Irrfärder på Balkan, del 2

Dagboksanteckningar

2005 – 2007

Dag 4 – tisdag 8 februari 2005. Vardagen tar vid.

Kändes kallare idag när jag gick till kontoret, men det lär ha varit 10-11 minusgrader. Jag hade ätit lite cornflakes som vanligt, men när jag kom in på kontoret satt VH och åt sån där ”traditionell” makedonsk frukost – någon typ av bröd med drickyoghurt. Han följde med mig ut och visade mig var man kunde köpa det. Jag köpte en typ av bröd med ost i och en yoghurt. Det kostade 53 denarer (ca 7,50).

      Idag skulle jag börja med mina svensklektioner för de lokalanställda. Jag hade inte kunnat förbereda mig nåt vidare, men jag körde på lite med VH. Vi satt i närmare en timme, och även om det inte var så pedagogiskt som en lärare skulle göra det, så tror jag att det inte var fel i alla fall. Han fick känna på lite med alfabetet och siffrorna 1-10. Imorgon är det tänkt att jag ska sitta med AV och MK, så det får antagligen bli något liknande upplägg.

      Jag hade senare ett möte var med AV och MK där de berättade om vad som är deras uppgifter på kontoret. Även om det inte tog en timme för dem att berätta om verksamheten så hade jag en trevlig stund med mycket prat med dem båda.

      JT, som jag inte har träffat tidigare, var på kontoret idag. Hon kom in och presenterade sig. Hon föreslog också en lunch vilken vi senare var på. Det var på ett trevligt ställe inte så långt från kontoret, Pastis. JTy verkar vara en trevlig tjej, precis som de andra på kontoret. De flesta verkar ganska jordnära. ULL verkar dock ha distanserat sig något, men jag hoppas det beror på att hon har mycket att göra nu. På torsdag åker jag med henne till Belgrad, så jag hoppas jag kommer att lära känna henne lite bättre då.

      Resten av tiden på kontoret idag försökte jag sortera lite i materialet för att kunna påbörja den ekonomiska rapporten jag ska skriva.

      MGa frågade mig idag om jag ville åka med till Mavrovo nästa helg för att åka skidor. Det får jag nog hänga med på tror jag. Dessutom ska jag förmodligen hänga med på ”Hash-vandringen” på söndag.

      Efter jobbet gick jag runt lite i stan, mestadels i det stora köpcentret. Tittade lite extra efter vandrings­kängor och en överrock. Köpte dock inget. Det var kallt och jag var trött med. Var nog inte riktigt på shoppinghumör. Gick till Krigla och åt middag själv. Usischa (?), sallad, bröd, Skopsko­öl och en espresso. Det kostade 440 denarer, jag betalade 500 (ca 75 kr). Handlade schampoo ( 90 den / 13,50 kr) på hemvägen. Kom hem vid 20-tiden. Tog det lugnt sen. .

 Dag 5 – onsdag 9 februari 2005.

Lite sovmorgon idag. Kl 8.30 träffade jag SFARM-gänget som jobbar på kontoret där jag bor. SFARM står för Support to Farmers' Associations of the Republic of Macedonia, och är ett Sidafinansierat jordbruksprojekt. Var med på deras morgonfika. Lite nervöst att presentera sig för dessa ca 15 stycken. Men det gick bra, det verkar vara ett bra gäng de med.

      På väg till jobbet handlade jag den trmakedonska frukosten, brödet och yoghurten. Det blev inte så mycket gjort på jobbet idag tycker jag. Lite rumphugget så där. Skulle med MG och MK på en muslimsk begravning (konsulärt ärende). Det blev dock ändrade planer, så det blev inget för min del.

      Hade ett litet samtal med ULLa om den ekonomiska rapporten jag ska skriva. Idag kändes det mycket bättre när jag pratade med henne.

      På lunch tog VH med mig till ett speciellt kebabställe. Vi tog in varsin tallrik med såna där Kebabshiska(?), bröd, sallad och varsin dricka. Allt tillsammans kostade 370 denarer (55,50 sek).

      Eftermiddagen på jobbet gick mest åt att förbereda för svensklektionerna och titta på lite allmän information om Makedonien.

      Efter jobbet gick jag först till köpcentret och köpte några vykort och frimärken. VH hade visat mig på lunchrasten var det fanns. Promenerade sedan gågatan upp till den gamla järnvägs­stationen. Det hade dock hunnit mörkna så pass att det inte gick att se mycket av den. Men det syntes att den inte var hel. Denna har bevarats som ett minne från den fruktansvärda jord­bävningen 1963. Vandrade vidare längs ”Verogatan”. Satte mig på McDonald’s ett tag. Åt, tog en espresso och skrev vykort a. Gick sen in på Vero. Det var en rejäl affär som hade mycket. Handlade lite blandade småsaker. Gick sedan på smågatorna hemåt.

 Dag 6 – torsdag 10 februari 2005. Belgrad.

Kallt idag med. Det hade tydligen varit –17 i Skopje under natten. Brr. Köpte den traditionella frukosten på väg till jobbet. Den är verkligen god! Tror det kommer bli några sådana frukostar här under min tid i Makedonien, typ mest varje dag.

      På jobbet hade jag min första svensklektion med MK. Han var verkligen duktigt och ville lära sig. Fick inte gjort så mycket annars. Möblerade om på mitt kontor så jag slipper sitta med ryggen åt korridoren. Åt lunch ensam på Kebabstället. Försökte sedan hitta EBRD:s (European Bank for Reconstruction and Development) Skopje­kontor, som jag hade ringt tidigare, för att köpa en rapport som de har gett ut. Jag lyckades dock inte hitta det, trots att jag hade adressen. Jag frågade någon som frågade någon som frågade någon … De verkar väldigt hjälpsamma när man väl frågar. En farbror gick med mig en lång bit för att visa. Men ingen visste egentligen. Fick sedan lite bråttom då vi skulle iväg till Belgrad.

      Först vid 13.30 kom vi iväg och började åka mot Belgrad. Egentligen skulle vi åkt 12.00, sen 12.30 osv. Hur­som­helst så åkte jag med ULLa. Hennes man var med, och det var han som körde. AV var också med i bilen. Eftersom vi kom iväg så sent så gick det väldigt fort, långa sträckor kördes det i över 200 km/h. Det tog inte lång tid förrän vi var vid makedonsk-serbiska gränsen. Södra Serbien var fint. Mycket berg och små floder. Sedan blev landskapet plattare, tråkigare och dystrare.

Landskap i södra Serbien

Både AV och jag somnade till i baksätet. Hela resan gick på 3,5 timmar. Vi kom fram till vårt hotell, ett fint sådant som ingår i Best Western-kedjan. Då det hade blivit något fel på bokningarna fick jag en svit. Ett jättesovrum med jättesäng, ett allrum, 2 tv, snyggt badrum, balkong. Lyx. Fick så pass tid över att jag hann med ett bad innan jag bytte om. Strax innan sju tog ULL och jag en taxi till den svenke ambassadörens residens där middagen skulle vara för den utsända personalen på svenska ambassaden plus de underliggande kontoren i Makedonien och Kosovo.

      Det var lite nervöst när vi kom fram till residenset. Hade ingen aning hur många som skulle vara där, vad det skulle vara för typ av människor, eller hur det skulle gå till. Vi blev i alla fall insläppta av tjänare. Vi fick skriva i gästboken. Sen fick vi börja mingla. Vi kom före Kosovo­gänget men det var många innan vi kom i alla fall. Totalt blev vi 16 stycken. Från Skopjekontoret var det bara jag, ULL och JT. Det blev lite småpratande innan alla hade kommit. Det var trevligt folk. Man kände att man var lite i bakgrunden eftersom man inte visste vilken framtoning man skulle ha osv. Men det var många som var intresserade av vad man gjorde, vad man tyckte om Skopje, och om man varit i regionen förut. När vi hade minglat ett tag tog ambassadören till orda och hälsade alla välkomna. Han sa också att han speciellt önskar de båda praktikanterna välkomna. Det kändes väldigt bra, och lite roligt att fokus hamnade på mig och Sara (som praktiserar 10 veckor på Belgradkontoret). Det blev plockmat och vi satt fördelade på 3 lite mindre bord. . Betjänterna passade upp och fyllde på vin och vatten hela tiden. Efter mat och dessert blev det kaffe och något till det i ”smårummen”. När vi gick sedan sa ambassadören till mig att det var tråkigt att vi inte hann prata mer. Han tilltalade mig också med namn. Helt otroligt att lägga namn på minne sådär.

      Väl på hotellet tog jag en öl och satt och pratade med en av personalen Kosovokontoret.

Ett litet steg - fast åt vilket håll?

Skall ett handslag mellan en premiärminister och en före detta president bana väg för steg i rätt riktning på Balkan - eller skall frostiga relationer helt enkelt läggas på is och fortsätta?

Hashim Thaçi (till vänster) och Boris Tadić
(bild från Belfast Telegraph)

I medienotiser, och kanske framförallt foton, så kablas bilden ut över världen där Kosovos premiärminister Hashim Thaçi och Serbiens tidigare president Boris Tadić skakar hand under ett europeiskt toppmöte i Dubrovnik under lördagen. Det lär ha varit första gången sedan Kosovokriget som de båda möts ansikte mot ansikte.

I både Kosovo och Serbien har reaktionerna över mötet varit blandade. Vissa kretsar i båda länderna menar att detta inte alls är bra för framtiden. Internationellt försöker man se det som ett steg framåt och att det är något historiskt. Som vanligt så får framtiden utvisa... 

När jag ser bilden så funderar jag på de egentligen säger till varandra. Det vore intressant att veta!

-----

Mer om toppmötet och hanslaget går att läsa på Carl Bildts blogg.

Hashim Thaçi var en av medgrundarna till den kosovoalbanska gerillarörelsen UCK och är nu det självständiga Kosovos premiärminister.

Boris Tadić var Serbiens president mellan 2004 och 2012.

-----

En påskafton att minnas

Hur många kan säga att de minns just påskafton 2006? Hur mysiga och bra påskar man än har tillsammans med nära och kära så kan jag tänka mig att de ofta tenderar att flyta ihop med alla ägg, kycklingar, sillbitar, påskharar, fjädrar och kanske nubbar. Jag kommer i alla fall ihåg vad jag gjorde påskaftonen för sex år sedan. Det beror inte bara på att det finns nedtecknat i en resedagbok – utan helt enkelt för att det var en dag som var mycket speciell för mig. Vid tillfället var jag i Makedonien några veckor i samband med studier. Jag fick lite tid över och lånade en bil…

Citaten är hämtade från resedagboken. Fotografierna är inscannade och jag har tagit dem själv. 

Mitrovicas "albanska" del

15 april 2006

Jag kom iväg från Skopje tidigt i ottan och körde mot Kosovo. Det var inga problem att komma över gränsen men en av vakterna frågade vart jag skulle. När han förstod att jag skulle passera Pristina så frågade han om han fick följa med dit.

”Vad svarar man när en gränsvakt i Kosovo frågar om han får lift? Vad händer om man säger nej? Finns det några alternativ? Klart han fick åka med. Det visade sig att han var en trevlig prick. Labidan hette han och ville nu hem till Pristina efter att ha gått av sitt nattskift.”

Mitrovica

Jag fortsatte norrut och kom så småningom fram till Mitrovica som var det egentliga målet med utflykten. Läget i staden var spänt (och är väl så fortfarande) efter Kosovokriget.

Välkommen till Mitrovica - en delad stad i Europa

Mitrovica ligger helt och hållet i Kosovo, men i praktiken delas staden av floden Ibar – i en kosovoalbansk och kosovoserbisk del. Bron som går över floden som delar staden är bevakad av FN. Senast någon vecka innan jag besökte Mitrovica var det demonstrationer och lite oroligheter. 

Drömmen som senare blev sann

Efter att ha insupit atmosfären lite i den ”albanska” delen av staden och druckit lite turkiskt kaffe på en uteservering drog jag mig bort till den där bron.

Bron över floden Ibar

”Skyltar talade om att man fick gå över bron men för att köra över med bil var man tvungen att ha tillstånd. Taggtråd och barrikader fanns vid sidan av vägen, för att i behov snabbt komma på plats och stoppa framfarten. Jag gick fram till de franska FN-soldaterna som bevakade bron. Jag frågade om det var lugnt och om man kunde passera samt ta bilder. De sa att allt var okej bara jag inte tog kort på FN-posteringen och byggnaden som fanns bakom. Jag tittade upp på taket och såg att det var uppbyggt med sandsäckar och innanför dem fanns soldater med vapen. Sakta gick jag över bron. I mitten stannade jag och tittade längs floden. Stranden på ena sidan var i praktiken serbisk, den andra kosovoalbansk. En delad stad i Europa. Det första jag möttes av på andra sidan floden var en stor serbisk flagga. Bilarna körde allihop med serbiska nummerplåtar, till skillnad mot de egna kosovoplåtarna som bilarna hade på den sidan staden som jag nu hade lämnat. Kommersen var i full gång här i alla fall. Även om jag inte såg det så visste jag att varorna bytte ägare med hjälp av serbiska dinarer, till skillnad mot Euro (som faktiskt är officiell valuta i Kosovo). Två olika valutor i samma stad. Jag vandrade runt ett tag. Såg ett antal nedbrända hus. Även om mycket hade rustats upp såg man en hel del spår av kriget. På väg tillbaks till bron och den kosovoalbanska sidan av staden gick jag en bit längs floden. Det kändes lite läskigt. Här hade serber och albaner skjutit på varandra. Fri sikt över floden. Jag såg fler ställen där det låg soldater på taken bakom sandsäckar och kamouflage. Jag hoppades att det bara var FN-personal. På något sätt kände jag mig lättad när jag åter igen hade gått över bron tillbaks till den albanska sidan av staden. Kanske var trösten bara för att det var där jag hade bilen. Jag misstror ju inte kosovoserber mer än kosovoalbaner. Men just där längs floden och över bron kändes det spänt. Jag tog bilen och fortsatte. Dags att lämna den delen av Kosovo som påminde om kriget. Trodde jag.”

Bron över Ibar. Smygfotograferat från den "albanska" sidan in mot den "serbiska".

Afrim Imeraj 1997-1999

Eftersom jag var tidigt ute och dessutom inte ville åka samma väg tillbaks till Skopje så bestämde jag mig för att utforska lite mer av Kosovo. En rundtur som inkluderade Peja/Pec och därifrån söderut skulle passa bra tänkte jag.

En av många gravplatser på landsbygden i Kosovo

    

”Vägen var fin, och på ena sidan tornade riktigt höga berg upp sig. På ett alldeles speciellt fint ställe med magnifik vy över landskapet gjorde jag ett litet stopp vid vägen. Dags för lite medhavd fika – dricka och choklad. På andra sidan vägen såg jag en liten kyrkogård med den albanska flaggan. Jag strosade dit medan jag smååt. Matlusten tappade jag ganska omgående då jag såg att alla gravar var likadana. Alla hade bilder på de avlidna. Och på alla gravar stod 1999 som dödsår. Många av gravarna tillhörde barn. Av någon anledning stannade och fastnade jag framför Afrim Imerajs grav. Ett barn som blev två år. Jag tog en bild på graven. Med vilken rätt kan någon ha släckt detta tvååriga barns liv? Med dystert humör så gick jag tillbaks till bilen och fortsatte färden. Flera liknande kyrkogårdar passerades.”

Afrim Imeraj 1997-1999

Bilden av dessa gravplatser och speciellt Afrim Imerajs grav har etsats sig fast i mitt minne och är något av det första som dyker upp när jag tänker på Kosovo.  

Sjumilafärd på Kosovos landsbygd

”Jag åkte igenom en by. Flera av husen var nedbrända eller urblåsta. Fem-sex liknande byar och städer passerade jag, alla med flertalet hus förstörda. Mellan byarna låg ensamma husruiner. Människorna som en gång i tiden bodde här har säkert haft ett slitsamt liv, men de har bott på en otroligt vacker plats på jorden! Var fanns de nu? Låg de i någon av kyrkogårdarna jag hade kört förbi? Fanns de i andra städer i Kosovo? Kanske som flyktingar på en förläggning i Skåne... I byarna ville jag stanna bilen och ta bilder på ruinerna och de utbrända husen, dels för att bevara som minne, dels för att kunna visa folk eländet. Det är en annan sak än att se bilder på tv eller i tidningar. Det gick folk vid vägen och med respekt för dem så kunde jag inte förmå mig att kliva ur bilen, ta fram kameran och ta bilder på ruinerna. Kanske var det deras gamla hem. Kanske hade allt de ägde gått upp i rök där. Hela deras liv. Tillsammans med resten av deras familj. Vid två-tre ställen mellan byarna lyckades jag ta några bilder då jag inte såg till några människor.

En av många ruiner

Jag har flera gånger sett spår av kriget i Kosovo, saker som har etsat sig fast i hjärnan och som jag (förhoppningsvis) inte kommer att glömma. Men att köra denna sjumilaväg mellan Mitrovica och Peja och passera alla dessa delvis nedbrända byar och passera alla dessa små albanska kyrkogårdar kändes värre än det jag tidigare har sett. Jag vet inte egentligen varför. Kanske var det för att jag åkte helt ensam och inte hade någon att dela intrycken med. Kanske låter det patetiskt, men när radion spelade Culture Clubs gamla hit från 1982 ”Do You Really Want to Hurt Me?” samtidigt som jag passerade den femte delvis nedbrända byn så var det faktiskt svårt att köra bilen. Det må vara hur manligt eller omanligt som helst, men jag körde då med tårar i ögonen. Jag satt också och funderade på vad tusan jag höll på med egentligen. Köra runt ensam i Kosovo och se sådant här. Och detta på självaste påskafton.”

Peja/Pec

Peja (eller Pec som staden heter på serbiska) ligger i västra Kosovo, ganska nära gränsen till både Montenegro och Albanien. Här görs ett av världens bästa öl enligt min mening, Birra Peja. Jag visste inte mycket om staden innan jag kom dit förutom att det var hårda strider i området under kriget. Det jag såg gjorde mig ändå glad igen.

Peja / Pec

”Det verkade vara en liten trevlig stad. Dessutom har jag sällan sett en stad ligga så otroligt vackert. Magnifika höga och snötäckta berg reste sig som en fond i bakgrunden. På lägre höjd såg man härliga gröna kullar och ängar.”

Det var lite svårt att säga var själva centrum av staden låg men jag parkerade bilen, strosade runt lite och åt lunch på en kebaberia. När jag sedan åkte vidare med bilen och skulle köra igenom staden insåg jag att jag inte hade varit i centrum över huvud taget! Jag kom fram till ett fint torg med vackra gamla byggnader. Att stanna på nytt kände jag dock inte för, utan bestämde mig för att köra söderut genom landet.

Liftare nummer två

Eftersom det ofta är ganska dåligt skyltat i dessa regioner av Balkan så kan det vara svårt att hitta ut från städer, eller i alla fall hitta ut via rätt utfart. För att komma ur Peja och rätt väg söderut så frågade jag några personer. En äldre man stod ensam vid en lyktstolpe och väntade förmodligen på en buss. Jag stannade och frågade om vägen mot Gjakova och Prizren. Då språkförbistringen gör att man bara kan säga några ord och sedan mest får vifta med armarna, blir konversationen inte så nyanserad. Han visade med teckenspråk att Decani låg mellan Peja och Gjakova, så pekade han på sig själv och på bilen. Visst är man skeptisk, men klart han fick åka med. Vi försökte prata lite under färden men det gick väl sådär. Men, åh vad intressant det skulle vara att få prata på riktigt med denne man! Tänk vad han har varit med om i sina dagar! Tusan att man inte kan kommunicera bättre. Jag släppte av honom i hans hemstad Decani, och jag hade därmed haft mitt livs andre liftare med mig. Och detta på samma dag, och i Kosovo.

    

Landskap

Jag stannade inte i varken Decani eller i Gjakova. Det är härligt att bara köra, se de höga bergen och landskapet i övrigt. Jag råkade på en gammal bro som är flera hundar år gammal och väldigt speciell i sin utformning. Jag stannade och rastade ett tag. Några kilometer bort var jag tvungen att stanna med bilen igen. Jag körde över en ravin med floden Drim. Det var så vackert att jag var tvungen att ställa bilen och gå tillbaks över bron för att titta. Kosovo är verkligen fint! Inte för att jag lider speciellt mycket av höjdskräck, men lite läskigt är det att gå på en trafikerad bro högt över en flod när delar av broräcket saknas.

Gammal bro utanför Gjakova

Så småningom kom jag till Prizren. Jag började bli trött och ville tillbaks till Skopje. Eftersom jag hade besökt Prizren flera gånger tidigare så körde jag vidare.

Den smala slingrande vägen som man därefter kör för att komma till Makedonien är underbart fin. Hade Kosovo legat vid havet så hade framtiden för befolkningen förmodligen legat i form av turism. Snö låg kvar på vägen när jag passerade det höga passet i närheten av skidorten Bregoviza.

Frustration

Jag genade lite och tog den lilla gränsövergången till Makedonien, där man kommer in i landet norr om Tetovo. Att köra ända till Tetovo från gränsen för att sen ta av till Skopje är egentligen en rejäl omväg, i alla fall fågelvägen.

”Vid en av byarna såg jag en skylt som sa Skopje, den hade jag inte sett förut. Aha, genvägen som måste finnas, den jag hade sett på någon karta tidigare! Testa, testa! Jag körde och körde, in i en by till. Smala gränder. Fattade ingenting. Vilse. Jag var tvungen att fråga. Såklart det var bara att vända! Hur förklarar man på makedonska eller albanska att - Hallå där, uppe vid stora vägen stod det faktiskt en skylt med Skopje och den pekade in här. Dessutom är det en genväg, titta själv på kartan”.

Om man skulle börja lära sig något av de där språken så kanske ändå väghänvisningar borde vara något av det första man lär sig. Det kan vara så in i bänken frustrerande att köra i dessa trakter när varken karta eller skyltar stämmer! Det har faktiskt hänt flera gånger att jag har tittat på solen(!) när jag har varit ute och kört.

43 mil blev sträckan för denna utflykt. Jag hade studerat kartorna dagen innan och kom på att jag inte hade kikat på dem en endaste gång på hela dagen.

Vilken påskafton!