Vem stiger av nästa gång?

Folk slutar...

På bara några veckor har två mycket duktiga, goa och trevliga kollegor valt att sluta på jobbet för att gå vidare till andra arbetsgivare. De är redan saknade och det har hunnit bli tomt efter dem. Slutat är kanske fel uttryck, de är än så länge tjänstlediga. Jag hoppas inte att de kommer tillbaks, inte för att jag inte vill jobba med dem igen utan så klart för att jag hoppas att det skall gå bra för dem på deras nya arbeten. Om de ändå väljer att komma tillbaks om några månader, eller senare, så vet jag ändå att det kommer bli ett nöje att arbeta med dem igen. 

...folk börjar...

Det finns andra som har slutat hos oss tidigare av olika anledningar, även de var duktiga och trevliga. Det är intressant vad som händer i arbetsgruppen när folk försvinner. Till saken hör ju också att personerna som försvinner vanligtvis ersätts av andra. Kanske är anledningen till att jag filosoferar runt detta för att jag en gång i tiden läste socialpsykologi en termin på universitetet. Det är spännande hur en grupp fungerar och vad som händer med de olika rollerna när gruppen förändras.  

...och gruppen förändras.

Tack och lov är de nyanställda personerna på jobbet också duktiga, goa och trevliga – på andra sätt än de som har slutat. Som de självständiga personer de är så har de tagit andra roller i gruppen än de personer de som har slutat. Det blir intressant att se vilka personer som nu kommer rekryteras och vilka roller de tar.

Hur kommer det se ut framöver? Är det fler som kommer sluta? Letar fler kollegor efter nya jobb? Hur länge kommer jag själv jobba kvar? Vem stiger av nästa gång?

Karlstad Stadslopp

Detta blogginlägg blir inte nedsmetat med en gyttjig röra av rappakalja i vanlig ordning - utan för en gångs skull blir det mer fokus på bilder.

Idag gick den 33:e upplagan av Karlstad Stadslopp (jo, jag hävdar bestämt att det borde heta Karlstads stadslopp men heter det på ett sätt så är det ju så och jag får säkerligen någon svensklärare emot mig för det grammatiska. Erkänner dock att det inte är lika språkvulgärt som när det man i folkmun benämner "Vårruset" särskrivs officiellt till "Vår ruset". Så, nu fick jag sagt det också). Loppet är en mil och går genom centrala stan. Inte för att jag är någon sportfanatiker eller ens särskilt sportintresserad så är det ändå kul när det händer nåt. Alltså tog jag med min kamera till Inre hamn (där löparna hade sprungit drygt 2 km) och plåtade lite. Av de 271 knäppta bilderna har jag valt ut några att visa i en serie här. Alla bilderna som kommer här är således tagna av mig. Tryck på bilderna för större och klarare version.

Är det någon som ser sig själv och inte vill vara med på bild så får ni hojta till.

Först kom Urige Buta (nr 9) från den norska klubben Haugesund IL. Han vann dagens lopp på tiden 29:33.6. I bilden syns här också nr 13 Gishe Abdi Wako från Örgryte IS som senare kom trea i loppet. 

Först bland damerna blev nr 6 Tone Hjalmarsen som sprang loppet på tiden 34:09.2.

Frågan är om vissa hade hunnit bli trötta eller om det är bara är kameran som har råkat fånga dessa grimaser under den 1/1250 sek som bilden är tagen i.

Som sagt, stilarna är många och det är bland annat det som gör det hela roligt att titta på.

Som okunnig betraktare funderar jag över vissa saker. Hur det gick rent resultatmässigt går såklart att titta i resultatlistorna - men tankarna går mer åt vad är det som får personerna att vara med i loppet, vad har de för mål, varför har de just såna kläder på sig... osv.

Det lär ha varit över 4.400 startande i dagens lopp.

Vissa vill sticka ut litegrann...

...en del lite mer...

...och en del ännu mer.

Som sagt.

Ibland är kommentarer överflödiga...

...ibland undrar man helt enkelt om det inte blir väldigt varmt.

Vissa kör sitt eget race...

...vissa gör det tillsammans...

...på olika sätt.

Här kommer Emma och Malin. Hur gick det för dem?

...och hur gick det för Ingela?

Vilka ser vi nästa år?

Kristina Ohlsson / Tusenskönor

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om Kristina Ohlssons första bok, Askungar. Den boken var så bra att jag beställde den här boken innan jag ens hade läst färdigt den förra. Bra det. Om Askungar var bra så är Tusenskönor ännu bättre!

Tusenskönor beskrivs såhär:

Ett äldre prästpar hittas skjutna i sin lägenhet vid Odenplan. Mannen verkar ha tagit livet av sin hustru och därefter sig själv. Ett avskedsbrev förklarar att han inte kunde fortsätta leva efter att hans dotter begått självmord.

Inlåst i en lägenhet väntar Ali på besked. Han har flytt från ett brinnande Irak och hoppas på en ny framtid i Sverige. Det enda hans välgörare kräver är en enkel byteshandel. Och att han tiger om deras uppgörelse.

I Bangkok håller en ung svensk kvinna på att bli avskuren från omvärlden. Någon monterar ner hennes liv, bit för bit. Efterlyst av thailändsk polis tar hon upp jakten på den som försöker ödelägga hennes tillvaro.

Fredrika Bergman och hennes kollegor i Alex Rechts utredningsgrupp tar sig an dubbelmordet vid Odenplan. De får snart klart för sig att de står inför någonting långt mer komplicerat än ett självmord som urartat. Vitt skilda händelser som även utspelar sig utanför Sveriges gränser tycks hänga samman utan att de förstår hur. Klockan går och de som vet tiger.

Kanske är det att jag börja ”känna” personerna i polisens utredningsgrupp lite mer i andra boken som gör att jag också känner mer för boken. Historien utspelar sig i olika miljöer parallellt. Detta sys såklart ihop allteftersom. Utredningsgruppen är ändå det centrala navet och när de samlas till sina genomgångar i vad de kallar ”Lejonkulan” så känner jag att det är som ”hemma” i berättelsen.

Det är en tät och spännande historia med många förvecklingar hit och dit. Jag fastnade redan i början av boken och det hängde i till sista sidan. Ibland fick jag helt enkelt tvinga mig att lägga ner boken för att ”ransonera” den. Inte vill man väl läsa ut något bra för snabbt?

Okej, jag kan faktiskt komma på en sak med boken som inte var helt positiv. Jag hade ibland lite svårt att följa med bland alla personer och fick då stanna upp och fundera på hur dessa hängde ihop med andra händelser. Kanske för att så många av personerna var i par på något sätt. I centrum stod ett syskonpar och deras föräldrar som dör. Dessa omgavs bland annat av ett annat par med ett två söner. Sönerna hade på olika sätt varit i kontakt med det första parets döttrar. Sedan berättas det också om två illegala invandrare. Bland annat.

Avslutningsvis säger jag ändå som efter förra boken, men nu med mer eftertryck:

Köp! Läs! Njut!

~~~

Länk till Adlibris sida för boken (i pocket)
och till Bokus sida

Länk till mitt blogginlägg om den första boken, Askungar

Udda ställen jag har varit på: Flerohopp

När jag är ute och reser, eller sitter hemma och reser i fantasin, så brukar jag granska kartor ganska ordentligt. Jag har fastnat och drömt mig bort många gånger i världen bara genom att titta i kartböcker.

Under tidigt 2000-tal var jag i Småland flera gånger av olika anledningar, mestadels för att bara åka runt i det fina landskapet och titta på glasbruken. I samband med dessa utflykter så såg jag ett litet samhälle i kartboken som heter Flerohopp. (Jag hade velat skriva håla här egentligen – men jag vill inte riskera att någon tar det för något negativt.) Jag tyckte det var ett märkligt och lustigt namn. Dessutom tycker jag det är lite fascinerande med orter som ligger lite utanför de vanliga vallfartsvägarna. De första gångerna jag var i krokarna så blev det ändå inte tillfälle att besöka orten. Jag kunde inte riktigt motivera för mitt resesällskap att vi skulle åka till ett ställe bara för att det hade ett roligt namn. Stället ligger mellan Orrefors och Nybro, fast säkert en mil in i skogen. Man skulle väl kunna säga att den enda anledningen att köra igenom samhället, om man inte gör det för att det har ett roligt namn, är om man av någon anledning vill åka mellan Orrefors och E22:an utan att passera Nybro eller Kalmar.

En vinterdag 2003 kom äntligen chansen att titta in i byn. Det var slingriga vägar genom skogen och minst en av mina tre passagerare blev åksjuk. Helt plötsligt dök en trevägskorsning upp utan förvarning. Det var snö, is och halt. Det var nära jag körde av vägen. Efter att ha rätat upp bilen och fortsatt förbi några hus så insåg vi att vi faktiskt redan hade passerat Flerohopp. Lite chockad över att nästan ha kört av vägen blev det liksom aldrig av att jag stannade. Dessutom verkade det inte precis finnas något att se där i byn. Så kom det sig att jag ändå har besökt detta lilla udda samhälle, om än väldigt hastigt.

Att det inte finns något att se i byn är nog inte riktigt sant och det finns säkert fler anledningar att göra ett stopp där. Det verkar finnas en hel del historia förknippat med stället. Först några år efter besöket i Flerohopp fick jag faktiskt reda på vad namnet på byn kommer ifrån. 1725 grundades ett järnbruk på platsen. Namnet på samhället är helt enkelt taget från bruket, som i sin tur har fått namnet genom förstavelserna i efternamnen på brukets tre grundare, det vill säga Georg Wilhem Fleetwood, Gustaf Fredrik Rothlieb och Caspar Didrik (eller David?) Hoppenstedt. Bruket var i drift till 1880. I Flerohopp har det, liksom i många andra småländska orter, funnits ett glasbruk. Detta var igång mellan 1892 och 1960.

Visa större karta

En bra länk om Flerohopps historia finns här.

16:27

... det är klockslaget när jag skall sluta arbeta på dagarna. Det vill säga om jag inte utnyttjar min flextid åt något håll. Igår jobbade jag till sju på kvällen och idag till halv åtta. Vem tackar mig för det? Chefen lär inte göra det, förmodligen inte heller mina kollegor. Skattebetalarna? Nä, knappast. Den enda jag kan komma på som tackar mig är jag själv. Ibland känns det ju bra när den där ”högen” i inkorgen är bortjobbad. Då är det liksom värt att man har slitit litegrann.

Nu är jag ledig i fem dagar – det skall bli skönt. Kanske är det till och med värt den där övertiden.

Om en bild - Kungälv 1968

Det dök upp ett vykort. Inte i brevlådan utan i gömmorna här hemma. Det har sparats under många år och kommer fram någon gång då och då när man rotar bland gamla saker. Som så många andra vykort från 60- och 70-talets Sverige så är det inte direkt vackert – fast det är roligt på flera sätt och det väcker många minnen, kanske speciellt för mig och min familj.

Vykortet visar centrala Kungälv. Det står inget årtal på kortet men jag kan ändå datera det till troligtvis 1968, möjligtvis 1969. Det finns förmodligen flera där ute som kan göra samma datering genom att titta på de tre Saabarna och polisbilen i bakgrunden, genom kläderna som folk har på sig eller genom detaljer på husen.

     Jag kan datera fotot på grund av paret med barnvagn längst fram på övergångsstället – det är nämligen min mor, far och syster. Min syster är född i maj ’67 och hon ser för stor ut för att detta skall vara hennes första sommar. Dessutom kör bilarna på höger sida och trafikomläggningen från vänster- till högertrafik skedde i september det året. Jag gissar på att syrran också är för liten för att detta skulle vara när hon är två år men jag garderar mig ändå med möjligheten.

Rondellen där på vykortet hade troligtvis några år på nacken redan när fotot togs. Då, liksom nu, låg rondellen i centrala Kungälv, även om man kanske kan säga att centrum har dragit sig en aning åt nordväst under senare år med tanke på bebyggelse av affärer, bostäder och serviceinrättningar med mera på och Vita Fläcken. Området vid rondellen heter Västra Tullen och av det förstår man att detta inte var centrum förr i tiden utan en punkt i stadens utkant.

En av anledningarna till att detta vykort har tagits över huvud taget är gissningsvis för att kommunhuset, som i Kungälv heter Nämndhuset, lär ha byggts 1968 och således är helt nytt på denna bild.

     Efter detta foto togs har huset byggts till, först åt vänster i början av 70-talet och sedan med en helt annorlunda huskropp framför byggnaden på bilden. Den tillbyggnaden som nu utgör entrén invigdes 1989.

     I bottenplan kan man se att det ligger en bank och några andra affärer eller liknande. De gröna bokstäverna i mitten skulle kunna vara Försäkringskassan. Under några år fanns sedan bland annat Apoteket i bottenplan.

Till vänster om nämndhuset och rakt fram i bilden går Ytterbyvägen och var tidigare huvudvägen till Ytterby några kilometer utanför Kungälv.

     Gatan till höger om nämndhuset heter Uddevallavägen och parken till höger i förgrunden heter Västra Parken. Det är traditionellt sett här som a-laget har hållit till, undantaget dock bänkarna närmast vägen som man ser här.

     Huset man ser till höger (bakom) nämndhuset finns inte mer. Det är ersatt med ett gult tegelhus som idag bland annat huserar ett servicekontor för Försäkringskassan, Skatteverket och Pensionsmyndigheten. Här ligger också Arbetsförmedlingen.

Vägen i förgrunden med den grå Saaben går till Fontin. Den gula skylten visar vägen till ABC-fabrikerna som låg en bit upp i backen. Här skedde tillverkning av sportartiklar och var en av Kungälvs största fabriker och arbetsgivare under många år.

     In-/utfarten från denna väg till rondellen har byggts om sedan bilden är tagen och finns nu några meter åt höger och ser lite annorlunda ut.

Som nämnts så är den lilla familjen som precis har korsat vägen mina föräldrar och min syster. Kvinnan med barnet som är i mitten av övergångsstället kan eventuellt möjligtvis kanske vara mamma och syster till en klasskamrat till mig. Den grå Saaben i förgrunden tror vi tillhör föräldrarna till en blivande kompis till min syster.  

     Vilka är de andra personerna på bilden? Det skulle vara roligt att veta vem kvinnan med hatten är. Vad är det hon har handlat och vart är hon på väg. Vilka är det som precis skall gå över vägen?

I parken ser man att folk sitter på bänkar. Modellen på bänkarna kan anas här på bilden – med gröna fötter, tre träplankor man satt på och två plankor som ryggstöd. Plankorna var gulmålade. När jag var liten så satt jag på en av dessa bänkar med min far vid ett tillfälle (alltså inte där som a-laget satt). Pappa tyckte det var roligt att sitta och titta på folk, något jag då inte förstod vitsen med. Jag lyckades istället köra in armbågen mellan de två plankorna i ryggstödet och kom inte loss. Pappa fick dra och greja under ett bra tag innan armen slutligen kom loss. Det var nära han fick gå iväg för att hämta hjälp.

Finns det någon annan som vill dela med sig av minnen från området man ser på bilden så är detta mer än välkommet. Detsamma om någon av personerna kan identifieras.