Brobyggarna av Jan Guillou

Författare: Jan Guillou

Titel: Brobyggarna

Sidor: 595

Serie: Del 1 i serien om Det stora århundradet

Förlag: Piratförlaget

Först utgiven: 2011

Den här boken faller under kategorin ”kapa gärna bort en fjärdedel av boken och den hade inte blivit sämre för det, kanske tvärtom”. Den faller också under kategorin ”otroligt välskriven roman”.

Detta är den första delen i Jan Guillous nya romansvit om Det stora århundradet. Del två, Dandy, har också hunnit komma ut. Okänt, i alla fall för mig, är hur många delar som är planerade av Guillou.

Brobyggarna handlar om de tre norska bröderna Lauritz, Oscar och Sverre. Historien börjar i slutet av 1800-talet när pojkarna förlorar sin far. De skickas till en släkting i Bergen och blir repslagarlärlingar. Eftersom de visar sig vara ovanligt tekniskt begåvade får de så småningom chans till utbildning i Dresden. 1901 är de utexaminerade diplomingenjörer och de har sin framtid för sig inför det som kommer att bli ”Det stora århundradet”.

Det är tänkt att alla bröder ska återvända till Norge för att återgälda sin utbildning genom att bidra med järnvägsbygget på Hardangervidda. Endast Lauritz följer planerna. Oscar blir bedragen i Tyskland och flyr skamsen till Afrika. Han kommer dock där att arbeta med järnvägsbyggen. Brodern Sverre försvinner tidigt ur berättelsen men lär dyka upp igen i bok nummer två, Dandy.

I berättelsen får man följa bröderna växelvis. Man får ta del av deras yrkesliv som bro- och järnvägsbyggare, men även vad som händer privat med relationer, kärlek, vänner och sociala umgängen. Stora händelser påverkar också bröderna – som unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, samt första världskriget.

Som nämnts inledningsvis är det en mycket välskriven roman. Därmed inte sagt att allting i berättelsen stämmer. Jag har ingen aning om hur järnvägsbyggnation går till, vilka vapen som användes till elefantjakt i Östafrika på 1920-talet eller om segeltävlingarna Kieler Woche någonsin har existerat. Men det gör inget. Guillous detaljrika berättande gör att det är lätt att fantisera sig in i historien. Att det hade gått att kapa bort en bra bit av berättelsen menar jag beror på att boken är så välskriven och detaljrik så att det nästan går till överdrift emellanåt. För egen del tyckte jag att det var riktigt trist att läsa sida upp och sida ner om tekniska lösningar och uträkningar för att få till de rätta vinklarna på järnvägsbroarna i Norge, precis som att det blev totalt ointressant att läsa flera långa och utdragna partier om jakt i olika former i Afrika. Detta gjorde att det emellanåt var trögt att läsa boken. Någonstans i mitten la jag undan boken och rörde den inte på flera veckor. Att faktiskt skumläsa vissa partier kan vara ett bra sätt att ta sig igenom de partier man tycker är onödiga. För boken är verkligen värd att läsa!

------------------------------------

Några länkar:

Adlibris inbunden / pocket

Bokus inbunden / pocket

------------------------------------

Mördaren Anders Behring Breivik

Det skulle nästan kännas konstigt att inte nämna någonting alls om domen mot Anders Behring Breivik när man har en blogg. Däremot tycker jag inte att jag är speciellt insatt i massmorden i Oslo och på Utøya förra året, domen i sig, eller det norska rättssystemet i stort. Jag konstaterar bara att denne mördare har dömts till Norges strängaste straff och att det känns bra. Det enda som inte känns bra i sammanhanget är att Anders Behring Breivik flinar när domen läses upp och att han är nöjd. Eftersom jag inte är tillräckligt insatt i saken skall jag heller inte ge mig in på någon analys, det låter jag andra göra.

Vill man läsa vidare om detta så är det såklart bara att surfa in på i stort sett vilken tidning, radio- eller tevekanal som helst med självaktning eller googla bland tusentals bloggar för hemmasnickrade analyser.

Orkar man inte det så bjuder jag på några länkar här...

Dagens Nyheter - Breivik är tillräknelig – 21 års fängelse

Svenska Dagbladet - Här ler Breivik när domen avslöjas

Göteborgs-Posten - Breivik ville "döda fler"

Verdens Gang - Breivik ville beklage - avbrutt av dommeren

The Washington Post - Norwegian public praises decision to declare Breivik sane and to jail him for his killings

BBC - Anders Behring Breivik rules out verdict appeal

Aljazeera - Norway killer will not appeal sentence



 

Det var den semestern

Då sitter man här sista semesterdagen och känner höstluften i det fina vädret. Egentligen slutade semestern visserligen i fredags kl 16.27 men det är ju först imorgon jag börjar jobba.

Semestern har varit som uppdelad i fyra delar och har följt veckorna ganska väl. Vi hade inte planerat semestern särskilt väl, men den kan summeras på ungefär det sättet vi hade tänkt oss den.

Den första veckan blev det till att varva ner efter allt slit. Det blev också tid till att röja och städa. Hemmaplansturistande blev det också med båttur på både Vänern och med båtbussen inne i Karlstad. Det blev också några kortare besök av nära och kära. Under veckan var vi fågelvakter åt mina egna undulater Pondus & Elsa som jag inte längre har huvudvårdnaden om. Det var första gången fåglarna var på besök i Karlstad. De fann sig tillrätta bra, kvittrade, pratade och flög runt. Till och med sambon blev ganska begeistrad över dem.

Elsa & Pondus - för ovanlighetens skull i buren

Vecka nummer två blev det besök under några dagar av min far. Vi hade hyrt bil och turistade runt i Värmland. Det blev Hammarö i regn, vackra broar i Brunsberg, gränsen mot Norge uppe i Eda kommun, räkmacka i Värmskog. Det blev också bruksmiljö med trevlig utställning i Munkfors, och lite smågrejer i Karlstad. Roligt och trevligt med besök men ändå skönt med några lugna och osociala dagar efteråt innan…

Utställningen "De ovanliga" i Munkfors - här är "Arne på båten"
(OBS! Bilden är mitt foto av tavlan på utställningen) 

…det var dags för den tredje veckan. Några dagar vid kusten. Hälsa på släkt och vänner, fika med andra på sta’n. En skön tur till Marstrand och Jörlandatrakten.

Bohuslän

Den fjärde veckan fick jag för mig själv då sambon började arbeta. Veckan för mig själv kändes välbehövlig. Det är skönt med egentid emellanåt då man kan skrota runt för sig själv.

Den sista semesterdagen. Folk solar i parken - men lite höst är det allt i luften.

Fyra veckor har gått, snabbt förvisso, men det känns som det var längesedan jag var på jobbet. Det skall bli riktigt trevligt att arbeta imorgon. Träffa kollegorna, många har jag saknat, andra inte fullt lika mycket. Det skall också bli skönt att komma in i riktiga rutiner igen. Jag brukar tycka om när alla är tillbaks på jobbet och allt är som vanligt. Jag känner att hösten är nära och det tycker jag verkligen om.

Ack Värmeland du sköna

Min far har varit på besök några dagar. Därför hyrde min sambo och jag en bil för att vi skulle kunna se oss omkring. Under några dagar har det därför blivit flera utflykter runtom i Värmland.

I måndags var vädret inte så bra och vi hade inte tid med några extravaganser. Det blev sonika en kvällstur ut till Hammarö. Efter att ha kört fel några gånger hittade jag till Fiskevik. Ett vackert ställe med klippor och bad. Fast denna dag kändes det mer som att Vänern rev upp vattnet likt havet river mot Bohusläns klippor en septemberdag. Vackert på sitt sätt.

Fiskevik på Hammarö

~~~~~~~

Dagen efter blev det i första hand västerut i Värmland. Ett stopp i den lilla pittoreska …ja ”byn” får man nog kalla det – Brunsberg. En samling hus, en damm, ruinerna efter en kvarn och ett bruk, en fin gammal stenbro och en ännu äldre, eller i alla fall skrangligare, träbro. Där finns också en privat herrgård där man inte kommer in. Tåget mellan Stockholm och Oslo far igenom stället några gånger om dagen, lokaltågen stannar till och med. När man åker förbi på kvällstid ser man de upplysta växthusen alldeles vid dammen. Här odlas kryddor.

Träbron vid Brunsberg

Stenbron vid Brunsberg

~~~~~~~

Vi fortsatte förbi Arvika till sambons hemtrakter i skogen utanför Charlottenberg. Medhavda bullar och kaffe på termos satt perfekt vid en sjö.  En liten resa vidare och vi kom till Lersjöns kapell. Ett pyttelitet sött kapell i skogsbrynet vid en grusväg. Men inte bara det. Själva kapellet ligger i Sverige och det tillhörande klocktornet några meter bort ligger i Norge. Det lär vara något unikt att ett kapell ligger i två länder och det är säkert så även om det finns många udda saker med gränser runt om i världen.

Lersjöns kapell
Klockstapeln i Norge - far, sambo, bil och kapell i Sverige

Gränsen mellan Sverige och Norge

~~~~~~~

På hemväg till Karlstad tog vi en omväg på småvägar längs Glafsfjorden och i skogen. Under mina fem år i Värmland har jag hört talas om räkmackorna på kaféet i Värmskog – så dags att prova en sådan kanske. Värmskog, som jag tycker låter som ett skogsbolag, låg väldigt vackert vid sjön Lilla Värmeln. Detta är värt en liten omväg och var inte sista gången. 

Utsikten från kaféet i Värmskog

~~~~~~~

I onsdags bar det iväg en sväng norrut. Små skogsvägar till Munkfors. I en museilokal på Laxholmen mitt i Klarälven, vid det gamla järnbruket, tittade vi på en utställning om ”De ovanliga”. (Udda personer som har uppmärksammats i två böcker.) Även detta värt en rejäl omväg. Vi tittade sedan runt på det gamla bruket. Området runt älven var häftigt. Otroliga krafter i forsar och fall. Brutalt är det närmaste ord jag kommer på. Efter ett stopp i Ransäter för fika var det dags att åka hemåt.

Utställningen om "De ovanliga" - här "Arne på båten"

En av forsarna vid Munkfors

Rester från det gamla bruket

Gamla bruket i Munkfors, brandstationen i förgrunden

Klarälven vid Munkfors

~~~~~~~

På torsdagen blev det en kaffe på Löfbergs Lilas eget kafé Rosteriet innan det var dags att lämna tillbaks hyrbil och sätta far på bussen tillbaks hem.

Vettvillingar och terrorister

Då har det hänt igen. Ett nytt vansinnesdåd i USA. Minst 12 döda och mängder med skadade människor efter att en vettvilling börjar skjuta inne i en biosalong. Denna gång i Aurora, en förort till Denver i Colorado. Detta ställe ligger bara ett par mil från Columbine High School där två elever dödade 12 andra elever och en lärare i ett annat vansinnesdåd i april 1999.

Efter varje sådant här illdåd i USA, och det har ju varit en del, så tycks debatten om vapenlagarna ta fart på nytt. Men vad händer egentligen? Hur hade det amerikanska samhället sett ut om inte vapenlagarna hade varit så liberala? Hade dessa vansinnesdåd då varit färre?

Några andra frågor dyker upp i mitt huvud emellanåt; Vad är det med folket i USA egentligen? Är de helt förryckta? Så är det naturligtvis inte, det finns såklart idioter och normala personer där liksom överallt i världen. Det ser man om inte annat eftersom det är två dagar sedan en självmordsbombare tog flera israelers liv i ett attentat i Bulgarien och ett år sedan attentaten i Oslo och på Utøya av Anders Behring Breivik. Just idag gav också skotsk domstol besked om att Nasserdine Menni är skyldig till finansiering av terrorism i samband med Taimour Abdulwahabs själmordsbomb i Stockholm 2010. Just idag har också en svensk-libanesisk medborgare omhäktats på Cypern för misstänkt terrorbrott.

Terrorister eller vettvillingar får nog alltid tag på vapen av något slag. Fast hårdare vapenlagar i USA kanske hade stoppat några dåd, eller olyckor, på marginalen. Och de som omkommer eller skadas på marginalen är också människor med namn, vänner, släkt. På deras gravstenar står det troligtvis inte John eller Jane Doe.

Visa större karta

Jag känner en som känner en som…

För ett antal år sedan fastnade jag i en tidningsartikel. Fastna är verkligen rätt ord, för jag har många, många gånger funderat och fascinerats över artikeln och fenomenet under åren sedan dess. Artikeln som var i Göteborgs-Posten hette något i stil med ”Sex handslag från presidenten” och beskrev fenomenet att de flesta personer över hela planeten är i snitt sex handslag från varandra. Att man brukar prata om presidenten (som då avser den amerikanske ledaren) och just handslag är bildligt och symboliskt talat. Man kanske skulle kunna kalla det för länkar mellan folk.

     Teorin verkar vara utarbetad under många år och man har naturligtvis kunnat läsa om det i många andra tidningar och på nätet än i GP. Fenomenet brukar också betecknas ”Six degrees of separation” och det har gjorts en film på temat. Olika försök har gjorts på bland annat Facebook för att åskådliggöra saken. Nu finns till exempel en app som heter just ”Six degrees” där man kan söka och se vad man har för kopplingar mellan sig och vissa andra personer. Säkert har de flesta av oss någon gång hamnat på någon okänd persons Facebooksida och förundrats över att man har en eller flera gemensamma vänner.  

I mina funderingar har jag kommit fram till att jag borde vara tre handslag från presidenten – i alla fall på den tiden Bill Clinton var president. Detta genom att jobbade på Volvo i Kungälv. Någon gång på 90-talet kom den amerikanske ambassadören i Sverige på besök för att den då moderna fabriken skulle visas upp. Jag har naturligtvis hälsat på chefen där jag jobbade, chefen har hälsat på ambassadören och ambassadören har såklart skakat tass med presidenten som har sänt ut honom på posten i Stockholm.

     Jag har säkerligen varit x antal handslag från andra amerikanska presidenter och kanske tre eller färre handslag från Bill Clinton genom någon annan kedja av länkar. Troligt är väl att det finns folk i min närhet som jag känner som i sin tur har få eller färre kopplingar till presidenten. Det finns många yrkesgrupper som har enorma kontaktnät i Sverige och internationellt. Om inte annat så har jag under det senaste decenniet träffat några ambassadörer och andra ambassadfolk. Dessa rör sig med många kontakter, inte minst genom att de byter tjänstgöringsland relativt ofta. I mitt nuvarande arbete har jag kommit i kontakt med många utländska personer, även om kopplingen västerut mot just amerikanske presidenten inte är så stark där.

Egentligen kan jag tycka det är mycket mer fascinerande att vara några få handslag från vem som helst i världen än just amerikanske presidenten eller någon annan känd person. Nu för tiden reser de flesta mycket och kontaktytorna över världen ökar. Om man tänker på de handslag som vem som helst har gjort på nära håll, kanske i sin egen stad eller landsdel, så är kontakterna och länkarna väldigt omfattande. De flesta känner också folk som bor på andra ställen eller i andra länder – detta genom att folk flyttar, arbetar, reser...

     Många gånger tycker jag att mina egna kontaktytor är rätt små, men tänker man på att man har haft några jobb, gått i några skolor och även har flyttat några gånger så har det ju handskakats en del. För att visa på kontaktnätet i sin enkelhet kan man isolera en mindre grupp man känner. Jag har idag ca 30 kollegor. Alla dessa har naturligtvis också gått i olika skolor, arbetat på andra ställen och lärt känna andra folk. Många av dem har, liksom jag, flyttat hit till Värmland från andra ställen. Några av dem från andra länder.

De flesta av oss har säkert en hel del internationella kontakter – och de personer man känner ute i världen har alla ett liknande, om än större eller mindre, lokalt kontaktnät där de bor som man själv har.  Jag har i jämförelse med många andra inte rest så vansinnigt mycket men det har ändå blivit lite under åren. I samband med mina studier så har jag vistats en del på Balkan. Flera av mina kontakter sedan dess är nu spridda över andra delar av världen. I mitt nuvarande arbete har jag varit på tjänsteresor i Norge, Tjeckien och Sudan. Jag träffar också folk från stora delar av världen i mitt jobb här i Sverige, speciellt från Afrikas horn, Mellanöstern och Balkan.

Om man bara ser till Afrika, en kontinent som många av oss tycker vi har relativt lite att göra med, så har jag själv kontakter med och känner någon som känner någon som… Detta gör att jag vet att jag har länkar till folk i stort sett hela kontinenten. Tänk vilka kontaktytor dessa personer i sin tur har! Av Afrikas drygt 50 länder är det bara 15-20 som jag inte vet eller kan komma på några kopplingar till. (Är du som min länk i din tur en länk till någon i Mauretanien, Guinea-Bissau, Sierra Leone, Benin, Mali, Niger, Tchad, Centralafrika, Ekvatorialguinea, São Tomé-Principe, Gabon, Lesotho, Botswana, Zimbabwe, Sydsudan, Mocambique, Madagaskar, Komorerna eller Seychellerna?)

Några andra funderingar angående detta har ploppat upp med tiden. Det kanske inte alls är att så få handslag mellan folk är det mest fascinerande. Minst lika intressant skulle det kunna vara att se kontakten mellan folk i så många steg som möjligt, så länge man kan se hela den obrutna kedjan. Att kunna visa att man känner grannen genom en lång kedja som sträcker sig runt hela jorden är mer komplex än att vara några handslag från presidenten. Det blir lite som med släktforskning – man tar sig så långt bort som möjligt. Tänkbart är också att inte bara se vem man känner utan vem man har känt. Att kunna belägga att jag kände någon som kände någon som … kände Gustav Vasa vore rätt häftigt.

Liksom den där tidningsartikeln jag läste i GP för några år sedan (medan jag åt lördagsmiddag på kinakrogen Tai Lee i Kungälv och väntade på någon kompis) så avslutar jag detta inlägg med att man får fundera på vad ett handslag är och vad man kan byta ut det mot. Handslagen är kanske bildligt talat och man kan ju fundera på hur man drar gränserna för de där länkarna mellan folk. Är det just konkreta fysiska handslag som gäller eller är det när man rent allmänt har tjingsat på någon? Intressant skulle också kanske vara att byta ut det hela och se kopplingar mellan folk som har arbetat med varandra, semestrat ihop, spelat rysk roulett, haft förhållande, snuddat vid varandra, sagt förlåt… och ja, vad som helst egentligen. Det ena mer känsligare än det andra.

Vilka människor har du bekantat dig med under åren?

Hur många handslag är vi från varandra?

Funderingar som dessa gör att man får fler frågor än svar.