Bakslag

Den här helgen skulle jag egentligen ha varit hemma på permission från sjukhuset. Det var planerat att jag skulle åka med min sjukgymnast på fredag förmiddag för att ha trappträning i mina egna trappor, sen skulle jag bli kvar hemma tills söndag eftermiddag. Planerna blev ändrade...

I onsdags eftermiddag satte jag mig i dagrummet med en kopp kaffe och en tidning. När jag satt böjd över tidningen så kände jag något mellanting av att det svartnade och att jag blev yr. Jag kände också en pirrande känsla i bröstet. Sedan dess har jag vigdnågra tillfällen känt som om hjärtat slår i en konstig takt, att blodet har runnit ned i kroppen och att jag har varit matt. EKG har tagits flera gånger, liksom blodtryck, puls och blodprover. Alla prover och tester visar bra resultat. Min läkare här på avdelningen har diskuterat med hjärtläkare och de kan inte se att det är något vajsing alls med hjärtat. Blodtrycket har varit bra men lite i underkant några gånger. Läkaren här tror att oron i kroppen kan komma av blodtrycksfall och min mentala oro som byggs upp ibland och smittar av sig till kroppen. Som jag har förstått det i alla fall.

Såklart är det trist att inte komma hem men det lugnaste är ändå att vara trygg på rätt ställe och känna sig trygg(are). Det hade inte varit roligt att sitta hemma och känt sig dålig och varit orolig. Då hade min sambo märkt det och blivit orolig hon med. Den samlade bedömningen var således att det var bäst att ställa in permissionen denna gången.

Invasionen av Grenada 30 år senare (25 oktober 1983)

För 30 år sedan satt jag framför tv:n och följde nyhetsutvecklingen av en händelse som så här 3 decennier i efterhand säker nästan bara uppmärksammas på den lilla karibiska ön Grenada. Den 25 oktober 1983 invaderades Grenada av USA (och Antigua, Barbados, Jamaica, Dominica, St Lucia och St Vincent) i Operatio Urgent Fury.

Bakgrunden  var att diktator Maurice Bishop efter en statskupp 1979 mot den dåvarande envåldshärskaren Eric Gairy relationsmässigt hade fört Grenada närmare stater som Sovjetunionen och Kuba. Den 19 oktober 1983 greps makten av den starkt sovjetvänlige Bernard Coard och Maurice Bishop avrättades.

Invasionsförsöket varade till mitten av december. Grenada fick på sin sida hjälp av specialförband från Kuba. De slutliga förlusterna uppgick till 19 döda och 116 skadade  på USA: sida och 45 döda och 358 skadade på Grenadas sida. Därtill dödades 25 kubaner och 59 skadades. 638 kubaner tillfångatogs också. De civila förlusterna ska ha uppgått till 24 döda.

San Marino och EU

Idag är det folkomröstning i San Marino om att gå med i EU eller inte. Om detta nämns det i svensk press och media - ingenting (vad jag har sett).
Det kan naturligtvis tyckas vara hur ointressant som helst. Men det kunde ändå vara informativt att veta vad ett sanmarinskt medlemskap skulle innebära för dem och övriga EU-stater. Hur skulle t.ex. proportionerna förändras för röster i Europaparlamentet? Vad skulle det innebära för rörligheten? Dublinförordningen och det finansiella. San Marino har använt Euro som betalningsmedel i över 10 år.

Färdtjänst och armböj

För ett tag sedan blev jag beviljad färdtjänst. Inte nåt man drömmer om när man är 43 år men självklart bra att ha när man inte kan röra sig riktigt. I onsdags skulle jag nyttja färdtjänsten för första gången och åka till jobbet och hälsa på.Jag hade fått hjälp av en sköterska på min sjukhusavdelning som bokade bilen. Jag tog min rullstol och rullade till utgången där jag skulle hämtas. Jag var på plats 10 minuter innan bilen skulle komma. Man vet ju inte hur det fungerar, och det gjorde det ju inte. När jag hade suttit och väntat 25 minuter efter att bilen skulle komma så gav jag upp och tog mig tillbaks tilll min avdelning. Det blev inget besök på jobbet den dagen. jag fick hjälp av en annan sköterska att boka en ny resa dagen efter.

På torsdagen kom färdtjänsten 10 minuter försent men det var ju inget mot dagen innan. Jag kom således till jobbet och kunde hälsa på. Mycket trevligt att träffa jobbarkompisarna! Resan tillbaks till sjukhuset fungerade bra. Kanske kan man ändå ha god nytta av färdtjänsten alltså..

En riktigt rolig sak har hänt i veckan. I onsdags kväll kunde jag för allra första gången efter min stroke röra lite på vänster arm. Sedan dess har jag kunnat röra armen vid några tillfällen. Nu gäller det att träna, träna och träna mer och hoppas att resten av leder och muskler i armen, handen och fingrarna ska vakna till liv! Trägen vinner. Jag ger aldrig upp!

Helgpermission

Under den gångna helgen var jag för första gången på permission från sjukhuset med övernattning hemma.

På lördag eftermiddag åkte jag hem. En kopp kaffe blev det hemma vid köksbordet. Jag öppnade också ett par paket som jag hade fått av goda vänner. Lite vila i sängen hann jag med också. Sent på eftermiddagen ordnade min sambo och jag till tacos (som jag hade "beställt"). Även om min sambo fick fixa det mesta så stekte jag i alla fall köttfärsen.  Det var såklart fantastiskt att äta god mat i sitt eget kök efter flera månader på sjukhus. jag brukar föredra öl till tacos men efter stroken har jag ju alkoholförbud... så om en månad...
Nu fick det bli julmust istället och det funkar ju alltid bra.

På lördagskvällen blev det soffhäng framför Mord i Paradiset medjulmust, chips och ostbågar.

Jag somnade ganska snabbt när jag väl gick och la mig. Så skönt att sova i sin egen säng för första gången sen i juni.

Vaknade på söndag morgon i en röra av kuddar, flanelltecken och sambo. Solen sken in mellan persiennerna och lätt, skön luft kom in genom fönsterspringan - jag fick en känsla av vår eller försommar.
Det blev frukost och efter det gick vi och la oss igen för att ligga och småsussa ända till halv ett.

Lunch på tacoresterna. Vid tretiden på eftermiddag var det transport tillbaks till sjukhuset för min del.
Underbar helg!

Framåt och bakåt

Ny vecka, nya möjligheter. Eller som jag tänkte när jag vaknade imorse; Onsdag och ny dag - ytterligare en dag närmare allt bra som kommer, och en dag längre ifrån allt elände som har varit....

I måndags förmiddags  var jag föremål för arbetsbedömning. Två arbetsterapeuter skulle bedöma hur jag löste ett par uppgifter. Detta var uppgifter de skulle göra som ingick i en kurs - så egentligen var det inte jag som granskades utan de som kommer granskas. jag såg mina uppgifter som en del av rehabiliteringen.
Terapeuterna gick igenom uppgifterna och jag fick beskriva hur jag tänkte genomföra dem. Vi skulle inte prata med varandra under utförandet. Mina två uppgifter, som jag själv hade valt, var att ordna frukost i form av kaffe och smörgås, samt att stryka en skjorta.

Inga problem med kaffebryggningen. Värre var det med smörgåsen. Knivigast var det att få ut brödet ur den knutna påsen. Jag kämpade ett tag med knuten med min enda hand som fungerar. Tillslut löste jag problemet genom att ta en sax och klippa bort knuten - riktigt innovativt tycker jag. nästa problem var att hyvla ost med en hand. Jag försökte med att lyfta upp min förlamade hand och lägga den bakom osten som "mothåll" när jag hyvlade. Efter en liten olycka för 10 år sedan då jag råkade hyvla av en bit av tummen har jag ständigt det i bakhuvudet när jag hyvlar ost. Det blev nu till att fortsätta hyvla ost med hjälp av en hand. Ostskivorna blev inte så snygga men smörgåsen smakade bra tillsammans med det nybryggda kaffet.

Att sitta i en rullstol och stryka med hjälp av en hand var inte lätt alls. Skjortan blev tillslut hyfsat slät. Jag var inte direkt nöjd men hade nog kunnat använda skjortan till jobbet om jag hade haft en tröja över.

Måndagen fortsatte i lugn takt med lite avbrott för ett pass med sjukgymnastik på eftermiddagen.

Tisdag blev en tråkig dag då jag kände av tristessen. På dagen blev det i alla fall lite rehabiliteringsträning och jag fick prova att gå utan hjälpmedel men även med rollator och bara en krycka. Jag är på väg tillbaks - något annat finns inte!

Mycket av tristessen  under dagen berodde på att dagens höjdpunkt, att min sambo kommer på besök, inte blev av då hon hade blivit sjuk och hade gått hem från jobbet.
Idag onsdag fortsatte tristessen  då det inte har hänt så mycket plus att sambon fortfarand är sjuk och hemma. Visserligen har jag tränat en del men det förtogs lite av att jag nu har blivit lite förkyld. Eftermiddagen ägnades till att sova några timmar.

Nu väntar jag mest på helgen då jag ska hem på permission oc få sova i min egen säng för första gången sen i juni.

Långlördag

När man ligger på sjukhus kan helgerna bli rätt långa och gå långsamt. Inte mycket som händer. Inga undersökningar eller ronder. Såklart är det skönt att bara få ta det lugnt och vila men ibland blir det som sagt lite segt.

Idag har jag egentligen inte gjort någonting. Jag har haft besök en stor del av eftermiddagen. Såklart trevligt att sitta och snacka. Sedan 19-tiden har jag varit ensam igen, nu väntar jag bara på att Mord i Paradiset ska börja på TV kl 21,30. Hoppas morgondagen går lite fortare.

Tosdag och fredag

Dagarna på sjukhus kan bli långa och enformiga, speciellt om man är rätt frisk men då det ändå inte fungerar så bra att ligga och läsa en bok. Normalt sett är dagarna ganska fulla, medsjukgymnastik mm 2-3 gånger per dag. Igår och idag har det varit sjukdomar och folk som har vabbat. Därför har några av mina träningspass blivit inställda. Jag har i alla fall "självträning" på schemat och har fått en del saker som jag kan träna själv.

Igår skulle jag ha haft personvård genom att träna att duscha själv. Det blev inställt pga sjukdom men idag var det dags för dusch. Fick visserligen hjälp med vissa saker men det mesta gjorde jag själv. Det är skönt att känna att fler och fler saker fungerar att göra själv.

Ni som har följt mig vet att jag skulle ha gjort en hjärtoperation i augusti, som blev uppskjuten pga blodförgiftningen. Det talades om ny operationstid i mitten av oktober. Idag fick jag reda på att operationen blir den 13 november, senare än jag hade hoppats på allså, men det är skönt att ämtligen ha fått en tid.

Denna dag har mestadels gått åt till att sitta framför datorn, lite självträning och bara sitta och glo. Närmast väntar lunch. I eftermiddag kommer far på besök och han stannar i stan över helgen. I eftermiddag kommer även min sambo och jag gissar på att vi tar en tur till kafeterian och firar Kanelbullens dag och att vi idag har varit förlovade i 3 år.


Allt detta, på dagen när jag har legat på sjukhuset i 3 månader.

Permissioner & rehabilitering

För ett par veckor sedan var jag på min första permission från sjukhuset. Det blev några timmar på lördagen. Transport hem på förmiddagen och transport tillbaks på eftermiddagen. Eftersom jag nu mestadels sitter i rullstol så var transporterna beställda med bärhjälp. Jag bor 4 halvtrappor upp så jag sitter kvar i stolen medan två personer bär mig upp/ner i rullstolen. Allt gick bra när jag väl var hemma. Det kniviga var toalettbesök. Det löste sig bra med att jag gick med hjälp av ett betastöd mellan rullstol och toasits. Allt med stöd och övervakning av min sambo. Det var skönt att både komma från sjukhuset och att komma hem. Jag hade "beställt" stuvade makaroner med stekt falukorv. Det blev den godaste måltiden på flera månader.

 Igår var jag på ny permission, fast denna gånger ett par timmar till jobbet. Det var mycket trevligt och blev rena kramkalaset.  Det blir säkert någon sväng dit igen framöver.

Idag stod det åter rehabilitering på schemat. På förmiddagen blev det självträning  i form av träning av benen med en boll mellan knäna samt stående med tyngdöverföringar mellan vänster och höger ben. På eftermiddagen var det träning med sjukgymnasten. Först träning att gå i trappor, sen benövningar på brits. Träningspasset avslutades med benpress

En förlorad sommar

Sommarens början

Som jag skrev i förra blogginlägget så hamnade jag på sjukhus i somras med blodförgiftning.  En dag några veckor senare låg jag i sjuksängen och tittade på en repris av något sånt där godmorgonprogram. Rikard Wolff framförde en ny låt. Jag har inget mer förhållande till herr Wolff än att jag har sett honom i Änglagård. Jag har inte ens hört honom sjunga förut, förutom någon enstaka låt. Den nya låten han nu framförde berörde mig egentligen inte, varken musik- eller textmässigt.Däremot träffade låttiteln mig rätt i hjärtat då jag tyckte den passade mig så bra – Titeln var ”En förlorad sommar”. Min sambo och jag hade inte gjort upp några jätteplaner inför sommaren och semestern. Några dagar vid Västkusten skulle det bli och kanske bila runt lite på andra ställen. Vår semester skulle börja den 1:e juli.Den 4:e juli åkte jag in akut till sjukhuset med vad som skulle visa sig vara blodförgiftning. Infektionskliniken i Karlstad ligger i en gammal del av sjukhuset. På avdelningn ( likson andra infektionskliniker?) kan inte patienterna gå ut i korridoren utan varje rum har en ingång direkt utifrån. Avdelningen är inte bara gammal utan även sliten. Den trista gamla mattgula färgen hade flagnat på väggarna. I denna isolering skulle jag behandlas mot blodförgiftningen genom intravenös behandling med riktigt stark antibiotika 4-5 gånger per dygn. Eftersom antibiotikan är så stark så irriterar den extra mycket där nålen sitter. Nålen behövdes sättas om  flera gånger i veckan. Inte så kul när man är svårstucken. Nålen sattes ibland i armvecket men ibland i handen, underarmen, foten. Tillslut såg mina armar ut som om jag vore en sprutnarkoman.

 

Bröstsmärtor

När jag had legat på Infektionskliniken några veckor fick jag en kväll ont i bröstet. Jag ringde på larmklockan och det blev lite pådrag med blodprov och undersökningar. Strax innan jag tidigt på morgonen därefter flyttades till Hjärtavdelningen så sa en läkare att han inte kunde se det på något annat sätt än att jag hade fått en hjärtinfarkt. De första dagarna på hjärtkliniken togs det mer prover med mer och också om att det kan ha varit en infarkt.  I denna fas blev jag mycket rädd och ledsen och var bära på att bryta ihop. Det visade sig sedan att det inte var en hjärtinfarkt men att det troligtvis hade vandrat iväg nån bakterieklump från blodförgiftningen som satt i anslutning till hjärtat. Jag har fortfarande inte fattat riktigt vad som hände. Jag blev i alla fall bättre och mådde bättre. Under den första infektionstiden mådde jag dåligt och var otroligt trött, jag kunde sova hur mycket som helst. På hjärtavdelningen var det annars mest övervakning (med telemetri) efter det som hade hänt. Antibiotikabehandlingen fortsatte tills det hade gått sina sex veckor

 

Stroke

En söndag (den 11 augusti) på hjärtavdelningen satt jag i sängen och pratade med mina besökare. Pltsligt kändes det konstigt i huvudet och hela rummet snurrade runt. Jag har ett svagt minnesfragment av att jag kördes till röntgen två gånger och detta har jag också fått bekräftat i efterhand. Det jag sedan minns är att jag låg i ett rum med apparater och folk runt mig. Personalen lyste i mina ögon, nöp mig i armar och ben och frågade om jag kände nåt, jag fick också svara på frågor om vilken månad det var bl.a. De använde också nån ultraljudsliknande apparat för att mäta hur mycket urin det var i blåsan. Om det var mycket så satte d in en kateter så det rann ut. Att få en kateter inknödd i urinröret gör ungefär lika ont som det är obehagligt när de drar ut den. De närmaste dagarna låg jag i princip still i min säng med stora blöjor och fick hjälp med att vända mig.

 

Rehabilitering

Efter ett tag (kanske ett par veckor) kopplades sjukgymnast och arbetsterapeut in. Jag fick en rullstol och lärde mig såsmåningom att lytta över till och från den. Jag har kommit till en annan avdelning som är mer inriktad mot rehabilitering. Jag hade ”turen” i stroken att jag bara blev försvagad i vänster sida men för övrigt märks det inget i huvudet eller talet. Jag tränar nu intensivt och kan gå med gåbord eller annat stöd, jag har också fått gå lite i trappor. Det har såhär o efterhand gått upp för mig att jag var mycket, mycket nära att falla ifrån jordelivet i samband med min stroke. Jag har många närstående att tacka för allt stöd efteråt. Vägen är lång och krokig men går framåt!

 

Det där med sommaren

Jag har naturligtvis genom olika sinnen förstått att sommaren har varit fantastisk vädermässigt. Förlåt om detta nu låter som svordomar i dina öron, men jag tycker det har varit en helvetes jävla skitsommar!