Diplomatliv

Författare: Rolf H. Lindholm

Titel: Diplomatliv

Sidor: 122

Förlag: Books-on-Demand

Utgiven: 2008

Är man inte intresserad av historia, diplomati eller personer så är sannolikheten stor att denna bok uppfattas som trist och träig. Om man däremot har (något av) dessa intressen så kan behållningen vara stor.

Boken är indelad i 5 delar;

1.      ”Gamla goda diplomater”. Här berättas om många diplomater genom tiderna. Om dem, deras tjänster och mycket annat.

2.      ”Diplomater på resa i Sverige”. I denna del berättas om några utländska diplomater på resa i Sverige, företrädesvis på 1600-talet.

3.      ”Diplomat och författare”, om ett antal diplomater, främst utländska, som också har ägnat sig åt författarskapet.

4.      I ”Sveriges kolonier” beskrivs Nya Sverige, Cabo Corso, S:t Barthélemy, och som i förbifarten i någon enstaka rad Guadeloupe.

5.      ”Utrikesförvaltningens framväxt” beskriver just vad det utger sig för.

Trubbel i paradiset

Söderhavet… Smaka på det namnet. Det är så man känner cocossmaken, kanske är det till och med Bounty. Den klassiska drömmen om Söderhavet kanske inte riktigt hänger kvar men visst finns den romantiserade bilden av paradiset där? Pojkäventyret. Skattkammarön, Robinson Crusoe, Myteriet på Bounty, vajande palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Bastkjolar och barbröstade skönheter.

Paradiset?
(http://www.expat-blog.com)

I månadsskiftet september/oktober upprättade Sverige diplomatiska relationer med tre länder i ”Söderhavet”; Tuvalu, Kiribati och Nauru. Först ut var Tuvalu den 24 september. Ceremonin hölls i Sveriges FN-representations lokaler och representerades av Carl Bildt. Den 1 oktober meddelade UD att Sverige även har upprättat diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati. Detta ska ha skett under det årliga höstmötet i FN. Carl Bildt ska då ha bekräftat relationerna med Naurus utrikesminister Kieren Keke och Kiribatis president Anote Tong.

 

Visa större karta

Hur går det till när diplomatiska förbindelser upprättas? Jag är nyfiken på processen. Hur börjar det? Tas det ett regeringsbeslut och sedan kontakt genom en officiell note från UD genom FN-diplomater? Eller är det i dessa moderna tider av sociala medier kanske så att vår utrikesminister skickar ett twittermeddelande till Kiribatis president och frågar om de vill bli kompisar med Sverige? Kanske ligger sanningen någonstans däremellan.

Dessutom, vad förväntas Sverige få ut av kontakterna med dessa länder, och vad kan de förvänta sig få ut av kontakterna med Sverige? I pressmeddelandena från UD sägs att Sverige och dessa länder har gemensamma intressen i klimatfrågorna. Och det är klart, alla dessa tre länder, som på ett eller annat sätt faktiskt är på väg att försvinna, har medlemskap ibland annat FN och kan där göra sina röster hörda.

Men vad är de där länderna för ställen egentligen? Är bilden av paradiset intakt eller finns det en annan bild?

Tuvalu

 

Det här landet är nog mest känt för två saker. Dels att för att det är ett av de länder som först riskerar att försvinna helt om/när havsvattnet höjs till följd av klimatförändringarna. Landets högsta punkt ligger 4,6 meter över havet. Den andra saken landet är känt för är att man har kunnat sälja ut sig på marknaden genom sin toppdomän (.tv) inom internet, och att ha ”spottat” ut frimärken till samlare – inte bara från landet i sin helhet utan även från varje enskild ö.

Frimärke med domännamnet .tv
(http://www.computer-stamps.com)

Tuvalu blev självständigt 1978 efter att ha varit brittiskt. Landet består av nio atoller med en sammanlagd landareal ungefär lika stor som Visingsö och har ca 10.000 invånare. Fullvärdig medlem av FN sedan år 2000 och har därmed samma teoretiska makt där som Sverige, eller föralldel USA, Ryssland, Kina… (om man bortser från säkerhetsrådet).

Översvämning på Tuvalu
(http://www.tuvaluislands.com)

Landet har varit flitig i klimatdebatten runt om i världen och har fått relativt stor uppmärksamhet för det. Detta till stor del för att man har kunnat visa vad en havsnivåhöjning kan orsaka – man tror att hela landet Tuvalu kan vara försvunnet inom de närmsta hundra åren. Det finns diskussioner om evakueringsplaner för befolkningen till Australien, Nya Zeeland eller Fiji. Redan nu uppstår problem emellanåt. Både vägarna och landets enda flygplats översvämmas emellanåt. Havsvatten sipprar upp genom den porösa korallen. Det har också förekommit problem med dricksvattnet. Pirkko Lindberg har skrivit en bra bok om landet och växthuseffekten, SOS Tuvalu. Boken beskrivs som reseskildring med ekologiska förtecken.

Hjälp!
(http://coolheadsforahotplanet.wordpress.com/2012/04/11/the-sinking-of-tuvalu/)

 

Kiribati

 

Jämfört med grannlandet Tuvalu så är Kiribati stort. Strax över 100.000 invånare fördelade på 33 öar och atoller. En total landyta motsvarande drygt halva Öland men enormt utspritt. Man får segla ungefär 4.400 km för att ta sig mellan de öar i landet som ligger längst bort från varandra, ett avstånd som ungefär motsvarar från Stockholm till Afghanistan. Kiribati var en brittisk koloni tillsammans med Tuvalu under namnet Gilbert- och Elliceöarna. Öarna separerades 1975. Elliceöarna blev Tuvalu vid självständigheten 1978. Gilbertöarna bytte namn till Kiribati vid självständigheten 1979. Under andra världskriget var flera av öarna, liksom många andra öar i Stilla Havsområdet, ockuperade av japanerna. Ett av de blodigaste slagen utspelade sig på Tarawa, Kiribatis huvudö. USA har också gjort kärnvapenprov vid några av de mest avlägsna öarna i östra delarna av landet.

Battle of Tarawa, November 1943
(http://www.ibiblio.org)

Även detta land riskerar att påverkas starkt av klimatförändringarna på samma sätt som grannlandet Tuvalu. Två obebodda småöar i en av atollerna lär redan ha försvunnit under havet. De flesta öar i Kiribati når bara några fåtal meter över havet. Undantaget är ön Banaba som når hela 81 meter. Liksom Tuvalu har man börjat förbereda sig på den dagen havsnivån stiger så pass mycket att ingen längre kan bo kvar på öarna. Förfrågningar är ställda till Australien och Nya Zeeland om att ta emot kiribatier som flyktingar. Förhandlingar pågår även med Fijis regering om att köpa ett område där för att på sikt kunna flytta Kiribatis befolkning.

Utsatta öar
(http://occupyilluminati.com)

Nauru

Världens minsta republik, har ca 13.000 invånare och består av en endaste ö – några kvadratkilometer mindre än Visingsö. Tyskland ockuperade ön i slutet av 1800-talet. Efter första världskriget blev ön ett mandat under Nationernas Förbund och administrerades av Australien. Nauru blev helt självständigt 1968.

För några decennier sedan var Nauru och dess invånare mycket rika. Rikedomarna kom från fosfat som bröts på ön och exporterades. Under 60- och 70-talen hade Nauru världens högsta BNP per capita och under 80-talet hade landet sitt allra bästa ekonomiska läge. Det nationella flygbolaget Air Nauru var välkänt i regionen och hade flygrutter som täckte stora delar av Oceanien och ända bort till östra Asien. Man köpte fastigheter utomlands. I Melbourne försökte man tidigt bygga upp ett ”finansiellt centrum” med en skyskrapa ”Nauru House” i centrum. Detta som någon typ av ekonomisk fond i förberedande för den dagen fosfaten på ön skulle ta slut.

Republiken Nauru
(http://brookmeakins.wordpress.com)

På grund av brist på odlingsbar mark samt den starka ekonomin kom nauruerna att importera mycket i ”skräpmatsväg”. Detta har resulterat i att en stor del av befolkningen är överviktig och över 40 % av befolkningen har diabetes, den största koncentrationen i världen.

Rester från utvinningen av fosfat
(http://theintrepid.blogspot.se/2009/05/nauru-movie-adrift.html)

Redan på slutet av 80-talet började utvinningen av fosfat avta, detta på grund av både minskade tillgångar och efterfrågan. I dagsläget har nästan all fosfatutvinning upphört. Miljön är starkt påverkad då stora delar av ön i praktiken är bortgrävd genom dagbrottsbrytningen av fosfat. För att komma till rätta med ekonomin provade man på att vara ett skatteparadis och landet blev också ett center för illegal pengatvätt. Mellan 2001 och 2008 tjänade Nauru pengar på att husera asylsökande för Australiens räkning. Eventuellt kommer lägret att öppnas på nytt.

Läger för personer som söker asyl i Australien
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1920488.stm)

Landet har också utnyttjat sina relationer med andra länder och sin plats i FN för att dra ekonomiska fördelar. Efter att ha blivit medlem i FN 1999 har Nauru växlat flera gånger mellan att ha officiella relationer med Folkrepubliken Kina och Republiken Kina (Taiwan). Som ”tack för stöd” har Nauru vid minst ett av dessa tillfällen ha fått sisådär 130 miljoner dollar. Nauru erkände Kosovo i ett tidigt skede. I december 2009 erkände man också både Abchaziens och Sydossetiens självständigheter som det fjärde landet i världen. Det sägs att Ryssland har skänkt Nauru humanitär hjälp i form av 50 miljoner dollar för detta, vilket Naurus regering förnekar. Trots försök att omstrukturera ekonomin har landet varit på gränsen till helt bankrutt. Man har fått sälja av Nauru House i Melbourne och andra fastigheter utomlands. Periodvis har ön varit helt isolerad utan någon som helst kontakt med omvärlden.

 

 

Länkar:

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Tuvalu http://www.regeringen.se/sb/d/16445/a/200084

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati http://www.regeringen.se/sb/d/16542/a/200550

SOS Tuvalu av Pirkko Lindberg http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9150105930

  

 

Minister- och twitterstyre

I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.

Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.

Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

Första veckan

Då var den gjord, första arbetsveckan efter semestern. Det är lustigt att man är utvilad efter fyra veckors ledighet och sen är helt färdig redan efter den första arbetsdagen. När man väl hade kommit ihåg alla koder och kunnat logga in i systemen på jobbet var det bara att sätta igång. Lite överraskande fanns det bara 384 olästa mejl. Man känner sig lite ringrostig efter ledigheten och det mesta går knaggligt. Farten börjar nu komma tillbaks i alla fall.

Tungt har det också varit i veckan då jag var på begravning i Kungälv i torsdags. Jobbigt och nedstämt både inför det och även efteråt. För mig var det ett sådant tillfälle där jag kände att jag skulle vilja vara på vilket annat ställe som helst – men samtidigt att det inte fanns något annat ställe där jag ville vara. Det är skönt att det är över.

Ute i världen har det hänt intressanta saker i veckan. Julian Assange fick asyl i Ecuador, och det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland verkar ha dämpat sig något. Det ska bli intressant att följa båda dessa historier framöver.