Etiopiensvenskarna, ambassadstormningar och gripande av t-banerånaren

Det har varit en intressant dag. Nyheter att följa från när och fjärran.

Klockan 11:21 idag så landade "Etiopiensvenskarna" Johan Persson och Martin Schibbye i Sverige efter 14 månader i etiopiskt fängelse och några dagars rekreation i Istanbul. Senare på eftermiddagen hölls en presskonferens med de två frilandsjournalisterna. Jag såg en del av presskonferensen på teve. (Förlåt min kära arbetsgivare för att jag tog en dryg halvtimme och sysslade med icke arbetsrelaterade uppgifter...) Det ska bli intressant att se vad som kommer ur allt detta. Några korta reaktioner på presskonferensen då; Martin & Johan skötte sig bra. Det märktes på Martin att han förmodligen har ägnat sisådär 14 månader till att förbereda sig för vad han ska säga den dagen han är fri. Inget fel i det. Johan fick frågan om det här att han har poserat med vapen. Svaret blev att det naturligtvis var idiotiskt. Bra, ingen idé att försöka kringgå detta. En annan reflektion på presskonferensen var att det var dåligt ljud, svårt att uppfatta frågorna som Martin & Johan fick. Hur svårt kan det vara att ordna till en presskonferens där ljud fungerar ordentligt när man har haft gott om tid att förbereda sig?

Demonstrationerna i den muslimska världen mot i första hand USA och den kontroversiella filmen som har lagts upp på Youtube har fortsatt. Häromdagen dödades amerikanske ambassadören i Libyen. Protester har pågått utanför amerikanska ambassaden i Kairo under några dagar. Nu har det spridit sig ordentligt. Amerikanska ambassaden i Jemen har stormats. Stora protester i Tunisien, Sudan, Qatar, Iran, Bangladesh.. Även tyska ambassaden i Sudan har stormats och eventuellt satts i brand. Vi får se vad detta mynnar ut i. Amerikanske Sverigeambassadören är på besök i Karlstad i dagarna två, säkerheten har höjts även här.

Den person som rånade en medvetslös man på tunnelbanespåret i Stockholm och fångades på övervakningskamera har troligtvis gripits. Bra det. Han måste ha varit en av Sveriges mest hatade människor den senaste veckan.

Vad händer i Afrika då?

Afrika var länge en vit fläck på européernas karta. Frågan är om det inte är så fortfarande. Det är inte så ofta kontinenten finns med i nyhetsflödet även om det har ökat efter den Arabiska våren förra året. Med tanke på att Afrika är världens näst största världsdel, med över 50 stater, 20 % av jordens landmassa och 1 miljard människor så är det självklart att det händer saker där också – både tragiska och trevliga.

Av det man ändå läser om Afrika så får man uppfattningen att allt ändå är katastrofer – för det verkar nästan bara vara det som når tidningsartiklarna här hemma.  Ska man läsa om trevligheter så får man nästan alltid leta på egen hand.

Så, vad har då hänt i Afrika de senaste dagarna? 

DN publicerar idag några få rader om att nio personer nyligen har avlidit av ebolaviruset i staden Isiro i norra Kongo-Kinshasa och att det i grannlandet Uganda har avlidit 16 personer av samma sak sedan början av juli. 50-90 % av de som får ebolaviruset avlider.

I Sudan omkom 32 personer i en flygolycka. Personerna på planet ingick i en delegation på väg till delstaten Södra Kordofan för att vara med i en ceremoni med anledning av den muslimska högtiden Eid al-fitr. Bland de omkomna var den sudanesiske ministern för religiösa frågor, Ghazi al-Saddiq. Flygmyndigheterna i landet meddelade att planet exploderade medan informationsministern meddelade att planet kraschade mot ett berg på grund av dålig sikt.

Två bilbomber utlöstes i Libyens huvudstad Tripoli i morse. Den ena dödade två personer.

I Somalia verkar saker gå åt rätt håll. Säkerhetssituationen i huvudstaden Mogadishu har förbättrats. Det går numera att flyga dit, åtminstone från Kenya och med Turkish Airlines från Istanbul. Mandatet för övergångsregeringen löper ut imorgon och en ny president ska utses.

Nelson Mandela firade sin 94-årsdag igår och hyllades både i Sydafrika och internationellt. Dagen innan fick han besök av Bill Clinton med dottern Chelsea.

Ärans kamp

OS 2012

Då har Olympiska spelen äntligen startat! De flesta som känner mig tror att jag är helt och totalt ointresserad av sport. Det är inte helt sant. OS tycker jag är roligt av flera skäl. Det är inte bara giganternas kamp, det är också en kamp för personer som… ja, kanske inte är lika bra. Deltagare kommer från de flesta länder i världen, även länder som man inte förknippar med idrott – som Afghanistan, Somalia, Lesotho, Liechtenstein, Nauru... Det brukar bli några skandaler och några riktiga skrällar. Förmodligen även några världsrekord. I OS är dessutom roliga sporter som friidrott, bordtennis och bågskytte med.

Invigning

Igår var det officiell invigning av spelen i London, som därmed är den enda stad som haft tre stycken OS. Det är många som tycker invigningen är tråkig och meningslös. De tycker uppenbarligen inte åskådarna på plats som hade betalat mellan 10,000 och 25,000 kr för biljetterna. För egen del tittar jag på invigningen med kluvna ögon. Liksom många tidigare invigningar blev gårdagens dito något långdragen och rörig. Samtidigt var det pampigt och fantastiskt. Lite komiskt var det nästan att se en butter drottning Elizabeth II inviga spelen. Hon såg ut som att hon hellre hade suttit i sin favoritfåtölj framför brasan på Buckingham Palace och klappat sina Corgie-hundar. Men vad vet jag, hon kanske är en riktig sportfantast. Lite fräckt var det ändå att se hur ”James Bond” hämtade upp henne på slottet och flög henne till arenan i helikopter…

Marsch

Inmarschen av deltagarna är ganska rolig att titta på, även om det också kan bli lite långrandigt. Sedan jag var ganska liten så har jag varit intresserad av flaggor. Vid sådana här invigningar är det därför ypperligt läge att spana efter förändringar. Nuförtiden (i dataåldern) så kan man ju hänga med och vara uppdaterad på ett annat sätt än förr. Därför var det inga nyheter för mig på flaggfronten vid gårdagens parad. Arrangörerna hade också lärt sig att skilja på Nord- och Sydkoreas flaggor efter fadäsen när Nordkoreas damlag skulle spela sin fotbollsmatch. Om än inte nyheter så blev det i alla fall lite av bekräftande att Libyen tågade in med sin nygamla röd-svart-grönaflagga, liksom Malawi använde sin nygamla svart-röd-gröna. Inmarschen var som vanligt också rolig att se då deltagarna är så glada och uppspelta (det är ju fest!). Dessutom är det trevligt att se vad deltagarna har på sig. Ofta går kläderna i traditionella tecken, som bastkjolar eller afrikanska färgglada skapelser.

Nu är elden tänd och man kan se fram emot ett par veckor av kamp i ärans namn.

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

Året som gick

Inte för att jag vill klaga – men 2011 känns som ett riktigt skitår. I alla fall på det privata planet. Jag vet också att det är många runtomkring mig som håller med om att det gångna året var rätt kasst, vänner och kollegor som har förlorat nära och kära i sjukdomar, terroristhandlingar och olyckor. Det är skönt att vi har gått in i 2012 nu.

Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)

När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.

Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.

Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen.

I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.

På min födelsedag (den 9 juli) tillkom ett nytt land i världen när Sudan delades och Sydsudan utropades självständigt efter ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika och ett bräckligt fredsavtal. Denna händelse känns intressant för mig, dels för att jag är intresserad av statsvetenskap, länder, gränser och flaggor, men också för att jag var på uppdrag med jobbet i Sudan några veckor för två år sedan.

I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.

Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.

Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.

Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.

Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!

I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.

För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.

Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!