Jag känner en som känner en som…

För ett antal år sedan fastnade jag i en tidningsartikel. Fastna är verkligen rätt ord, för jag har många, många gånger funderat och fascinerats över artikeln och fenomenet under åren sedan dess. Artikeln som var i Göteborgs-Posten hette något i stil med ”Sex handslag från presidenten” och beskrev fenomenet att de flesta personer över hela planeten är i snitt sex handslag från varandra. Att man brukar prata om presidenten (som då avser den amerikanske ledaren) och just handslag är bildligt och symboliskt talat. Man kanske skulle kunna kalla det för länkar mellan folk.

     Teorin verkar vara utarbetad under många år och man har naturligtvis kunnat läsa om det i många andra tidningar och på nätet än i GP. Fenomenet brukar också betecknas ”Six degrees of separation” och det har gjorts en film på temat. Olika försök har gjorts på bland annat Facebook för att åskådliggöra saken. Nu finns till exempel en app som heter just ”Six degrees” där man kan söka och se vad man har för kopplingar mellan sig och vissa andra personer. Säkert har de flesta av oss någon gång hamnat på någon okänd persons Facebooksida och förundrats över att man har en eller flera gemensamma vänner.  

I mina funderingar har jag kommit fram till att jag borde vara tre handslag från presidenten – i alla fall på den tiden Bill Clinton var president. Detta genom att jobbade på Volvo i Kungälv. Någon gång på 90-talet kom den amerikanske ambassadören i Sverige på besök för att den då moderna fabriken skulle visas upp. Jag har naturligtvis hälsat på chefen där jag jobbade, chefen har hälsat på ambassadören och ambassadören har såklart skakat tass med presidenten som har sänt ut honom på posten i Stockholm.

     Jag har säkerligen varit x antal handslag från andra amerikanska presidenter och kanske tre eller färre handslag från Bill Clinton genom någon annan kedja av länkar. Troligt är väl att det finns folk i min närhet som jag känner som i sin tur har få eller färre kopplingar till presidenten. Det finns många yrkesgrupper som har enorma kontaktnät i Sverige och internationellt. Om inte annat så har jag under det senaste decenniet träffat några ambassadörer och andra ambassadfolk. Dessa rör sig med många kontakter, inte minst genom att de byter tjänstgöringsland relativt ofta. I mitt nuvarande arbete har jag kommit i kontakt med många utländska personer, även om kopplingen västerut mot just amerikanske presidenten inte är så stark där.

Egentligen kan jag tycka det är mycket mer fascinerande att vara några få handslag från vem som helst i världen än just amerikanske presidenten eller någon annan känd person. Nu för tiden reser de flesta mycket och kontaktytorna över världen ökar. Om man tänker på de handslag som vem som helst har gjort på nära håll, kanske i sin egen stad eller landsdel, så är kontakterna och länkarna väldigt omfattande. De flesta känner också folk som bor på andra ställen eller i andra länder – detta genom att folk flyttar, arbetar, reser...

     Många gånger tycker jag att mina egna kontaktytor är rätt små, men tänker man på att man har haft några jobb, gått i några skolor och även har flyttat några gånger så har det ju handskakats en del. För att visa på kontaktnätet i sin enkelhet kan man isolera en mindre grupp man känner. Jag har idag ca 30 kollegor. Alla dessa har naturligtvis också gått i olika skolor, arbetat på andra ställen och lärt känna andra folk. Många av dem har, liksom jag, flyttat hit till Värmland från andra ställen. Några av dem från andra länder.

De flesta av oss har säkert en hel del internationella kontakter – och de personer man känner ute i världen har alla ett liknande, om än större eller mindre, lokalt kontaktnät där de bor som man själv har.  Jag har i jämförelse med många andra inte rest så vansinnigt mycket men det har ändå blivit lite under åren. I samband med mina studier så har jag vistats en del på Balkan. Flera av mina kontakter sedan dess är nu spridda över andra delar av världen. I mitt nuvarande arbete har jag varit på tjänsteresor i Norge, Tjeckien och Sudan. Jag träffar också folk från stora delar av världen i mitt jobb här i Sverige, speciellt från Afrikas horn, Mellanöstern och Balkan.

Om man bara ser till Afrika, en kontinent som många av oss tycker vi har relativt lite att göra med, så har jag själv kontakter med och känner någon som känner någon som… Detta gör att jag vet att jag har länkar till folk i stort sett hela kontinenten. Tänk vilka kontaktytor dessa personer i sin tur har! Av Afrikas drygt 50 länder är det bara 15-20 som jag inte vet eller kan komma på några kopplingar till. (Är du som min länk i din tur en länk till någon i Mauretanien, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Benin, Mali, Niger, Tchad, Centralafrika, Ekvatorialguinea, São Tomé-Principe, Gabon, Lesotho, Botswana, Zimbabwe, Sydsudan, Mocambique, Madagaskar, Komorerna eller Seychellerna?)

Några andra funderingar angående detta har ploppat upp med tiden. Det kanske inte alls är att så få handslag mellan folk är det mest fascinerande. Minst lika intressant skulle det kunna vara att se kontakten mellan folk i så många steg som möjligt, så länge man kan se hela den obrutna kedjan. Att kunna visa att man känner grannen genom en lång kedja som sträcker sig runt hela jorden är mer komplex än att vara några handslag från presidenten. Det blir lite som med släktforskning – man tar sig så långt bort som möjligt. Tänkbart är också att inte bara se vem man känner utan vem man har känt. Att kunna belägga att jag kände någon som kände någon som … kände Gustav Vasa vore rätt häftigt.

Liksom den där tidningsartikeln jag läste i GP för några år sedan (medan jag åt lördagsmiddag på kinakrogen Tai Lee i Kungälv och väntade på någon kompis) så avslutar jag detta inlägg med att man får fundera på vad ett handslag är och vad man kan byta ut det mot. Handslagen är kanske bildligt talat och man kan ju fundera på hur man drar gränserna för de där länkarna mellan folk. Är det just konkreta fysiska handslag som gäller eller är det när man rent allmänt har tjingsat på någon? Intressant skulle också kanske vara att byta ut det hela och se kopplingar mellan folk som har arbetat med varandra, semestrat ihop, spelat rysk roulett, haft förhållande, snuddat vid varandra, sagt förlåt… och ja, vad som helst egentligen. Det ena mer känsligare än det andra.

Vilka människor har du bekantat dig med under åren?

Hur många handslag är vi från varandra?

Funderingar som dessa gör att man får fler frågor än svar.

Bloggar, Twitter och Instagram

Under rubriken Bloggar som jag kikar på emellanåt här på högerkanten har jag lagt till några bloggar de senaste dagarna. Några av dem har jag kikat lite mer på och har förstått att det är rolig/intressant/bra läsning. Andra har jag inte riktigt koll på – och tiden får väl utvisa om det blir någon mer läsning. Ta en titt du med, jag ger dem ingen närmre presentation än att länka till dem:

·       Lapsangs funderingar

·       Vem i helvete

·       Tanja Bergkvists Blog

·       Bokhora

Tidningen Skriva, som jag nyss har börjat följa litegrann på Facebook och på hemsidan, hade nyligen en artikel som heter Få fler besökare till din blogg. Sex stycken ”proffsbloggare” tipsar också i ämnet. Alla är de kvinnor, de flesta yngre, flera av dem skrivandes om mode, kläder och inredning. Jag lägger ingen värdering i vad folk skriver om i sina bloggar, det är bra att det finns något för alla. Lite irriterad blir jag ändå då det skrivs 59 kommentarer efter ett inlägg på 3½ rad om sitt nytvättade hår och nya linser. Visserligen med bild.

     Lite fundersam blir jag också och undrar om tidningen Skriva inte anser att det finns några män eller äldre personer som skriver bra bloggar – eller hur de skulle kunna tipsa fler personer i de kategorierna att börja blogga. Eller yngre kvinnor som inte vill skriva om ”Dagens outfit” eller liknande.

Det där med Twitter har jag aldrig förstått mig på, tills nu. Jag har tyckt att det har verkat helt meningslöst att vara begränsad till några futtiga rader när man ändå kan nå ut med sina tankar på till exempel Facebook. Men efter att ha testat Instagram ett kort tag förstod jag plötsligt vitsen med de där taggningarna och #-tecknet. Igår skaffade jag mig helt enkelt ett Twitterkonto. Jag har hittills en (just det – 1) person som följer mig och jag följer än så länge inte så många andra. Det känns lite tidigt att uttala sig men nu tror jag ändå det kan finnas en viss vits med grejen.

Instagram blev jag introducerad i av en kollega. Det är riktigt kul att göra om foton litegrann, dela med sig, gilla och kommentera andras bilder och så vidare.

Om någon är intresserad av att kika så är mitt Twitternamn: @berghanel och Instagramnamn: krippe1.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!

Mot alla odds

På SVT går nu realityserien Mot alla odds. Tio personer tar sig 150 mil genom Afrika, från Victoriafallen i Zambia till Atlantkusten i Namibia. Det handlar om att ta sig genom träsk, savann och öken, det handlar om att se upp för bufflar, noshörningar och krokodiler. Till skillnad från Expedition Robinson och många andra realityserier så är det inte någon i Mot alla odds som röstas ut eller försvinner på något annat sätt. Idén går ut på att dessa tio personer ska hjälpa varandra och att alla ska bemästra denna expedition. Med finns också en ledare med många års erfarenhet av Afrika, samt en läkare. Jag har under ganska lång tid varit less på alla de där utröstningsprogrammen och andra tävlingarna. Det är skönt med ett program där deltagarna inte ska rösta ut varandra och inte heller bildar pakter för att komma vidare. Förmodligen är det heller inte samma risk för mobbning och utfrysning i detta formatet. När deltagarna i det senaste avsnittet (2 av 8) satt runt lägerelden på kvällen och kom att berätta om sig själva och vad de har varit med om i livet, så slog det mig att det var ett så gott gäng och kunde komplettera och hjälpa varandra så bra – till skillnad mot när man ser paktbildningar, utfrysningar och utröstningar i andra serier.

Jag skulle vilja vara med i det där programmet! Det är ju hur häftigt som helst. Att få ta sig 150 mil genom Afrika, att få se en massa djur, att få möta folk ute i det "riktiga" Afrika, alla strapatser… När jag ser programmet funderar jag på hur mycket man själv hade orkat när man ser deltagarna kämpa sig genom träsk, över floder – och inte minst vandra i värmen direkt under solen.

Serien har skapat lite debatt i tidningar, på Facebook och på teve. Anledningen är att alla deltagare är funktionshindrade på något sätt. Vissa förståsigpåare och forskare tycker att detta är någon typ av freakshow och att det inte är etiskt korrekt att ha en serie med bara funktionshindrade istället för att dessa istället får tillträde till alla andra serier och program i teve och samhället i stort. Av de deltagarna som är med i programmet som jag har hört uttala sig i frågan, anser de själva att de tycker det är mycket bra att funktionshinder nu i och med serien får plats i media och kan öka förståelsen i samhället - att folk faktiskt ser att även personer med funktionshinder kan klara av så väl vardagssaker som svåra saker. Deltagarna säger också att de är med i serien för att de ville prova på strapatserna, komma till Afrika och uppleva äventyret.

Det är säkert lätt att säga att man hade tittat på serien oavsett om deltagarna, som nu, har funktionshinder – eller om ingen av deltagare hade haft funktionshinder. Jag tycker att det är ett spännande koncept att oerfarna människor ska ta sig igenom Afrika på detta sätt – men hur politiskt inkorrekt det än må vara i vissas tycke, så måste jag säga att jag är grymt imponerad av att det bland deltagarna finns de som saknar ben, armar eller är näst intill blinda – för att nämna några av de funktionshinder som deltagarna har. Vissa sedan födseln, andra genom händelser senare i livet.

Frågan är om ändå debatten är lite av en storm i ett vattenglas. Tidningar skriver om serien och det har diskuterats i programmet Debatt. Facebooksidan "Mot alla odds" har dryga 600 anhängare och sidan "Mot Mot alla odds" har knappt 200 anhängare. Flera av de olika deltagarna har egna sidor med uppemot 500 anhängare. Men – på alla dessa sidor är det ändå väldigt skralt med debatten om programmet. Speciellt med tanke på att tittarsiffrorna ligger på över 1,2 miljoner! Jag funderar på om debatten helt enkelt är skapad av media medan den "vanlige" svensken faktiskt bara tycker att det är ett underhållande, intressant eller spännande program.

I fikarummet på jobbet kom några av oss att prata om programmet häromdagen. De som hade sett det var alla imponerade av dessa människor och tyckte att det var ett bra program. Åsikterna var också mycket positiva till att det äntligen fanns en realityserie där folk inte röstades ut eller där pakter inte bildas. Ofrånkomligt så diskuterades ändå funktionshindren, vad de har gått igenom och hur flera deltagare har sagt att det är svårt att planera och man får ta dagen som den kommer angående det liv de lever. En av mina kollegor sa då något i stil med att "Man är ju så van vid att kunna planera sitt liv längre än att bara ta en dag i taget. Ja, kanske inte du då Christian med allt vad du har och har haft, men vi andra." (Troligtvis syftandes på mitt medfödda hjärtfel, operationer och hjärtrusningar, se mitt inlägg Hjärtfel från 15 januari). Det där tog. Ganska hårt. Jag har inget emot att bli inkluderad i en grupp av människor, om det nu var så att hon jämförde mig med de funktionshindrade i programmet. Men det kändes rejält illa att bli exkluderad från "vi andra". Jag har aldrig ansett mig ha nedsatt funktion. Jag har alltid jobbat heltid. Jag har helt enkelt ansett mig vara en av just – alla andra. Att kollegan sa som hon sa, förutsätter jag beror på att hon helt enkelt ville vara vänlig och visa någon sorts empati. Det blir sällan bra när folk ska överdriva sin vänlighet, det blir så lätt fel. Vissa personer klantar väldigt ofta till det på detta sätt.

Man kanske kan tycka att jag nu talar emot mig själv, att jag anser mig tillhöra "alla andra" men ändå pratar positivt om Mot alla odds. Jag tycker inte att världen är svart eller vit, det finns även oändligt många nyanser av grått emellan dem. Alla personer är olika. Det kommer alltid finnas personer som tycker detta program är en freakshow, precis som det alltid kommer finnas personer som hatar kungahuset eller tycker Anders Borg borde klippa sig.

Jag kan i alla fall säga nu att jag ser förbaskat mycket fram emot att se Laurentsio, Anna, Leif och de andra deltagarna i nästa avsnitt av Mot alla odds!