Magnus Bärtås & Fredrik Ekman: Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea - ett reportage

Nordkorea är ett fascinerande land på många sätt. I den här boken får vi följa med Magnus Bärtås och Fredrik Ekman på en gruppresa i landet. Parallellt berättar de historien om skådespelerskan Madam Choi och regissören Shin Sang-ok, ett sydkoreanskt par som 1978 kidnappas till Nordkorea och först åtta år senare lyckas fly. Beröringspunkterna mellan de olika parallellberättelserna i boken är många men kanske inte alltid så lyckade.

Gruppresan i Nordkorea är rolig och intressant att läsa om. Författarna beskriver sina medpassagerare och händelser på ett lustigt sätt. I gruppen finns bland andra två unga värmländska bönder, tre grabbar från Bromma som nog mest hör hemma på Stureplan och flera andra. Gruppen reser runt en hel del i landet – under strikt kontrollerade former. Även om man sedan tidigare vet att det nordkoreanska samhället är bisarrt så sitter man ändå och skakar på huvudet när man läser boken. Gruppen får inte träffa några ”vanliga” människor. Bisarrt blir det också när gruppen besöker det heliga berget Baekdu. Guiden berättar att toppen alltid är snöklädd. När gruppen påpekar att det inte ligger någon snö nu så berättar guiden på nytt att toppen alltid är snötäckt. Det berättas också om när den kubanske ambassadörens fru har noterat att det inte finns så många begravningsplatser i landet. Hon frågar en nordkoreansk tjänsteman om detta och får svaret "Ni förstår, här i Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket". Den mest bisarra berättelsen är i mitt tycke att det lär vara inmonterat apparater med högtalare i alla lägenheter där staten sänder ut propaganda några gånger om dagen. Dessa apparater går inte att stänga av utan bara att vrida ner volymen något.  Det påminner skrämmande mycket om de apparater som är inmonterade i lägenheterna i George Orwells berättelse "1984".

Den parallella berättelsen om det kidnappade paret är intressant till viss del. I alla fall den delen som handlar om själva kidnappningen, deras liv i Nordkorea och hur de sedan flyr. Är man intresserad av asiatisk film är det säkerligen intressant att läsa dessa delar också. Mot slutet av boken ökar de delarna som handlar om filmer och jag kommer på mig själv med att bara skumma över några sidor.

Kontentan av denna bok är helt enkelt att de delar som handlar om själva gruppresan är väldigt läsvärda medan parallellhistorien får mig att gäspa. Det känns som man försöker få in två böcker i en. Kanske måste det vara på detta sätt då författarnas resor delvis är sponsrade av Konstfack.

~~~

Här finns två andra blogginlägg om boken: Oskar blir lite smartare och Hyllan. Här kan man också läsa eller beställa boken från Adlibris eller Bokus.

Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.

Ärans kamp

OS 2012

Då har Olympiska spelen äntligen startat! De flesta som känner mig tror att jag är helt och totalt ointresserad av sport. Det är inte helt sant. OS tycker jag är roligt av flera skäl. Det är inte bara giganternas kamp, det är också en kamp för personer som… ja, kanske inte är lika bra. Deltagare kommer från de flesta länder i världen, även länder som man inte förknippar med idrott – som Afghanistan, Somalia, Lesotho, Liechtenstein, Nauru... Det brukar bli några skandaler och några riktiga skrällar. Förmodligen även några världsrekord. I OS är dessutom roliga sporter som friidrott, bordtennis och bågskytte med.

Invigning

Igår var det officiell invigning av spelen i London, som därmed är den enda stad som haft tre stycken OS. Det är många som tycker invigningen är tråkig och meningslös. De tycker uppenbarligen inte åskådarna på plats som hade betalat mellan 10,000 och 25,000 kr för biljetterna. För egen del tittar jag på invigningen med kluvna ögon. Liksom många tidigare invigningar blev gårdagens dito något långdragen och rörig. Samtidigt var det pampigt och fantastiskt. Lite komiskt var det nästan att se en butter drottning Elizabeth II inviga spelen. Hon såg ut som att hon hellre hade suttit i sin favoritfåtölj framför brasan på Buckingham Palace och klappat sina Corgie-hundar. Men vad vet jag, hon kanske är en riktig sportfantast. Lite fräckt var det ändå att se hur ”James Bond” hämtade upp henne på slottet och flög henne till arenan i helikopter…

Marsch

Inmarschen av deltagarna är ganska rolig att titta på, även om det också kan bli lite långrandigt. Sedan jag var ganska liten så har jag varit intresserad av flaggor. Vid sådana här invigningar är det därför ypperligt läge att spana efter förändringar. Nuförtiden (i dataåldern) så kan man ju hänga med och vara uppdaterad på ett annat sätt än förr. Därför var det inga nyheter för mig på flaggfronten vid gårdagens parad. Arrangörerna hade också lärt sig att skilja på Nord- och Sydkoreas flaggor efter fadäsen när Nordkoreas damlag skulle spela sin fotbollsmatch. Om än inte nyheter så blev det i alla fall lite av bekräftande att Libyen tågade in med sin nygamla röd-svart-grönaflagga, liksom Malawi använde sin nygamla svart-röd-gröna. Inmarschen var som vanligt också rolig att se då deltagarna är så glada och uppspelta (det är ju fest!). Dessutom är det trevligt att se vad deltagarna har på sig. Ofta går kläderna i traditionella tecken, som bastkjolar eller afrikanska färgglada skapelser.

Nu är elden tänd och man kan se fram emot ett par veckor av kamp i ärans namn.

Ack Värmeland du sköna

Min far har varit på besök några dagar. Därför hyrde min sambo och jag en bil för att vi skulle kunna se oss omkring. Under några dagar har det därför blivit flera utflykter runtom i Värmland.

I måndags var vädret inte så bra och vi hade inte tid med några extravaganser. Det blev sonika en kvällstur ut till Hammarö. Efter att ha kört fel några gånger hittade jag till Fiskevik. Ett vackert ställe med klippor och bad. Fast denna dag kändes det mer som att Vänern rev upp vattnet likt havet river mot Bohusläns klippor en septemberdag. Vackert på sitt sätt.

Fiskevik på Hammarö

~~~~~~~

Dagen efter blev det i första hand västerut i Värmland. Ett stopp i den lilla pittoreska …ja ”byn” får man nog kalla det – Brunsberg. En samling hus, en damm, ruinerna efter en kvarn och ett bruk, en fin gammal stenbro och en ännu äldre, eller i alla fall skrangligare, träbro. Där finns också en privat herrgård där man inte kommer in. Tåget mellan Stockholm och Oslo far igenom stället några gånger om dagen, lokaltågen stannar till och med. När man åker förbi på kvällstid ser man de upplysta växthusen alldeles vid dammen. Här odlas kryddor.

Träbron vid Brunsberg

Stenbron vid Brunsberg

~~~~~~~

Vi fortsatte förbi Arvika till sambons hemtrakter i skogen utanför Charlottenberg. Medhavda bullar och kaffe på termos satt perfekt vid en sjö.  En liten resa vidare och vi kom till Lersjöns kapell. Ett pyttelitet sött kapell i skogsbrynet vid en grusväg. Men inte bara det. Själva kapellet ligger i Sverige och det tillhörande klocktornet några meter bort ligger i Norge. Det lär vara något unikt att ett kapell ligger i två länder och det är säkert så även om det finns många udda saker med gränser runt om i världen.

Lersjöns kapell
Klockstapeln i Norge - far, sambo, bil och kapell i Sverige

Gränsen mellan Sverige och Norge

~~~~~~~

På hemväg till Karlstad tog vi en omväg på småvägar längs Glafsfjorden och i skogen. Under mina fem år i Värmland har jag hört talas om räkmackorna på kaféet i Värmskog – så dags att prova en sådan kanske. Värmskog, som jag tycker låter som ett skogsbolag, låg väldigt vackert vid sjön Lilla Värmeln. Detta är värt en liten omväg och var inte sista gången. 

Utsikten från kaféet i Värmskog

~~~~~~~

I onsdags bar det iväg en sväng norrut. Små skogsvägar till Munkfors. I en museilokal på Laxholmen mitt i Klarälven, vid det gamla järnbruket, tittade vi på en utställning om ”De ovanliga”. (Udda personer som har uppmärksammats i två böcker.) Även detta värt en rejäl omväg. Vi tittade sedan runt på det gamla bruket. Området runt älven var häftigt. Otroliga krafter i forsar och fall. Brutalt är det närmaste ord jag kommer på. Efter ett stopp i Ransäter för fika var det dags att åka hemåt.

Utställningen om "De ovanliga" - här "Arne på båten"

En av forsarna vid Munkfors

Rester från det gamla bruket

Gamla bruket i Munkfors, brandstationen i förgrunden

Klarälven vid Munkfors

~~~~~~~

På torsdagen blev det en kaffe på Löfbergs Lilas eget kafé Rosteriet innan det var dags att lämna tillbaks hyrbil och sätta far på bussen tillbaks hem.

Min första nalle

Min första nalle

Nix - det här blogginlägget kommer inte handla om mobiltelefoner.

Häromdagen rensade jag bland lite saker. Då kom den fram igen. Nallen. Min första och högt älskade.

Det har tvistats lite hit och dit om när jag har fått den här nallen. Jag håller i nallen på ett foto där jag står vid en julgran. Osäkert om det är min första eller andra jul. Fotot sitter i ett album som på något olyckligt sätt har försvunnit. I det albumet fanns många roliga bilder från mina första år. Typiskt. Det här tilldrog sig hur som helst på den tiden när barn normalt sett inte fick 700 gosedjur om året, alltså var denna nalle mycket speciell för mig.

Jag kan inte minnas att min nalle hade något speciellt namn. Som synes på bilden är den välanvänd och skönt sliten. Nallen har gått sönder och stoppningen är på väg ut. Den är till och med opererad på magen. Precis som jag. Ett öga är också borta. Jag vet att pappa letade sig halvt fördärvad efter ögat i vår turkosa VW Bubbla vi hade på den tiden. Det ögat kom aldrig fram. Men vad gör det nu. Nallen kommer jag såklart spara som den är. Förmodligen kommer han (hon? den? hen?) på nytt falla i glömska för att hittas på nytt. Nostalgi är lycka.

Vettvillingar och terrorister

Då har det hänt igen. Ett nytt vansinnesdåd i USA. Minst 12 döda och mängder med skadade människor efter att en vettvilling börjar skjuta inne i en biosalong. Denna gång i Aurora, en förort till Denver i Colorado. Detta ställe ligger bara ett par mil från Columbine High School där två elever dödade 12 andra elever och en lärare i ett annat vansinnesdåd i april 1999.

Efter varje sådant här illdåd i USA, och det har ju varit en del, så tycks debatten om vapenlagarna ta fart på nytt. Men vad händer egentligen? Hur hade det amerikanska samhället sett ut om inte vapenlagarna hade varit så liberala? Hade dessa vansinnesdåd då varit färre?

Några andra frågor dyker upp i mitt huvud emellanåt; Vad är det med folket i USA egentligen? Är de helt förryckta? Så är det naturligtvis inte, det finns såklart idioter och normala personer där liksom överallt i världen. Det ser man om inte annat eftersom det är två dagar sedan en självmordsbombare tog flera israelers liv i ett attentat i Bulgarien och ett år sedan attentaten i Oslo och på Utøya av Anders Behring Breivik. Just idag gav också skotsk domstol besked om att Nasserdine Menni är skyldig till finansiering av terrorism i samband med Taimour Abdulwahabs själmordsbomb i Stockholm 2010. Just idag har också en svensk-libanesisk medborgare omhäktats på Cypern för misstänkt terrorbrott.

Terrorister eller vettvillingar får nog alltid tag på vapen av något slag. Fast hårdare vapenlagar i USA kanske hade stoppat några dåd, eller olyckor, på marginalen. Och de som omkommer eller skadas på marginalen är också människor med namn, vänner, släkt. På deras gravstenar står det troligtvis inte John eller Jane Doe.

Visa större karta

Båttur på Vänern

Igår var vi några som tog en båttur till Jäverön utanför Karlstad. Båten går från Inre Hamn i Karlstad via Lövnäs på Hammarö till Jäverön och tar 1 timme och 15 minuter en väg. Man kan stanna lite olika länge på ön. Vi åkte med vändande båt och fick därmed 50 minuter i land. Helt lagom för medhavd fika intagen på en klippa två meter från vattnet.

Jäverön är ca 900 hektar stor. Ön är till stor del skogsbevuxen men här finns stränder, vandringsleder och ett levande kulturlandskap. Man kan låna cykel helt gratis.

Det är inte bara ön i sig som är värt resan, utan också resan själv. Det finns en hel del att se. Att åka ut från Inre Hamn och sedan ut på Vänern gör att man får se Karlstad ur en annan synvinkel än annars. Man funderar på, och får ibland svårt att få ihop, hur olika byggnader och områden ligger i förhållande till varandra. Väl utåt Hammarö och småöarna är det roligt att titta på andra båtar, den fina naturen och en hel del vackra hus. Man passerar också Alsters Herrgård.

Här kommer några bilder från turen. I slutet av inlägget finns också några länkar.

Karlstad från Vänern

Hus på Hammarö

Omega vid Jäveröns brygga

Vid Jäverön

Kor på Jäverön

Härliga sommarmoln över Rörskär alldeles utanför Karlstad

Visa större karta

Länkar:
Om Jäverön från Karlstad.se
En annas sida om ön från Karlstad.se
PDF-broschyr om Jäverön
Om båtbussarna i Karlstad

Hemmaplansturister

Idag var det första riktiga semesterdagen för både min sambo och mig. För att inte ha några planer för dagen så kan den ändå summeras bra. Vi har turistat på hemmaplan här i Karlstad.

Vi tog båtbussen från Café Slusswakten till Residenset. En sträcka som absolut hade gått fortare att gå, men det är himla trevligt att åka med den där båten. Billigt också. Funkar med busskortet. 16 spänn alltså. Inne i stan flanerade vi runt lite. Käkade lunch på Vero som har öppnat efter sin om-/utbyggnad. Lika god mat som tidigare. Nytt koncept där man sätter ihop sin egen rätt. Bra men lite rörigt. På hemvägen mellanlandade vi på Café Slusswakten. Glass och dricka. Kaffe fick det bli hemma.

Båtbussmöte i Pråmkanalens sluss

Kristina Ohlsson / Änglavakter

Detta är Kristina Ohlssons tredje kriminalroman om poliserna Fredrika, Alex och Peder. De tidigare två har jag skrivit om förut här i bloggen – Askungar och Tusenskönor.

Det kan nog verka som att jag tycker om och hyllar alla böcker jag läser och skriver om här. Som att det går inflation i betyg. Jag skulle behöva läsa en bok där jag har en massa negativ kritik att komma med. I bloggen har jag tidigare skrivit om Kristina Ohlssons böcker som något mycket positivt. Först Askungar som var väldigt bra, sedan Tusenskönor som var bra mycket bättre. Och nu har jag då läst Änglavakter. Om den kan jag bara säga att de två tidigare böckerna kan slänga sig i väggen i jämförelse. Änglavakter är riktigt, riktigt bra! Den är spännande, smart, och nervkittlande. Klyscha förvisso – men för en gång skull så var jag verkligen fast från allra första början av en bok.

En sedan två år försvunnen student hittas begravd. Hon är styckad. Polisen gräver vidare och finner liket av en man som tros ha legat i marken i flera decennier. Senare hittas kvarlevorna efter ett tredje offer. Många lösa trådar i ett nystan måste rätas ut och man finner att flera trådar leder till en gammal barnboksförfattare som sitter på ett servicehem och tiger. Vad är sambandet mellan de olika offren, är det ens något samband? Vilka är de? Hur kommer det sig att de tre poliserna Fredrika, Alex och Peder även dras in i fallet rent privat..?

Detta är en perfekt bok för hängmattan i sommar! (Jag vet, ännu en klyscha.)

Boken kan köpas på Adlibris, på Bokus eller hos en affär nära dig.

Semester

Sådär ja, nu var det semester! Eller ja, egentligen börjar den väl inte förrän på måndag. Fast det finns väl ingen anledning att bråka om petitesser.

Fyra veckors ledigt blir det i alla fall, varav de tre första med sambon. Ingenting spikat, och det känns väldigt skönt. Semester är ju trots allt till för vila. Den första veckan är vi fågelvakter åt Pondus & Elsa, två sköna och sociala undulater. Efter det blir det eventuellt någon sväng till Kungälvstrakten liksom till västra Värmland. Förmodligen blir det också kortare besök hos oss av närstående.

Ja, sen är det väl inte långt kvar tills det är dags att börja jobba igen och hösten kommer. Det har sin tjusning det med. Och kanske blir det lite mer semester till vintern med en solresa till varmare breddgrader.. 

Karlstad en morgon i juli

Stortrumma och antiklimax

I går annonserade Karlstad Airport att det var något nytt på gång. Följande blänkare gick man ut med:

Nytt europeiskt flygbolag etablerar sig på Karlstad Airport.
Den 10 juli klockan 10.00 presenteras ett nytt flygbolag som kommer att ta värmlänningarna och övriga resenärer ut i Europa.

Innan vulkanen Eyjafjallajökull på Island fick sitt utbrott 2010 och ställde till det för flygtrafiken i hela Europa så annonserade City Airline ut att de skulle öppna nya flyglinjer i Sverige. Karlstad skulle bland annat täckas av en linje till Göteborg där bolaget hade sitt nav (eller hub som det heter i dessa sammanhang). Detta skulle ge affärsfolk i Karlstad möjligheten att resa till exempel till Prag över dagen. Suveränt.. tills det där askmolnet ställde till det. Flera flygbolag fick det ekonomiskt svårt efter detta, om de nu inte redan hade det i den tuffa branschen. City Airline fick lägga expanderingsplanerna på is, blev sedan uppköpta av Skyways som i sin tur gick i konkurs i maj i år. 

Så idag klockan tio satt man där och hoppades på nyheter om flylinjer till Göteborg (praktiskt när man är nere i de krokarna emellanåt), London, Wien och/eller andra städer i Europa. Liksom när stortrumman basunerade ut ny flyglinje för något år sedan och de sedan i antiklimax presenterade Ryanair till Barcelona så var det i mitt tycke nästan värre denna gång. Norweigan till Las Palmas. Suck. Ändå – det har många gånger krisat sig för flygplatsen här i stan så det är bara att vara tacksam att det finns, och tillkommer, flyglinjer. 

Det är tur att Nextjet har ersatt Skyways och flyger till Stockholm och Köpenhamn. Efter sommaruppehållet alltså. Sedan finns ju Direktflyg på linjerna tilll Oslo och Borlänge, även om de inte är så aktuella för min del.  

Ett litet steg - fast åt vilket håll?

Skall ett handslag mellan en premiärminister och en före detta president bana väg för steg i rätt riktning på Balkan - eller skall frostiga relationer helt enkelt läggas på is och fortsätta?

Hashim Thaçi (till vänster) och Boris Tadić
(bild från Belfast Telegraph)

I medienotiser, och kanske framförallt foton, så kablas bilden ut över världen där Kosovos premiärminister Hashim Thaçi och Serbiens tidigare president Boris Tadić skakar hand under ett europeiskt toppmöte i Dubrovnik under lördagen. Det lär ha varit första gången sedan Kosovokriget som de båda möts ansikte mot ansikte.

I både Kosovo och Serbien har reaktionerna över mötet varit blandade. Vissa kretsar i båda länderna menar att detta inte alls är bra för framtiden. Internationellt försöker man se det som ett steg framåt och att det är något historiskt. Som vanligt så får framtiden utvisa... 

När jag ser bilden så funderar jag på de egentligen säger till varandra. Det vore intressant att veta!

-----

Mer om toppmötet och hanslaget går att läsa på Carl Bildts blogg.

Hashim Thaçi var en av medgrundarna till den kosovoalbanska gerillarörelsen UCK och är nu det självständiga Kosovos premiärminister.

Boris Tadić var Serbiens president mellan 2004 och 2012.

-----

En vecka

Nu känns det som att det är dags för ett blogginlägg. Inte för att jag känner mig tvingad, utan för att jag i flera dagar har försökt få fram några av mina funderingar. Det har inte gått så bra, veckan har varit fullt av annat och tomt på ork. Det är lite jobbigt när man har en massa lösa trådar och funderingar. Det finns mycket jag har planer på att skriva här. 

Lösa trådar är också ett begrepp som känns träffande för veckan som har varit. Det har varit hur mycket som helst att göra på jobbet. Ja, så har det väl varit de senaste 2-3 veckorna sedan semestertiderna började. Ofta har jag jobbat ett par tre timmar efter ordinarie arbetstid, och ännu oftare har jag börjat tidigare. De lösa trådarna handlar om att man har så mycket på gång för egen del på jobbet och att man ska täcka upp för folk som är på semester. Stress. En tillfredsställelse är ändå att rätt mycket blir gjort och att man kommer till avslut i många ärenden. Någon på jobbet sa att det känns som om dagarna går fort men veckan långsamt. Jag håller med. Tiden springer iväg men redan i måndags eftermiddag kändes det som om det vore torsdag. En nackdel när det är så mycket stress är att det mesta flyter ihop. På eftermiddagarna vet jag knappt vad jag har gjort och vilka människor jag har träffat, idag vet jag knappt vad jag har gjort i veckan. Om man ändå ska försöka summera veckan så kommer jag fram till att jag har jobbat, sovit och ätit.

Slussen i Pråmkanalen, Karlstad

En av dagarna (vilken det nu var) i veckan så lyckades sambon och jag i alla fall att mötas upp på stan efter jobbet och ta en fika på Café Slusswakten. Detta är ett gammalt hus alldeles vid slussen i Pråmkanalen i Karlstad. Inget modernt kafé alls med latte, cortado, macchiato.. utan här är det bryggkaffe upphällt på termos som gäller. Maten och fikat är god helt enkelt utan krusiduller. Det är trevligt att sitta där i trädgården under en parasoll och titta på folk som går på eller av båtbussen som lägger till bara några meter därifrån.   

Nu är det en vecka kvar att jobba innan semester. Förmodligen kommer det bli minst lika mycket jobb som det har varit det sista. Säkerligen kommer det vara en del mediebevakning på vår verksamhet, precis som det också har varit det sista. Det är inte ofta det är några positiva ord om Migrationsverket i media. Men så är det ju förvisso med flera andra statliga verk. 

Men först så är det helg – och det är skönt!

5 år i Värmland

Vägval i livet...

Idag är det 5 år sedan jag flyttade till Värmland. En del av mitt pick och pack togs med till lägenheten i Säffle som jag snabbt och lustigt hade fixat efter att ha fått ett jobb på Migrationsverket där. Resten av flyttlasset skulle komma några veckor senare med transport ordnad och betald av Arbetsförmedlingen. Första natten sov jag på en madrass på golvet. Jag sov inte bra men det kan också ha berott på att jag dagen efter skulle börja mitt på mitt nya arbete. Således har jag jobbat i statens tjänst i 5 år imorgon. Det känns ganska stabilt även om det är några år kvar till guldklocka.

De här åren i Värmland kan summeras som mycket bra. Jag trivs och känner för tillfället inget behov av att flytta tillbaks till Kungälv. Efter drygt 2½ år i Säffle flyttade jag vidare till Karlstad och blev sambo. Där trivs jag ännu bättre med livet. Så kan det gå...