De okändas memoarer

Så länge jag kan minnas så har jag tyckt om att läsa biografier,memoarer och andra böcker om människor. Det har blivit några under åren. Ofta har det handlat om ”stora” personer, som Hitler och Bill Clinton. Det står fortfarande flera olästa böcker av dessa slag i bokhyllan här hemma. Vid årets bokrea tillkom ytterligare några, t.ex. Abraham Lincoln:Hans liv och tid av Staffan Ekendahl,Diktatorernas kvinnor av Diane Ducret.

Det finns många memoarer och biografier jag saknar. Så egentligen är det väl bara att handla? Nja, nu tänker jag mer på böcker som inte finns eller som jag inte vet om de finns. Jag har ett tag tänkt att det vore intressant att läsa om Margaret Thatcher – men nu har det visst kommit en bok om henne. Jag förutsätter att det däri går att läsa om bombdådet mot henne i Brighton och hennes agerande i samband med Falklandskriget. Men boken ifråga måste jag väl läsa för att se om det även finns med avsnitt om hennes prepolitiska liv som kemist när hon uppfann mjukglassen, och hennes postpolitiska liv när hennes son på något sätt var inblandad i ett kuppförsök i Ekvatorialguinea. En annan bok som redan finns är den om Malala Yousafzai. Men då hon är född 1997 kan man förhoppningsvis förvänta att hon långt senare skriver en ny bok där hon ser tillbaks på sitt liv, kanske då inte bara om sin kamp mot Talibanerna utan även som pristagare av Nobels fredspris.

 

Men böcker som inte finns alls då? Under Nelson Mandelas sista år och sedan hans frånfälle har det kommit åtskilliga böcker om honom och ANC:s kamp mot apartheid i Sydafrika. Men denna kamp och tid i Sydafrika har ju även andra vinklar och sidor. Frederik Willem de Klerk kan man säga stod både på den andra och samma sida som Mandela. Att få de Klerks syn på det mesta vore intressant – liksom hans företrädare Pieter Willem Botha, som jag och säkert många andra minns särskilt från den värsta apartheidtiden. Mitt uppe i allt detta vore det intressant att läsa memoarerna eller biografier av/om Lawrence Lucas Manyane Mangop, Lennox Leslie Wongama Sebe, Tutor Nyangilizwe Vulindlela Ndamase och Patrick Ramaano Mbulaheni Mphephu – som alla var presidenter under viss tid i de s.k. självständiga hemländerna(Bophuthatswana, Ciskei, Transkei respektive Venda). Vad fick dessa personer att ställa upp på att leda ”länder” inom apartheidpolitiken som Sydafrika aktivt bröt loss från moderslandet? Ställde de ens upp frivilligt? Och som motvikt till den motvikten skulle det vara intressant att läsa om t.ex. Tsiame Kenneth Mopeli som var chefsminister och ledde ett av de hemländer som inte blev självständigt – Qwaqwa.

 

När jag ändå rör mig i södra Afrika så skulle jag vilja läsa om Graça Machel, som mig veterligen är en av de få människor som har varit gift med två stycken presidenter och är änka efter båda – Moçambiques Samora Machel och Sydafrikas Nelson Mandela.Hon kan knappast ha levt ett liv i tristess.

 

Med tanke på alla biografier om brutala härskare och despoter är det märkligt att det saknas ordentliga biografier om personer som Idi Amin,Mobutu och Bokassa. Den senare som tog makten i Centralafrika och sen utnämnde sig till kejsare.

 

För att hoppa till en annan kontinent så vore det intressant att veta mer, i den utsträckning det nu går att få reda på, om de tre Kim i Nordkorea, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong-un. Av alla totalkorkade historier om dem vore det intressant att få andra vinklar och orsaker till historierna.

 

Vilka ”typer” av människor man gillar att läsa om speglar naturligtvis vilka andra intressen man har. Ni som känner mig vet att varken idrott eller musik har betydande delar i mitt liv, därav inte någon klar önskan om biografier om personer inom dessa områden. Politiker, kungligheter och ledare är mer min ”grej”, och detta tillsammans med vissa områden och samhällen i världen. Balkan och f.d. Sovjet är geografiska områden jag är intresserad av. Det finns mängder av människor där som jag gärna hade läst om. Enver Hoxha och Nicolae Ceaușescu, de gamla diktatorerna i Albanien och Rumänien vill jag gärna veta mer om.

 

Hur många känner till att ledaren för den tjetjenska självständighetsrörelsen Dzjochar Dudajev stred för Sovjet i Afghanistan och senare var chef för en flygbas i estniska sovjetrepubliken – där han tog parti för esterna i deras självständighetskamp? Hur mycket mer finns det inte att berätta om denne man…

Väl i den sovjetiska sfären skulle jag vilja veta mer om Eduard Sjevardnadze, som både har varit sovjetisk utrikesminister och georgisk president.

 

I Europa finns flera ex- och exilregenter som skulle vara spännande att veta mer om. Som den jugoslaviske tronpretendenten Alexander(II) som föddes i svit 212 på Claridge’s Hotel i London. Denna svit gjordes innan födseln, med brittiska regeringens godkännande, om till jugoslaviskt territorium så att kronprinsen skulle födas i ”hemlandet”.

 

För att avrunda detta vänder jag tillbaks till Afrika. Att få läsa Ellen Johnson Sirleafs memoarer skulle vara otroligt intressant. Denna dam som blev den första valda kvinnliga presidenten i Afrika och som dessutom har fått hyfsad ordning på det av krig söndertrasade Liberia. Dessutom fick hon nobels fredpris 2011.

 

En spännande biografi att läsa vore om nåågon helt okänd person. Fast detta torde bli ett Moment 22 eftersom denna person då skulle bli känd.

 

Var är alla svenskar då?

Ja, jag får fundera och kanske återkomma med en del två…

Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.