Mer om ambassaden i Armenien

Regeringen beslutade i onsdags att Sverige ska öppna ambassader i Armenien, Azerbajdzjan och Qatar. Samma dag skrev jag ett blogginlägg om detta.

Som jag nämnde i mitt inlägg är Sveriges ambassadör i Georgien, Diana Janse, idag sidoackrediterad till Armenien. På UD:s Omvärldsblogg ”Utpost Tbilisi” skrev hon igår lite mer om vad som kommer att hända med ambassaden i Armenien. Tanken är att den ambassaden ska ha en chef i form av chargé på plats men att Diana Janse kommer att fortsätta vara Sveriges ambassadör i Armenien med regelbundna resor dit från Georgien.  (Frågan är om chargén då är i form av en chargé d’affaires en pied eller en chargé d’affaires ad interim..?)

Jag funderar lite på varför man väljer att göra såhär istället för att tillsätta en egen ambassadör till den nya ambassaden. Har det ekonomiska eller politiska anledningar, eller finns det något annat som talar för eller emot det ena eller andra sättet?

Att inrätta en ambassad är såklart mycket dyrt. Att låta bli att ha en ambassadör på plats torde ge att det går att spara in pengar, detta genom att hålla ambassaden mindre och helt enkelt låta bli att ha ett residens på orten. Pengar sparas säkert in på andra sätt med denna lösning också, något som får vägas mot omkostnader då den sidoackrediterade ambassadören reser till landet.

En politisk anledning att inte tillsätta en egen ambassadör gissar jag skulle kunna vara att man på något sätt vill poängtera en ståndpunkt. (Tidigare valde man ibland att öppna en legation istället för en ambassad. Sveriges sista legation fanns i Sydafrika under apartheidtiden, detta för att markera att man inte sympatiserade med den dåtida sydafrikanska politiken.) I fallet med Armenien skulle det kunna vara för att trycka på att landet öppnar någon typ av representation i Sverige innan man går fullt ut att tillsätta en ambassadör. Lite av förhandling alltså. Men som sagt, detta är bara lösa spekulationer och funderingar.

 

Visa större karta

Nya svenska ambassader

I dagsläget har Sverige ca 100 utlandsmyndigheter som inkluderar ambassader, representationer, delegationer och karriärkonsulat. Därtill finns runt 400 honorärkonsulat runtom i världen. Ambassader öppnar och stänger allteftersom de politiska och ekonomiska vindarna blåser.

Idag, den 19 juni 2013, beslutade regeringen att Sverige ska öppna ambassader i Azerbajdzjan, Armenien och Qatar.  I dagens pressmeddelande motiveras ambassadsinrättningarna på följande sätt:

”I Sveriges strävan att förstärka närvaron i den sydkaukasiska regionen i Östeuropa har regeringen idag beslutat att etablera permanenta representationer i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Armeniens huvudstad Jerevan.

En sådan etablering ökar förutsättningarna för en aktiv svensk roll i regionen, liksom möjligheterna för Sverige att fortsätta vara en drivande kraft i utvecklingen av EU:s politik gentemot sitt östliga närområde i Europa, Östliga partnerskapet.

För att förstärka närvaron i Gulfregionen har regeringen också beslutat att etablera en permanent representation i Qatars huvudstad Doha. Etableringen ökar förutsättningarna för en fortsatt aktiv svensk roll i Mellanöstern. Sverigefrämjandet är högt prioriterat eftersom den qatariska marknaden har en växande potential för svenskt näringsliv.”

Det här är i mitt tycke bra och intressant. Inte minst med tanke på att jag 2007 blev klar med min Magisteruppsats / D-uppsats på universitetet som handlar om öppnandet av den svenska ambassaden i Makedonien hösten 2005. (Uppsatsen heter: Inrättande av utlandsmyndighet – En fallstudie av svenska ambassadens öppnande i Makedonien.) Inrättandet av en utlandsmyndighet, som jag fick inblick i med både uppsatsskrivandet och praktiken under vårterminen 2005 på det dåvarande sektionskontoret i Makedonien, är en intressant och komplex process. Det ska bli intressant att följa uppstarten av dessa nya ambassader.

I dagsläget sköts Sveriges förbindelser med Azerbajdzjan av ambassadör Mikael Eriksson på Kansliet för Stockholmsbaserade sändebud, KSS.  I huvudstaden Baku finns också ett svenskt honorärkonsulat.

Förbindelserna med Armenien sköts från svenska ambassaden i Georgien då ambassadör Diana Janse är sidoackrediterad till Armenien. I Jerevan är honorärkonsulposten vakant.

Sveriges ambassadör i Förenade Arabemiraten, Max Bjuhr, är sidoackrediterad till Qatar och Bahrain. Det finns inget konsulat eller någon konsul i Qatar i dagsläget, men ambassaden har en kontaktperson i huvudstaden Doha.

---

Se även mitt blogginlägg från 12 september 2012 om öppnandet av tre nya honorärkonsulat i Karibien.

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!