När cirklarna rubbas

Efter min stroke i augusti 2013 hälsade jag på hos min arbetsplats vid 4-5 tillfällen medan jag låg på sjukhuset. Läkaren om jag hade på sjukhuset de sista månaderna är samma läkare som nu finns på Dagrehab där jag tränar 3 ggr/vecka. Av en av sjukgymnasterna på Dagrehab hörde jag att läkaren hade sagt att hon nog aldrig hade varit med om någon patient som hade besökt sitt arbete så mycket under slutensjukvårdstiden, detta sagt i positiv mening då. Detta var såklart roligt att höra på omvägar.

Mina arbetskamrater och jobbet betyder mycket för mig. Under min sjukhusvistelsetid, som började redan en dryg månad innan stroken (då pga blodförgiftning), har jag haft två stora mål – att komma hem och att få börja arbeta. Jag visste redan innan jag blev sjuk att mina arbetskamrater betyder mycket för mig men detta blev än mer påtagligt med allt stöd jag fick av dem under min sjuktid. Min sjukare sjuktid kanske jag skall säga, för nu är jag utskriven från sjukhuset sedan halvannan månad.

Att åka på de där kortpermissionerna från sjukhuset till jobbet betydde obeskrivligt mycket för mig. Det var som att få känslan att jag fanns kvar litegrann i det som var förut. Sedan jag kom hem från sjukhuset i början av december har jag hälsat på några gånger till på jobbet. Sedan förra veckan har jag lagt in ”sociala besök” på veckobasis. Detta som ett komplement till rehabilitering på Dagrehab. Syftet med besöken är att träna i att vara social och utsätta sig för situationer med andra människor. Jag är även med mitt team på veckomöte för att hålla mig en gnutta ajour i vad som händer och ”hur snacket går”. Allt naturligtvis som någon typ av förberedande för att på ett sånt bra sätt som möjligt kunna återgå till arbete så småningom.

Vid ett veckomöte jag var med på i december uttryckte mina teamkollegor en ganska stor stress. Detta samtidigt som jag upplevde kollegorna i teamet som mer harmonisa än vad jag har sett på länge. Vid dagens besök upplevde jag allt detta på ett annorlunda sätt. Teamkollegorna, liksom folk i andra team som jag pratade med, uttryckte hög stress – och detta var nu något som också märktes tydligt i hela atmosfären. Jag anade också en gnutta irritation i luften. Detta kan självfallet vara en feltolkning men det var det som jag upplevde.

Det där med hjärntrötthet är något som många strokedrabbade får erfarenhet av. När jag har hälsat på vid jobbet så finns det många intryck att smälta. Efter dagens besök kändes det som att extra många tankar roterade i huvudet. Väl hemma satte jag mig i min fåtölj och bara satt i tystnaden och tänkte. Vad är det som har hänt? Är detta verkligen vad jag vill tillbaks till? 

Under hela min sjuktid har jag haft så bra kontakt med mina kollegor så jag i stora drag vet vad som har hänt. Jag vet om i stora drag att stressen har ökat markant. Jag jobbar som handläggare på en mottagningsenhet inom Migrationsverket. Antalet asylsökande har ökat så att vår enhet har dubblerats vad gäller boendeplatser i området. Det har också förekommit incidenter som har påverkat personalen mycket, så även mig trots att jag inte har varit på plats. I oktober tog en klient fram en pet-flaska bensin och hällde över sig själv under ett samtal. Han tog sen fram en tändare och hotade tända eld. För två veckor sedan var det dags igen, en annan man hällde någon vätska över sig vid samtal – och tände på. 

Vem är jag i dessa rubbade cirklar?

När jag satt hemma och funderade idag efter besöket på jobbet och vad jag upplevde med stress och irritation så kände jag det hela lite som att jag stod utanför en cirkel med glasväggar och tittade in. Att det var glasväggar  kopplar jag ihop med att jag ändå vet i stora drag vad som har hänt och händer. Men jag känner det litegrann som att jag står utanför det som en gång innefattade mig själv. Alla dessa tankar som efter dagens besök var annorlunda än tidigare gör också att jag får ett annat perspektiv på saker och ting. Kanske går det att använda det i arbetet att förstärka sig själv.

En grupp av människor förändras när någon eller några försvinner eller tillkommer. Gruppen är också dynamisk och förändras med tid även om den innehåller samma uppsättning människor. Vi har alla våra roller i en grupp, officiella eller inofficiella. Vem var jag förut? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan? Både vårt team och enheten i stort har begåvats med nyanställda personer. Hur kommer dessa påverka gruppen /-erna? Hur har de redan påverkat?

Min ”officiella” roll tidigare var handläggare i teamet för återvändandeärenden. Vem jag var innoficiellt är nog svårt för mig att svara på även om man såklart har sina aningar. Vid ett teammöte för ganska längesedan fick vi i uppgift att skriva lappar tillvarandra med positiva egenskaper. Jag har kvar de där lapparna som någon typ av ”egoboost”.  När jag läser på dem så finns det några punkter som återkommer. De flesta av dessa kan  även jag tycka stämmer in på mig. Några av punkterna vet jag inte om de stämmer, men om de är uppfattningarna som kollegorna har om mig så blir jag glad. Några av punkterna lyder; hjälpsam, idéspruta, skicklig, vågar ta diskussion.

Vem är jag nu? Är jag kanske ”han den där långtidssjukskrivne” eller ”han som kanske aldrig kommer tillbaks”? Så hoppas jag ju inte är fallet men vad vet jag.

Vem blir jag sen den dagen när jag är tillbaks? Tar jag åter min plats i den lilla cirkeln som i sin tur tar plats i den stora cirkeln? Troligtvis inte, i alla fall inte på samma sätt. Frågan är också om jag verkligen vill tillbaks till samma plats i cirklarna. Att, hittills, ha varit borta från arbetet i 7 månader sätter sina spår. Efter blodförgiftning, stroke, hjärtoperation och lång frånvaro har naturligtvis även jag förändrats. Säkerligen både till det sämre men också till det bättre. Att se döden i vitögat inbillar jag mig kan göra att man får en annan ödmjukare syn på livet. Detta kan vara bra när man arbetar med människor med ett tungt förflutet, men det kan också kanske vara negativt när man som tjänsteman på en statlig myndighet skall se till att lagar och regler efterlevs av klienterna.

Jag kämpar vidare med mitt och intalar mig att även rubbade cirklar kan vara bra.

Vem stiger av nästa gång?

Folk slutar...

På bara några veckor har två mycket duktiga, goa och trevliga kollegor valt att sluta på jobbet för att gå vidare till andra arbetsgivare. De är redan saknade och det har hunnit bli tomt efter dem. Slutat är kanske fel uttryck, de är än så länge tjänstlediga. Jag hoppas inte att de kommer tillbaks, inte för att jag inte vill jobba med dem igen utan så klart för att jag hoppas att det skall gå bra för dem på deras nya arbeten. Om de ändå väljer att komma tillbaks om några månader, eller senare, så vet jag ändå att det kommer bli ett nöje att arbeta med dem igen. 

...folk börjar...

Det finns andra som har slutat hos oss tidigare av olika anledningar, även de var duktiga och trevliga. Det är intressant vad som händer i arbetsgruppen när folk försvinner. Till saken hör ju också att personerna som försvinner vanligtvis ersätts av andra. Kanske är anledningen till att jag filosoferar runt detta för att jag en gång i tiden läste socialpsykologi en termin på universitetet. Det är spännande hur en grupp fungerar och vad som händer med de olika rollerna när gruppen förändras.  

...och gruppen förändras.

Tack och lov är de nyanställda personerna på jobbet också duktiga, goa och trevliga – på andra sätt än de som har slutat. Som de självständiga personer de är så har de tagit andra roller i gruppen än de personer de som har slutat. Det blir intressant att se vilka personer som nu kommer rekryteras och vilka roller de tar.

Hur kommer det se ut framöver? Är det fler som kommer sluta? Letar fler kollegor efter nya jobb? Hur länge kommer jag själv jobba kvar? Vem stiger av nästa gång?

Mot alla odds

På SVT går nu realityserien Mot alla odds. Tio personer tar sig 150 mil genom Afrika, från Victoriafallen i Zambia till Atlantkusten i Namibia. Det handlar om att ta sig genom träsk, savann och öken, det handlar om att se upp för bufflar, noshörningar och krokodiler. Till skillnad från Expedition Robinson och många andra realityserier så är det inte någon i Mot alla odds som röstas ut eller försvinner på något annat sätt. Idén går ut på att dessa tio personer ska hjälpa varandra och att alla ska bemästra denna expedition. Med finns också en ledare med många års erfarenhet av Afrika, samt en läkare. Jag har under ganska lång tid varit less på alla de där utröstningsprogrammen och andra tävlingarna. Det är skönt med ett program där deltagarna inte ska rösta ut varandra och inte heller bildar pakter för att komma vidare. Förmodligen är det heller inte samma risk för mobbning och utfrysning i detta formatet. När deltagarna i det senaste avsnittet (2 av 8) satt runt lägerelden på kvällen och kom att berätta om sig själva och vad de har varit med om i livet, så slog det mig att det var ett så gott gäng och kunde komplettera och hjälpa varandra så bra – till skillnad mot när man ser paktbildningar, utfrysningar och utröstningar i andra serier.

Jag skulle vilja vara med i det där programmet! Det är ju hur häftigt som helst. Att få ta sig 150 mil genom Afrika, att få se en massa djur, att få möta folk ute i det "riktiga" Afrika, alla strapatser… När jag ser programmet funderar jag på hur mycket man själv hade orkat när man ser deltagarna kämpa sig genom träsk, över floder – och inte minst vandra i värmen direkt under solen.

Serien har skapat lite debatt i tidningar, på Facebook och på teve. Anledningen är att alla deltagare är funktionshindrade på något sätt. Vissa förståsigpåare och forskare tycker att detta är någon typ av freakshow och att det inte är etiskt korrekt att ha en serie med bara funktionshindrade istället för att dessa istället får tillträde till alla andra serier och program i teve och samhället i stort. Av de deltagarna som är med i programmet som jag har hört uttala sig i frågan, anser de själva att de tycker det är mycket bra att funktionshinder nu i och med serien får plats i media och kan öka förståelsen i samhället - att folk faktiskt ser att även personer med funktionshinder kan klara av så väl vardagssaker som svåra saker. Deltagarna säger också att de är med i serien för att de ville prova på strapatserna, komma till Afrika och uppleva äventyret.

Det är säkert lätt att säga att man hade tittat på serien oavsett om deltagarna, som nu, har funktionshinder – eller om ingen av deltagare hade haft funktionshinder. Jag tycker att det är ett spännande koncept att oerfarna människor ska ta sig igenom Afrika på detta sätt – men hur politiskt inkorrekt det än må vara i vissas tycke, så måste jag säga att jag är grymt imponerad av att det bland deltagarna finns de som saknar ben, armar eller är näst intill blinda – för att nämna några av de funktionshinder som deltagarna har. Vissa sedan födseln, andra genom händelser senare i livet.

Frågan är om ändå debatten är lite av en storm i ett vattenglas. Tidningar skriver om serien och det har diskuterats i programmet Debatt. Facebooksidan "Mot alla odds" har dryga 600 anhängare och sidan "Mot Mot alla odds" har knappt 200 anhängare. Flera av de olika deltagarna har egna sidor med uppemot 500 anhängare. Men – på alla dessa sidor är det ändå väldigt skralt med debatten om programmet. Speciellt med tanke på att tittarsiffrorna ligger på över 1,2 miljoner! Jag funderar på om debatten helt enkelt är skapad av media medan den "vanlige" svensken faktiskt bara tycker att det är ett underhållande, intressant eller spännande program.

I fikarummet på jobbet kom några av oss att prata om programmet häromdagen. De som hade sett det var alla imponerade av dessa människor och tyckte att det var ett bra program. Åsikterna var också mycket positiva till att det äntligen fanns en realityserie där folk inte röstades ut eller där pakter inte bildas. Ofrånkomligt så diskuterades ändå funktionshindren, vad de har gått igenom och hur flera deltagare har sagt att det är svårt att planera och man får ta dagen som den kommer angående det liv de lever. En av mina kollegor sa då något i stil med att "Man är ju så van vid att kunna planera sitt liv längre än att bara ta en dag i taget. Ja, kanske inte du då Christian med allt vad du har och har haft, men vi andra." (Troligtvis syftandes på mitt medfödda hjärtfel, operationer och hjärtrusningar, se mitt inlägg Hjärtfel från 15 januari). Det där tog. Ganska hårt. Jag har inget emot att bli inkluderad i en grupp av människor, om det nu var så att hon jämförde mig med de funktionshindrade i programmet. Men det kändes rejält illa att bli exkluderad från "vi andra". Jag har aldrig ansett mig ha nedsatt funktion. Jag har alltid jobbat heltid. Jag har helt enkelt ansett mig vara en av just – alla andra. Att kollegan sa som hon sa, förutsätter jag beror på att hon helt enkelt ville vara vänlig och visa någon sorts empati. Det blir sällan bra när folk ska överdriva sin vänlighet, det blir så lätt fel. Vissa personer klantar väldigt ofta till det på detta sätt.

Man kanske kan tycka att jag nu talar emot mig själv, att jag anser mig tillhöra "alla andra" men ändå pratar positivt om Mot alla odds. Jag tycker inte att världen är svart eller vit, det finns även oändligt många nyanser av grått emellan dem. Alla personer är olika. Det kommer alltid finnas personer som tycker detta program är en freakshow, precis som det alltid kommer finnas personer som hatar kungahuset eller tycker Anders Borg borde klippa sig.

Jag kan i alla fall säga nu att jag ser förbaskat mycket fram emot att se Laurentsio, Anna, Leif och de andra deltagarna i nästa avsnitt av Mot alla odds!