Det andra Krimkriget

1996 besökte jag den ukrainska halvön Krim under en vecka, som ett uppehåll på en tågluff i Ungern, Rumänien, Moldavien och Ukraina med en vän. Tåget från Odessa anlände Krims ”huvudstad” Simferopol. Veckan tillringades i semesterorten Jalta. Sedan fortsatte resan till Kiev. Ett tänkt besök i Sevastopol, som tidigare var sovjetisk flottbas, var vid tiden ogenomförbart. Vid Sovjetunionens upplösning fem år tidigare hade ett avtal mellan Ryssland och Ukraina gjort att den förstnämnda kunde ha kvar sin Svarta Havs-flotta på det sistnämndas territorium (till år 2042). Redan vid vårt besök var halvön prorysk. Vi fick efter flera dagar bland annat erfara att Krim följde Moskvatid istället för Kievtid som resterande landet gjorde. Detta resulterade i att vi missade en utflykt med engelsktalande guide till Livadiapalatset, där Jaltakonferensen hölls mellan Stalin, Churchill och Roosevelt 1945.

(Det första) Krimkriget var en väpnad konflikt om utkämpades 1853-56 mellan ryska imperiet och en allians av Storbritannien, Frankrike, det sardinska kungadömet och till viss del det Ottomanska riket. Konflikten utspelade sig inte bara på Krim, utan även i Kaukasus, på Balkan, i Svarta Havet, Östersjön, Vita Havet och i Fjärran Östern. Krigets orsaker låg bland annat i rivaliteten mellan britter och ryssar i Afghanistan och kontroll av heliga platser i Jerusalem.

Under sovjettiden tillhörde Krim först den ryska delrepubliken men överfördes 1954 till Ukrainska SSR genom ett dekret av Nikita Chrustjov.

Nu står Europa och Världen i spänd väntan när Ryssland och Ukraina, de två största europeiska staterna står på randen till ett krig. En konflikt som kan vara den allvarligaste i Europa på flera decennier, en konflikt som kan starta inom några timmar eller dagar – om den kanske inte redan har startat.

Detta som en direkt följd av att den valda ukrainska presidenten Viktor Janukovitj avsattes efter de massiva demonstrationerna av oppositionen i Kiev, som ledde till massaker. Och detta i sin tur att den ryska befolkningen i landet protesterade. Hur ofta ska omvärlden se på när demokratiskt valda ledare avsätts genom demonstrationer och kravaller? Denna typ av handling är ju per definition inte förenligt med grupper som vill ha demokrati. Ukraina är inte det första exemplet på senare år.

Som avslutning, några foton från mitt besök i Jalta på Krim 1996.

Jag på hotellbalkongen i Jalta - med Estrellachips och "rysk" champagne (från Ukraina)

Ett torg i Jalta, med Lenin.

Strandpromenaden i Jalta

Armeniska(?) kyrkan i Jalta

Vid Krims kust.

Slottet "Svalboet".



Jag vid slottet, som ligger lite utanför Jalta.

Slottet igen

Med linbana upp på ett berg.

Livadiapalatset - där Jaltakonferensen hölls 1945.

Det var här de satt och förhandlade 1945 - Stalin, Churchill och Roosevelt.

Reportagebok om Kaukasus

Anna-Lena Laurén – I bergen finns inga herrar; Om Kaukasien och dess folk

Under många år har jag tyckt att Kaukasus är en intressant region.  Jag tror att det började ungefär i den vevan när järnridån raserades och Sovjetunionen kollapsade. Helt plötsligt kunde man följa händelser från platser som tidigare hade varit dolda någonstans i det där grå trista periferida området som knappt syntes i skolatlaserna men nu plötsligt låg i Europa eller i dess närhet. Intresset för Kaukasus har sedan dess format sig men ännu har jag inte besökt området.

Det finns flera anledningar till intresset. Jag har förstått att naturen är helt enastående vacker, både med Svarta- och Kaspiska havet och alla enorma berg. Det är märkligt att man fick lära sig i skolan att Europas högsta berg ligger i Frankrike när det i själva verket ligger i ryska delarna av Kaukasus. Armenien och Georgien tillhör två av de absolut äldsta kristna länderna i världen. Det finns många kloster uppe i bergen. Det som också har dragit mitt intresse till regionen är negativa saker, som konflikterna och krigen. Vad folk mest har i tankarna kanske är Tjetjenienkrigen, men det har ju också förekommit krig och konflikter om Nagorno-Karabach, Abchazien, Sydossetien för att nämna några. Och bara för några år sedan mellan Ryssland och Georgien.

Ibland vet man inte riktigt vilken genre man ska placera en bok i. Just denna bok vill jag nog helt enkelt kalla en reportagebok. Anna-Lena Laurén, finlandssvensk journalist och författare som har varit korrespondent för flera finska och svenska tidningar har från och till varit placerad i Moskva. Hon har gjort flera resor i Kaukasus och i denna bok berättar hon om flera av de där resorna. Boken är uppbyggd med kapitelvisa nedslag i olika delrepubliker och områden. Hon beskriver hur situationen är, har varit och hur detta förhåller sig till andra områden. Starkt återkommande är de olika krigen och konflikterna. Det jämförs hur religionen har fått fäste på olika sätt i de olika områdena. I vissa republiker ska kvinnorna täcka sig med slöja, i andra republiker inte. På vissa ställen byggs det enorma moskéer medan det på andra håll är mer nedtonat med religionen. Laglösheten beskrivs, många människor intervjuas om hur de påverkas av kriminalitet och de tidigare konflikterna.

I inledningskapitlet berättar Anna-Lena om problemen med att transportera sig från en plats till en annan när flera delrepubliksgränser ska passeras. I kapitlen därefter arbetas de olika områdena av; Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Boken tar inte upp Armenien, Azerbajdzjan eller konflikten dem emellan om Nagorno-Karabach.

 

Länkar:

Anna-Lena Lauréns blogg (Moskvabloggen)

Det brukar skilja några kronor mellan nätbokhandlarna på samma böcker. Med denna boken är det löjlig skillnad – Adlibris tar 61 kronor och Bokus tar 222 kronor..!