Flykten från Läger 14

Pojken som åt upp sin mammas mat

Författare: Blaine Harden

Titel: Flykten från Läger 14

Undertitel: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger

Antal sidor: 244

Utspelar sig år: ca 1985-2011

Utspelar sig i: Mestadels i Nordkorea men även i Kina, Sydkorea och USA.

Originaltitel: Escape from Camp14

Originalundertitel: xx

Översättning: Tomas Håkansson

Förlag: Pocketförlaget

Utgiven 2013 i pocket)

Adlibris: Inbunden/Pocket

Bokus: Inbunden /Pocket

Shin Dong-huyk föddes 1982 i ett nordkoreanskt arbetsläger. Han är den förste, och hittills ende kände, som har fötts och rymt från ett arbetsläger i Nordkorea. Tyvärr är det inte Shin själv som har skrivit boken  utan är resultatet av intervjuer av författaren Blaine Harden.  Författaren beskriver Shins liv och flykt på ett bra och lagom detaljerat sätt. Då Nordkorea är ett sådant slutet land är det svårt för författaren att verifiera uppgifter som Shin nämner. Detta beskriver också författaren. Det beskrivs också att Shin har ändrat vissa saker i sin berättelse och jag tycker mig, mellan raderna, ana författarens tveksamhet inför Shins berättelse emellanåt.

Det är en fruktansvärd berättelse läsaren får ta del av. En uppväxt i ett koncentrationsläger med svält, våld och avrättningar. Shin var bara några år när han, liksom andra i den åldern, skildes från sin mor och fick tillbringa nätterna i sovsalar och dagarna i skolan, där indoktrinering skedde av lägrets regler och uppmaningar om att ange varandra. Shin fick se en klasskompis bli ihjälslagen av läraren i skolan då det hade hittats fem majskorn i flickans kläder. Shin var också tvungen att se på när hans mamma hängdes och hans storebror arkebuserades.

Lite grovt kan man säga att boken är indelad i tre delar – om Shins uppväxt och liv i arbetslägret, om hans flykt, och hans försök till anpassning utomlands.

Alla tre delar är intressanta och väl beskrivna. För min del är ändå delen om livet i lägret den intressantaste läsningen.  Nordkorea är ett skrämmande land men ändå är det fascinerande att läsa om det.

Författaren Blaine Harden är en prisbelönt journalist som bland annat har skrivit för The Economist, Washington Post och Time Magazine.

Resenyheter

Jag har alltid gillat att resa. På den gamla goda tiden när resebolagen gav ut riktiga kataloger var jag jämt på resebyrån och hämtade dessa när nya kom. Under flera år srang jag också på den årliga TUR-mässan i Göteborg och plockade kilovis med broschyrer. Visst är det jättebra med allt man kan hitta på nätet och resebolagen kan uppdatera kontinuerligt om sina resor. Jag saknar ändå att bläddra igenom 200 sidor Fritidsresorkatalog i papper. Faktum är att jag även saknar urvalet av resebolag. Kanske är det de bästa bolagen som är kvar men med bara tre stora charterbolag (Fritidsresor, Vingresor och Apollo) så är det inte annat än att jag saknar även Spies och Atlas.

Under alla år så har jag tyckt att det är roligt när det kommer nya resemål. Jag har också en förkärlek för det lite mer udda. De senaste åren, förutom de sista två –tre,  har det varit lite skralt med nyheter i min smak. Jag tycker inte alls det är spännande när den stora nyheten som slås upp är ytterligare en by på Gran Canaria eller en ytterligare ö i Grekland eller Thailand. Jag har också varit lite fundersam över att inte Adriatiska kusten med Kroatien och Montenegro har slagits upp större och tidigare efter krigen på Balkan med tanke på att Sri Lanka har slagits upp som ”vinterns stora nyhet” ungefär åtta gånger på 16 år.

Karibien

För ett par år sedan presenterade Fritidsresor Barbados som nyhet. Karibien har överlag blivit populärare de senaste åren, mycket beroende på dollarkursen. Den gångna vintersäsongen, 2012/2013 gick det att kombinera Barbados med Saint Lucia. Min sambo och jag valde att åka till ”bara” Barbados i januari-februari i år (se tidigare inlägg här i bloggen). Vintern 2013/2014 drogs först kombinationen med Saint Lucia bort, men det ska nu gå ändå.Det går också nu att kombinera Barbados med Grenada.

Denna vinter går det också att resa till Tobago med Apollo.

Vingresor presenterade i veckan på sin Facebooksida att man under vintersäsongen 2014/2015 har charter till ön Saint Martin/Sint Maarteen (ön är delad mellan Holland och Frankrike. Väl på plats kan man åka på utflykt till den brittiska ön Anguilla och den franska (tidigare svenska) ön  Saint Barthelemy.

 

Asien

Från och med denna vinter kan man resa med Fritidsresor på badsemester till Burma.

 

Europa

Från sommaren 2014 går det att åka med Apollo till Albanien med flyg till Korfu och båt över till Saranda i södra Albanien.

 

För att avrunda. Jag är nöjd med den senaste utvecklingen av resenyheter till udda platser. Vem kunde för bara några år sedan tro på sol- och badresor till de tidigare stängda länderna Burma och Albanien? Karibien fortsätter att locka svenskar och förhoppningsvis får vi se fler nyheter därifrån. Afrika verkar också bli lite populärare om än i litet format.

Det kan vara bra att hålla ögonen på rundresebolag som Temaresor och Albatros Travel, de kommer med nyheter i resor rätt var det är. Där finns bl a safariresor till Afrika. Albatros har också en kryssning i Seychellernas fina övärld och presenterade för bara några dagar sen en rundresa i både Nord- och Sydkorea

Inget att avundas - Vardagsliv i Nordkorea

 

Författare: Barbara Demick

Titel: Inget att avundas

Undertitel: Vardagsliv i Nordkorea

Originaltitel: Nothing to Envy

Originalundertitel: Ordinary Lives in North Korea

Översättning: Emeli André & Camilla Jacobsson

Sidor: 379

Förlag: Natur & Kultur

Utgiven: 2012

Första utgåva på originalspråk: 2009

ISBN10: 9127135039

ISBN13: 9789127135031

 

Jag vet inte hur man skulle komma på idén att bara läsa en endaste bok om ett så intressant land och samhälle som Nordkorea. Skulle man ändå ha en sådan befängd idé – läs denna bok!

Naturligtvis raljerar jag lite. Jag har full förståelse för att alla inte har intresse av Nordkorea och jag vill ju inte, som klanen Kim, bestämma vad folk skall tycka. Däremot har jag som förslag till den som inte tidigare har läst någon bok om Nordkorea att börja med denna. För de andra, som tidigare har läst om landet, så är detta en självklar ny bok att ta till sig.  

Barbara Demick är en amerikansk journalist och författare som arbetar som utrikeskorrespondens för Los Angeles Times. Hon har varit i Nordkorea flera gånger, i olika sammanhang och på olika platser. Därtill har hon intervjuat ett hundratal avhoppade nordkoreaner som nu bor i Sydkorea eller i Kina.

I boken får man möta ett antal vanliga nordkoreaner ur olika samhällsskikt och bakgrund. De har alla lämnat sitt hemland och kan berätta om hur deras liv har varit norr om den 38:e breddgraden. Alla de personer som läsaren får följa har en bakgrund i och omkring staden Chongjin i nordöstra delen av landet. Detta för att Demick vill kunna kontrollera och säkerställa källorna mot varandra.

Berättelserna sker växelvis. Detta kan, i mitt tycke, göra att det ibland är svårt att hänga med vem som är vem. På det stora hela är nog detta ändå det bästa sättet att föra den totala berättelsen framåt då man följer utvecklingen i landet.

Det är starka berättelser på många sätt. Ungdomarna Mi Ran och Jun Sang träffas i smyg. När de träffas tar de långa promenader på natten, något som är möjligt då elförbrukningen har strypts och allt är mörkt. Under promenaderna pratar de om allt, utom om den regim som de lever under. Knappast någon i Nordkorea kan lita på någon annan, inte ens de närmaste. Ungdomarnas familjer känner inte till att de träffas. Mi Rans familj har låg status på grund av att pappan härstammar från södra delarna av Korea. Om deras relation skulle upptäckas skulle Jun Sangs chanser att komma in i Arbetarpartiet och de fina universiteten i Pyongyang vara som bortblåsta.

Läsaren får också följa den kvinnliga läkaren som länge var trogen regimen, vars far begick självmord i sorgen efter den tidigare ledaren Kim Il Sungs död. Likaså får man följa kvinnan som fick se sin man och son svälta ihjäl. Berättelserna beskriver också livet för ytterligare 2-3 personer med familjer.

I boken beskrivs händelser med föräldrar som måste överge sina barn, hur liken efter ihjälsvultna hemlösa människor samlas in på kärror från järnvägsstationerna på morgonen, hur folk i desperation trotsar de hårda lagar som finns för att överleva. Folk får inga löner, tvingas ändå vara på arbetsplatsen, kommenderas ut att arbeta på fälten, tvingas lyssna på föreläsningar från de stora ledarna.

Lite källkritisk skall man såklart alltid vara mot den här typen av böcker, kanske också speciellt då författaren är amerikanska. Helsingborgs Dagblad säger följande om boken: ”Det som gör att jag tycker om den här med rätta prisade boken är, förutom kunskapen, själva tonen. Här finns inget nedlåtande, inget raljerande. Bara en vilja att förstå.” Precis de här känslorna och tankarna får jag själv när jag läser boken. Det känns som att det ligger ett ofantligt journalistiskt arbete bakom boken och det finns verkligen ingen raljerande ton mot nordkoreanerna.

 

 

Boken finns t.ex. att köpa här:

Adlibris Häftad / Pocket

Bokus Häftad / Pocket

 

Tidigare i bloggen finns ett inlägg om boken ”Alla monstermåste dö! Gruppresa till Nordkorea - ett reportage” av Magnus Bärtås & Fredrik Ekman.

 

 

Magnus Bärtås & Fredrik Ekman: Alla monster måste dö! Gruppresa till Nordkorea - ett reportage

Nordkorea är ett fascinerande land på många sätt. I den här boken får vi följa med Magnus Bärtås och Fredrik Ekman på en gruppresa i landet. Parallellt berättar de historien om skådespelerskan Madam Choi och regissören Shin Sang-ok, ett sydkoreanskt par som 1978 kidnappas till Nordkorea och först åtta år senare lyckas fly. Beröringspunkterna mellan de olika parallellberättelserna i boken är många men kanske inte alltid så lyckade.

Gruppresan i Nordkorea är rolig och intressant att läsa om. Författarna beskriver sina medpassagerare och händelser på ett lustigt sätt. I gruppen finns bland andra två unga värmländska bönder, tre grabbar från Bromma som nog mest hör hemma på Stureplan och flera andra. Gruppen reser runt en hel del i landet – under strikt kontrollerade former. Även om man sedan tidigare vet att det nordkoreanska samhället är bisarrt så sitter man ändå och skakar på huvudet när man läser boken. Gruppen får inte träffa några ”vanliga” människor. Bisarrt blir det också när gruppen besöker det heliga berget Baekdu. Guiden berättar att toppen alltid är snöklädd. När gruppen påpekar att det inte ligger någon snö nu så berättar guiden på nytt att toppen alltid är snötäckt. Det berättas också om när den kubanske ambassadörens fru har noterat att det inte finns så många begravningsplatser i landet. Hon frågar en nordkoreansk tjänsteman om detta och får svaret "Ni förstår, här i Demokratiska Folkrepubliken Korea dör inte folk så mycket". Den mest bisarra berättelsen är i mitt tycke att det lär vara inmonterat apparater med högtalare i alla lägenheter där staten sänder ut propaganda några gånger om dagen. Dessa apparater går inte att stänga av utan bara att vrida ner volymen något.  Det påminner skrämmande mycket om de apparater som är inmonterade i lägenheterna i George Orwells berättelse "1984".

Den parallella berättelsen om det kidnappade paret är intressant till viss del. I alla fall den delen som handlar om själva kidnappningen, deras liv i Nordkorea och hur de sedan flyr. Är man intresserad av asiatisk film är det säkerligen intressant att läsa dessa delar också. Mot slutet av boken ökar de delarna som handlar om filmer och jag kommer på mig själv med att bara skumma över några sidor.

Kontentan av denna bok är helt enkelt att de delar som handlar om själva gruppresan är väldigt läsvärda medan parallellhistorien får mig att gäspa. Det känns som man försöker få in två böcker i en. Kanske måste det vara på detta sätt då författarnas resor delvis är sponsrade av Konstfack.

~~~

Här finns två andra blogginlägg om boken: Oskar blir lite smartare och Hyllan. Här kan man också läsa eller beställa boken från Adlibris eller Bokus.

Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.

Ärans kamp

OS 2012

Då har Olympiska spelen äntligen startat! De flesta som känner mig tror att jag är helt och totalt ointresserad av sport. Det är inte helt sant. OS tycker jag är roligt av flera skäl. Det är inte bara giganternas kamp, det är också en kamp för personer som… ja, kanske inte är lika bra. Deltagare kommer från de flesta länder i världen, även länder som man inte förknippar med idrott – som Afghanistan, Somalia, Lesotho, Liechtenstein, Nauru... Det brukar bli några skandaler och några riktiga skrällar. Förmodligen även några världsrekord. I OS är dessutom roliga sporter som friidrott, bordtennis och bågskytte med.

Invigning

Igår var det officiell invigning av spelen i London, som därmed är den enda stad som haft tre stycken OS. Det är många som tycker invigningen är tråkig och meningslös. De tycker uppenbarligen inte åskådarna på plats som hade betalat mellan 10,000 och 25,000 kr för biljetterna. För egen del tittar jag på invigningen med kluvna ögon. Liksom många tidigare invigningar blev gårdagens dito något långdragen och rörig. Samtidigt var det pampigt och fantastiskt. Lite komiskt var det nästan att se en butter drottning Elizabeth II inviga spelen. Hon såg ut som att hon hellre hade suttit i sin favoritfåtölj framför brasan på Buckingham Palace och klappat sina Corgie-hundar. Men vad vet jag, hon kanske är en riktig sportfantast. Lite fräckt var det ändå att se hur ”James Bond” hämtade upp henne på slottet och flög henne till arenan i helikopter…

Marsch

Inmarschen av deltagarna är ganska rolig att titta på, även om det också kan bli lite långrandigt. Sedan jag var ganska liten så har jag varit intresserad av flaggor. Vid sådana här invigningar är det därför ypperligt läge att spana efter förändringar. Nuförtiden (i dataåldern) så kan man ju hänga med och vara uppdaterad på ett annat sätt än förr. Därför var det inga nyheter för mig på flaggfronten vid gårdagens parad. Arrangörerna hade också lärt sig att skilja på Nord- och Sydkoreas flaggor efter fadäsen när Nordkoreas damlag skulle spela sin fotbollsmatch. Om än inte nyheter så blev det i alla fall lite av bekräftande att Libyen tågade in med sin nygamla röd-svart-grönaflagga, liksom Malawi använde sin nygamla svart-röd-gröna. Inmarschen var som vanligt också rolig att se då deltagarna är så glada och uppspelta (det är ju fest!). Dessutom är det trevligt att se vad deltagarna har på sig. Ofta går kläderna i traditionella tecken, som bastkjolar eller afrikanska färgglada skapelser.

Nu är elden tänd och man kan se fram emot ett par veckor av kamp i ärans namn.

Året som gick

Inte för att jag vill klaga – men 2011 känns som ett riktigt skitår. I alla fall på det privata planet. Jag vet också att det är många runtomkring mig som håller med om att det gångna året var rätt kasst, vänner och kollegor som har förlorat nära och kära i sjukdomar, terroristhandlingar och olyckor. Det är skönt att vi har gått in i 2012 nu.

Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)

När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.

Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.

Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen.

I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.

På min födelsedag (den 9 juli) tillkom ett nytt land i världen när Sudan delades och Sydsudan utropades självständigt efter ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika och ett bräckligt fredsavtal. Denna händelse känns intressant för mig, dels för att jag är intresserad av statsvetenskap, länder, gränser och flaggor, men också för att jag var på uppdrag med jobbet i Sudan några veckor för två år sedan.

I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.

Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.

Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.

Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.

Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!

I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.

För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.

Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!