Mer om ambassaden i Armenien

Regeringen beslutade i onsdags att Sverige ska öppna ambassader i Armenien, Azerbajdzjan och Qatar. Samma dag skrev jag ett blogginlägg om detta.

Som jag nämnde i mitt inlägg är Sveriges ambassadör i Georgien, Diana Janse, idag sidoackrediterad till Armenien. På UD:s Omvärldsblogg ”Utpost Tbilisi” skrev hon igår lite mer om vad som kommer att hända med ambassaden i Armenien. Tanken är att den ambassaden ska ha en chef i form av chargé på plats men att Diana Janse kommer att fortsätta vara Sveriges ambassadör i Armenien med regelbundna resor dit från Georgien.  (Frågan är om chargén då är i form av en chargé d’affaires en pied eller en chargé d’affaires ad interim..?)

Jag funderar lite på varför man väljer att göra såhär istället för att tillsätta en egen ambassadör till den nya ambassaden. Har det ekonomiska eller politiska anledningar, eller finns det något annat som talar för eller emot det ena eller andra sättet?

Att inrätta en ambassad är såklart mycket dyrt. Att låta bli att ha en ambassadör på plats torde ge att det går att spara in pengar, detta genom att hålla ambassaden mindre och helt enkelt låta bli att ha ett residens på orten. Pengar sparas säkert in på andra sätt med denna lösning också, något som får vägas mot omkostnader då den sidoackrediterade ambassadören reser till landet.

En politisk anledning att inte tillsätta en egen ambassadör gissar jag skulle kunna vara att man på något sätt vill poängtera en ståndpunkt. (Tidigare valde man ibland att öppna en legation istället för en ambassad. Sveriges sista legation fanns i Sydafrika under apartheidtiden, detta för att markera att man inte sympatiserade med den dåtida sydafrikanska politiken.) I fallet med Armenien skulle det kunna vara för att trycka på att landet öppnar någon typ av representation i Sverige innan man går fullt ut att tillsätta en ambassadör. Lite av förhandling alltså. Men som sagt, detta är bara lösa spekulationer och funderingar.

 

Visa större karta

Nya svenska ambassader

I dagsläget har Sverige ca 100 utlandsmyndigheter som inkluderar ambassader, representationer, delegationer och karriärkonsulat. Därtill finns runt 400 honorärkonsulat runtom i världen. Ambassader öppnar och stänger allteftersom de politiska och ekonomiska vindarna blåser.

Idag, den 19 juni 2013, beslutade regeringen att Sverige ska öppna ambassader i Azerbajdzjan, Armenien och Qatar.  I dagens pressmeddelande motiveras ambassadsinrättningarna på följande sätt:

”I Sveriges strävan att förstärka närvaron i den sydkaukasiska regionen i Östeuropa har regeringen idag beslutat att etablera permanenta representationer i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Armeniens huvudstad Jerevan.

En sådan etablering ökar förutsättningarna för en aktiv svensk roll i regionen, liksom möjligheterna för Sverige att fortsätta vara en drivande kraft i utvecklingen av EU:s politik gentemot sitt östliga närområde i Europa, Östliga partnerskapet.

För att förstärka närvaron i Gulfregionen har regeringen också beslutat att etablera en permanent representation i Qatars huvudstad Doha. Etableringen ökar förutsättningarna för en fortsatt aktiv svensk roll i Mellanöstern. Sverigefrämjandet är högt prioriterat eftersom den qatariska marknaden har en växande potential för svenskt näringsliv.”

Det här är i mitt tycke bra och intressant. Inte minst med tanke på att jag 2007 blev klar med min Magisteruppsats / D-uppsats på universitetet som handlar om öppnandet av den svenska ambassaden i Makedonien hösten 2005. (Uppsatsen heter: Inrättande av utlandsmyndighet – En fallstudie av svenska ambassadens öppnande i Makedonien.) Inrättandet av en utlandsmyndighet, som jag fick inblick i med både uppsatsskrivandet och praktiken under vårterminen 2005 på det dåvarande sektionskontoret i Makedonien, är en intressant och komplex process. Det ska bli intressant att följa uppstarten av dessa nya ambassader.

I dagsläget sköts Sveriges förbindelser med Azerbajdzjan av ambassadör Mikael Eriksson på Kansliet för Stockholmsbaserade sändebud, KSS.  I huvudstaden Baku finns också ett svenskt honorärkonsulat.

Förbindelserna med Armenien sköts från svenska ambassaden i Georgien då ambassadör Diana Janse är sidoackrediterad till Armenien. I Jerevan är honorärkonsulposten vakant.

Sveriges ambassadör i Förenade Arabemiraten, Max Bjuhr, är sidoackrediterad till Qatar och Bahrain. Det finns inget konsulat eller någon konsul i Qatar i dagsläget, men ambassaden har en kontaktperson i huvudstaden Doha.

---

Se även mitt blogginlägg från 12 september 2012 om öppnandet av tre nya honorärkonsulat i Karibien.

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!