Löfbergs tappar lite lila

Som kaffeälskare och Karlstadsbo är väl dagens viktigaste nyhet att Löfbergs Lila just idag byter namn till bara Löfbergs. På sin hemsida skriver företaget angående sin nysatsning att den lila färgen inte försvinner, utan det är bara den lilla lila delen av namnet som försvinner. Dessutom presenteras en ny logotype där ö:et har formen av en kaffeböna. Kaffepaketen kommer också i ny design.

Lite märkligt är att nyheten presenteras relativt stort i Nya Wermlands-Tidningen men inte alls i den andra stora tidningen i länet, Värmlands Folkblad. Kanske är tidningarna lika ouppmärksamma som jag själv är. Nyheten om dagens namnbyte gick mig helt förbi under hela dagen tills jag blev upplyst av en kollega. Nu upptäckte jag också att Löfbergs nya logga finns på en bild jag själv tog på rosteriet för två dagar sedan när det var en brand där.

Före detta Löfbergs Lilas nya logga efter namnbytet till Löfbergs

 

Ack Värmeland du sköna

Min far har varit på besök några dagar. Därför hyrde min sambo och jag en bil för att vi skulle kunna se oss omkring. Under några dagar har det därför blivit flera utflykter runtom i Värmland.

I måndags var vädret inte så bra och vi hade inte tid med några extravaganser. Det blev sonika en kvällstur ut till Hammarö. Efter att ha kört fel några gånger hittade jag till Fiskevik. Ett vackert ställe med klippor och bad. Fast denna dag kändes det mer som att Vänern rev upp vattnet likt havet river mot Bohusläns klippor en septemberdag. Vackert på sitt sätt.

Fiskevik på Hammarö

~~~~~~~

Dagen efter blev det i första hand västerut i Värmland. Ett stopp i den lilla pittoreska …ja ”byn” får man nog kalla det – Brunsberg. En samling hus, en damm, ruinerna efter en kvarn och ett bruk, en fin gammal stenbro och en ännu äldre, eller i alla fall skrangligare, träbro. Där finns också en privat herrgård där man inte kommer in. Tåget mellan Stockholm och Oslo far igenom stället några gånger om dagen, lokaltågen stannar till och med. När man åker förbi på kvällstid ser man de upplysta växthusen alldeles vid dammen. Här odlas kryddor.

Träbron vid Brunsberg

Stenbron vid Brunsberg

~~~~~~~

Vi fortsatte förbi Arvika till sambons hemtrakter i skogen utanför Charlottenberg. Medhavda bullar och kaffe på termos satt perfekt vid en sjö.  En liten resa vidare och vi kom till Lersjöns kapell. Ett pyttelitet sött kapell i skogsbrynet vid en grusväg. Men inte bara det. Själva kapellet ligger i Sverige och det tillhörande klocktornet några meter bort ligger i Norge. Det lär vara något unikt att ett kapell ligger i två länder och det är säkert så även om det finns många udda saker med gränser runt om i världen.

Lersjöns kapell
Klockstapeln i Norge - far, sambo, bil och kapell i Sverige

Gränsen mellan Sverige och Norge

~~~~~~~

På hemväg till Karlstad tog vi en omväg på småvägar längs Glafsfjorden och i skogen. Under mina fem år i Värmland har jag hört talas om räkmackorna på kaféet i Värmskog – så dags att prova en sådan kanske. Värmskog, som jag tycker låter som ett skogsbolag, låg väldigt vackert vid sjön Lilla Värmeln. Detta är värt en liten omväg och var inte sista gången. 

Utsikten från kaféet i Värmskog

~~~~~~~

I onsdags bar det iväg en sväng norrut. Små skogsvägar till Munkfors. I en museilokal på Laxholmen mitt i Klarälven, vid det gamla järnbruket, tittade vi på en utställning om ”De ovanliga”. (Udda personer som har uppmärksammats i två böcker.) Även detta värt en rejäl omväg. Vi tittade sedan runt på det gamla bruket. Området runt älven var häftigt. Otroliga krafter i forsar och fall. Brutalt är det närmaste ord jag kommer på. Efter ett stopp i Ransäter för fika var det dags att åka hemåt.

Utställningen om "De ovanliga" - här "Arne på båten"

En av forsarna vid Munkfors

Rester från det gamla bruket

Gamla bruket i Munkfors, brandstationen i förgrunden

Klarälven vid Munkfors

~~~~~~~

På torsdagen blev det en kaffe på Löfbergs Lilas eget kafé Rosteriet innan det var dags att lämna tillbaks hyrbil och sätta far på bussen tillbaks hem.

En vecka

Nu känns det som att det är dags för ett blogginlägg. Inte för att jag känner mig tvingad, utan för att jag i flera dagar har försökt få fram några av mina funderingar. Det har inte gått så bra, veckan har varit fullt av annat och tomt på ork. Det är lite jobbigt när man har en massa lösa trådar och funderingar. Det finns mycket jag har planer på att skriva här. 

Lösa trådar är också ett begrepp som känns träffande för veckan som har varit. Det har varit hur mycket som helst att göra på jobbet. Ja, så har det väl varit de senaste 2-3 veckorna sedan semestertiderna började. Ofta har jag jobbat ett par tre timmar efter ordinarie arbetstid, och ännu oftare har jag börjat tidigare. De lösa trådarna handlar om att man har så mycket på gång för egen del på jobbet och att man ska täcka upp för folk som är på semester. Stress. En tillfredsställelse är ändå att rätt mycket blir gjort och att man kommer till avslut i många ärenden. Någon på jobbet sa att det känns som om dagarna går fort men veckan långsamt. Jag håller med. Tiden springer iväg men redan i måndags eftermiddag kändes det som om det vore torsdag. En nackdel när det är så mycket stress är att det mesta flyter ihop. På eftermiddagarna vet jag knappt vad jag har gjort och vilka människor jag har träffat, idag vet jag knappt vad jag har gjort i veckan. Om man ändå ska försöka summera veckan så kommer jag fram till att jag har jobbat, sovit och ätit.

Slussen i Pråmkanalen, Karlstad

En av dagarna (vilken det nu var) i veckan så lyckades sambon och jag i alla fall att mötas upp på stan efter jobbet och ta en fika på Café Slusswakten. Detta är ett gammalt hus alldeles vid slussen i Pråmkanalen i Karlstad. Inget modernt kafé alls med latte, cortado, macchiato.. utan här är det bryggkaffe upphällt på termos som gäller. Maten och fikat är god helt enkelt utan krusiduller. Det är trevligt att sitta där i trädgården under en parasoll och titta på folk som går på eller av båtbussen som lägger till bara några meter därifrån.   

Nu är det en vecka kvar att jobba innan semester. Förmodligen kommer det bli minst lika mycket jobb som det har varit det sista. Säkerligen kommer det vara en del mediebevakning på vår verksamhet, precis som det också har varit det sista. Det är inte ofta det är några positiva ord om Migrationsverket i media. Men så är det ju förvisso med flera andra statliga verk. 

Men först så är det helg – och det är skönt!

Onormalt normalt

Idag vaknade jag med en märklig känsla, det var något som inte stämde. När jag tillslut kom på vad det berodde på så blev jag glad – min puls var normal, och det är ju ganska onormalt i dessa dagar.

Så, nu får vi se hur länge detta onormala normaltillstånd håller i sig – några timmar, några dagar..? Förhoppningsvis håller det i sig tills det är dags för operationen nästa vecka.

Mitt stora mysterium just nu är hur jag själv skall kunna påverka att pulsen håller sig normal de närmsta dagarna. Ska jag anamma råden jag har fått från en läkare att hålla mig borta från ”nattsudd, kaffe och sprit” – eller ska jag lyssna till de andra läkarna som säger att det inte spelar någon roll så länge man inte bälgar i sig något av det? Lagom är väl bäst, som med allt annat antar jag.

En slät kopp kaffe

GOTT kaffe på Löfbergs Lilas
eget kafé Rosteriet

En sak som har slagit mig, som är lite märklig, är att det verkar vara accepterat att ha ganska dåligt kaffe på restauranger. Märkligt då vi svenskar på senare år har blivit så väldigt mycket mer medvetna om kaffe, kaffedrickande och allt som rör kaffe. Finkaffekulturen har smugit sig in i Sverige från sydligare breddgrader i Europa och sakta spridit sig från storstäderna och ut i landet, eller kanske från södra Sverige och uppåt. Är vi på kafé så beställer vi espresso, macchiato eller cortado. Kanske väljer vi också vilken böna vi vill ha kaffet på. Är man på utflykt i vildmarken eller på besök hos mormor så är det många som vill ha kokkaffe. På ett sommarkafé på bondvischan tycker jag att det oftast funkar bäst med hederligt bryggkaffe. 

Äter vi en vanlig lunch på stan så verkar det vara accepterat att bryggkaffet har stått i kannan en timme eller två och både smaka och lukta bränt. Varför går vi med på detta, är det bara för att vi är så lättlurade att vi tror att kaffet ingår i priset på maten? 

I helgen var jag ute och åt på en restaurang med några vänner på kvällen. Inget lyxställe men vi åt och drack för några hundra var i alla fall. Efter maten blev det dessert till några i sällskapet och även vanligt kaffe – som visade sig smaka som de hade stått på plattan på elbryggaren i 3 timmar och var helt odrickbart.  Om man äter huvudrätt för 260 spänn och dricker vin till det förväntar man sig i alla fall att restaurangen skulle klara av att göra drickbart kaffe, ja kanske till och med gott sådant. 

Jodå, jag sa allt till om kaffet när det var dags att betala, inte för att jag vill snåla in de där tiorna utan mer markera att jag inte accepterar sådant. Märkligt att ett ställe ”skitar ner sig” på en sån enkel sak som kaffe.

1 år sedan - Kap Verde

Häromdagen frågade en kollega om inte jag hade varit på Kap Verde och hur det i så fall var. I dagarna är det faktiskt ett år sedan min sambo och jag var just där. Eftersom jag inte hade någon blogg då så tänkte jag att det kunde vara läge att berätta lite om den resan nu.




Kap Verde är en ögrupp som ligger ca 60 mil utanför Sengal och Gambia på Afrikas västkust, ungefär på samma breddrad som Hawaii och öarna i Karibien. Kap Verde är också ett eget land som blev självständigt från Portugal 1975. Öarna är väldigt olika varandra. De närmast det afrikanska fastlandet är platta, karga och sandiga - och har underbara stränder. Öarna längre ut i Atlanten är vulkaniska och därmed väldigt kuperade. Stränderna är inte så fina. Dessa öar lämpar sig mest till resenärer som vill ha annat än sol och bad.

Stranden vid Santa Maria

Vi tog en tvåveckorscharter till ön Sal, en av de karga, sandiga öarna. Ön, som betyder "Salt" efter saltutvinningen, är den populäraste semesterön i landet, även om det nu inte säger så mycket. Anledningen är att här ligger landets största flygplats (eftersom ön är platt och avlång). Sals flygplats drog in mycket av Kap Verdes inkomst under de åren som Sydafrika hade sitt apartheidsystem. Eftersom de flesta länder i Afrika bojkottade Sydafrika och dess bolag fick inte heller deras flygbolag landa i flera av dessa länder. Flygplatsen på Sal blev den enda plats, eller en av de få platser, där det sydafrikanska flygbolaget kunde mellanlanda på väg från Europa eller Nordamerika. De första "turisterna" som kom till Santa Maria på Sal var just flygplansbesättningar som stannade till mellan sina arbetspass.

Stranden vid Santa Maria

Hamnen i Palmeira

Det finns inte så mycket att göra på Sal - bortsett från stränderna och baden som är fantastiska! Att gå upp strax innan soluppgången och vandra längs stranden är något man inte glömmer på ett tag. Under vintern blåser det en hel del och några av dagarna kunde vi inte bada på grund av för höga vågor. Blåsten är annars skön eftersom det då inte blir för varmt på stranden. Det finns bra möjligheter för kite-surfing och väskusten på ön lära vara väldigt bra för vanlig surfing. Ön i övrigt har inte mycket att erbjuda. Det finns några mindre sevärdheter, till exempel saltutvinningen vid Salinas de Pedra de Lume. Att titta på vardagslivet i huvudorten Espargos eller hamnstaden Palmeira kan också vara kul. Sevärdheterna lär vara mycket bättre och intressantare på några av de andra öarna – med sina vulkaner, natur och historiska städer från slavtiden. För att ta sig mellan öarna gäller i praktiken att ta flyget, vilket kostar sisådär 1000 kr per enkeltur. Charterbolagen erbjuder dagsutflykter till andra öar med flyg. Men att lägga ut 2000 kr per person för en dagstur känns kanske lite för mycket. Då vore det förmodligen bättre att lägga ut ytterligare några hundra och faktiskt sova en natt eller två på någon annan ö.

Saltutvinning vid Salinas de Pedra de Lume

Grillad bläckfisk sitter sällan fel

För egen del tycker jag att mat och dryck är en stor del av resan när jag är ute och far. Maten på Kap Verde är naturligtvis till stor del baserad på vad havet har att erbjuda. Köket är också influerat av Portugal vilket märks bland annat på att flera rätter är kryddat med piri-piri. Perfekt tycker jag! Den lokala spriten heter grogue(!). Det produceras även eget vin, öl och kaffe. Vinet kan vara lite svårt att få tag i och verkar också vara lite dyrare än annat vin. Märkligt, fast beror väl säkerligen på den lilla produktionen. Ett skönt kvällsnöje är att sitta på någon av restaurangerna vid havet eller inne i staden – äta gott och titta på solnedgången eller folklivet. Om någon funderar varför det sitter så många personer på torget med laptop så beror detta på att regeringen på Kap Verde har infört gratis trådlöst WiFi vid huvudtorgen i alla kapverdiska städer – som ett led i att öka läskunnigheten.

Stranden vid Santa Maria

Det märks att Kap Verde inte har hunnit bli något megaturistställe som Kanarieöarna eller liknande. Ibland fungerar saker inte och man ändrar på arrangemang utan att meddela sig. Bankomaterna fungerar om man har Visa men inte Master Card – och om man har hunnit fylla på sedlar. Många byggnader är slitna, fast det är en härlig charm över sådant tycker jag. Jag trivs också bra när saker och ting inte fungerar till hundra procent eller är helt tillrättalagt för turister.

Så – kan jag då rekommendera Kap Verde? Både ock. Vill man ha en riktigt lugn och skön badsemester funkar ön Sal ypperligt, och förmodligen även grannön Boa Vista dit det också går charterresor. Vill man ha mer att göra och se så får man vara beredd på att lägga ut ganska mycket mer pengar och ta sig till andra öar.

Fler foton från ön Sal finns i ett album på min Facebooksida.