2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

Nyhetssammanfattning

Emellanåt är det nyhetstorka och det finns knappt någon anledning att titta på nyhetssändningarna. Ibland händer så mycket så det blir svårt att sålla. Så har det varit de senaste dagarna.

I veckan som gick handlade det mycket om Sverigedemokraterna och filmen som Expressen släppte nya avsnitt av varje dag. Politiker som sparkar efter folk och förolämpar dem verbalt. En av personerna i partitoppen har fått sparken, en annan har tagit time out.

De senaste dagarna har det skjutits raketer från Gaza in i Israel och Israel har bombat det isolerade palestinska området. Många har dött. Vem startade? Vem svarade? Hur länge ska detta pågå?

Nyhetsflödet här uppe i Norden har de senaste dagarna handlat, förutom om SD, om SAS. Förhandlingar pågår mellan företaget, facket och bankerna. I morgon kan vi vakna upp med att SAS har gått i konkurs. Flera flygbolag har aviserat att de står beredda att ta över om så sker.

Den senaste tidens strider i östra Kongo har eskalerat. Under helgen har gerillagruppen March 23 Movement, M23, avancerat till att stå bara några kilometer från staden Goma vid gränsen till Rwanda. Flygplatsen i staden har stängt.

Snart börjar en ny vecka. Kommer vi att få några svar på ovanstående händelser? Hursomhelst kommer det bli intressant att följa vad som kommer att ske i dessa frågor.

Jag känner en som känner en som…

För ett antal år sedan fastnade jag i en tidningsartikel. Fastna är verkligen rätt ord, för jag har många, många gånger funderat och fascinerats över artikeln och fenomenet under åren sedan dess. Artikeln som var i Göteborgs-Posten hette något i stil med ”Sex handslag från presidenten” och beskrev fenomenet att de flesta personer över hela planeten är i snitt sex handslag från varandra. Att man brukar prata om presidenten (som då avser den amerikanske ledaren) och just handslag är bildligt och symboliskt talat. Man kanske skulle kunna kalla det för länkar mellan folk.

     Teorin verkar vara utarbetad under många år och man har naturligtvis kunnat läsa om det i många andra tidningar och på nätet än i GP. Fenomenet brukar också betecknas ”Six degrees of separation” och det har gjorts en film på temat. Olika försök har gjorts på bland annat Facebook för att åskådliggöra saken. Nu finns till exempel en app som heter just ”Six degrees” där man kan söka och se vad man har för kopplingar mellan sig och vissa andra personer. Säkert har de flesta av oss någon gång hamnat på någon okänd persons Facebooksida och förundrats över att man har en eller flera gemensamma vänner.  

I mina funderingar har jag kommit fram till att jag borde vara tre handslag från presidenten – i alla fall på den tiden Bill Clinton var president. Detta genom att jobbade på Volvo i Kungälv. Någon gång på 90-talet kom den amerikanske ambassadören i Sverige på besök för att den då moderna fabriken skulle visas upp. Jag har naturligtvis hälsat på chefen där jag jobbade, chefen har hälsat på ambassadören och ambassadören har såklart skakat tass med presidenten som har sänt ut honom på posten i Stockholm.

     Jag har säkerligen varit x antal handslag från andra amerikanska presidenter och kanske tre eller färre handslag från Bill Clinton genom någon annan kedja av länkar. Troligt är väl att det finns folk i min närhet som jag känner som i sin tur har få eller färre kopplingar till presidenten. Det finns många yrkesgrupper som har enorma kontaktnät i Sverige och internationellt. Om inte annat så har jag under det senaste decenniet träffat några ambassadörer och andra ambassadfolk. Dessa rör sig med många kontakter, inte minst genom att de byter tjänstgöringsland relativt ofta. I mitt nuvarande arbete har jag kommit i kontakt med många utländska personer, även om kopplingen västerut mot just amerikanske presidenten inte är så stark där.

Egentligen kan jag tycka det är mycket mer fascinerande att vara några få handslag från vem som helst i världen än just amerikanske presidenten eller någon annan känd person. Nu för tiden reser de flesta mycket och kontaktytorna över världen ökar. Om man tänker på de handslag som vem som helst har gjort på nära håll, kanske i sin egen stad eller landsdel, så är kontakterna och länkarna väldigt omfattande. De flesta känner också folk som bor på andra ställen eller i andra länder – detta genom att folk flyttar, arbetar, reser...

     Många gånger tycker jag att mina egna kontaktytor är rätt små, men tänker man på att man har haft några jobb, gått i några skolor och även har flyttat några gånger så har det ju handskakats en del. För att visa på kontaktnätet i sin enkelhet kan man isolera en mindre grupp man känner. Jag har idag ca 30 kollegor. Alla dessa har naturligtvis också gått i olika skolor, arbetat på andra ställen och lärt känna andra folk. Många av dem har, liksom jag, flyttat hit till Värmland från andra ställen. Några av dem från andra länder.

De flesta av oss har säkert en hel del internationella kontakter – och de personer man känner ute i världen har alla ett liknande, om än större eller mindre, lokalt kontaktnät där de bor som man själv har.  Jag har i jämförelse med många andra inte rest så vansinnigt mycket men det har ändå blivit lite under åren. I samband med mina studier så har jag vistats en del på Balkan. Flera av mina kontakter sedan dess är nu spridda över andra delar av världen. I mitt nuvarande arbete har jag varit på tjänsteresor i Norge, Tjeckien och Sudan. Jag träffar också folk från stora delar av världen i mitt jobb här i Sverige, speciellt från Afrikas horn, Mellanöstern och Balkan.

Om man bara ser till Afrika, en kontinent som många av oss tycker vi har relativt lite att göra med, så har jag själv kontakter med och känner någon som känner någon som… Detta gör att jag vet att jag har länkar till folk i stort sett hela kontinenten. Tänk vilka kontaktytor dessa personer i sin tur har! Av Afrikas drygt 50 länder är det bara 15-20 som jag inte vet eller kan komma på några kopplingar till. (Är du som min länk i din tur en länk till någon i Mauretanien, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Benin, Mali, Niger, Tchad, Centralafrika, Ekvatorialguinea, São Tomé-Principe, Gabon, Lesotho, Botswana, Zimbabwe, Sydsudan, Mocambique, Madagaskar, Komorerna eller Seychellerna?)

Några andra funderingar angående detta har ploppat upp med tiden. Det kanske inte alls är att så få handslag mellan folk är det mest fascinerande. Minst lika intressant skulle det kunna vara att se kontakten mellan folk i så många steg som möjligt, så länge man kan se hela den obrutna kedjan. Att kunna visa att man känner grannen genom en lång kedja som sträcker sig runt hela jorden är mer komplex än att vara några handslag från presidenten. Det blir lite som med släktforskning – man tar sig så långt bort som möjligt. Tänkbart är också att inte bara se vem man känner utan vem man har känt. Att kunna belägga att jag kände någon som kände någon som … kände Gustav Vasa vore rätt häftigt.

Liksom den där tidningsartikeln jag läste i GP för några år sedan (medan jag åt lördagsmiddag på kinakrogen Tai Lee i Kungälv och väntade på någon kompis) så avslutar jag detta inlägg med att man får fundera på vad ett handslag är och vad man kan byta ut det mot. Handslagen är kanske bildligt talat och man kan ju fundera på hur man drar gränserna för de där länkarna mellan folk. Är det just konkreta fysiska handslag som gäller eller är det när man rent allmänt har tjingsat på någon? Intressant skulle också kanske vara att byta ut det hela och se kopplingar mellan folk som har arbetat med varandra, semestrat ihop, spelat rysk roulett, haft förhållande, snuddat vid varandra, sagt förlåt… och ja, vad som helst egentligen. Det ena mer känsligare än det andra.

Vilka människor har du bekantat dig med under åren?

Hur många handslag är vi från varandra?

Funderingar som dessa gör att man får fler frågor än svar.