måndag 30 april 2012

Snart är det dags..

Våren är definitivt här. Om en månad börjar båtbussarna gå i Karlstad, bland annat från denna hållplatsen. Båtbussen går i linje- och turisttrafik under de 3 sommarmånaderna och är ett mycket trevligt sätt att se soliga och vackra Karlstad!

lördag 28 april 2012

Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna


När jag var 12 år utbröt ett märkligt krig. Ett krig mellan Storbritannien och Argentina. Som grabb strax innan tonåren var det spännande med ett krig. Ett riktigt krig mellan två länder. I västvärlden. Jag satt som klistrad framför teven. Krigsberättelserna dessförinnan handlade mest om andra världskriget – och det var ju hur längesen som helst. Visserligen hade kriget mellan Iran och Irak inletts ett par år tidigare och visst hade det varit någonting där borta i Vietnam och Afghanistan. Och detta var ju långt innan krigen på Balkan, i Persiska viken, i Tjetjenien, Rwanda…och på nytt i Afghanistan och Irak.

Falklandsöarna
(www.poseidontravel.se)


Argentinska soldater invaderar Falklandsöarna 1982
(www.kingsacademy.com/)
Bakgrund
Den 2 april 1982 invaderade Argentina den brittiska kolonin Falklandsöarna. Hela världen häpnade trots att viss spänning hade uppstått mellan Argentina och Storbritannien dessförinnan. Argentina har gjort anspråk på öarna sedan 1816, innan det hade britter, fransmän och spanjorer upprättat kolonier lite till och från på öarna. På 1830-talet blev argentinarna ivägkörda av amerikaner i en konflikt om sälfångst och därefter koloniserade britterna öarna. Förhandlingar mellan Argentina och Storbritannien pågick under 1960- och 70-talet om öarna. I början av 1980-talet befann sig Argentina i djup ekonomisk kris. Militärjuntan under ledning av general Galtieri beslutade att erövra de omstridda öarna i södra Atlanten för att avleda krisen på hemmaplan. Redan den 19 mars 1982 hade ett 50-tal argentinare landstigit på ön Sydgeorgien (som då tillhörde kolonin, men idag är ett separat brittiskt territorium tillsammans med Sydsandwichöarna) och hissat den argentinska flaggan.

Port Stanley 1982
(www.gp.se)
Kriget
Den 2 april landsteg 700 argentinska marinsoldater på öarna och tog snabbt över flygplatsen vid huvudstaden Port Stanley. Senare på dagen kapitulerade den brittiske guvernören när striderna hade nått ända till trädgården på hans residens. Dagen efter landsatte Argentina ytterligare 100 marinsoldater på ön Sydgeorgien. Den 5 april beslutade den brittiska regeringen under Margaret Thatcher att skicka en flottstyrka till Falklandsöarna, bland annat bestående av två hangarfartyg med flygplan, åtta jagare, 15 fregatter och 5000 marinsoldater. Problemet var att det skulle ta flottstyrkan närmare en månad att ta sig till Falklandsöarna på grund av det stora avståndet. I början av maj bombade brittiskt flyg flygplatsen vid Port Stanley i Operation Black Buck från en flygbas på ön Ascension. Dessa bombuppdrag var de dittills längsta stridsflygningarna någonsin med sina 16 timmar och 1500 mil fram och tillbaka. Under maj och juni var striderna hårda, bland annat sänkte en brittisk atomubåt kryssaren General Belgrano då 323 personer dog, och en argentinsk robot slog ut den brittiska jagaren HMS Sheffield som sjönk.

Sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano, 2 maj 1982
(www.rna-10-area.co.uk)


Karta från Wikipedia


Resultat
Den 14 juni kapitulerade Argentina. I kriget stupade 649 argentinare, 247 britter och 3 falklandsbor. I Argentina protesterade folk efter nederlaget, militärjuntan tvingades avgå och demokrati återupprättades. I Storbritannien ökade populariteten för regeringen och Margaret Thatcher och Tories vann en överlägsen seger i parlamentsvalet 1983.

Vad händer sen?
Argentina gör fortfarande anspråk på Falklandsöarna. På 30-årsdagen av krigets utbrott uppgav Storbritanniens premiärminister David Cameron att britterna står fast vid att respektera falklandsbornas ensamma rätt att besluta om sin framtid.

fredag 27 april 2012

Ablation


Igår kom jag hem efter ett ingrepp och några dagar på sjukhus i Göteborg. I mitt inlägg Operation HeartBeat beskrev jag lite vad operationen eller ingreppet går ut på.

Dagen innan 

Det började i tisdags då jag blev inskriven på Sahlgrenska sjukhuset. Provtagning och EKG blev det, sedan fick jag min säng i ett rum avsett för tre personer. Ena sängen var tom, i den tredje sängen låg en farbror som det senare skulle visa sig snarkade väldigt högt och oregelbundet. Ja, sedan hände väl inte så mycket mer den dagen. Min sambo höll mig sällskap och underhöll mig på avdelningen. Jag kunde inte gå ut från avdelningen då jag hade blivit uppkopplad med telemetri. Detta fungerar ungefär som att man är uppkopplad mot EKG hela tiden. Personalen kan läsa av kurvor och hjärt-frekvens på datorskärmar runt om på avdelningen. Systemet ger också signal om det är något tokigt. De där skärmarna finns lite här och där och om man har långtråkigt så kan man kika hur man ligger till mot andra patienter.

Förberedelser

Dagen efter var det dags för ingreppet. Jag blev väckt med frukost redan klockan sex. Ingreppet var planerat till 12.30 och då måste man ha varit fastande en viss tid. Sedan blev det en lång seg väntan. Först 13.45 var det dags att åka till operationssalen då det hade blivit förseningar vid operationen före min. I operationssalen var det först massa förberedelser. Av med kläder, tvättad med sprit och annat, inklädd i papper och skynken, slangar och sladdar hit och dit. Två läkare och ett gäng andra personer. Så var det dags. Vaken skulle man vara och helt still skulle man ligga under hela ingreppet. Ingen lugnande medicin. Lokalbedövning i ljumsken.

Ingreppet

Det behövdes flera stick för att bedövningen skulle ta hyfsat bra. Efter det så gjordes det tre hål där katetrar fördes in. Tydligen så var det svårt att få in katetrarna för läkarna fick mixtra rätt länge, och det är inte den mysigaste känslan när någon försöker trycka in långa katetrar i ljumsken. Tillslut var katetrarna inkörda och på plats ända uppe i och vid hjärtat.

Ungefär som ser det ut i operationssalen när en ablation görs.
(ej min bild)


Eftersom det finns flera skärmar med kurvor och genomlysningsbild så kan man själv ligga och titta på när katetrarna är inne i hjärtat. Läkarna stimulerar och retar sedan fram extraslag i hjärtat för att lokalisera var de elektriska extrabanorna finns och dessa bränns sedan bort. Det är ganska obehagligt när hjärtat retas och man kan själv följa hjärtfrekvensen, den kan sekundsnabbt hoppa runt mellan 57-98-36-168-70-403… eller liknande. Själva bränningen kände jag av några av de runt tio gånger de utförde proceduren. Det var inte i första hand värmen jag då kände, utan hur ont det gjorde i hela överkroppen. När bränningarna är gjorda så försöker de stimulera igång hjärtklappning igen – om detta inte går så är det positivt och betyder att de har fått bort det som har retat upp hjärtat. Först mot slutet av ingreppet går det att få lugnande och smärtstillande medicin. Vid ablationen i oktober blev jag ganska drogad. Denna gång räckte det med en liten dos, fast det var mest så att skruven jag tittade på uppe i taket blev lite suddig under några minuter.

Efteråt

Efter 3½ timme var ingreppet slut och läkarna bedömde att det hade varit lyckat. Rejält tryckförband i ljumsken, transport till avdelningen med förmaning om att inte resa sig, eller ens lyfta på huvudet, under tre timmar – för att inte ljumsken skall bli påfrestad. Det blev till att äta middag med tallriken på bröstkorgen och skyffla in maten med sked. Saften drack jag ur pipmugg med sugrör. Lite senare på kvällen var jag uppe på benen och det kändes bra, men jösses vad utmattad jag var efter allt som hade hänt.

Hemåt

Dagen efter kändes det också helt okej och jag blev hemskickad. Ett tecken på att man varit i hjärt-sjukvården sedan länge kan ju visas av hälsningsfrasen av läkaren som skrev ut mig, ”Hej, jag heter NN, vi har aldrig träffats men jag har hört talas om dig i över 20 år.”

Nu sitter jag här hemma. Om inget negativt händer så är det jobb redan nästa vecka. Det skall bli skönt att återgå till det normala.

måndag 23 april 2012

Nu blir det...

....inget skrivet här i bloggen på några dagar då det är dags för operation i Göteborg.

Under tiden får du/ni gärna skriva en kommentar om bloggen. Eller varför inte ge din åsikt om vad du vill läsa om här framöver i miniundersökningen. Omröstningen är öppen några dagar till och finns här till höger. För dig som läser bloggen i mobilen får du trycka på "visa webbversion" längst ner för att se högerspalten. 

söndag 22 april 2012

Bloggar, Twitter och Instagram


Under rubriken Bloggar som jag kikar på emellanåt här på högerkanten har jag lagt till några bloggar de senaste dagarna. Några av dem har jag kikat lite mer på och har förstått att det är rolig/intressant/bra läsning. Andra har jag inte riktigt koll på – och tiden får väl utvisa om det blir någon mer läsning. Ta en titt du med, jag ger dem ingen närmre presentation än att länka till dem:


·       Lapsangs funderingar

·       Vem i helvete

·       Tanja Bergkvists Blog

·       Bokhora


Tidningen Skriva, som jag nyss har börjat följa litegrann på Facebook och på hemsidan, hade nyligen en artikel som heter Få fler besökare till din blogg. Sex stycken ”proffsbloggare” tipsar också i ämnet. Alla är de kvinnor, de flesta yngre, flera av dem skrivandes om mode, kläder och inredning. Jag lägger ingen värdering i vad folk skriver om i sina bloggar, det är bra att det finns något för alla. Lite irriterad blir jag ändå då det skrivs 59 kommentarer efter ett inlägg på 3½ rad om sitt nytvättade hår och nya linser. Visserligen med bild.
     Lite fundersam blir jag också och undrar om tidningen Skriva inte anser att det finns några män eller äldre personer som skriver bra bloggar – eller hur de skulle kunna tipsa fler personer i de kategorierna att börja blogga. Eller yngre kvinnor som inte vill skriva om ”Dagens outfit” eller liknande.

Det där med Twitter har jag aldrig förstått mig på, tills nu. Jag har tyckt att det har verkat helt meningslöst att vara begränsad till några futtiga rader när man ändå kan nå ut med sina tankar på till exempel Facebook. Men efter att ha testat Instagram ett kort tag förstod jag plötsligt vitsen med de där taggningarna och #-tecknet. Igår skaffade jag mig helt enkelt ett Twitterkonto. Jag har hittills en (just det – 1) person som följer mig och jag följer än så länge inte så många andra. Det känns lite tidigt att uttala sig men nu tror jag ändå det kan finnas en viss vits med grejen.

Instagram blev jag introducerad i av en kollega. Det är riktigt kul att göra om foton litegrann, dela med sig, gilla och kommentera andras bilder och så vidare.

Om någon är intresserad av att kika så är mitt Twitternamn: @berghanel och Instagramnamn: krippe1.

lördag 21 april 2012

Onormalt normalt




Idag vaknade jag med en märklig känsla, det var något som inte stämde. När jag tillslut kom på vad det berodde på så blev jag glad – min puls var normal, och det är ju ganska onormalt i dessa dagar.

Så, nu får vi se hur länge detta onormala normaltillstånd håller i sig – några timmar, några dagar..? Förhoppningsvis håller det i sig tills det är dags för operationen nästa vecka.

Mitt stora mysterium just nu är hur jag själv skall kunna påverka att pulsen håller sig normal de närmsta dagarna. Ska jag anamma råden jag har fått från en läkare att hålla mig borta från ”nattsudd, kaffe och sprit” – eller ska jag lyssna till de andra läkarna som säger att det inte spelar någon roll så länge man inte bälgar i sig något av det? Lagom är väl bäst, som med allt annat antar jag.

fredag 20 april 2012

Operation Heart Beat




En fortsättning och uppdatering på förra blogginlägget…

Nu har jag fått besked om att jag har fått flytta fram i kön och blivit prioriterad till en operation nästa vecka. Skönt det, för nu har jag suttit här några dagar, ja i stort sett en vecka, med dubbelt så snabb puls som normalt. Igår hade jag telefonkontakt med Sahlgrenska i Göteborg och idag fick jag pappren med posten.

Operation förresten, det kanske är mer korrekt att säga att det är ett ingrepp. Ingen skalpell skall fram och sprätta upp mig. Det skall bara göras ett litet hål. Ingreppet är av samma typ som jag gjorde i höstas, en ablation.

Att pulsen går upp till dubbel hastighet beror på något som stör i hjärtat och bildar en extra elektrisk bana. Dessa störningar bränns bort. Ingreppet går till ungefär på följande sätt; En kateter med instrument förs in i ljumsken och upp till hjärtat. Läkarna kontrollerar var det finns något som stör de elektriska banorna i hjärtat genom att reta igång extraslag. Därefter bränns dessa störningar bort.

Allt väl så långt.

Det som gör ingreppet jobbigt är att man ska vara vaken hela tiden. Man måste också ligga helt still. Dessutom kan inga lugnande medel användas förrän ganska sent under ingreppet. Allt detta för att hjärtat skall slå i normal takt. Om man sover eller är drogad så är det svårare att ”trigga igång” extraslagen. Förra gången jag gjorde detta ingrepp tog det sex timmar.

Jag ser fram emot när ingreppet är gjort.

onsdag 18 april 2012

120 beats per minute

Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.” Så har jag börjat ett tidigare inlägg här i bloggen – och nu gör jag det igen. Då liksom nu har jag haft problem med att pulsen har dubblerats och pumpar således på i någonstans mellan 110 och 120 slag i minuten. Utan att gå in på en hel hop av medicinska termer så kallar jag detta kort och gott för hjärtklappning. Det är obehagligt att ha en sådan hög vilopuls när den normalt ligger på 55-60. Det brukar gå att få bukt med detta genom en elkonvertering. Efter en operation i höstas har dessa problem blivit bättre men inte så pass bra att det är acceptabelt.  Jag väntar på en ny operation. (Se även inläggen HjärtfelÅret som gick och Mot alla odds.)

Efter att ha klarat mig från den där hjärtklappningen i ungefär en månad fick jag bege mig från jobbet till akuten i onsdags. Efter kaos, elkonvertering och 11½ timme kunde jag stega ut från samma ställe med normal puls.
     På fredag kväll kom hjärtklappningen tillbaks. Jag avvaktade till lördag morgon innan jag tog en ny sväng till akuten, detta med förhoppning att det skulle försvinna av sig själv när jag sov, vilket det har gjort vid något enstaka tillfälle förut. Samma procedur som några dagar tidigare fast inte fullt så lång väntan på akuten. Jag kom hem redan på lördag eftermiddag.
     På söndag klockan sex på morgonen vaknade jag och hade – just det, hjärtklappning. En tur till sjukhuset på nytt. Denna gång valde de att inte göra en elkonvertering direkt utan jag blev inlagd. Mycket bra tycker jag, det känns mycket säkrare än att vara hemma när sådant här händer. Dessutom lite lugnare och mindre nervöst för sambo och andra anhöriga.

Sådär ja, det blev en plats på Avdelning 57 igen. Där har jag faktiskt inte varit på ett tag. Eget rum, platt-teve på väggen med minst 40 kanaler, egen toa, en säng som man ställer in med några knapptryckningar. För att inte tala om trevlig personal som ställer upp så att man känner det som att man har riktig fullservice. All inclusive liksom. Dessutom hade min sambo försett mig med en bok och ett gäng tidningar.

Från sjuksängen


Läkaren bestämde sig för att testa att få ner pulsen med någon typ av intravenös medicin istället för elkonvertering. Jag fick ett par doser på eftermiddagen och kvällen men det hjälpte inte. På måndag morgon fick det bli elkonvertering igen. Det gick bra – i en timme då hjärtklappningen kom tillbaks. Jag fick stanna för observation tills igår utan de hade fått ner pulsen.
     Parallellt har min läkare kontaktat Göteborg för att trycka på min väntade operation, och han funderade även på att kontakta Lund för att få en tid snabbare där. Eventuellt, möjligtvis, kanske så kan det nu ändå bli en operation i Göteborg redan nästa vecka.

Eftersom läkarna inte kan göra mer för tillfället skickades jag hem igår, med hjärtklappning och ett intyg om två veckors sjukskrivning. Jag får helt enkelt stå ut med obehaget och tröttheten någon vecka till.

Det positiva med att komma hem MED hjärtklappningen är i alla fall att jag slipper gå hemma och oroa mig för när det skall komma tillbaks. Det gäller att se det positivt!

söndag 8 april 2012

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

torsdag 5 april 2012

En påskafton att minnas

Hur många kan säga att de minns just påskafton 2006? Hur mysiga och bra påskar man än har tillsammans med nära och kära så kan jag tänka mig att de ofta tenderar att flyta ihop med alla ägg, kycklingar, sillbitar, påskharar, fjädrar och kanske nubbar. Jag kommer i alla fall ihåg vad jag gjorde påskaftonen för sex år sedan. Det beror inte bara på att det finns nedtecknat i en resedagbok – utan helt enkelt för att det var en dag som var mycket speciell för mig. Vid tillfället var jag i Makedonien några veckor i samband med studier. Jag fick lite tid över och lånade en bil…

Citaten är hämtade från resedagboken. Fotografierna är inscannade och jag har tagit dem själv. 


Mitrovicas "albanska" del


15 april 2006

Jag kom iväg från Skopje tidigt i ottan och körde mot Kosovo. Det var inga problem att komma över gränsen men en av vakterna frågade vart jag skulle. När han förstod att jag skulle passera Pristina så frågade han om han fick följa med dit.

”Vad svarar man när en gränsvakt i Kosovo frågar om han får lift? Vad händer om man säger nej? Finns det några alternativ? Klart han fick åka med. Det visade sig att han var en trevlig prick. Labidan hette han och ville nu hem till Pristina efter att ha gått av sitt nattskift.”


Mitrovica

Jag fortsatte norrut och kom så småningom fram till Mitrovica som var det egentliga målet med utflykten. Läget i staden var spänt (och är väl så fortfarande) efter Kosovokriget.

Välkommen till Mitrovica - en delad stad i Europa

Mitrovica ligger helt och hållet i Kosovo, men i praktiken delas staden av floden Ibar – i en kosovoalbansk och kosovoserbisk del. Bron som går över floden som delar staden är bevakad av FN. Senast någon vecka innan jag besökte Mitrovica var det demonstrationer och lite oroligheter. 

Drömmen som senare blev sann

Efter att ha insupit atmosfären lite i den ”albanska” delen av staden och druckit lite turkiskt kaffe på en uteservering drog jag mig bort till den där bron.

Bron över floden Ibar

”Skyltar talade om att man fick gå över bron men för att köra över med bil var man tvungen att ha tillstånd. Taggtråd och barrikader fanns vid sidan av vägen, för att i behov snabbt komma på plats och stoppa framfarten. Jag gick fram till de franska FN-soldaterna som bevakade bron. Jag frågade om det var lugnt och om man kunde passera samt ta bilder. De sa att allt var okej bara jag inte tog kort på FN-posteringen och byggnaden som fanns bakom. Jag tittade upp på taket och såg att det var uppbyggt med sandsäckar och innanför dem fanns soldater med vapen. Sakta gick jag över bron. I mitten stannade jag och tittade längs floden. Stranden på ena sidan var i praktiken serbisk, den andra kosovoalbansk. En delad stad i Europa. Det första jag möttes av på andra sidan floden var en stor serbisk flagga. Bilarna körde allihop med serbiska nummerplåtar, till skillnad mot de egna kosovoplåtarna som bilarna hade på den sidan staden som jag nu hade lämnat. Kommersen var i full gång här i alla fall. Även om jag inte såg det så visste jag att varorna bytte ägare med hjälp av serbiska dinarer, till skillnad mot Euro (som faktiskt är officiell valuta i Kosovo). Två olika valutor i samma stad. Jag vandrade runt ett tag. Såg ett antal nedbrända hus. Även om mycket hade rustats upp såg man en hel del spår av kriget. På väg tillbaks till bron och den kosovoalbanska sidan av staden gick jag en bit längs floden. Det kändes lite läskigt. Här hade serber och albaner skjutit på varandra. Fri sikt över floden. Jag såg fler ställen där det låg soldater på taken bakom sandsäckar och kamouflage. Jag hoppades att det bara var FN-personal. På något sätt kände jag mig lättad när jag åter igen hade gått över bron tillbaks till den albanska sidan av staden. Kanske var trösten bara för att det var där jag hade bilen. Jag misstror ju inte kosovoserber mer än kosovoalbaner. Men just där längs floden och över bron kändes det spänt. Jag tog bilen och fortsatte. Dags att lämna den delen av Kosovo som påminde om kriget. Trodde jag.”
Bron över Ibar. Smygfotograferat från den "albanska" sidan in mot den "serbiska".


Afrim Imeraj 1997-1999

Eftersom jag var tidigt ute och dessutom inte ville åka samma väg tillbaks till Skopje så bestämde jag mig för att utforska lite mer av Kosovo. En rundtur som inkluderade Peja/Pec och därifrån söderut skulle passa bra tänkte jag.

En av många gravplatser på landsbygden i Kosovo
    

”Vägen var fin, och på ena sidan tornade riktigt höga berg upp sig. På ett alldeles speciellt fint ställe med magnifik vy över landskapet gjorde jag ett litet stopp vid vägen. Dags för lite medhavd fika – dricka och choklad. På andra sidan vägen såg jag en liten kyrkogård med den albanska flaggan. Jag strosade dit medan jag smååt. Matlusten tappade jag ganska omgående då jag såg att alla gravar var likadana. Alla hade bilder på de avlidna. Och på alla gravar stod 1999 som dödsår. Många av gravarna tillhörde barn. Av någon anledning stannade och fastnade jag framför Afrim Imerajs grav. Ett barn som blev två år. Jag tog en bild på graven. Med vilken rätt kan någon ha släckt detta tvååriga barns liv? Med dystert humör så gick jag tillbaks till bilen och fortsatte färden. Flera liknande kyrkogårdar passerades.”
Afrim Imeraj 1997-1999


Bilden av dessa gravplatser och speciellt Afrim Imerajs grav har etsats sig fast i mitt minne och är något av det första som dyker upp när jag tänker på Kosovo.  


Sjumilafärd på Kosovos landsbygd

”Jag åkte igenom en by. Flera av husen var nedbrända eller urblåsta. Fem-sex liknande byar och städer passerade jag, alla med flertalet hus förstörda. Mellan byarna låg ensamma husruiner. Människorna som en gång i tiden bodde här har säkert haft ett slitsamt liv, men de har bott på en otroligt vacker plats på jorden! Var fanns de nu? Låg de i någon av kyrkogårdarna jag hade kört förbi? Fanns de i andra städer i Kosovo? Kanske som flyktingar på en förläggning i Skåne... I byarna ville jag stanna bilen och ta bilder på ruinerna och de utbrända husen, dels för att bevara som minne, dels för att kunna visa folk eländet. Det är en annan sak än att se bilder på tv eller i tidningar. Det gick folk vid vägen och med respekt för dem så kunde jag inte förmå mig att kliva ur bilen, ta fram kameran och ta bilder på ruinerna. Kanske var det deras gamla hem. Kanske hade allt de ägde gått upp i rök där. Hela deras liv. Tillsammans med resten av deras familj. Vid två-tre ställen mellan byarna lyckades jag ta några bilder då jag inte såg till några människor.
En av många ruiner

Jag har flera gånger sett spår av kriget i Kosovo, saker som har etsat sig fast i hjärnan och som jag (förhoppningsvis) inte kommer att glömma. Men att köra denna sjumilaväg mellan Mitrovica och Peja och passera alla dessa delvis nedbrända byar och passera alla dessa små albanska kyrkogårdar kändes värre än det jag tidigare har sett. Jag vet inte egentligen varför. Kanske var det för att jag åkte helt ensam och inte hade någon att dela intrycken med. Kanske låter det patetiskt, men när radion spelade Culture Clubs gamla hit från 1982 ”Do You Really Want to Hurt Me?” samtidigt som jag passerade den femte delvis nedbrända byn så var det faktiskt svårt att köra bilen. Det må vara hur manligt eller omanligt som helst, men jag körde då med tårar i ögonen. Jag satt också och funderade på vad tusan jag höll på med egentligen. Köra runt ensam i Kosovo och se sådant här. Och detta på självaste påskafton.”


Peja/Pec

Peja (eller Pec som staden heter på serbiska) ligger i västra Kosovo, ganska nära gränsen till både Montenegro och Albanien. Här görs ett av världens bästa öl enligt min mening, Birra Peja. Jag visste inte mycket om staden innan jag kom dit förutom att det var hårda strider i området under kriget. Det jag såg gjorde mig ändå glad igen.

Peja / Pec

”Det verkade vara en liten trevlig stad. Dessutom har jag sällan sett en stad ligga så otroligt vackert. Magnifika höga och snötäckta berg reste sig som en fond i bakgrunden. På lägre höjd såg man härliga gröna kullar och ängar.”

Det var lite svårt att säga var själva centrum av staden låg men jag parkerade bilen, strosade runt lite och åt lunch på en kebaberia. När jag sedan åkte vidare med bilen och skulle köra igenom staden insåg jag att jag inte hade varit i centrum över huvud taget! Jag kom fram till ett fint torg med vackra gamla byggnader. Att stanna på nytt kände jag dock inte för, utan bestämde mig för att köra söderut genom landet.


Liftare nummer två

Eftersom det ofta är ganska dåligt skyltat i dessa regioner av Balkan så kan det vara svårt att hitta ut från städer, eller i alla fall hitta ut via rätt utfart. För att komma ur Peja och rätt väg söderut så frågade jag några personer. En äldre man stod ensam vid en lyktstolpe och väntade förmodligen på en buss. Jag stannade och frågade om vägen mot Gjakova och Prizren. Då språkförbistringen gör att man bara kan säga några ord och sedan mest får vifta med armarna, blir konversationen inte så nyanserad. Han visade med teckenspråk att Decani låg mellan Peja och Gjakova, så pekade han på sig själv och på bilen. Visst är man skeptisk, men klart han fick åka med. Vi försökte prata lite under färden men det gick väl sådär. Men, åh vad intressant det skulle vara att få prata på riktigt med denne man! Tänk vad han har varit med om i sina dagar! Tusan att man inte kan kommunicera bättre. Jag släppte av honom i hans hemstad Decani, och jag hade därmed haft mitt livs andre liftare med mig. Och detta på samma dag, och i Kosovo.
    

Landskap

Jag stannade inte i varken Decani eller i Gjakova. Det är härligt att bara köra, se de höga bergen och landskapet i övrigt. Jag råkade på en gammal bro som är flera hundar år gammal och väldigt speciell i sin utformning. Jag stannade och rastade ett tag. Några kilometer bort var jag tvungen att stanna med bilen igen. Jag körde över en ravin med floden Drim. Det var så vackert att jag var tvungen att ställa bilen och gå tillbaks över bron för att titta. Kosovo är verkligen fint! Inte för att jag lider speciellt mycket av höjdskräck, men lite läskigt är det att gå på en trafikerad bro högt över en flod när delar av broräcket saknas.

Gammal bro utanför Gjakova


Så småningom kom jag till Prizren. Jag började bli trött och ville tillbaks till Skopje. Eftersom jag hade besökt Prizren flera gånger tidigare så körde jag vidare.

Den smala slingrande vägen som man därefter kör för att komma till Makedonien är underbart fin. Hade Kosovo legat vid havet så hade framtiden för befolkningen förmodligen legat i form av turism. Snö låg kvar på vägen när jag passerade det höga passet i närheten av skidorten Bregoviza.


Frustration

Jag genade lite och tog den lilla gränsövergången till Makedonien, där man kommer in i landet norr om Tetovo. Att köra ända till Tetovo från gränsen för att sen ta av till Skopje är egentligen en rejäl omväg, i alla fall fågelvägen.

”Vid en av byarna såg jag en skylt som sa Skopje, den hade jag inte sett förut. Aha, genvägen som måste finnas, den jag hade sett på någon karta tidigare! Testa, testa! Jag körde och körde, in i en by till. Smala gränder. Fattade ingenting. Vilse. Jag var tvungen att fråga. Såklart det var bara att vända! Hur förklarar man på makedonska eller albanska att - Hallå där, uppe vid stora vägen stod det faktiskt en skylt med Skopje och den pekade in här. Dessutom är det en genväg, titta själv på kartan”.
Om man skulle börja lära sig något av de där språken så kanske ändå väghänvisningar borde vara något av det första man lär sig. Det kan vara så in i bänken frustrerande att köra i dessa trakter när varken karta eller skyltar stämmer! Det har faktiskt hänt flera gånger att jag har tittat på solen(!) när jag har varit ute och kört.

43 mil blev sträckan för denna utflykt. Jag hade studerat kartorna dagen innan och kom på att jag inte hade kikat på dem en endaste gång på hela dagen.

Vilken påskafton!