438 dagar

En blivande reportageklassiker

Författare: Johan Persson & Martin SchibbyeTitel: 438 dagar

Undertitel: Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

Antal sidor: 377

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: Somalia och Etiopien

Originalspråk: svenska

Förlag: Filter

Utgiven 2013

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Historien om de två svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som fängslades i Etiopien känner förmodligen de flesta till ganska bra efter den intensiva mediebevakningen. De flesta har säkerligen tankar och åsikter om fallet och hanteringen därom.  Inte minst jag själv var kritisk. Dels lite grann för de båda journalisternas sätt att resa via Somalia och sedan illegalt över gränsen till Ogadenprovinsen i Etiopien, men mest för den skanderande massan i Sverige som på olika sätt fördömde UD:s så kallade tysta diplomati, att ”ingen gör något” och att SVENSKAR, gud förbjude, bryter mot ett annat lands lagar och då FÄNGSLAS. Aldrig någonsin hördes berömmande röster över att UD genom olika kanaler lyckades få journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas.

I boken 438 dagar berättar och beskriver Johan och Martin växelvis och parallellt om sina upplevelser i samband med planering av uppdraget om hur olja och företaget Lundin Oil påverkar och drabbar befolkningen i Ogadenregionen, hur de väntar i Somalia, tar sig över gränsen till Etiopien, blir gripna, sin tid i fängelset, och arbetet med att bli fria.

Att Johan och Martin skriver växelvis gör att läsaren lär känna de båda genom både sina egna och den andres ögon. Det gör också att deras skillnader framträder samt hur de kompletterar varandra, både professionellt och psykosocialt.

Johan och Martin går igenom hårda prövningar. Tiden i  Kalityfängelset med psykisk nedbrytning, ont om mat, råttor, dålig hygien, men också väntan i Somalia, skottlossningar, vandringar i öknen, ovissheten om vem som är vän, vem som är fiende.

Det här är en bok som är intressant ur många olika vinklingar, t.ex. kriser på Afrikas Horn, exploateringar i Afrika, journalism, terrorism och tyst diplomati. Allt eftersom jag läste insåg jag att det skulle vara intressant att ta del av denna historia ur andra synvinklar. T. ex. från ambassadören eller ambassadens sida, från Carl Bildt eller UD, nära anhöriga eller journalistkollegor. Men det här är Johan och Martins synvinkel av deras historia.  Samma dag som jag läste bokens sista sidor upptäckte jag att ambassadör Jens Odlander har utkommit med en bok, hans syn på saken. Boken heter Tyst diplomati  med undertitel  Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria. Boken beställdes direkt och anlände min brevlåda igår.

Franska styrkor i Afrika

Den humana katastrofen i Centralafrikanska republiken är en av de värsta i världen och man kallar oroligheterna den glömda krishärden – få känner till den. Ända sedan 2006 har det pågått en väpnad konflikt om regeringsmakten. I slutet av 2012 så kom rebellerna närmare och närmare huvudstaden Bangui. President Francois Bozizé bad landets forna kolonialmakt Frankrike om hjälp att bekämpa rebellerna. Alldeles efter jul svarade den franske presidenten Francois Hollande att man inte tänker ingripa i Centralafrikas inre angelägenheter, att de dagarna är över. 

Franska styrkor i Mali
(http://www.telegraph.co.uk)

Ganska precis två veckor senare har franska styrkor gått in i en annan av sina forna afrikanska kolonier, Mali. Samtidigt gjorde franska styrkor även en insats i Somalia för att få ut en av sina medborgare som hade varit kidnappad av al-Shabab sedan 2009. Den operationen gick, för att vara rent krass, fullständigt åt pipsvängen. 17 personer ur den terroriststämplade organisationen dödades – men även ett par franska soldater och gisslan.

I Mali har de franska operationerna gått bättre. Rebellerna har börjat trängas tillbaks något. Rebellerna har egentligen bestått av olika grupper geografiskt och över tid. Under våren 2012 delades Mali i praktiken i två delar. Rebeller utropade staten Azawad i april (se mitt blogginlägg om detta). Delar av rebellerna anslöt sig senare till al-Qaidagrupperingar och Azawad som land existerar inte idag (om det nu har gjort det överhuvudtaget). Norra Mali, som idag helt domineras av al-Qaidasympatiserande grupper är det största geografiska område som al-Qaida har haft i sin hand, ett område stort som Afghanistan (vilket de inte hade makten över när de höll till där). Idag blev det klart att Frankrike kommer utöka sin styrka i Mali till 2.500. Det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas förbereder en styrka på 3.000 soldater. Vissa andra länder har också sagt sig beredda på att sända styrkor av olika slag.

Situationen i Mali den 18 januari 2013
(http://www.polgeonow.com)

Rebellerna i Mali har hotat att slå till mot franska mål, och andra länder som blandar sig i landets angelägenheter. Det gjorde man också den 16 januari när en grupp attackerade gasutvinningsanläggningen i östalgeriska In Amenas. Anställda algerier och utlänningar togs som gisslan. Algeriska styrkor ska sedan ha försökt frita gisslan och fullständig kaos har rått. Idag meddelade algeriska myndigheter att den militära aktionen vid In Amenas är avslutad. Det råder fortfarande förvirring om hur många som var tagna som gisslan, hur många som har klarat sig och hur många som har dödats. Ödet för bland annat sex norrmän är ovisst fortfarande.

Kopplat till rebellerna i norra Mali är också den svenske turist som togs som gisslan i november 2011 i en hotellfoajé i Timbuktu tillsammans med en sydafrikan och en holländare. En tysk dödades vid tillfället. UD har hållit tyst om denne svensk, förmodligen med all rätta för att inte äventyra hans säkerhet. Inga nya uppgifter om mannen verkar ha nått media på mycket länge.

Slutligen - två tips på bloggar om intresse finns för att läsa vidare om Mali och Afrika:
Political Geography Now och Ethno Press.

Tack för att du har läst detta inlägg.


 

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

Lite nytt från Afrika

I ett tidigare inlägg skrev jag om den etiopiske ledarens död. För någon vecka sedan begravdes Meles Zenawi i huvudstaden Addis Abeba. Carl Bildt var på plats, liksom många andra ledare. För Bildt del blev det tillfälle att träffa den nye ledaren Hailemariam Desalegn och byta några väl valda diplomatiska fraser om "Etiopiensvenskarna", Martin Schibbyes och Johan Persson, som sitter fångna. Nu kommer uppgifter om signaler från etiopiskt håll att de båda journalisterna kan bli fria inom kort. Vi får väl se.

I Mali rasar striderna vidare. Natten till idag dödades minst 14 militanta islamister. Enligt vissa källor är det även islamister från Mauretanien inblandade i striderna. Jag har tidigare berört inbördeskriget i Mali och utbrytarstaten Azawad.

Det har varit nya demonstrationer vid den sydafrikanska platinagruvan där 34 arbetare sköts till döds i augusti.

I Marocko dog 42 personer i veckan när en buss körde ner i en ravin mellan Marrakech och Ouarzazate.

Somalias huvudstad Mogadishu har tidigare varit känt för sin rika kultur och arkitektur. Efter decennier av strider är det mesta förstört. Nu visar det sig att det åtminstone finns mycket bevarat i det nationella arkiven, som inspelningar av poesi, musik och politiska tal.




 

Vad händer i Afrika då?

Afrika var länge en vit fläck på européernas karta. Frågan är om det inte är så fortfarande. Det är inte så ofta kontinenten finns med i nyhetsflödet även om det har ökat efter den Arabiska våren förra året. Med tanke på att Afrika är världens näst största världsdel, med över 50 stater, 20 % av jordens landmassa och 1 miljard människor så är det självklart att det händer saker där också – både tragiska och trevliga.

Av det man ändå läser om Afrika så får man uppfattningen att allt ändå är katastrofer – för det verkar nästan bara vara det som når tidningsartiklarna här hemma.  Ska man läsa om trevligheter så får man nästan alltid leta på egen hand.

Så, vad har då hänt i Afrika de senaste dagarna? 

DN publicerar idag några få rader om att nio personer nyligen har avlidit av ebolaviruset i staden Isiro i norra Kongo-Kinshasa och att det i grannlandet Uganda har avlidit 16 personer av samma sak sedan början av juli. 50-90 % av de som får ebolaviruset avlider.

I Sudan omkom 32 personer i en flygolycka. Personerna på planet ingick i en delegation på väg till delstaten Södra Kordofan för att vara med i en ceremoni med anledning av den muslimska högtiden Eid al-fitr. Bland de omkomna var den sudanesiske ministern för religiösa frågor, Ghazi al-Saddiq. Flygmyndigheterna i landet meddelade att planet exploderade medan informationsministern meddelade att planet kraschade mot ett berg på grund av dålig sikt.

Två bilbomber utlöstes i Libyens huvudstad Tripoli i morse. Den ena dödade två personer.

I Somalia verkar saker gå åt rätt håll. Säkerhetssituationen i huvudstaden Mogadishu har förbättrats. Det går numera att flyga dit, åtminstone från Kenya och med Turkish Airlines från Istanbul. Mandatet för övergångsregeringen löper ut imorgon och en ny president ska utses.

Nelson Mandela firade sin 94-årsdag igår och hyllades både i Sydafrika och internationellt. Dagen innan fick han besök av Bill Clinton med dottern Chelsea.

Bött aj äm svedich

Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.

Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!

Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.

Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).

Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”

I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.