120 beats per minute

”Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.” Så har jag börjat ett tidigare inlägg här i bloggen – och nu gör jag det igen. Då liksom nu har jag haft problem med att pulsen har dubblerats och pumpar således på i någonstans mellan 110 och 120 slag i minuten. Utan att gå in på en hel hop av medicinska termer så kallar jag detta kort och gott för hjärtklappning. Det är obehagligt att ha en sådan hög vilopuls när den normalt ligger på 55-60. Det brukar gå att få bukt med detta genom en elkonvertering. Efter en operation i höstas har dessa problem blivit bättre men inte så pass bra att det är acceptabelt.  Jag väntar på en ny operation. (Se även inläggen Hjärtfel, Året som gick och Mot alla odds.)

Efter att ha klarat mig från den där hjärtklappningen i ungefär en månad fick jag bege mig från jobbet till akuten i onsdags. Efter kaos, elkonvertering och 11½ timme kunde jag stega ut från samma ställe med normal puls.

     På fredag kväll kom hjärtklappningen tillbaks. Jag avvaktade till lördag morgon innan jag tog en ny sväng till akuten, detta med förhoppning att det skulle försvinna av sig själv när jag sov, vilket det har gjort vid något enstaka tillfälle förut. Samma procedur som några dagar tidigare fast inte fullt så lång väntan på akuten. Jag kom hem redan på lördag eftermiddag.

     På söndag klockan sex på morgonen vaknade jag och hade – just det, hjärtklappning. En tur till sjukhuset på nytt. Denna gång valde de att inte göra en elkonvertering direkt utan jag blev inlagd. Mycket bra tycker jag, det känns mycket säkrare än att vara hemma när sådant här händer. Dessutom lite lugnare och mindre nervöst för sambo och andra anhöriga.

Sådär ja, det blev en plats på Avdelning 57 igen. Där har jag faktiskt inte varit på ett tag. Eget rum, platt-teve på väggen med minst 40 kanaler, egen toa, en säng som man ställer in med några knapptryckningar. För att inte tala om trevlig personal som ställer upp så att man känner det som att man har riktig fullservice. All inclusive liksom. Dessutom hade min sambo försett mig med en bok och ett gäng tidningar.

Från sjuksängen

Läkaren bestämde sig för att testa att få ner pulsen med någon typ av intravenös medicin istället för elkonvertering. Jag fick ett par doser på eftermiddagen och kvällen men det hjälpte inte. På måndag morgon fick det bli elkonvertering igen. Det gick bra – i en timme då hjärtklappningen kom tillbaks. Jag fick stanna för observation tills igår utan de hade fått ner pulsen.

     Parallellt har min läkare kontaktat Göteborg för att trycka på min väntade operation, och han funderade även på att kontakta Lund för att få en tid snabbare där. Eventuellt, möjligtvis, kanske så kan det nu ändå bli en operation i Göteborg redan nästa vecka.

Eftersom läkarna inte kan göra mer för tillfället skickades jag hem igår, med hjärtklappning och ett intyg om två veckors sjukskrivning. Jag får helt enkelt stå ut med obehaget och tröttheten någon vecka till.

Det positiva med att komma hem MED hjärtklappningen är i alla fall att jag slipper gå hemma och oroa mig för när det skall komma tillbaks. Det gäller att se det positivt!

Hjärtfel

Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.

Som jag skrev i blogginlägget Året som gick den 2 januari i år så har jag under 2011 fått åka lite in och ut till sjukhuset med anledning av för hög puls, takykardi för att vara mer specifik. Efter en mindre operation i oktober trodde jag att dessa problem skulle vara borta, det har de inte även om det har blivit betydligt bättre. Det är en riktigt stor skillnad på att ha 110 eller 170 i vilopuls när den normalt ligger på 55-60.

I tisdags eftermiddag började de här problemen igen. Eftersom de inte gick över av sig själv så fick jag åka till akuten i onsdags morse. Det hade då blivit lite ansträngande att ha haft ca 115 i puls i sisådär 15 timmar. Det verkar som att det är bra att komma till akuten på en vardagsmorgon i alla fall, allt gick smidigt. Vid halv ett var jag hemma igen och då hade jag hunnit bli nedsövd och elkonverterad. Elkonverteringen går till ungefär såhär: det sätts en platta på ryggen och en på bröstet, sen skickas en elstöt däremellan som slår ut den extrabana av pulsslag som har bildats. Tur man är nedsövd! Efter en sån här episod är man, eller i alla fall jag, ganska trött i kroppen och det känns som man har träningsverk. Det är en kombination av att man har haft hög puls under lång tid och sen själva elstöten. Natten till i fredags vaknade jag med samma problem igen. Det blev ännu en tur till akuten framåt morgonkvisten. Ny elkonvertering fast sen fick jag stanna över till lördagen för övervakning efter att läkaren har justerat medicineringen något. Och läkarna ligger nu på för att prioritera mig högre upp i väntelistan för en ytterligare operation.

Jag föddes med hjärtfel och är opererad några få gånger. Om man har haft en sådan grej med sig hela livet så reagerar man säkert på olika sätt. Vissa sätter sig in i minsta detalj och kan rubbet av vad som har hänt dem genom åren. För mig har det varit tvärtom. Jag har varit less på det hela och förlitat mig på att läkarna fixar till det. Jag vet knappt mer än att jag hade tre typer av hjärtfel när jag föddes och att det ena felet gjorde att jag överlevde. Jag vet också att blodet på något sätt någonstans gick åt fel håll. Men fråga mig inte om mer detaljer, jag kan inte redogöra för det. Kanske dumt. Kanske det hade varit bra i vissa sammanhang att veta och kunna berätta. Vissa namn och ord har ändå fastnat någonstans i bakhuvudet – som Blue baby, conduit, transposition, Rastelli och stent.

Jag har insett att jag ändå har haft tur. Jag tillhör den första generationen som har överlevt till vuxen ålder med dessa fel och jag har haft de allra bästa läkarna i landet. Jag har aldrig varit tvungen att avstå arbete och har alltid jobbat heltid, bortsett från några korta sjukskrivningar direkt efter operationerna. Det enda jag har fått avstå är militärtjänsten och idrotten någon tid i gymnasiet – och det gör mig inte direkt något. Att jag missade ett tjänsteuppdrag i Iran i höstas grämer mig dock ganska mycket. Jag kan också konstatera att vid en av de senaste operationerna så fick jag en typ av backventil inopererad som delvis är i titan och kostar ca en kvarts miljon kronor. Vid operationen, där jag var den sjätte eller sjunde i landet som fick denna typ av sak inopererad, bistod en läkare som var influgen från Danmark. Mitt fall lär också ha diskuterats vid en läkarkonferens i Bryssel som handlade om denna nya metod. Detta säger jag inte för att vara mallig, utan helt enkelt av tacksamhet över att jag är född i ett land där denna läkarvård finns att tillgå.

Jag är fortfarande optimistisk och tror att 2012 kommer bli ett bättre år!