I träda

Som synes, så är inga inlägg gjorda här på månader. Jag har tagit paus. Bloggen ligger i träda. Om och när det blir fortsättning med fler inlägg här, är frågor som just nu saknar svar.
Det jag sysslar med mest är att komma tillbaks och få en fungerande kontinuitet i mitt arbete efter stroke, blodförgiftning, hjärtinfarkt och hjärtoperationer de senaste åren. Jag arbetar heltid sedan december 2015. Det fungerar ganska bra men jag vill också se att det fungerar över tid.
Vid sidan av jobb går skrivandet mest till släktforskning och ett par andra små projekt.

Halvtid

Från maj gick jag upp i arbetstid - från 25% till 50, alltså från 10 till 20 timmar per vecka. Timmarna är nu fördelade på alla fem vardagar. 8-12 varje dag. Då månaden inleddes med några röda dagar samt egna semesterdagar var den gångna veckan den första jag gjorde som var hel. Helt halv, eller halvt hel? På grund av min sjukskrivning till följd av blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke och några hjärtoperationer var denna "hela" vecka den första femdagarsveckan på två år.  Lite som hela tillvaron nu då kanske. Halvbra alltså. Eller halvdålig. Fast egentligen är det så klart helbra på halvtid. Det gick, hur som helst, bra med min "hela" vecka. Jag var trött och lite sliten på eftermiddagarna. Det blev några timmars vila eller sömn alla dagar utom en.

Igår, alltså ca 1 år och 9 månader efter stroken, lyckades jag för första gången skriva med min halvlama vänsterhand på datorn. Det blev ett inlägg på Facebook som löd "zzdetta är det första jag skriver med vänster hand sedan stfroken".

Det var nästan bara pekfingret jag använde, men det var vänster. Jag koncentrerade mig så hårt att jag blev riktigt trött efteråt, och fick även ont i armen. Men glädjen var stor.

Att vara halvvägs kan vara helglädjande!

Framgång och framåtgående

Även den senaste tiden har det gått framåt med min rehabilitering och återgång till något som kan liknas med ”normalt” leverne.

Vädret har tillåtit mig att gå ut och promenera mer och mer. Att ha igång någon app, som till exempel Endomondo eller Run Keeper, i telefonen som mäter sträcka, hastighet, tempo och lite annat jox när man promenerar kan vara utav både ondo och godo. Det kan vara stressande. Jag använder mig av dessa appar ibland, och för mig är det positivt att se hur gången utvecklas. I veckan som gick tog jag en promenad på 4,65 km. Det var det längsta jag har gått på i alla fall 2 år. För er som inte har följt mig här i bloggen, på Facebook eller på analogt vis; kortfattat så är det bland annat följande orsaker som har satt krokben för mina rörelser sedan vår/försommar 2013 – ett krackelerat stent i hjärtat och därmed totalt urusel ork (typ vila efter 200 meters gång), 5+1 månaders sjukhusvistelse(r), blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke, hjärtoperation, rullstolsberoende, nedstämdhet och pacemakeroperation. Och en eller två sånadäringa manliga hemska förkylningar förstås.   

Efter arbetsträning under hösten har jag jobbat 25% från mitten av december. Vid möte med läkare och arbetsgivare i förra veckan blev det klart att jag skall fördubbla min arbetsinsats till 50 % (20 tim/veckan) från första maj till sista augusti. Därefter är målet att trappa upp ytterligare för att nå heltid innan årsskiftet. Mål är bra, men också insikten att mål är en strävan och inte en absolut sanning.

Jag tycker det är dags att öka på mitt arbete och jag är mycket nöjd över att gå upp på halvtid. Som det är nu är jag ganska trött på eftermiddagarna och mina 2 ”lediga” dagar (förutom helgen), och jag har såklart vissa farhågor om hur det skall bli med orken att fördubbla min tid. Vi har ännu inte gjort upp mer än att jag skall prova att fördela mina 20 timmar på alla vardagar. Skulle det inte fungera så finns möjligheten att justera. Jag vet således inte än vilka timmar jag kommer att arbeta eller vad/vilka som blir min(a) sysselsättning(ar).Min egen idé om tiden är 8-12 varje dag. Enklast för alla. Vi får se.

Under den gångna veckan hade vi brandutbildning på jobbet. Då ingick praktiska övningar att släcka eld, både med släckare och brandfilt. När vår grupp stod där ute på parkeringsplatsen för att få prova att släcka funderade jag hit och dit, fram och tillbaks. Kan jag genomföra detta över huvud taget? Ska jag halta fram där när det är min tur? Ska jag ta med mig käppen? Ska jag smita undan? Hur gör jag med släckare och brandfilt när jag bara kan använda en hand och arm? Ska jag säga till ledaren att jag bör avstå? Ska jag? Ska jag inte? Hur? … Men om jag gör så..?

Till slut hade jag samlat tankarna till att en sån här övning är riktigt bra, och för mig blir det både brandsläckningsövning och övning i rörelse...smidighet …och att utsätta mig för något medan 20 kollegor står och tittar på.

Både brandsläckare och filt använder man bäst med tvåhandsgrepp. Om jag hamnar i en brandsituation kan jag inte vänta på någon tvåhandsperson. Det var bara att köra på. Skulle det gå åt skogen så fanns i alla fall en brandkunnig person på plats, samt kollegor som vet varför jag inte kan röra mig som dem, och som jag vet ställer upp för mig.

Brandsläckaren kunde jag bära till rätt plats när det var min tur, därefter sikta med munstycke och trycka på handtaget med armen på något sätt efter att ha satt mig lite halvt på huk.

Att få brandfilten över en brinnande docka, på rätt sätt, var inte helt lätt – men efter att ha joxat lite var dockan släckt. Käppen slängde jag på backen någonstans bredvid dockan. Hugo brann ju för tusan – det var bara att kasta sig fram!

Jag är glad att jag (vågade) prova på dessa släckningsövningar – och glad att jag klarade av att släcka. Jag är till och med stolt över mig själv!

En bild på mig på parkeringen vid Hjälpmedelscentralen innan jag lämnar tillbaks rullstol och betastöd.

I torsdags eftermiddag gjorde jag något som betyder mycket – som en symbolisk handling som sätter om inte punkt på tillvaron så åtminstone ”komma.” Jag lämnade tillbaks min rullstol och mitt betastöd till Hjälpmedelscentralen. Det var längesedan jag behövde använda både rullstolen och gå-stödet, det senaste året har de mest fungerat som klädhängare här hemma. Jag är oerhört tacksam över att vi i vårt land har den möjligheten att ha sådana här hjälpmedel till låns hemmavid. Men också, såklart, glad och lättad över att ha kunnat lämna dem tillbaks. Jag har tänkt under en bra tid att lämna tillbaks dem, men samtidigt inte velat leka med ödet.

Det finns inga problem – bara ett oändligt antal möjligheter!

På väg åt rätt håll

Den här bloggen uppdaterar sig tydligen inte själv, man måste uppenbarligen skriva lite ibland också. Eller måste och måste. Det finns ju ingen lag på att uppdatera en blogg med inlägg varje dag, vecka eller ens månad. Ibland händer det ju inte så mycket värt att skriva om.

 

Så här 1½ år efter hjärtinfarkt och stroke, drygt 1 år efter hjärtoperation, och ett halvår efter att ha fått en pacemaker tycker jag ändå att jag kan summera den senaste tiden som positiv. Riktigt positiv.

Nedstämdheten som tyngde mig i höstas har försvunnit till stor del. Peppar, peppar.. Att ha börjat arbeta igen är härligt på många sätt. Tillochmed i beaktande att jag under mina 10 veckotimmar har hand om enhetens jourtelefon. Något som jag alltid har hatat över allt annat på jobbet. Chefen blev nog lite förvånad när jag själv föreslog detta när vi diskuterade mina sysslor när det var dags att börja jobba. Jag tänkte lite att jag får väl ha den där förb****de, jä**a telefonf*n tills jag älskar den. Man kan ju inte bara ha kul på jobbet. Nu hatar jag den inte lika mycket. Härligt är känslan av att göra någon nytta, att vara någon igen. Samt lära känna alla nya kollegor lite mer än att bara se dem i andra änden av korridoren eller säga hej vid kaffeapparaten. Jag har fått många nya trevliga kollegor!

 

Häromdagen var jag på hjärtkontroll. Något jag gör varje år, men nu kanske lite mer intensivt sedan senaste hjärtoperationerna. Allt såg bra ut med nät/stent, klaffar, flöde, tryck och pacemaker. Inte för att jag egentligen trodde annat. Men ändå skönt att få ett ”kvitto”. Som en besiktning.

 

Min strokeskadade vänsterarm och hand händer det inte så mycket med, även om jag kan märka små marginella skillnader i positiv riktning. Benet är det mycket positivare med. Jag märker speciellt på jobbet och i trappor att jag kan röra mig mycket, mycket bättre än för bara några veckor sedan. En helt annan balans och säkerhet. Igår hade jag visserligen mentalt stöd och sällskap av min fru – men gick ändå en promenad på tre kvarter utan käpp. Jag kunde också, för första gången efter stroken, göra lite nytta genom att bära ut skräp till sophuset. En påse i varje hand. Japp, även i vänster. Tack vare krokiga fingrar och en mycket lätt påse. Att kunna ta en påse i vänster hand och gå till sophuset utan käpp gjorde min dag! Eller vecka. Eller månad.

2014/2015

I vanlig ordning så här års, om än lite senare än vanligt, ett inlägg om det gångna året och vad som kanske väntar framöver. En kortfattad sammanfattning av 2014 skulle kunna vara att året har varit någonstans mellan ljusmörkt och mörkljust. Även om året har innehållit en del mörka och tunga saker så har det ändå varit femtioelva miljarder gånger bättre än skräpåret 2013.

Våren 2014 ägnades för min del till stor del av fortsatt rehabilitering efter stroke och lite annat jox som hade drabbat mig året innan. Rehabträning 3 gånger i veckan. Ofta tråkigt, alltid nyttigt. I januari föddes tvillinggrabbarna M och V som L och jag är faddrar/gudföräldrar åt. I april var det dop för dem.

Under senvåren avslutade jag den organiserade delen av min rehabilitering och fortsatte på egen hand på ett gym. Under sommaren var jag också ute mycket på egen hand och gick. Att promenera har varit, och är fortfarande, en stor del av träning för mig. Under sommaren blev det också ett besök neråt kusten med största fokus på fadderbarnen och deras familj. I början av augusti var det deras tur att hälsa på oss i Karlstad. Oturligt dock – samma dag de kom på besök blev jag dålig och fick åka med ambulans till akuten. Det blev nästan en månad på två olika sjukhus, som bland annat resulterade i en inopererad pacemaker.

Som för många andra som har haft stroke så var humöret på svaj. Det blev inte bättre av problem med hjärtat och ny sjukhusvistelse. I slutet av augusti var jag hemma från sjukhuset igen men hela hösten var lite till och från med humöret. Ibland var det lite väl nedåt och vi var tvungna att säga nej till besök här hemma.

Det stora positiva under hösten var att L och jag gifte oss. En mycket vacker septemberdag i fin miljö. Under en ek. Inga gäster alls. Bara i närvaro av vigselförrättaren och två vittnen.

Under hösten började jag att arbetsträna på min arbetsplats. En början med några veckor i veckan för att trappa upp till 10 timmar / vecka (25%) mot november. I mitten av december var det slut på arbetsträningen och jag började arbeta riktigt igen, om än på 25 %. Ett tag innan jul började även min nedstämdhet avta rejält. En gladare jag och åter i jobb, snacka om att vara på väg tillbaks! Eller framåt, beroende på hur man ser det.

 

2015 inleddes med den fortsatt goa känslan av att allt är mer uppåt. Att åter få känna att jag är någon!

Sjukskrivningen på 75% gäller några månader framöver och det är såklart vettigt att skynda långsamt.

För en dryg vecka sedan var det tänkt att frugan och jag skulle ha åkt till Mauritius. Denna resa avbokade vi i samband med mina nya hjärtproblem i augusti. Vi kände båda att det är bättre att vara hemma och ha nära till sjukhus, än sitta på en paradisstrand under en palm och fundera på om man lever imorgon…

För det nya året är det inte så mycket planerat. Knappt någonting alls faktiskt – precis som vi trivs att ha det.

Förväntningarna och förhoppningarna är att må bra och att saker och ting går i rätt riktning, det vill säga framåt. Jag hoppas kunna trappa upp mitt arbete, i lagom mak. En förhoppning om fina tillfällen tillsammans med nära och kära finns såklart.

Att välja bort

Idag mådde jag bra av att välja till -
en skön söndagspromenad

I förmiddags hamnade jag framför teven en liten stund, det var något sådant där morgonsoffeprogram. Det pratades om stroke. 3 gäster – en strokeläkare från Karolinska sjukhuset och 2 personer som har drabbats av stroke. Egentligen är jag inte så mycket för sådana där program men efter min stroke förra året så är det intressant att höra andra drabbade och deras erfarenheter. 

En diskussion handlade om hjärntröttheten som många strokedrabbade berörs av (så även jag). På frågan om hur man kommer över eller förbi hjärntröttheten förklarade de två drabbade att de bland annat har fått se på sina liv på ett helt annat sätt och att en stor och viktig sak är att välja bort saker, istället för att välja till. Denna diskussion fastnade hos mig. Jag tror det ligger så mycket i det och att det också kan appliceras på mig själv. Man kan inte stressa igenom hela livet. Stress är för övrigt något som kan bidra till stroke. Man får lära sig att ta vara på de viktiga sakerna, istället för att ha eller göra så mycket som möjligt. Detta är nog något jag har tänkt på under det senaste året, utan att egentligen tänka på det. 

Vissa saker har jag (och min fru) valt bort eller lagt på is bara för att det viktigaste faktiskt är att vi ska må bra, och faktiskt även må bra här och nu. Den där bokade resan till Mauritius i januari nästa år bokade vi av. Lägenhetsletandet har vi fasat ner lite. Mauritius lär ligga kvar och att byta lägenhet är inte något akut alls. Vi har alltså valt bort några rätt stora saker och tror att vi mår bäst av det. I alla fall just nu. Ska man välja till, så gäller det nog att överväga det. Noga.

Apropå det där att må bra. Min fru sa något häromdagen som jag tycker stämmer väldigt bra, nämligen; ”det är ett heltidsarbete att må bra”. Det är verkligen något jag har känt den senaste tiden. Det är således ett ständigt pågående arbete att prioritera, att välja till, att välja bort – allt för att man skall må bra. 

När tankarna spretar

I augusti skrev jag ett par inlägg om hur mitt hjärta gjorde konstpauser och att jag skulle få en pacemaker inopererad. Jag har i flera inlägg tidigare skrivit om andra hjärtproblem, stroke och blodförgiftning som jag drabbades av förra året.

Den där pacemakern, eller farthållaren som jag brukar kalla den, kom på plats i Göteborg i slutet av augusti. Till slut. Första försöket att sätta in den fick avbrytas då ledarna till hjärtat inte kunde placeras rätt. I andra försöket, någon vecka efter första försöket, gick det bra, då farthållaren placerades på höger sida i bröstkorgen i stället för vänster sida som det försöktes med först. Läkarna stod lite i beredskapsläge för att eventuellt behöva operera in farthållaren efter nedsövning och uppsågning av bröstkorgen. Men nu löste det sig, tack och lov, med lokalbedövning och ett snitt på några centimeter nedanför nyckelbenet. Dagen efter ingreppet transporterades jag tillbaks till Karlstad. Efter en natt på sjukhuset där så fick jag komma hem. Veckan efter det så började jag min arbetsträning som hade fått skjutas upp ca tre veckor.

 

Efter förra årets vedermödor med stroke, blodförgiftning, hjärtoperation och fem månader på sjukhus så har mitt humör ändå varit relativt gott. Lite upp och ner har det gått, men med ett jädra anamma och försök till lite humor så har jag både varit driven och också kommit långt. Att jag skulle få problem med hjärtat nu i somras, just när jag mådde bättre än på länge, har gjort att jag stundtals har känt det som att få benen bortsparkade när jag redan ligger ned. Humöret, lusten och mycket annat har levt lite jojo med tyngdpunkten tyvärr i riktning med tyngdlagen. Att gå upp ur sängen på morgonen har inte samma dragning som för bara några månader sedan.

 

Allt har sannerligen inte varit mörkt dock. Men även ljusa tankar får tankar att spreta. En kontroll av farthållaren någon månad efter montering visade att allt funkade som det skulle. Min arbetsträning fungerar bra. Jag har ökat tiden successivt och från just denna vecka så provar jag på 25 % (dvs 10 timmar / vecka). Roligast av allt på länge är, såklart, att L och jag gifte oss i början av september!

 

Att sortera tankar är inte lätt, att bara stoppa in dem i två olika fack med etiketterna ”roligt” och ”tråkigt” blir lite väl onyanserat. Jag har alltid gillat att nyansera och se saker ur olika synvinklar. När inte detta riktigt fungerar så uppstår ännu fler icke-sorterbara tankar.

 

En sak har jag i alla fall konstaterat efter de gångna 15-16 månaderna – det är väldigt lätt att kaxigt säga att man inte är rädd för döden, innan man ens har promenerat längs stranden till floderna Styx, Acheron eller Yomotsuhirasaka.

Från sjukhussängen

Jag har hamnat på sjukhus igen. För närvarande ligger jag på samma avdelning som jag låg på förra året när jag fick min stroke. Det var lite psykologiskt jobbigt just igåreftersom det var årsdagen a den massiva stroke som var ytterst nära att ta mitt liv. Att jag åter har hamnat på sjukhus efter att faktiskt ha mått riktigt bra ett tag är såklart jobbigt och rör upp många otäcka minnen. Både för mig och de närmsta.

Det började i fredags. Jag hade varit ute och promenerat och mådde riktigt bra. Jag tog en dusch..och somnade. Eller i alla fall tuppade av på något sätt. Kanske en bråkdel av sekund, inte vet jag. (Pga stroken förra året så använder jag duschpall). Jag vaknade till där på pallen, lutad mot väggen. Duschmunstycket låg på golvet. Jag kvicknade till och gjorde mig klar. Kände mig rätt hyfsad sen. Lite läskigt att vara ensam hemma när något sådant händer. Lite? Nej. Fruktansvärt! Senare fick vi besök av fadderbarnen med familj, vilket vi hade sett fram emot länge. Jag kvicknade till riktigt bra när jag kunde leka och gulla med barnen.
Senare när vi satt i soffan så såg min sambo att jag "försvann" , blev grå och satt och stirrade. Efter att ha försökt få kontakt med mig några gånger svarade jag och hon hjälpte mig till sängen.
...
Vid åttatiden på kvällen  blev det ambulans till akuten. 6-7 timmar senare fick jag träffa en läkare. Jag blev inlagd för att de skulle efterforska orsaken vidare. Ifall det hade hänt något nytt med hjärnan eller om det var något med hjärtat. 
På lördag morgon skulle de ta blodtryck liggande och sen stående någrs gånger. Efter en eller två gånger stående såorkade jag inte mer. Kände att jag nog måste sätta mig ner på sängen. Men tydligen så rasade jag mer eller mindre ner i sängen.  Eftersom jag var, och fortfarande är, övervakad med telemetri hela tiden ( ungefär  som ekg som man är uppkopplad mot hela tiden. Det larmar på avdelningen om det visar avvikelser), så kunde de avläsa i efterhand att min puls hade gått ner till 26 innan jag tuppade av och sedan blev det helt paus i 6,06 sekunder.

Efter allt detta mår jag ändå rätt bra. Nu.
Läkarna konfererar och min hjärtspecialist i Göteborg är inkopplad i ärendet. Det lutar åt att jag kommer få en pacemaker.
Fortsättning följer, och nu ligger jag kvar för observation. Ständigt övervakad med telemetrin. Trött less, ledsen och rädd.

Att komma tillbaks

Ända sedan min stroke i augusti förra året så har allt handlat om att komma tillbaks för min del. Att komma tillbaks har inte nödvändigtvis betytt att allt skall bli som tidigare, även om det har varit något av en framtidshägring. Att komma tillbaks har också betytt att få ett bra liv tillbaks även om det inte blir exakt som tidigare. Ja, i början betydde det att ha ett liv överhuvudtaget, helt enkelt. Enkelt och enkelt, det var ju just det som det inte var. Min stroke var massiv och bestod av två eller tre blodproppar, om jag nu har fattat det rätt. I efterhand vet jag att förberedelser gjordes för ambulanshelikopter till Uppsala men att det blåstes av då Uppsala meddelade att de inte kan göra mer än de redan hade gjort på sjukhuset i Karlstad. I efterhand har jag också förstått att mitt liv var mycket nära att ta slut där och då.

Sedan dess tills nu så har allt handlat om att bygga upp, komma tillbaks, få ett så bra liv som möjligt. Efter stroken behövde jag hjälpmed allt. Precis allt. Jag låg i en säng med blöja. Jag kunde inte ens vända mig om själv. Snabba insatser och sedan ihärdigt arbete har gjort att jag ändå är där jag är idag. Och humor. Mycket av vägen hit har jag berättat om tidigare i bloggen.

Precis allt har varit träning för mig, dygnet runt, sju dagar i veckan. Att sova gör att hjärnan får vila, att jag har tränat fysiskt har gjort att jag nu kan gå hyfsat, eller sån ”enkel” sak som att kunna sitta upp på en stol. Armen och handen är ännu inte med mig. Kanske blir den aldrig helt bra. Små, små förbättringar har det i alla fall blivit även där.

Hjärnan har jag tränat på många sätt. Sedan ett par månader har jag släktforskat. Detta har varit mycket bra träning för hjärnan har jag känt. Att få tänka, göra kopplingar, analysera och skriva på datorn är nog en bra träning för kommande arbete.

Jag har inte arbetat sedan mitten av juni förra året, men nu i mitten av augusti skall jag börja arbetsträna. Det har jag sett fram emot. Mycket! Att bli en del av det jag var förut. Att göra nytta. Att vara någon.

Sjukskrivning

I förrgår, den 17:e juni, hade jag varit sjukskriven i ett år. Det är mycket det. Jag undrar vid vilken tid man sällar sig till skaran ”långtidssjukskriven”. Där är jag såklart även om jag själv, min arbetsgivare, läkaren och Försäkringskassan ser ett slut på det.

Jag har inte varit sjuk och borta från jobbet så mycket förut. Några dagar här och där, med en sån där otäck manlig förkylning och dylikt. Det tidigare ”rekordet” var dock ungefär ett halvår. Det var 1991 när jag var 21 år. Då fick jag en infektion/blodförgiftning och gjorde en hjärtoperation, således ungefär som nu förra året. Vid nuvarande sjukskrivning är det dock sviterna av stroken som har gjort det utdraget.

 

Jag på "Kärleksbron" i  Karlstad tidigare i våras.

Vid ett års sjukskrivning så sjunker stödet från Försäkringskassan från 80% av lönen till ca 75 %. Man måste dock ansöka om den nya ersättningen. Det har jag gjort men inte fått något beslut på än, så det blir intressant att se utbetalningen från FK nästa vecka. Försäkringskassan har dock beviljat ekonomiskt stöd från 15 augusti och 3 månader framåt. Då, i augusti, börjar jag arbetsträna, några timmar i veckan till att börja med för att i november förhoppningsvis ha kommit upp i 25 % av min normala tid.  Så liksom ljus och mörker står still en stund och skiftar efter midsommar imorgon, så är jag själv i en brytpunkt. Skillnaden är väl dock att det för min del är det ljusa som kommer och det mörka som går. Om allt går som det skall vill säga. Fast det är klart att det gör.

Att gå med käpp – och betrakta betraktaren

Jag med käpp idag, 3 juni 2014.

Det här inlägget handlar mer om generaliseringar, förutfattade meningar och syn på medmänniskor – än det rent tekniska eller fysiska att gå med käpp.

Man ska inte generalisera andra människor. Det vet jag och det vet nog de flesta andra. Men säkerligen gör vi det allihop. Dom där i x-land gör si, de på landsbygden gör så. ”Dagens ungdomar” och ”alla pensionärer som” och så vidare, och så vidare. Som uppväxt i Kungälv var det alltid ”fel” och ”rätt” sida älven mellan Kungälvs- och Alebor…

Efter att ha legat på sjukhus flera månader efter min stroke förra året tog jag mig från rullstol, via några mellansteg, till att gå med käpp. När jag går hemma använder jag inget hjälpmedel. Jag har också provat att gå utan käpp utomhus några gånger. Det går bättre och bättre.

Den största anledningen till att jag fortfarande använder käppen när jag är ute och rör mig är att jag fortfarande går dåligt och är både rädd och nära att ramla ibland. En annan anledning till att gå med käpp är något som jag också har hört av andra käpp- eller kryckanvändande människor – nämligen att få lite uppmärksamhet från omgivningen. Det handlar inte om att jag vill att folk ska titta på mig eller tycka synd om mig, utan om att bli uppmärksammad så jag inte blir påkörd, påsprungen eller fälld.

”I min empiriska studie” genom att vara en del av samhället har jag kunnat samla ihop så pass mycket icke-fakta att jag i alla fall kan generalisera om andra människor.

I mina generaliseringar finns saker som är både positivt och negativt. Uppmärksamheten gentemot mig som käppgående verkar svänga hos folk i min omgivning vid ungefär min egen ålder, både hos män och kvinnor, även om det generellt sett skiljer sig mellan könen. För att sammanfatta det något; pojkar och män verkar ha en tendens att inte se speciellt mycket vad som händer runtom dem, till de har nått ungefär min egen ålder, då de blir mer uppmärksamma och behjälpliga. För kvinnor är brytpunkten ungefär i samma ålder – fast här är gången den omvända. Tjejer och yngre kvinnor är de som ser mest och också hjälper en halvkrympling som mig, medan de lite äldre kvinnorna verkar leva i någon tunnel eller egen kapsel.

Vid de tillfällen jag har tappat min krycka har det nästan alltid varit en tjej / yngre kvinna som har plockat upp den åt mig eller på annat sätt hjälpt mig. Detta både på bussen, i affären, såväl som på stan. Går jag på stan eller i gallerian är det mest de medelålders – eller äldre kvinnorna som går rätt ut från en affär eller runt ett gathörn utan att se sig om. De går också rätt fram utan att vika undan för en käppbeväpnad man.  Och just i dessa miljöer är det frekvent att folk stannar mitt i vägen eller utanför en butiksdörr, hälsar och pratar bort en minut – eller halvtimme med varandra. Helst 4-5 samtidigt och gärna med barnvagnar och stora kassar i händerna. Detta kanske dock är mer typiskt för Värmland, jämfört med andra ställen eller i alla fall med därifrån jag kommer. Detta fenomen  är i alla fall något av det första jag reagerade på när jag flyttade till Värmland för sju år sedan.

Men åter till käppen.

I trafiken uppstår situationer som jag kopplar till mina generaliseringar. Bara att gå förbi en busshållplats kan kännas osäkert. Inte nog med att koncentrera sig för att inte vingla ut i vägen, det kan ju stå ett gäng skolbarn och vänta på bussen. Pojkarna gör såklart ”som pojkar gör” – putter varandra och vevar med sina väskor eller gymnastikpåsar.

När jag ska gå över en gata så kommer ju en potentiell fara från sidan i form av bil. Män med nyss taget körkort och några år uppåt ska vara tuffa såklart. De ser mig i alla fall oftast. Kanske saktar in lite men skall naturligtvis köra förbi (bakom) mig innan jag har hunnit över vägen. Är föraren en kvinna i min egen ålder och uppåt så är denna allt för ofta en som inte lägger märke till mig. Hon bromsar inte, hon släpper inte ens på gasen. Hon tittar rakt fram och verkar spana åt horisonten, om hon inte samtidigt speglar sig i backspegeln. Hon är ofta så pimpinett att det är svårbedömt vad som först tar i vindrutan, ögonfransarna eller naglarna. Är hon inte pimpinett så sitter hon förmodligen med en rejält slapp stil och röker en cigarett eller pratar i sin mobil.

Allt detta sammantaget betyder antagligen att jag helst socialiserar på gator och torg med yngre kvinnor och äldre män.

Jag försöker ändå se att det finns godhet och uppmärksamhet i alla människor. Dessutom, på gott och ont, - ingen regel utan undantag.

Ett steg framåt

Nu är det ungefär nio månader sedan jag drabbades av min stroke och fem månader sedan jag lämnade sjukhuset. Efter ytterligare tid med träning på Dagrehab är det avslutat och jag har, på eget initiativ, börjat träna på ett ställe jag tidigare har tränat vid.

 

Att gå tillbaks behöver inte betyda att man backar

 

I veckan som gick hade min läkare, min arbetsgivare, Försäkringskassan och jag ett avstämningsmöte där vi skulle diskutera min återgång i arbete. Slutresultatet blev bättre än vad jag hade räknat med innan. Under maj och juni kommer jag att fortsätta besöka min arbetsplats ca en gång i veckan för det sociala och eventuellt läsa in mig lite. I mitten av augusti kommer jag att börja arbetsträna. 

Det känns väldigt skönt för mig att jag äntligen kan ta ett steg framåt!

Den långa vägen tillbaks

Jag har ju i olika inlägg beskrivit det senaste årets vedermödor. Som kortresumé kan det beskrivas - sjukskrivning i mitten av juni 2013 inför en hjärtoperation, blodförgiftning i början av juli, någon typ av hjärtinfarkt i slutet av samma månad, stroke i augusti och hjärtoperation i november. Efter strokens vänstersidiga förlamning började rehabiliteringen omgående. Via rullstol, bock, krycka och käpp har jag fått lära mig att på nytt använda benen och börja gå. I vänster arm finns det nu lite, lite rörelse men det går inte att anända den till mycket aktivt. I början av december, bara några dagar efter hjärtoperationen, blev jag utskriven från sjukhuset( efter 5 månader). Sedan dess har jag rehabiliteringstränat 3 gånger i veckan på Dagrehab. Sedan årsskiftet har jag gjort besök på min arbetsplats en gång i veckan.
De senaste förändringarna är att jag har tagit bort en dag i veckan på Dagrehab och lagt mer tid på arbetsplatsen. I maj kommer ett avstämningsmöte hållas med mig, läkaren, arbetsgivaren och Försäkringskassan. Efter det mötet är det tänkt att jag skall börja arbetsträna.

Jag längtar tillbaks till saker som var förut. Dessa saker kanske jag aldrig kommer tillbaks till, men jag ser ändå framtiden som ljus. Nu när jag väl har lämnat sjukhuset är det främsta målet att kunna börja jobba. Jag inser också vad jag har varit med om och att allt inte är självklart här i livet. Var sak får komma när det är dags och det är ingen idé att skynda på saker. Lättare sagt än gjort kanske men viktigast i mitt liv är jag. Det där låter kanske lite illa men ibland måste man faktiskt vara lite egoistisk.

Det känns ibland som att jag befinner mig i ett ingenmansland mellan allt som hände förra året och allt som jag hoppas ska hända framöver. Trots mängder av tester och samtal med psykolog, kuratorer med mera funderar jag ibland på om jag verkligen är klar i huvudet eller om det bara är något jag inbillar mig. Ibland funderar jag tillochmed på vem jag är och om jag liknar han som jag var innan.

I allt detta mentala arbete med att "komma tillbaks" försöker jag också få perspektiv på min situation, bland annat genom att se tillbaks på vad som faktiskt har hänt och vad jag har måst utstå. Därför bilden nedan.

Hur som helst - idag gick jag min första riktiga promenad utr UTAN käpp eller andra hjälpmedel. Promenaden var på ca 1,3 km och stegräknaren visade på 3620 steg. Min sambo var med och hon bar käppen, ifall jag skulle behöva den. Min sambo har varit mitt bästa och helt ovärderliga stöd under allt jag har gått igenom under det gångna året. Jag bara önskar jag hade kunnat stötta henne lika mycket som hon har stöttat mig.

Sviter efter en månads sprutor, dropp och plodprover i samband med blodförgiftningen (intravenös antibiotika 4-5 gånger per dygn). Foto taget 4 dagar innan stroken.

Mål

Nu till veckan är det ett halvår sedan jag drabbades av min stroke.  För en tid sedan gjorde jag en liten lista på saker jag vill/bör kunna göra igen. Antingen helt och hållet eller bättre än vad jag kan idag. Det handlade alltså inte bara om vilja utan även saker jag kände att jag borde kunna (bättre).  När jag satt med den där listan så insåg jag att det också är viktigt att byta perspektiv – och se vad jag faktiskt har åstadkommit sedan stroken.  Jag har varit stark och tagit mig lång väg. Den riktigt stora saken som jag har lyckats med är att kunna börja gå. Det har såklart varit många delmål för att komma dit. Att kunna sätta sig, att kunna resa sig, flytta över till rullstol, gå med gåbord, krycka och hundratals andra delmål. Min vänsterarm, som var helt orörlig efter stroken, kan jag röra litegrann och mellan de ytterligheterna har det gått mängder av steg. Jag kan ta mig till och från ställen på stan – med färdtjänst eller buss, något jag knappt ens hoppades på när jag befarade att mitt liv skulle vara detsamma som rullstol.

Den där listan av mål jag har kvar då, här kommer den, utan någon speciell ordning.

 

Arbeta – I höstas vet jag att jag tänkte ”innan september är slut ska jag komma hem från sjukhuset, sen är det bara att börja jobba”. De där tankarna sköts framåt en månad i taget. Senare insåg jag vad jag faktiskt har varit med om och att jag bara förlorar själv på att jobba för tidigt. Under en lång tid har jag haft som mål att kunna börja jobba i mars. När jag nu (igen) har haft samtal med både läkare och kurator och fått lite mer klart för mig hur gången är med dagrehabilitering, jobbesök, arbetsträning mm, så är ett realistiskt mål nog snarare i anslutning till sommaren.

 

Knyta skorna – skorna har jag lyckats knyta en gång efter stroken och då med en hand. Svårt att dra till en ordentlig knut som håller när man gör det med en hand. Nu har jag skaffat annorack-spänne till ett par av skorna. Då är det ”bara” att dra åt. När man väl har fått på sig skorna.

Sätta in linserna – visserligen inget ”måste” eftersom jag har glasögon också. Innan stroken växlade jag mellan glasögon och linser efter humör och vadjag hade på agendan. Jag har provat sätta in linserna några gånger  de senaste månaderna men har måst ge upp. Visserligen satte jag tidigare in dem med bara en hand men det handlar ju, för min del, om kringsaker  som att behöva lägga linsen i vänsterhanden  för att skölja av den ibland. Nu kan jag inte heller blunda med bara vänsterögat.

Simma – skulle jag hamna i vatten nu och behöva simma så hade det nog bara gått runt, runt – eftersom jag bara skulle kunna använda högerarmen och. VBänsterbenet hänger dessutom inte med lika bra som det högra.

 

Skriva på datorn med båda händerna – innan stroken skrev jag med båda händerna utan att behöva titta på tangenterna. Nu kan jag bara använda högerhandens fingrar och måste då också titta på tangenterna.  Således, och uppenbarligen, kan jag producera text på en dator men vill tillbaks till det gamla smidiga sättet att skriva.

Köra bil – Jag har kvar mitt körkort men får inte köra. Det är anmält till Transportstyrelsen att jag inte får köra bil, detta dels pga stroken i sig, men även för att jag i stroken har tappat lite av periferiseendet i vänster nederkant. Hur jag rent praktiskt hade kunnat köra bil vet jag inte – men jag brukar tänka att man kan ställa sig frågan: skulle jag vilja möta mig själv i trafiken? Mitt svar är Nej!

Knyta slipsen – slips använder jag inte mer en några enstaka gånger per år, men vissa tillställningar kräver slips (tycker jag för egen del). Alltså bra att kunna knyta, igen.  Å andraidan har jag inte försökt knyta slips med en hand.

 
Hyvla ost – Nu kan jag få till några små ostskivor men det hade blivit bättre om jag hade kunnat hålla emot lite med vänsterhanden. Till saken hör att jag dessutom är lite rädd att skada mig, något som hänger kvar sedan ca 10 år då jag vid ett tillfälle hyvlade av mig fingertoppen på tummen när jag  skulle hyvla bort en extra hård skalk och hyveln var ny. Fingertoppen kunde jag plocka upp från golvet men den hade jag ingen nytta av. Det blödde en del…

Ja, den här listan kommer nog fyllas på många gånger..

När cirklarna rubbas

Efter min stroke i augusti 2013 hälsade jag på hos min arbetsplats vid 4-5 tillfällen medan jag låg på sjukhuset. Läkaren om jag hade på sjukhuset de sista månaderna är samma läkare som nu finns på Dagrehab där jag tränar 3 ggr/vecka. Av en av sjukgymnasterna på Dagrehab hörde jag att läkaren hade sagt att hon nog aldrig hade varit med om någon patient som hade besökt sitt arbete så mycket under slutensjukvårdstiden, detta sagt i positiv mening då. Detta var såklart roligt att höra på omvägar.

Mina arbetskamrater och jobbet betyder mycket för mig. Under min sjukhusvistelsetid, som började redan en dryg månad innan stroken (då pga blodförgiftning), har jag haft två stora mål – att komma hem och att få börja arbeta. Jag visste redan innan jag blev sjuk att mina arbetskamrater betyder mycket för mig men detta blev än mer påtagligt med allt stöd jag fick av dem under min sjuktid. Min sjukare sjuktid kanske jag skall säga, för nu är jag utskriven från sjukhuset sedan halvannan månad.

Att åka på de där kortpermissionerna från sjukhuset till jobbet betydde obeskrivligt mycket för mig. Det var som att få känslan att jag fanns kvar litegrann i det som var förut. Sedan jag kom hem från sjukhuset i början av december har jag hälsat på några gånger till på jobbet. Sedan förra veckan har jag lagt in ”sociala besök” på veckobasis. Detta som ett komplement till rehabilitering på Dagrehab. Syftet med besöken är att träna i att vara social och utsätta sig för situationer med andra människor. Jag är även med mitt team på veckomöte för att hålla mig en gnutta ajour i vad som händer och ”hur snacket går”. Allt naturligtvis som någon typ av förberedande för att på ett sånt bra sätt som möjligt kunna återgå till arbete så småningom.

Vid ett veckomöte jag var med på i december uttryckte mina teamkollegor en ganska stor stress. Detta samtidigt som jag upplevde kollegorna i teamet som mer harmonisa än vad jag har sett på länge. Vid dagens besök upplevde jag allt detta på ett annorlunda sätt. Teamkollegorna, liksom folk i andra team som jag pratade med, uttryckte hög stress – och detta var nu något som också märktes tydligt i hela atmosfären. Jag anade också en gnutta irritation i luften. Detta kan självfallet vara en feltolkning men det var det som jag upplevde.

Det där med hjärntrötthet är något som många strokedrabbade får erfarenhet av. När jag har hälsat på vid jobbet så finns det många intryck att smälta. Efter dagens besök kändes det som att extra många tankar roterade i huvudet. Väl hemma satte jag mig i min fåtölj och bara satt i tystnaden och tänkte. Vad är det som har hänt? Är detta verkligen vad jag vill tillbaks till? 

Under hela min sjuktid har jag haft så bra kontakt med mina kollegor så jag i stora drag vet vad som har hänt. Jag vet om i stora drag att stressen har ökat markant. Jag jobbar som handläggare på en mottagningsenhet inom Migrationsverket. Antalet asylsökande har ökat så att vår enhet har dubblerats vad gäller boendeplatser i området. Det har också förekommit incidenter som har påverkat personalen mycket, så även mig trots att jag inte har varit på plats. I oktober tog en klient fram en pet-flaska bensin och hällde över sig själv under ett samtal. Han tog sen fram en tändare och hotade tända eld. För två veckor sedan var det dags igen, en annan man hällde någon vätska över sig vid samtal – och tände på. 

Vem är jag i dessa rubbade cirklar?

När jag satt hemma och funderade idag efter besöket på jobbet och vad jag upplevde med stress och irritation så kände jag det hela lite som att jag stod utanför en cirkel med glasväggar och tittade in. Att det var glasväggar  kopplar jag ihop med att jag ändå vet i stora drag vad som har hänt och händer. Men jag känner det litegrann som att jag står utanför det som en gång innefattade mig själv. Alla dessa tankar som efter dagens besök var annorlunda än tidigare gör också att jag får ett annat perspektiv på saker och ting. Kanske går det att använda det i arbetet att förstärka sig själv.

En grupp av människor förändras när någon eller några försvinner eller tillkommer. Gruppen är också dynamisk och förändras med tid även om den innehåller samma uppsättning människor. Vi har alla våra roller i en grupp, officiella eller inofficiella. Vem var jag förut? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan? Både vårt team och enheten i stort har begåvats med nyanställda personer. Hur kommer dessa påverka gruppen /-erna? Hur har de redan påverkat?

Min ”officiella” roll tidigare var handläggare i teamet för återvändandeärenden. Vem jag var innoficiellt är nog svårt för mig att svara på även om man såklart har sina aningar. Vid ett teammöte för ganska längesedan fick vi i uppgift att skriva lappar tillvarandra med positiva egenskaper. Jag har kvar de där lapparna som någon typ av ”egoboost”.  När jag läser på dem så finns det några punkter som återkommer. De flesta av dessa kan  även jag tycka stämmer in på mig. Några av punkterna vet jag inte om de stämmer, men om de är uppfattningarna som kollegorna har om mig så blir jag glad. Några av punkterna lyder; hjälpsam, idéspruta, skicklig, vågar ta diskussion.

Vem är jag nu? Är jag kanske ”han den där långtidssjukskrivne” eller ”han som kanske aldrig kommer tillbaks”? Så hoppas jag ju inte är fallet men vad vet jag.

Vem blir jag sen den dagen när jag är tillbaks? Tar jag åter min plats i den lilla cirkeln som i sin tur tar plats i den stora cirkeln? Troligtvis inte, i alla fall inte på samma sätt. Frågan är också om jag verkligen vill tillbaks till samma plats i cirklarna. Att, hittills, ha varit borta från arbetet i 7 månader sätter sina spår. Efter blodförgiftning, stroke, hjärtoperation och lång frånvaro har naturligtvis även jag förändrats. Säkerligen både till det sämre men också till det bättre. Att se döden i vitögat inbillar jag mig kan göra att man får en annan ödmjukare syn på livet. Detta kan vara bra när man arbetar med människor med ett tungt förflutet, men det kan också kanske vara negativt när man som tjänsteman på en statlig myndighet skall se till att lagar och regler efterlevs av klienterna.

Jag kämpar vidare med mitt och intalar mig att även rubbade cirklar kan vara bra.

Vid tunnelmynningens ljusa sida

I samband med min stroke i augusti kändes det som jag hamnade i någon typ av tunnel. Längre in i den mörkare delen av tunneln kom jag efter ett tag, då jag förstod vidden av vad jag hade drabbats av och hur nära slutet jag hade varit. Det var kompakta väggar runt om mig och jag hade svårt att påverka situationen. Att se döden i vitögat är ingen direkt stämningshöjande medicin. Efter ett tag började jag repa mig ganska bra, jag kunde tillåta mig att leva lite, jag kunde sitta upp, senare även röra benet, ta de första stegen, manövrera mig uppför och nerför en trappa. Där någonstans såg jag en liten ljusglimt i tunneln. När jag insåg att jag kanske, kanske kan klara mig utan rullstol på sikt så blev den där ljusglimten lite starkare. Att jag har haft ett fantastiskt stöd av närstående, vänner, kollegor med mer har gjort att jag även har känt värme från den där ljuskällan.

Nu, så här en halvannan månad efter jag fick lämna sjukhuset rehabiliteringstränar jag tre gånger i veckan, jag har börjat göra ”sociala besök” på arbetet på veckobasis, jag är ute och går när vädret tillåter, drömmar och planer som fanns innan stroken har åter aktualiserats. Jag inser ändå att jag kanske inte kommer att bli helt och fullt återställd men ser också möjligheterna att bli mycket bättre än hur det är idag. Jag inser att även om livet inte blir som förut så finns det stora möjligheter att livet blir bra. Riktigt, riktigt bra! Jag känner att jag står i tunnelns mynning på den ljusa sidan. Ljuset är varmt och starkt. Jag börjar bli redo att ta de första kliven ut i det nya riktiga och innehållsrika livet.

Rehab

Rehabiliteringen efter min stoke 11 augusti (5 månader sedan imorgon!) går framåt även om vägen är lång och krokig. Sedan några veckor går jag på Dagrehab 3  förmiddagar i veckan (mån, ons, fre). Med anledning av jul mm så har några av dagarna gått bort. Det känns som det är först nu träningen där börjar på allvar. Mitt vänsterben har blivit mycket starkare och jag har bättre kontroll över det. Jag går nu utan hjälpmedel hemma men utomhus använder jag min käpp. Vänster arm och hand är dessvärre fortfarande mer eller mindre ur funktion. Jag lyckas ibland med vissa rörelser. Det finns i alla fall liv i alla leder.

Vid träningen på Dagrehab tränar jag huvudsakligen med sjukgymnasten och arbetsterapeuten. Träningen med sjukgymnasten tycker jag om. Hittills har det mest varit träning enligt program i gymnastiksalen. Cykling, armcykel, benpress, gåband är vad som ger mig mest känns det som. Rent konkret känner jag att styrkan i benen har ökat. Med båda benen kör jag 3 x 10 på 70 kg, med vänsterbenet 3 x 10 på 30 kg.

Tiden med arbetsterapeuten tycker jag är trist, jag blir trött och är nästan på väg att somna. Jag inser att den träningen är bra också men det händer liksom ingenting. Sitta och pilla på bollar och flaskor med vänster hand. Dessa ska vridas och ofta går det inte alls. I onsdags gick vi till affären och handlade för  att jag skulle laga mat. Det låter säkert som löjlig träning men efter en stroke kan man ha mycket svårt med många intryck runtom sig. Att gå i en affär med mycket folk och leta efter saker kan vara mycket svårt. Liksom koncentration och tankeverksamhet när man betalar varorna. Handlingen gick bra. Någon matlagning blev det dock inte pga tidsbrist. Passade mig bra då jag var både sömnig och trött på de där aktiviteterna. Istället gick jag därifrån och in till centrum (ca 500 meter) och jag åt en lätt lunch och drack kaffe på ett kafé. Sedan tog jag bussen hem. Dessa eftermiddagsaktiviteter ser jag som rehabiliteringsträning god nog.

Igår var det ledig dag. Jag tog en promenad på över en km, det längsta jag har gått efter stroken. Jag satte på Run Keeper på mobilen. Det är ypperligt att med gps logga sin promenad och detta sporrar när man kan jämföra sina aktiviteter vad gäller sträcka, hastighet mm.Idag ringde jag och gav återbud till Dagrehab, detta då jag har sovit så dåligt några nätter. Dessutom var det snöblandat regn vilket inte är en bra kombination med att gå med käpp och dålig balans. Istället tog jag en promenad senare på dagen när det var uppehåll och solsken. Sträckan blev idag 1,4 km och detta på en timme. Inte snabbt – men framåt. Det bästa var att det kändes så himla bra när jag gick!

2013/2014 - Året som gick och det som kommer

I vanlig ordning här i min blogg så här års så är det dags att summera det gångna året och sia lite om det som kommer. Denna gång blir det ur den privata synvinkeln. Om det är någon som undrar vad som hände mer uti samhället än att Obama var i Sverige och att Mandela gick bort så föreslår jag Rapports årskrönika eller att ni öppnar en dagstidning.

Rent spontant vill jag säga att det har varit ett riktigt skitår – fast det är inte riktigt sant, det har hänt bra saker också.

Januari – februari 2013

Stranden vid hotellet på Barbados

Den sista veckan i januari och första veckan i februari tillbringade min sambo och jag på Barbados. Det var en underbar semester. De vita stränderna med vajande palmer såg verkligen ut som bilderna gör i turistbroschyrerna. För vår del betydde vistelsen inte bara sol och bad även om det dominerade. På Barbados finns mycket annat att se och uppleva. Vacker natur, intressant historia, sockerrörsplantage, romdestillerier och en hel del annat.

Hotellet med terrassen där jag friade till min fästmö i solnedgången den 4 februari.

Vid solnedgången en kväll när vi var på hotellets terrass alldeles vid havet så gick jag ned på knä och friade till min fästmö. Det var verkligen en romantisk inramning på detta tillfälle som jag hade funderat och planerat ett tag. Det blev ju inte sämre av att hennes svar var JA!

 

Mars – juni 2013

De kommande vårmånaderna dominerades av en mycket stressig tid på jobbet. Jag började även träna litegrann på ett gym för att bygga upp styrka och balans i kroppen efter uppmaning från min hjärtläkare året innan om träning. Min kondition blev dock sämre och sämre. Efter kontakt med hjärtläkaren konstaterades det att det stent/nät jag har inopererat sen tidigare hade gått sönder och blodet flödade inte ordentligt. Jag fick tid i augusti för operation (då nätet skulle bytas). Vårmånaderna överskuggades också av att min far blev tvungen att gå på behandling för cancer.

 

Juli – december 2013

Jag på sjukhuset i september

Årets sista halvår har varit den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen. Sammanfattningsvis – jag tillbringade fem månader på sjukhus pga blodförgiftning, stroke och en hjärtoperation. Att ta sig upp från att ha sett döden i vitögat har tagit rejält på krafterna. Många helveten har jag gått igenom under denna tid.

Allt under denna tid har inte varit dåligt ändå. Jag har tagit mig igenom och är på väg att resa mig. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Positivt med sjuktiden har också varit att jag har gått ner över 20 kg, vilket var välbehövligt. Jag har dessutom inte haft ont i huvudet en enda gång sedan stroken i augusti. Den stora positiva biten är att jag har känt sånt oerhört starkt stöd från personerna runtomkring mig, såväl närmaste familj som vänner och kollegor.

Min fästmö (och nu blivande fru) tog körkort och fick en fast anställning på en bra tjänst under hösten, saker som betyder ofantligt mycket.

Mina sönderstuckna armar efter några veckors antibiotikabehandling

 

2014

Det är alltid svårt att sia om framtiden. Att min fästmö svarade ja på mitt frieri betyder såklart att vi ska gifta oss. Vi har dock inte kommit fram till när, var och hur. Kanske uppgifter att klura ut under året…

Vi har också resplaner, både kortare och längre. Än så länge är det nya året som en kristallkula.

Natalis post ictus

Första julen efter stroken

Stroke

”Natalis post ictus” är min egen hemmasnickrade översättning till latin av ”jul efter stroke”. Men varför babbla latin som jag inte kan? Kanske har jag blivit lite påverkad av 5 månader på sjukhus.

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om min stroke men jag kan sammanfatta det lite här.

Den 11:e augusti drabbades jag av massiv stroke och var mycket nära att lämna detta liv. I början efter stroken var jag som ett kolli i sängen, låg med blöjor och kunde inte röra mig. Det konstaterades snart att stroken hade gjort mig svag på vänstersidan. Kunde inte röra ben/fot och arm/hand samt hade lite bortfall i synfältet. Med snabb och bra insats av sjukgymnast och arbetsterapeut kom jag efter några veckor upp i rullstol. Jag såg rullstol som en kommande framtid för mig, och tyckte det kändes dystert även om jag var nöjd att vara vid liv. Sedan har vägen varit lång och krokig men gått framåt. Jag kunde börja gå med olika hjälpmedel. Exakt på dagen tre veckor före julafton fick jag komma hem från sjukhuset. En vecka senare började jag träna på Dagrehab och det är där jag är nu i utvecklingen.

Jul

Några dagar innan jul slog det mig att det lika gärna hade kunnat bli så att jag hade behövt fira jul och nyår i sjuksängen. Att vara hemma var den bästa julklappen jag kunde ge mig själv och min sambo. Även om jag ibland åker färdtjänst och tillochmed buss så är det inte lätt att knalla runt på stan med käpp och ett ben som inte riktigt vill vara med. Således var det glest med julklappar under granen i år – ja, det blev inte ens nån gran. Min sambo och jag hade ändå kommit fram till att det viktigaste var att vi firar julen tillsammans och äter gott.

Under jul blev det besök av diverse föräldrar, syskon och hund. Mycket trevligt! Jag hade räknat med att jag förmodligen skulle bli tvungen att lägga mig och vila en hel del, pga hjärntröttheten. Detta blev aktuellt vid nåra tillfälle – men inte under måltider och julklappsutdelning. Första julen efter stroken gick väldigt bra på det stora hela.

Multikultimat

Julmat med influenser
 från både här och där.

Äggost - specialitet från Bohuslän -
ett måste på jul!

Både sambon och jag är ”ursvenskar” – men ändå är det intressant att se hur julens matbord är influerat från olika landskap och länder. För vår del kommer matbordets influenser från Värmland, Bohuslän, Norge, Finland, Åland, Karelen, Ryssland, Sachsen och säkerligen en gnutta från Polen. I vissa fall kan det vara svårt att peka ut exakt var den och den rätten kommer ifrån. Anföräldrar har flyttat, tagit med sig recept och säkert gjort om en hel del. Rätterna har nog förändrats en hel del från ursprung tills de serveras på vårt julbord.

Jag kan/orkar inte göra  så mycket i köket numer i och med mina funktionsnedsättningar . Därför var det lite extra roligt att i år faktiskt kunna bistå med mina huvudsakliga julmatsrätter. Dessa är potatissallad från tyska Sachsen (även om potatis-skalandet och –delandet delegerades till den äldre generationen), surkålen och äggosten.

Thank you

Family, friends, colleagues (none mentioned, none forgotten)– I’m finally back home after five months in hospital! During these months I’ve had my ups and downs. Some periods it felt like I’m in complete hell. I was first hospitalized because of infection and blood poisoning. Weeks later I had something similar to a heart infarction.  Now, I know and fully understand I  was very, very close to die from stroke in August. I am of course so happy Charon didn’t take me across the river Styx that day! Last week my heart operation was made and I got a new stent and a type of heart valves, this was planned several months ago.

I’ve been strong and stubborn though – I never give up or quit. I’m so very thankful for encouraging greetings by mail, on Facebook, phone and many visits. I’m thankful for chocolate, fruits, magazines, books, films and many more gifts, but most of all I am grateful for all your thoughts and caring for me by greetings from all over Sweden and from far away places as USA, Dubai, Azerbaijan, Rwanda, Macedonia, Kosovo, Singapore, New Zealand and many more places.

 So, family, friends and colleagues, you mean so very much to me and from the bottom of my (rebuilt) heart, I am very thankful to you. I love you all!