Oui, chef!

En liten mans storhet

Författare: Marcus Samuelsson

Titel: Oui, chef!

Originaltitel: Yes, chef!

Översättning: Margareta Eklöf

Sidor: 336

Utspelar sig år: 1970-2011

Utspelar sig i: Sverige, USA, Etiopien, och framförallt i ett kök

Förlag: Bonnier Pocket

Utgiven: 2012

Han har lagat mat åt president Obama, han har nått framgång efter framgång inom gastronomin. Marcus berättar (det lilla han vet) om sin första tid i Etiopien, sin uppväxt i Sverige, sin matresa över Europa, till USA och världen runt, och det första besöket hos sina släktingar i Etiopien. Denna, hans memoar, handlar mycket om mat, restauranger, kök och smaker. Men också om uppväxt som adopterad, rasism och att sätta folk i olika fack.

Tyst diplomati

En handbok i diplomati

Författare: Jens Odlander

Titel: Tyst diplomati

Undertitel: Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria

Sidor:291

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: mestadels i Etiopien

Förlag: Atlantis

Utgiven: 2014

Jag har tidigare skrivit om Johan Persson och Martin Schibbyes bok 438 dagar där de berättar om tiden som diktaturens fångar. Jag beskrev då den boken som en blivande reportageklassiker men efterlyste andra synvinklar på denna historia där två svenska journalister hålls fångna i Etiopien.

Jens Odlander var Sveriges ambassadör i Etiopien när Martin och Johan hölls fångna och han var en av dem som både besökte journalisterna i fängelset och arbetade för att de skulle bli frisläppta.

Jens Odlander är son till journalisten Ingemar Odlander (som var SVT och Sveriges Radios förste utrikeskorrespondent i Afrika). Jens har haft flera poster på ambassader mm. Varav några i Afrika. Sedan 2013 är han generalkonsul i Istanbul.

Jens är en bra skribent. Det upptäckte jag redan för några år sedan när han skrev sin blogg ”Från Afrikas horn” inom ramen för UD:s Omvärldsbloggar. Tyvärr är senaste inlägget från mars 2012. Men man kan ju förstå att han har haft annat för sig än att blogga.

Boken Tyst diplomati är inte bara en annan synvinkel på de svenska journalisternas fångenskap. Det är också en bok om Etiopien, Afrikas horn och kanske framförallt om diplomati. Om Johan och Martins bok är en blivande reportageklassiker, så är denna bok, Tyst diplomati, en blivande klassiker och handbok om diplomati. Och en rejäl känga till de som tror att tyst diplomati är detsamma som ingen diplomati.

438 dagar

En blivande reportageklassiker

Författare: Johan Persson & Martin SchibbyeTitel: 438 dagar

Undertitel: Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar

Antal sidor: 377

Utspelar sig år: 2011-2012

Utspelar sig i: Somalia och Etiopien

Originalspråk: svenska

Förlag: Filter

Utgiven 2013

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Historien om de två svenska frilansjournalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som fängslades i Etiopien känner förmodligen de flesta till ganska bra efter den intensiva mediebevakningen. De flesta har säkerligen tankar och åsikter om fallet och hanteringen därom.  Inte minst jag själv var kritisk. Dels lite grann för de båda journalisternas sätt att resa via Somalia och sedan illegalt över gränsen till Ogadenprovinsen i Etiopien, men mest för den skanderande massan i Sverige som på olika sätt fördömde UD:s så kallade tysta diplomati, att ”ingen gör något” och att SVENSKAR, gud förbjude, bryter mot ett annat lands lagar och då FÄNGSLAS. Aldrig någonsin hördes berömmande röster över att UD genom olika kanaler lyckades få journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas.

I boken 438 dagar berättar och beskriver Johan och Martin växelvis och parallellt om sina upplevelser i samband med planering av uppdraget om hur olja och företaget Lundin Oil påverkar och drabbar befolkningen i Ogadenregionen, hur de väntar i Somalia, tar sig över gränsen till Etiopien, blir gripna, sin tid i fängelset, och arbetet med att bli fria.

Att Johan och Martin skriver växelvis gör att läsaren lär känna de båda genom både sina egna och den andres ögon. Det gör också att deras skillnader framträder samt hur de kompletterar varandra, både professionellt och psykosocialt.

Johan och Martin går igenom hårda prövningar. Tiden i  Kalityfängelset med psykisk nedbrytning, ont om mat, råttor, dålig hygien, men också väntan i Somalia, skottlossningar, vandringar i öknen, ovissheten om vem som är vän, vem som är fiende.

Det här är en bok som är intressant ur många olika vinklingar, t.ex. kriser på Afrikas Horn, exploateringar i Afrika, journalism, terrorism och tyst diplomati. Allt eftersom jag läste insåg jag att det skulle vara intressant att ta del av denna historia ur andra synvinklar. T. ex. från ambassadören eller ambassadens sida, från Carl Bildt eller UD, nära anhöriga eller journalistkollegor. Men det här är Johan och Martins synvinkel av deras historia.  Samma dag som jag läste bokens sista sidor upptäckte jag att ambassadör Jens Odlander har utkommit med en bok, hans syn på saken. Boken heter Tyst diplomati  med undertitel  Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria. Boken beställdes direkt och anlände min brevlåda igår.

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

En cool snubbe

I fallet med ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson finns det en person som vi vanliga personer härhemma nog ser som en filur i periferin. För Martin & Johan, deras anhöriga, och för det diplomatiska spelet bakom frisläppandet har han dock varit en centralfigur. Det är Jens Odlander jag pratar om, Sveriges ambassadör i Etiopien.

Ambassadör Jens Odlander, här tillsammans med
dottern Paulina på Gnesta marknad
(http://www.sn.se/nyheter/gnesta/1.1551970)

Vi har sett honom i dokumentärer och inslag i nyheter den senaste tiden. Han har en skön och lite annorlunda stil. När man ser honom ta emot anhöriga till Johan & Martin på ambassaden i Addis Abeba så har han lite maffiaboss-stil där han sitter på altanen och röker – men på ett skönt sätt. Att han inte är maffiaboss förstår man när han tar för sig av smågodiset som någon har haft med sig från Sverige. Sånt äter inte maffiabossar. Ett frånfälle från den annars så sköna stilen var när han kommenterade Martin & Johans första tid i fångenskap med att ”de svävade nog i livsfara ända tills jag steg in i rummet”. Kanske coolt och sant, men icke så ödmjukt.

Väl hemma i Sverige med de frisläppta journalisterna drar han sig undan. Många andra vill synas, lägga fram åsikter och visa sig – Jens skickar ett sms till UD och säger ”Uppdraget slutfört”. Han vänder sig heller inte till DN, SvD, Aftonbladet, Expressen eller någon av de andra drakarna för att framhäva sig. Den första intervjun ger han till tidningen Södermanlands Nyheter, vars reporter han tog kontakt med i samband med att han besökte marknaden i Gnesta. Han tyckte visst att det kunde vara roligt för en lokaltidning att få den första intervjun. Tacka sjutton för det – detta kan säkerligen Södermanlands Nyheter leva på under lång tid framöver.

 

Länkar:

Södermanlands Nyheter "Jens Odlander vilade upp i Gnesta", 17 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander hyllas som en hjälte", 14 september 2012

Dagens Nyheter "Odlander: Inte orolig att åka tillbaka", 17 september 2012

Svenska Dagbladet "Tyst diplomati innebär inte att man inte gör någonting", 17 september 2012

Jens Odlanders blogg "Från Afrikas horn" (UD:s omvärldsbloggar)

 

 

Lite mer om Etiopiensvenskarna

Det är en hel del snack runt om i media att det tog alldeles för lång tid att få de fängslade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson & Martin Schibbye fria. 14 månader fick de sitta fängslade i Etiopien av sitt straff på 11 år.

Varför hör man inte något lovsjungande över att Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander, övrig personal på ambassaden och UD med fler genom skickligt diplomatiskt arbete faktiskt fick journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas?


 

Etiopiensvenskarna, ambassadstormningar och gripande av t-banerånaren

Det har varit en intressant dag. Nyheter att följa från när och fjärran.

Klockan 11:21 idag så landade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson och Martin Schibbye i Sverige efter 14 månader i etiopiskt fängelse och några dagars rekreation i Istanbul. Senare på eftermiddagen hölls en presskonferens med de två frilandsjournalisterna. Jag såg en del av presskonferensen på teve. (Förlåt min kära arbetsgivare för att jag tog en dryg halvtimme och sysslade med icke arbetsrelaterade uppgifter...) Det ska bli intressant att se vad som kommer ur allt detta. Några korta reaktioner på presskonferensen då; Martin & Johan skötte sig bra. Det märktes på Martin att han förmodligen har ägnat sisådär 14 månader till att förbereda sig för vad han ska säga den dagen han är fri. Inget fel i det. Johan fick frågan om det här att han har poserat med vapen. Svaret blev att det naturligtvis var idiotiskt. Bra, ingen idé att försöka kringgå detta. En annan reflektion på presskonferensen var att det var dåligt ljud, svårt att uppfatta frågorna som Martin & Johan fick. Hur svårt kan det vara att ordna till en presskonferens där ljud fungerar ordentligt när man har haft gott om tid att förbereda sig?

Demonstrationerna i den muslimska världen mot i första hand USA och den kontroversiella filmen som har lagts upp på Youtube har fortsatt. Häromdagen dödades amerikanske ambassadören i Libyen. Protester har pågått utanför amerikanska ambassaden i Kairo under några dagar. Nu har det spridit sig ordentligt. Amerikanska ambassaden i Jemen har stormats. Stora protester i Tunisien, Sudan, Qatar, Iran, Bangladesh.. Även tyska ambassaden i Sudan har stormats och eventuellt satts i brand. Vi får se vad detta mynnar ut i. Amerikanske Sverigeambassadören är på besök i Karlstad i dagarna två, säkerheten har höjts även här.

Den person som rånade en medvetslös man på tunnelbanespåret i Stockholm och fångades på övervakningskamera har troligtvis gripits. Bra det. Han måste ha varit en av Sveriges mest hatade människor den senaste veckan.

Benådning och amnesti

Då kom nyheten tillslut – att ”Etiopiensvenskarna” Johan Persson och Martin Schibbye benådas och släpps fria i samband med en allmän amnesti inför det etiopiska nyåret.

Det etiopiska utrikesministeriet meddelar att de svenska journalisterna släpps tillsammans med 1.950 andra fångar. Rykten säger att svenskarna redan är släppta medan andra uppgifter säger att så kommer att ske senare idag eller imorgon. Den svenske etiopienambassadören Jens Odlander svarar inte alls på frågan om Johan och Martin redan har lämnat landet.

Länkar:

Etiopiska utrikesministeriet om nyheten
DN:s artikel
Kolumn från SvD om benådningen




 

Lite nytt från Afrika

I ett tidigare inlägg skrev jag om den etiopiske ledarens död. För någon vecka sedan begravdes Meles Zenawi i huvudstaden Addis Abeba. Carl Bildt var på plats, liksom många andra ledare. För Bildt del blev det tillfälle att träffa den nye ledaren Hailemariam Desalegn och byta några väl valda diplomatiska fraser om "Etiopiensvenskarna", Martin Schibbyes och Johan Persson, som sitter fångna. Nu kommer uppgifter om signaler från etiopiskt håll att de båda journalisterna kan bli fria inom kort. Vi får väl se.

I Mali rasar striderna vidare. Natten till idag dödades minst 14 militanta islamister. Enligt vissa källor är det även islamister från Mauretanien inblandade i striderna. Jag har tidigare berört inbördeskriget i Mali och utbrytarstaten Azawad.

Det har varit nya demonstrationer vid den sydafrikanska platinagruvan där 34 arbetare sköts till döds i augusti.

I Marocko dog 42 personer i veckan när en buss körde ner i en ravin mellan Marrakech och Ouarzazate.

Somalias huvudstad Mogadishu har tidigare varit känt för sin rika kultur och arkitektur. Efter decennier av strider är det mesta förstört. Nu visar det sig att det åtminstone finns mycket bevarat i det nationella arkiven, som inspelningar av poesi, musik och politiska tal.




 

Minister- och twitterstyre

I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.

Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.

Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

Bött aj äm svedich

Nu är det dags att ta av sig bomullsvantarna och istället sticka ut hakan. Förmodligen kommer jag också ge mig ut på hal och tunn is, förbaskat tunn is. Men det finns ju behov av det också ibland.

Här i Sverige tycker de flesta att det är viktigt att alla följer de lagar och regler som finns. Med all rätt såklart. Vi kräver också att utländska personer skall rätta sig efter vad som gäller här i landet. Detta oavsett om det är utländska turister, asylsökande, arbetare, studenter… Vi har begärt Wikileaksgrundaren Julian Assange utlämnad från Storbritannien för misstänkt våldtäkt i Sverige. Det hörs emellanåt debatter om hedersvåld och huruvida vissa religioners traditioner skall kunna undantas eller mildras inom svenska normer (könsstympning, klädsel…). Vi reagerar till och med på om de sociala normerna rubbas, tänk för guds skull om en sydlänning sätter sig på sätet bredvid dig i bussen trots att den är halvtom!

Fast om ”västerlänningar” eller svenskar är ute i världen så är det inte så viktigt att ta seden eller lagen dit man kommer verkar det som. Huruvida ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU) Aron Modig har levt upp till sitt efternamn eller inte genom sin resa till Kuba går säkerligen åsikterna isär om. Jag försvarar inte på något sätt den kubanska regimen eller någon annan diktatur heller för den delen. Självklart skall det tillåtas att finnas opposition i ett land och det är bra att det finns folk som kämpar för detta. Självklart skall personer också få korrekta behandlingar och rättegångar om de är misstänkta eller åtalade för något. Lika självklart är det att ambassader skall kunna få ha kontakter med sina medborgare om det har hänt dem något.

Om man är ordförande i ett politiskt ungdomsförbund och reser till en diktatur på turistvisum för att ge stöd åt oppositionella grupperingar (det ryktas också om överlämnande av ekonomiska medel) så är man förmodligen också så pass insatt i landets system att det inte torde komma som en överraskning att man riskerar bli kvarhållen för förhör om detta upptäcks. Förmodligen var Aron Modig införstådd med detta innan han åkte till Kuba, fast han kanske trodde att det ändå inte kunde hända honom – han är ju ändå svensk. En bilresa slutade med en olycka där de två regimkritikerna Oswaldo Payá och Harold Cepero omkom. Modig togs om hand av kubanska myndigheter. På vilket sätt vet vi inte, inte heller vart han först fördes eller hur han behandlades. Det vet bara Modig och myndigheterna. Svenska ambassaden får inte full tillgång till Modig då det är helgdagar. Svensk media skriker ut att det är oklart hur länge Kuba håller svensken och att det är skandal att ambassaden inte får träffa mannen precis och exakt när de önskar. Varför skulle det vara skandal att ett land vill höra en person som har gjort något olagligt? Varför skulle det vara skandal att ett land inte kan tillgodose ett annat lands ambassad att prata med en person exakt när de vill? Att det är skandal skrivs också i bloggar. Likaså att svenskar bör sluta upp med att resa till Kuba samt attcharterarrangörerna bör sluta med sina resor dit. Ja, skall vi turistbojkotta varje land vi inte sympatiserar med så kanske vi bör stanna hemma (Kina – diktatur, USA – dödsstraff, Thailand – brist i demokratirörelsen, Japan - valfångst osv, osv..).

Varför skriver jag att jag är ute på tunn is för detta? Jo, för att flera tycker precis såhär och flera tycker precis tvärt om. I december skrev jag ett inlägg på Facebook angående ”Etiopien-svenskarna”, journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Det var flera som tyckte precis som jag – och vissa tyckte jag var dum i huvudet. Det var bland annat de responserna som senare gjorde att jag startade denna blogg. Inlägget jag skrev löd såhär: ”Varför tror svenskar och journalister att man kan klampa runt hursomhelst i världen och skylla på ’But I am Swedish..’ eller nåt annat idiotiskt, och sen kräva att UD eller regeringen kommer undsättande med ett flygplan? Varför förs aldrig debatten från en annan vinkel? Är man så korkad så man är i Somalia (UD har sedan många år avrått från alla sorters resor dit) och sen tar sig in illegalt i ett annat land, i en förbjuden region, så kanske man får skylla sig själv - även om man är journalist och svensk. Fast jag tycker synd om deras föräldrar.”

I grund och botten tycker jag fortfarande likadant om händelsen och dessa journalister. Idag kanske jag inte skulle kalla dem korkade och att de får skylla sig själv. Däremot så bör man väl ha insikten om att det man gör i ett sådant här läge förmodligen inte är lagligt och att det kan bli följder. Därtill vet man som journalist i denna region att demokrati inte råder och att summariska rättegångar förekommer. Runt den 30 december förra året uttalade sig det etiopiska utrikesdepartementet angående utländska journalister, riktat åt Sverige och västvärlden: ”De hävdar jämt och ständigt att journalister, i synnerhet västerländska, borde vara immuna mot konsekvenser för olagliga gärningar så länge de begås i Afrika.” Och med det citatet avrundar jag detta inlägg.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!

Året som gick

Inte för att jag vill klaga – men 2011 känns som ett riktigt skitår. I alla fall på det privata planet. Jag vet också att det är många runtomkring mig som håller med om att det gångna året var rätt kasst, vänner och kollegor som har förlorat nära och kära i sjukdomar, terroristhandlingar och olyckor. Det är skönt att vi har gått in i 2012 nu.

Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)

När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.

Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.

Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen.

I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.

På min födelsedag (den 9 juli) tillkom ett nytt land i världen när Sudan delades och Sydsudan utropades självständigt efter ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika och ett bräckligt fredsavtal. Denna händelse känns intressant för mig, dels för att jag är intresserad av statsvetenskap, länder, gränser och flaggor, men också för att jag var på uppdrag med jobbet i Sudan några veckor för två år sedan.

I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.

Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.

Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.

Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.

Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!

I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.

För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.

Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!