

Vad händer sen?

Argentina gör fortfarande anspråk på Falklandsöarna. På 30-årsdagen av krigets utbrott uppgav Storbritanniens premiärminister David Cameron att britterna står fast vid att respektera falklandsbornas ensamma rätt att besluta om sin framtid.