2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

Trubbel i paradiset

Söderhavet… Smaka på det namnet. Det är så man känner cocossmaken, kanske är det till och med Bounty. Den klassiska drömmen om Söderhavet kanske inte riktigt hänger kvar men visst finns den romantiserade bilden av paradiset där? Pojkäventyret. Skattkammarön, Robinson Crusoe, Myteriet på Bounty, vajande palmer, kritvita stränder och turkost vatten. Bastkjolar och barbröstade skönheter.

Paradiset?
(http://www.expat-blog.com)

I månadsskiftet september/oktober upprättade Sverige diplomatiska relationer med tre länder i ”Söderhavet”; Tuvalu, Kiribati och Nauru. Först ut var Tuvalu den 24 september. Ceremonin hölls i Sveriges FN-representations lokaler och representerades av Carl Bildt. Den 1 oktober meddelade UD att Sverige även har upprättat diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati. Detta ska ha skett under det årliga höstmötet i FN. Carl Bildt ska då ha bekräftat relationerna med Naurus utrikesminister Kieren Keke och Kiribatis president Anote Tong.

 

Visa större karta

Hur går det till när diplomatiska förbindelser upprättas? Jag är nyfiken på processen. Hur börjar det? Tas det ett regeringsbeslut och sedan kontakt genom en officiell note från UD genom FN-diplomater? Eller är det i dessa moderna tider av sociala medier kanske så att vår utrikesminister skickar ett twittermeddelande till Kiribatis president och frågar om de vill bli kompisar med Sverige? Kanske ligger sanningen någonstans däremellan.

Dessutom, vad förväntas Sverige få ut av kontakterna med dessa länder, och vad kan de förvänta sig få ut av kontakterna med Sverige? I pressmeddelandena från UD sägs att Sverige och dessa länder har gemensamma intressen i klimatfrågorna. Och det är klart, alla dessa tre länder, som på ett eller annat sätt faktiskt är på väg att försvinna, har medlemskap ibland annat FN och kan där göra sina röster hörda.

Men vad är de där länderna för ställen egentligen? Är bilden av paradiset intakt eller finns det en annan bild?

Tuvalu

 

Det här landet är nog mest känt för två saker. Dels att för att det är ett av de länder som först riskerar att försvinna helt om/när havsvattnet höjs till följd av klimatförändringarna. Landets högsta punkt ligger 4,6 meter över havet. Den andra saken landet är känt för är att man har kunnat sälja ut sig på marknaden genom sin toppdomän (.tv) inom internet, och att ha ”spottat” ut frimärken till samlare – inte bara från landet i sin helhet utan även från varje enskild ö.

Frimärke med domännamnet .tv
(http://www.computer-stamps.com)

Tuvalu blev självständigt 1978 efter att ha varit brittiskt. Landet består av nio atoller med en sammanlagd landareal ungefär lika stor som Visingsö och har ca 10.000 invånare. Fullvärdig medlem av FN sedan år 2000 och har därmed samma teoretiska makt där som Sverige, eller föralldel USA, Ryssland, Kina… (om man bortser från säkerhetsrådet).

Översvämning på Tuvalu
(http://www.tuvaluislands.com)

Landet har varit flitig i klimatdebatten runt om i världen och har fått relativt stor uppmärksamhet för det. Detta till stor del för att man har kunnat visa vad en havsnivåhöjning kan orsaka – man tror att hela landet Tuvalu kan vara försvunnet inom de närmsta hundra åren. Det finns diskussioner om evakueringsplaner för befolkningen till Australien, Nya Zeeland eller Fiji. Redan nu uppstår problem emellanåt. Både vägarna och landets enda flygplats översvämmas emellanåt. Havsvatten sipprar upp genom den porösa korallen. Det har också förekommit problem med dricksvattnet. Pirkko Lindberg har skrivit en bra bok om landet och växthuseffekten, SOS Tuvalu. Boken beskrivs som reseskildring med ekologiska förtecken.

Hjälp!
(http://coolheadsforahotplanet.wordpress.com/2012/04/11/the-sinking-of-tuvalu/)

 

Kiribati

 

Jämfört med grannlandet Tuvalu så är Kiribati stort. Strax över 100.000 invånare fördelade på 33 öar och atoller. En total landyta motsvarande drygt halva Öland men enormt utspritt. Man får segla ungefär 4.400 km för att ta sig mellan de öar i landet som ligger längst bort från varandra, ett avstånd som ungefär motsvarar från Stockholm till Afghanistan. Kiribati var en brittisk koloni tillsammans med Tuvalu under namnet Gilbert- och Elliceöarna. Öarna separerades 1975. Elliceöarna blev Tuvalu vid självständigheten 1978. Gilbertöarna bytte namn till Kiribati vid självständigheten 1979. Under andra världskriget var flera av öarna, liksom många andra öar i Stilla Havsområdet, ockuperade av japanerna. Ett av de blodigaste slagen utspelade sig på Tarawa, Kiribatis huvudö. USA har också gjort kärnvapenprov vid några av de mest avlägsna öarna i östra delarna av landet.

Battle of Tarawa, November 1943
(http://www.ibiblio.org)

Även detta land riskerar att påverkas starkt av klimatförändringarna på samma sätt som grannlandet Tuvalu. Två obebodda småöar i en av atollerna lär redan ha försvunnit under havet. De flesta öar i Kiribati når bara några fåtal meter över havet. Undantaget är ön Banaba som når hela 81 meter. Liksom Tuvalu har man börjat förbereda sig på den dagen havsnivån stiger så pass mycket att ingen längre kan bo kvar på öarna. Förfrågningar är ställda till Australien och Nya Zeeland om att ta emot kiribatier som flyktingar. Förhandlingar pågår även med Fijis regering om att köpa ett område där för att på sikt kunna flytta Kiribatis befolkning.

Utsatta öar
(http://occupyilluminati.com)

Nauru

Världens minsta republik, har ca 13.000 invånare och består av en endaste ö – några kvadratkilometer mindre än Visingsö. Tyskland ockuperade ön i slutet av 1800-talet. Efter första världskriget blev ön ett mandat under Nationernas Förbund och administrerades av Australien. Nauru blev helt självständigt 1968.

För några decennier sedan var Nauru och dess invånare mycket rika. Rikedomarna kom från fosfat som bröts på ön och exporterades. Under 60- och 70-talen hade Nauru världens högsta BNP per capita och under 80-talet hade landet sitt allra bästa ekonomiska läge. Det nationella flygbolaget Air Nauru var välkänt i regionen och hade flygrutter som täckte stora delar av Oceanien och ända bort till östra Asien. Man köpte fastigheter utomlands. I Melbourne försökte man tidigt bygga upp ett ”finansiellt centrum” med en skyskrapa ”Nauru House” i centrum. Detta som någon typ av ekonomisk fond i förberedande för den dagen fosfaten på ön skulle ta slut.

Republiken Nauru
(http://brookmeakins.wordpress.com)

På grund av brist på odlingsbar mark samt den starka ekonomin kom nauruerna att importera mycket i ”skräpmatsväg”. Detta har resulterat i att en stor del av befolkningen är överviktig och över 40 % av befolkningen har diabetes, den största koncentrationen i världen.

Rester från utvinningen av fosfat
(http://theintrepid.blogspot.se/2009/05/nauru-movie-adrift.html)

Redan på slutet av 80-talet började utvinningen av fosfat avta, detta på grund av både minskade tillgångar och efterfrågan. I dagsläget har nästan all fosfatutvinning upphört. Miljön är starkt påverkad då stora delar av ön i praktiken är bortgrävd genom dagbrottsbrytningen av fosfat. För att komma till rätta med ekonomin provade man på att vara ett skatteparadis och landet blev också ett center för illegal pengatvätt. Mellan 2001 och 2008 tjänade Nauru pengar på att husera asylsökande för Australiens räkning. Eventuellt kommer lägret att öppnas på nytt.

Läger för personer som söker asyl i Australien
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/asia-pacific/1920488.stm)

Landet har också utnyttjat sina relationer med andra länder och sin plats i FN för att dra ekonomiska fördelar. Efter att ha blivit medlem i FN 1999 har Nauru växlat flera gånger mellan att ha officiella relationer med Folkrepubliken Kina och Republiken Kina (Taiwan). Som ”tack för stöd” har Nauru vid minst ett av dessa tillfällen ha fått sisådär 130 miljoner dollar. Nauru erkände Kosovo i ett tidigt skede. I december 2009 erkände man också både Abchaziens och Sydossetiens självständigheter som det fjärde landet i världen. Det sägs att Ryssland har skänkt Nauru humanitär hjälp i form av 50 miljoner dollar för detta, vilket Naurus regering förnekar. Trots försök att omstrukturera ekonomin har landet varit på gränsen till helt bankrutt. Man har fått sälja av Nauru House i Melbourne och andra fastigheter utomlands. Periodvis har ön varit helt isolerad utan någon som helst kontakt med omvärlden.

 

 

Länkar:

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Tuvalu http://www.regeringen.se/sb/d/16445/a/200084

Pressmeddelande från UD om upprättande av diplomatiska relationer med Nauru och Kiribati http://www.regeringen.se/sb/d/16542/a/200550

SOS Tuvalu av Pirkko Lindberg http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9150105930

  

 

Lite mer om Etiopiensvenskarna

Det är en hel del snack runt om i media att det tog alldeles för lång tid att få de fängslade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson & Martin Schibbye fria. 14 månader fick de sitta fängslade i Etiopien av sitt straff på 11 år.

Varför hör man inte något lovsjungande över att Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander, övrig personal på ambassaden och UD med fler genom skickligt diplomatiskt arbete faktiskt fick journalisterna fria 10 år INNAN de skulle släppas?


 

Lite nytt från Afrika

I ett tidigare inlägg skrev jag om den etiopiske ledarens död. För någon vecka sedan begravdes Meles Zenawi i huvudstaden Addis Abeba. Carl Bildt var på plats, liksom många andra ledare. För Bildt del blev det tillfälle att träffa den nye ledaren Hailemariam Desalegn och byta några väl valda diplomatiska fraser om "Etiopiensvenskarna", Martin Schibbyes och Johan Persson, som sitter fångna. Nu kommer uppgifter om signaler från etiopiskt håll att de båda journalisterna kan bli fria inom kort. Vi får väl se.

I Mali rasar striderna vidare. Natten till idag dödades minst 14 militanta islamister. Enligt vissa källor är det även islamister från Mauretanien inblandade i striderna. Jag har tidigare berört inbördeskriget i Mali och utbrytarstaten Azawad.

Det har varit nya demonstrationer vid den sydafrikanska platinagruvan där 34 arbetare sköts till döds i augusti.

I Marocko dog 42 personer i veckan när en buss körde ner i en ravin mellan Marrakech och Ouarzazate.

Somalias huvudstad Mogadishu har tidigare varit känt för sin rika kultur och arkitektur. Efter decennier av strider är det mesta förstört. Nu visar det sig att det åtminstone finns mycket bevarat i det nationella arkiven, som inspelningar av poesi, musik och politiska tal.




 

Minister- och twitterstyre

I Sverige har vi inte ministerstyre, i alla fall inte officiellt. Inom vissa departement verkar det ändå vara så. I alla fall som vanlig dödlig samhällsåskådare så verkar till exempel Utrikesdepartementet på hemmaplan bestå av Carl Bildt. Punkt. Idag kan man läsa nyheten om att Etiopiens premiärminister Meles Zenawi har dött. DN har sökt UD för en kommentar, troligtvis för att premiärministern var den som personligen vanligtvis förde Etiopiens talan i frågan om de fängslade ”Etiopiensvenskarna” Martin Schibbye och Johan Persson. UD svarar till DN bara med direkt hänvisning till ett twittermeddelande från Carl Bildt.

Att Carl Bildt verkar driva en stor del av Sveriges utrikespolitik från sitt twitterkonto har vi också sett i det diplomatiska bråket mellan Sverige och Vitryssland den senaste tiden. President Lukasjenko tvingade den svenske ambassadören Stefan Eriksson att lämna landet. Bildt skriver twittermeddelanden och kallar Lukasjenko för buse. Det nämns också twittervägen att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige. Så fortsätter det – alla svenska diplomater i Minsk slängs ut och vitryska ambassaden i Stockholm stängs helt. Vad hände med det gamla uttrycket, så väl gångbart i diplomatin, ”håll dina vänner nära men dina fiender ännu närmare”? Hur har allt detta egentligen gått till? Har Carl Bildt helt enkelt beslutat på eget bevåg att den nyutnämnde vitryske ambassadören inte är välkommen till Sverige, för att presentera det genom sin twitter? Eller togs det ett extra snabbt regeringsbeslut för detta, som det väl borde ha gjorts? Hur genomtänkt är allt detta som resulterat i ett av de största diplomatiska bråken som Sverige har varit delaktig i under de senaste åren? I längden maler byråkratins kvarnar bäst långsamt. Förhastade beslut gagnar sällan någon.

Att Carl Bildt bloggar och skriver twittermeddelanden för att informera omvärlden tycker jag är bra. Det är ofta ypperligt att följa den svenska utrikespolitiken genom dessa kanaler. Fast, det är stor skillnad på att informera, förklara och styra.

Ett litet steg - fast åt vilket håll?

Skall ett handslag mellan en premiärminister och en före detta president bana väg för steg i rätt riktning på Balkan - eller skall frostiga relationer helt enkelt läggas på is och fortsätta?

Hashim Thaçi (till vänster) och Boris Tadić
(bild från Belfast Telegraph)

I medienotiser, och kanske framförallt foton, så kablas bilden ut över världen där Kosovos premiärminister Hashim Thaçi och Serbiens tidigare president Boris Tadić skakar hand under ett europeiskt toppmöte i Dubrovnik under lördagen. Det lär ha varit första gången sedan Kosovokriget som de båda möts ansikte mot ansikte.

I både Kosovo och Serbien har reaktionerna över mötet varit blandade. Vissa kretsar i båda länderna menar att detta inte alls är bra för framtiden. Internationellt försöker man se det som ett steg framåt och att det är något historiskt. Som vanligt så får framtiden utvisa... 

När jag ser bilden så funderar jag på de egentligen säger till varandra. Det vore intressant att veta!

-----

Mer om toppmötet och hanslaget går att läsa på Carl Bildts blogg.

Hashim Thaçi var en av medgrundarna till den kosovoalbanska gerillarörelsen UCK och är nu det självständiga Kosovos premiärminister.

Boris Tadić var Serbiens president mellan 2004 och 2012.

-----

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!

Tabula rasa - Då kör vi!

Jag har funderat på det ganska länge – att börja med en blogg alltså.

Sedan jag var ganska ung så har jag ofta skrivit någon form av dagbok när jag har varit ute och rest. De där dagböckerna har aldrig blivit klara, utan finns som fragment av händelser. När jag vistades på Balkan under knappt ett halvår 2005 började jag skriva mejl till folk som jag även sparade för egen del som minne. Dessa övergick i någon typ av veckobrev, inspirerat av Carl Bildts tid på Balkan. Parallellt började jag skriva en dagbok. För tillfället är den på 57 sidor, allt från tomma dagar till detaljerade berättelser, via många dagar med uppradade stolpar för att kunna fortsätta berättelsen. Efter snart sju år så kanske det är dags att inse att den där dagboken aldrig kommer att bli klar. Det ser ut på liknande sätt efter att jag arbetade i Sudan under några veckor för två år sedan och samma sak med den där charterresan till Kap Verde förra vintern.

Eftersom jag har funderat en ganska lång tid (i alla fall ett par år) på att skriva en blogg så har tre huvudsakliga frågor dykt upp – Varför skall jag skriva? Vad skall jag skriva? och För vem skall jag skriva?

På dessa frågor har jag inte klurat ut något svar. (Det är förmodligen därför som jag inte har skrivit tidigare.) Kanske beror det på, kanske hör frågorna samman. Vad jag skriver kanske beror på vem jag skriver för, och vem jag skriver för kanske beror på vad jag skriver. Varför jag vill skriva tror jag är för att jag gillar det och vill få något ur mig. Det kan nog mycket väl vara så att det också hänger ihop med att de där dagböckerna aldrig kommer att bli klara. Förmodligen kommer inte heller den där boken att bli skriven någon gång, boken som jag inte ens vet vad den skall handla om.

Vi får väl se vad det blir av denna bloggen. Jag har en ambition inledningsvis att inte nischa in mig åt något speciellt ämne. Resor ligger nära till hands annars då detta är mitt stora intresse. Fast det skulle bli för tråkigt då jag ändå är ute och reser ganska lite. Jag hoppas jag skall få tillfälle att skriva om olika ämnen. Det finns också en ambition att skriva "lagom" mycket. Jag tror att folk tappar intresset om det bara poppar in något inlägg varannan månad – och jag tror folk tröttnar om man skriver tre-fyra inlägg varje dag.

Som man kan gissa så är Carl Bildts skrivande en inspirationskälla för mig, det kan ju anas inte minst på namnet på denna blogg jämfört med bloggen som vår utrikesminister skriver. (Hoppas jag inte blir stämd eller så nu..) Det finns såklart annat och andra som har inspirerat mig att påbörja denna blogg, det får jag kanske chansen att återkomma till.