Thomas Bodström - Rymmaren

Thomas Bodström har kunnat titulera sig på mång sätt genom åren; fotbollsspelare, advokat, riksdags-ledamot, justitieminister, bloggare, författare…

Deckar- eller romanförfattare arbetar säkert vanligtvis med något annat innan de har etablerat sig. Skrivandet är ofta något man till en början sysslar med vid sidan av. Det är ganska fascinerande när människor som är kända för något helt annat plötsligt ger sig in i romanskrivandets värld. Frågan är om det alltid blir så bra.

Rymmaren är Thomas Bodströms första bok om den sympatiske advokaten Mattias, polisen Susanne och den mindre begåvade justitieministern Gerd. Det sägs att Thomas har baserat Gerd på den tidigare justitieministern Beatrice Ask.

Så här beskrivs boken:

Miro Segovic fruktar för sitt liv. Hans kusin Vlado har blivit brutalt mördad på Österåkers-anstalten och nu står han på tur.  

Länskriminalchefen Christian Pedersen leder utredningen av fängelsemordet tillsammans med Susanne Dahlgren. Christian är fast besluten att sätta dit de skyldiga, och snart börjar Susanne undra hur långt han är beredd att gå för att lyckas.

Justitieminister Gerd Lundin, pressad efter en rad kritiserade beslut, ser en chans till revansch om hon kräver hårdare tag på fängelserna.

Brottmålsadvokaten Mattias Berglund får via Susanne reda på att allt inte står riktigt rätt till med mordutredningen och tillsammans bestämmer de sig för att avslöja spelet bakom kulisserna.

Samtidigt, på en advokatbyrå i centrala Stockholm, måste Miros advokat Douglas Malm ta ställning till ett uppdrag. Han brukar inte väja för tvivelaktiga metoder, men denna gång kan det sätta hela hans karriär på spel - och i värsta fall hans liv.

Fångarna på Österåker, advokaterna i Stockholms innerstad och ministrarna i Rosenbad - alla har något att förlora i denna täta och verklighetsnära thriller. Vem kan man egentligen lita på? Och är alla medel tillåtna i jakten på rättvisa?

Alldeles i början av boken begås ett mord på ett svenskt fängelse. Några timmar efter att jag hade läst klart boken slog det mig att jag nog inte riktigt visste vem som faktiskt var mördaren. Det spelar ingen roll. Detta är en deckare där dödandet inte har en central placering utan är mer en periferi handling som påverkar det som bär upp historien – nämligen det ofta fula politiska spelet i makten.

     Här får vi följa intrigerna på advokatbyrån, hos polisen, justitiedepartementet, kriminalvården – och förhållandena dem emellan.

     Thomas Bodströms bakgrund märks väl i de delarna som man vet att han är insatt i, juridiken och vad som händer yrkesmässigt hos de olika aktörerna. Berättandet känns ibland lite mer tafatt i det som händer runtomkring.

Boken är ganska trög i början. Efter en tredjedel tyckte jag den blev bättre och sedan var jag fast ett tag. Jag hade därför förväntat mig att rättegång och överklagande i storyn skulle bli spännande läsning där övertaget svängde fram och tillbaks. Jag hoppades att det skulle bli lika gastkramande som mellan Lisbeth Salander och Teleborian i rättegången i Stieg Larssons Millenniumtriologi. Istället tycker jag att det blev lite platt fall i slutet av denna bok. Kanske speglar slutet ändå hur det ofta ser ut…

Jag utesluter inte att jag kommer läsa någon mer deckare av Thomas Bodström, fast jag tänker inte slänga mig över Adlibris eller bokaffären här i stan för att köpa nästa del heller.

~~~~~

Några länkar som kan vara intressanta:

Thomas Bodströms egen blogg

Om boken på Adlibris
Om boken på Bokus

Om Thomas Bodström på Wikipedia

Så många böcker...

Så långt tillbaks jag kan minnas så har jag tyckt att det är kul med listor hit och dit. Böcker är också kul. Självklart har jag sedan lång tid en lista med böcker. Eller egentligen är det flera listor. En för böcker jag har, en för böcker jag vill ha och en för romaner jag har som fortfarande är olästa. Egentligen är det nog mer än romaner på denna listan. Mer korrekt är nog att det är böcker som jag kallar pärm-till-pärm-böcker, alltså såna jag vill läsa från första till sista sidan utan att hoppa hit och dit.

     På listan över olästa böcker finns det just nu 81 stycken. I vanlig ordning läser jag flera böcker samtidigt. Funkar bra om det är olika genre men inte bra om det blir till exempel två deckare.

Ikväll eller imorgon räknar jag med att läsa ut Rymmaren av Thomas Bodström. Ett utlåtande kommer väl här i bloggen i vanlig ordning. Självklart kan jag inte bara hålla mig till de andra fyra böckerna sedan utan kommer börja läsa det senaste nyförvärvet - Askungar av Kristina Ohlsson. Hon hyllas ju nu överallt verkar det som och jag tycker hon har en väldigt spännande bakgrund.

Inspirationer

Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.

En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.

Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.

Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.

Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.

Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.

Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.

En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.

En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!

Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.

Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!