Halvtid

Från maj gick jag upp i arbetstid - från 25% till 50, alltså från 10 till 20 timmar per vecka. Timmarna är nu fördelade på alla fem vardagar. 8-12 varje dag. Då månaden inleddes med några röda dagar samt egna semesterdagar var den gångna veckan den första jag gjorde som var hel. Helt halv, eller halvt hel? På grund av min sjukskrivning till följd av blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke och några hjärtoperationer var denna "hela" vecka den första femdagarsveckan på två år.  Lite som hela tillvaron nu då kanske. Halvbra alltså. Eller halvdålig. Fast egentligen är det så klart helbra på halvtid. Det gick, hur som helst, bra med min "hela" vecka. Jag var trött och lite sliten på eftermiddagarna. Det blev några timmars vila eller sömn alla dagar utom en.

Igår, alltså ca 1 år och 9 månader efter stroken, lyckades jag för första gången skriva med min halvlama vänsterhand på datorn. Det blev ett inlägg på Facebook som löd "zzdetta är det första jag skriver med vänster hand sedan stfroken".

Det var nästan bara pekfingret jag använde, men det var vänster. Jag koncentrerade mig så hårt att jag blev riktigt trött efteråt, och fick även ont i armen. Men glädjen var stor.

Att vara halvvägs kan vara helglädjande!

Framgång och framåtgående

Även den senaste tiden har det gått framåt med min rehabilitering och återgång till något som kan liknas med ”normalt” leverne.

Vädret har tillåtit mig att gå ut och promenera mer och mer. Att ha igång någon app, som till exempel Endomondo eller Run Keeper, i telefonen som mäter sträcka, hastighet, tempo och lite annat jox när man promenerar kan vara utav både ondo och godo. Det kan vara stressande. Jag använder mig av dessa appar ibland, och för mig är det positivt att se hur gången utvecklas. I veckan som gick tog jag en promenad på 4,65 km. Det var det längsta jag har gått på i alla fall 2 år. För er som inte har följt mig här i bloggen, på Facebook eller på analogt vis; kortfattat så är det bland annat följande orsaker som har satt krokben för mina rörelser sedan vår/försommar 2013 – ett krackelerat stent i hjärtat och därmed totalt urusel ork (typ vila efter 200 meters gång), 5+1 månaders sjukhusvistelse(r), blodförgiftning, hjärtinfarkt, stroke, hjärtoperation, rullstolsberoende, nedstämdhet och pacemakeroperation. Och en eller två sånadäringa manliga hemska förkylningar förstås.   

Efter arbetsträning under hösten har jag jobbat 25% från mitten av december. Vid möte med läkare och arbetsgivare i förra veckan blev det klart att jag skall fördubbla min arbetsinsats till 50 % (20 tim/veckan) från första maj till sista augusti. Därefter är målet att trappa upp ytterligare för att nå heltid innan årsskiftet. Mål är bra, men också insikten att mål är en strävan och inte en absolut sanning.

Jag tycker det är dags att öka på mitt arbete och jag är mycket nöjd över att gå upp på halvtid. Som det är nu är jag ganska trött på eftermiddagarna och mina 2 ”lediga” dagar (förutom helgen), och jag har såklart vissa farhågor om hur det skall bli med orken att fördubbla min tid. Vi har ännu inte gjort upp mer än att jag skall prova att fördela mina 20 timmar på alla vardagar. Skulle det inte fungera så finns möjligheten att justera. Jag vet således inte än vilka timmar jag kommer att arbeta eller vad/vilka som blir min(a) sysselsättning(ar).Min egen idé om tiden är 8-12 varje dag. Enklast för alla. Vi får se.

Under den gångna veckan hade vi brandutbildning på jobbet. Då ingick praktiska övningar att släcka eld, både med släckare och brandfilt. När vår grupp stod där ute på parkeringsplatsen för att få prova att släcka funderade jag hit och dit, fram och tillbaks. Kan jag genomföra detta över huvud taget? Ska jag halta fram där när det är min tur? Ska jag ta med mig käppen? Ska jag smita undan? Hur gör jag med släckare och brandfilt när jag bara kan använda en hand och arm? Ska jag säga till ledaren att jag bör avstå? Ska jag? Ska jag inte? Hur? … Men om jag gör så..?

Till slut hade jag samlat tankarna till att en sån här övning är riktigt bra, och för mig blir det både brandsläckningsövning och övning i rörelse...smidighet …och att utsätta mig för något medan 20 kollegor står och tittar på.

Både brandsläckare och filt använder man bäst med tvåhandsgrepp. Om jag hamnar i en brandsituation kan jag inte vänta på någon tvåhandsperson. Det var bara att köra på. Skulle det gå åt skogen så fanns i alla fall en brandkunnig person på plats, samt kollegor som vet varför jag inte kan röra mig som dem, och som jag vet ställer upp för mig.

Brandsläckaren kunde jag bära till rätt plats när det var min tur, därefter sikta med munstycke och trycka på handtaget med armen på något sätt efter att ha satt mig lite halvt på huk.

Att få brandfilten över en brinnande docka, på rätt sätt, var inte helt lätt – men efter att ha joxat lite var dockan släckt. Käppen slängde jag på backen någonstans bredvid dockan. Hugo brann ju för tusan – det var bara att kasta sig fram!

Jag är glad att jag (vågade) prova på dessa släckningsövningar – och glad att jag klarade av att släcka. Jag är till och med stolt över mig själv!

En bild på mig på parkeringen vid Hjälpmedelscentralen innan jag lämnar tillbaks rullstol och betastöd.

I torsdags eftermiddag gjorde jag något som betyder mycket – som en symbolisk handling som sätter om inte punkt på tillvaron så åtminstone ”komma.” Jag lämnade tillbaks min rullstol och mitt betastöd till Hjälpmedelscentralen. Det var längesedan jag behövde använda både rullstolen och gå-stödet, det senaste året har de mest fungerat som klädhängare här hemma. Jag är oerhört tacksam över att vi i vårt land har den möjligheten att ha sådana här hjälpmedel till låns hemmavid. Men också, såklart, glad och lättad över att ha kunnat lämna dem tillbaks. Jag har tänkt under en bra tid att lämna tillbaks dem, men samtidigt inte velat leka med ödet.

Det finns inga problem – bara ett oändligt antal möjligheter!

På väg åt rätt håll

Den här bloggen uppdaterar sig tydligen inte själv, man måste uppenbarligen skriva lite ibland också. Eller måste och måste. Det finns ju ingen lag på att uppdatera en blogg med inlägg varje dag, vecka eller ens månad. Ibland händer det ju inte så mycket värt att skriva om.

 

Så här 1½ år efter hjärtinfarkt och stroke, drygt 1 år efter hjärtoperation, och ett halvår efter att ha fått en pacemaker tycker jag ändå att jag kan summera den senaste tiden som positiv. Riktigt positiv.

Nedstämdheten som tyngde mig i höstas har försvunnit till stor del. Peppar, peppar.. Att ha börjat arbeta igen är härligt på många sätt. Tillochmed i beaktande att jag under mina 10 veckotimmar har hand om enhetens jourtelefon. Något som jag alltid har hatat över allt annat på jobbet. Chefen blev nog lite förvånad när jag själv föreslog detta när vi diskuterade mina sysslor när det var dags att börja jobba. Jag tänkte lite att jag får väl ha den där förb****de, jä**a telefonf*n tills jag älskar den. Man kan ju inte bara ha kul på jobbet. Nu hatar jag den inte lika mycket. Härligt är känslan av att göra någon nytta, att vara någon igen. Samt lära känna alla nya kollegor lite mer än att bara se dem i andra änden av korridoren eller säga hej vid kaffeapparaten. Jag har fått många nya trevliga kollegor!

 

Häromdagen var jag på hjärtkontroll. Något jag gör varje år, men nu kanske lite mer intensivt sedan senaste hjärtoperationerna. Allt såg bra ut med nät/stent, klaffar, flöde, tryck och pacemaker. Inte för att jag egentligen trodde annat. Men ändå skönt att få ett ”kvitto”. Som en besiktning.

 

Min strokeskadade vänsterarm och hand händer det inte så mycket med, även om jag kan märka små marginella skillnader i positiv riktning. Benet är det mycket positivare med. Jag märker speciellt på jobbet och i trappor att jag kan röra mig mycket, mycket bättre än för bara några veckor sedan. En helt annan balans och säkerhet. Igår hade jag visserligen mentalt stöd och sällskap av min fru – men gick ändå en promenad på tre kvarter utan käpp. Jag kunde också, för första gången efter stroken, göra lite nytta genom att bära ut skräp till sophuset. En påse i varje hand. Japp, även i vänster. Tack vare krokiga fingrar och en mycket lätt påse. Att kunna ta en påse i vänster hand och gå till sophuset utan käpp gjorde min dag! Eller vecka. Eller månad.

2014/2015

I vanlig ordning så här års, om än lite senare än vanligt, ett inlägg om det gångna året och vad som kanske väntar framöver. En kortfattad sammanfattning av 2014 skulle kunna vara att året har varit någonstans mellan ljusmörkt och mörkljust. Även om året har innehållit en del mörka och tunga saker så har det ändå varit femtioelva miljarder gånger bättre än skräpåret 2013.

Våren 2014 ägnades för min del till stor del av fortsatt rehabilitering efter stroke och lite annat jox som hade drabbat mig året innan. Rehabträning 3 gånger i veckan. Ofta tråkigt, alltid nyttigt. I januari föddes tvillinggrabbarna M och V som L och jag är faddrar/gudföräldrar åt. I april var det dop för dem.

Under senvåren avslutade jag den organiserade delen av min rehabilitering och fortsatte på egen hand på ett gym. Under sommaren var jag också ute mycket på egen hand och gick. Att promenera har varit, och är fortfarande, en stor del av träning för mig. Under sommaren blev det också ett besök neråt kusten med största fokus på fadderbarnen och deras familj. I början av augusti var det deras tur att hälsa på oss i Karlstad. Oturligt dock – samma dag de kom på besök blev jag dålig och fick åka med ambulans till akuten. Det blev nästan en månad på två olika sjukhus, som bland annat resulterade i en inopererad pacemaker.

Som för många andra som har haft stroke så var humöret på svaj. Det blev inte bättre av problem med hjärtat och ny sjukhusvistelse. I slutet av augusti var jag hemma från sjukhuset igen men hela hösten var lite till och från med humöret. Ibland var det lite väl nedåt och vi var tvungna att säga nej till besök här hemma.

Det stora positiva under hösten var att L och jag gifte oss. En mycket vacker septemberdag i fin miljö. Under en ek. Inga gäster alls. Bara i närvaro av vigselförrättaren och två vittnen.

Under hösten började jag att arbetsträna på min arbetsplats. En början med några veckor i veckan för att trappa upp till 10 timmar / vecka (25%) mot november. I mitten av december var det slut på arbetsträningen och jag började arbeta riktigt igen, om än på 25 %. Ett tag innan jul började även min nedstämdhet avta rejält. En gladare jag och åter i jobb, snacka om att vara på väg tillbaks! Eller framåt, beroende på hur man ser det.

 

2015 inleddes med den fortsatt goa känslan av att allt är mer uppåt. Att åter få känna att jag är någon!

Sjukskrivningen på 75% gäller några månader framöver och det är såklart vettigt att skynda långsamt.

För en dryg vecka sedan var det tänkt att frugan och jag skulle ha åkt till Mauritius. Denna resa avbokade vi i samband med mina nya hjärtproblem i augusti. Vi kände båda att det är bättre att vara hemma och ha nära till sjukhus, än sitta på en paradisstrand under en palm och fundera på om man lever imorgon…

För det nya året är det inte så mycket planerat. Knappt någonting alls faktiskt – precis som vi trivs att ha det.

Förväntningarna och förhoppningarna är att må bra och att saker och ting går i rätt riktning, det vill säga framåt. Jag hoppas kunna trappa upp mitt arbete, i lagom mak. En förhoppning om fina tillfällen tillsammans med nära och kära finns såklart.

När tankarna spretar

I augusti skrev jag ett par inlägg om hur mitt hjärta gjorde konstpauser och att jag skulle få en pacemaker inopererad. Jag har i flera inlägg tidigare skrivit om andra hjärtproblem, stroke och blodförgiftning som jag drabbades av förra året.

Den där pacemakern, eller farthållaren som jag brukar kalla den, kom på plats i Göteborg i slutet av augusti. Till slut. Första försöket att sätta in den fick avbrytas då ledarna till hjärtat inte kunde placeras rätt. I andra försöket, någon vecka efter första försöket, gick det bra, då farthållaren placerades på höger sida i bröstkorgen i stället för vänster sida som det försöktes med först. Läkarna stod lite i beredskapsläge för att eventuellt behöva operera in farthållaren efter nedsövning och uppsågning av bröstkorgen. Men nu löste det sig, tack och lov, med lokalbedövning och ett snitt på några centimeter nedanför nyckelbenet. Dagen efter ingreppet transporterades jag tillbaks till Karlstad. Efter en natt på sjukhuset där så fick jag komma hem. Veckan efter det så började jag min arbetsträning som hade fått skjutas upp ca tre veckor.

 

Efter förra årets vedermödor med stroke, blodförgiftning, hjärtoperation och fem månader på sjukhus så har mitt humör ändå varit relativt gott. Lite upp och ner har det gått, men med ett jädra anamma och försök till lite humor så har jag både varit driven och också kommit långt. Att jag skulle få problem med hjärtat nu i somras, just när jag mådde bättre än på länge, har gjort att jag stundtals har känt det som att få benen bortsparkade när jag redan ligger ned. Humöret, lusten och mycket annat har levt lite jojo med tyngdpunkten tyvärr i riktning med tyngdlagen. Att gå upp ur sängen på morgonen har inte samma dragning som för bara några månader sedan.

 

Allt har sannerligen inte varit mörkt dock. Men även ljusa tankar får tankar att spreta. En kontroll av farthållaren någon månad efter montering visade att allt funkade som det skulle. Min arbetsträning fungerar bra. Jag har ökat tiden successivt och från just denna vecka så provar jag på 25 % (dvs 10 timmar / vecka). Roligast av allt på länge är, såklart, att L och jag gifte oss i början av september!

 

Att sortera tankar är inte lätt, att bara stoppa in dem i två olika fack med etiketterna ”roligt” och ”tråkigt” blir lite väl onyanserat. Jag har alltid gillat att nyansera och se saker ur olika synvinklar. När inte detta riktigt fungerar så uppstår ännu fler icke-sorterbara tankar.

 

En sak har jag i alla fall konstaterat efter de gångna 15-16 månaderna – det är väldigt lätt att kaxigt säga att man inte är rädd för döden, innan man ens har promenerat längs stranden till floderna Styx, Acheron eller Yomotsuhirasaka.

Telemetri & pacemaker

Uppdatering från senaste inlägget

Jag ligger här fortfarande på sjukhuset. Uppkopplad med telemetrin (se bilden) dygnet runt. Och tur är det. Tidigt imorse gjorde hjärtat en konstpaus på 2 sekunder.  Jag sov och märkte ingenting.

Idag fick jag reda på lite av vad som kommer att hända framöver. Jag kommer att ligga kvar här på sjukhuset i Karlstad till måndag. Då ska jag bli transporterad till Sahlgrenska i Göteborg.  Där ska jag under kommande dagar få en pacemaker inopererad.

Så, fortfarande trött, fortfarande less, fortfarande ledsen, fortfarande rädd.  Men full av hopp!

Från sjukhussängen

Jag har hamnat på sjukhus igen. För närvarande ligger jag på samma avdelning som jag låg på förra året när jag fick min stroke. Det var lite psykologiskt jobbigt just igåreftersom det var årsdagen a den massiva stroke som var ytterst nära att ta mitt liv. Att jag åter har hamnat på sjukhus efter att faktiskt ha mått riktigt bra ett tag är såklart jobbigt och rör upp många otäcka minnen. Både för mig och de närmsta.

Det började i fredags. Jag hade varit ute och promenerat och mådde riktigt bra. Jag tog en dusch..och somnade. Eller i alla fall tuppade av på något sätt. Kanske en bråkdel av sekund, inte vet jag. (Pga stroken förra året så använder jag duschpall). Jag vaknade till där på pallen, lutad mot väggen. Duschmunstycket låg på golvet. Jag kvicknade till och gjorde mig klar. Kände mig rätt hyfsad sen. Lite läskigt att vara ensam hemma när något sådant händer. Lite? Nej. Fruktansvärt! Senare fick vi besök av fadderbarnen med familj, vilket vi hade sett fram emot länge. Jag kvicknade till riktigt bra när jag kunde leka och gulla med barnen.
Senare när vi satt i soffan så såg min sambo att jag "försvann" , blev grå och satt och stirrade. Efter att ha försökt få kontakt med mig några gånger svarade jag och hon hjälpte mig till sängen.
...
Vid åttatiden på kvällen  blev det ambulans till akuten. 6-7 timmar senare fick jag träffa en läkare. Jag blev inlagd för att de skulle efterforska orsaken vidare. Ifall det hade hänt något nytt med hjärnan eller om det var något med hjärtat. 
På lördag morgon skulle de ta blodtryck liggande och sen stående någrs gånger. Efter en eller två gånger stående såorkade jag inte mer. Kände att jag nog måste sätta mig ner på sängen. Men tydligen så rasade jag mer eller mindre ner i sängen.  Eftersom jag var, och fortfarande är, övervakad med telemetri hela tiden ( ungefär  som ekg som man är uppkopplad mot hela tiden. Det larmar på avdelningen om det visar avvikelser), så kunde de avläsa i efterhand att min puls hade gått ner till 26 innan jag tuppade av och sedan blev det helt paus i 6,06 sekunder.

Efter allt detta mår jag ändå rätt bra. Nu.
Läkarna konfererar och min hjärtspecialist i Göteborg är inkopplad i ärendet. Det lutar åt att jag kommer få en pacemaker.
Fortsättning följer, och nu ligger jag kvar för observation. Ständigt övervakad med telemetrin. Trött less, ledsen och rädd.

Thank you

Family, friends, colleagues (none mentioned, none forgotten)– I’m finally back home after five months in hospital! During these months I’ve had my ups and downs. Some periods it felt like I’m in complete hell. I was first hospitalized because of infection and blood poisoning. Weeks later I had something similar to a heart infarction.  Now, I know and fully understand I  was very, very close to die from stroke in August. I am of course so happy Charon didn’t take me across the river Styx that day! Last week my heart operation was made and I got a new stent and a type of heart valves, this was planned several months ago.

I’ve been strong and stubborn though – I never give up or quit. I’m so very thankful for encouraging greetings by mail, on Facebook, phone and many visits. I’m thankful for chocolate, fruits, magazines, books, films and many more gifts, but most of all I am grateful for all your thoughts and caring for me by greetings from all over Sweden and from far away places as USA, Dubai, Azerbaijan, Rwanda, Macedonia, Kosovo, Singapore, New Zealand and many more places.

 So, family, friends and colleagues, you mean so very much to me and from the bottom of my (rebuilt) heart, I am very thankful to you. I love you all!

Nedräkning inför hjärtoperationen

I ett inlägg tidigare i år skrev jag om min kommande hjärtoperation. Den var planerad till augusti men har fått skjutas upp flera gånger, detta bl.a. p.g.a. blodförgiftning, stroke och materialbrist. Nästa vecka är det i alla fall dags. Det känns skönt att det äntligen är dags. Jag vet att jag ges de bästa möjligheterna och opereras av otroligt duktiga läkare. Av erfarenhet vet jag också att jag kvällen innan operation och på morgonen samma dag kommer vara orolig och rädd. Konstigt vore kanske annars. På onsdag är det dags för operationen. Om allt går vägen (och det är ju klart det gör!) så åker jag tillbaks till sjukhuset i Karlstad i slutet av nästa vecka för att få den sista sjukhusrehabiliteringen efter stroken som var i augusti.

I väntan på operation, en nätt liten blodförgiftning

Det har varit lite tomt i bloggen de senaste veckorna, och det kommer förmodligen se likadant ut några veckor framöver.

Den 6:e juni i år skrev jag ett inlägg som hette "Ett år efter ablationen", där jag nämner om förträngningen jag har efter att ett inopererat nät har gått sönder, och hur jag inte orkar med mycket alls. I "Hjärtfel" ett blogginlägg från 15:e januari 2012 beskriver jag närmare om detta nät och klaff vid hjärtat.

Konditionen blev ännu mer försämrad, jag träffade läkaren igen. Jag blev helt sjukskriven och fick en operationstid i början av augusti.

För tre veckor sedan åkte jag på vad jag trodde var influensa. Några dagar senare, och i sämre tillstånd, konstaterades det på sjukhuset att jag hade en infektion. I drygt två veckor har jag nu legat på sjukhuset med blodförgiftning, förmodligen har infektionen gått till hjärtklaffarna. Jag får intravenös antibiotika 5 gånger per dygn, och så ska jag ha det i 6 veckor. Ingen operation förrän infektionen har gått ur kroppen.

Ett år efter ablationen

När man har en blogg så finns det några sätt man kan se hur folk hittar dit. Man kan se vilka inlägg som är mest lästa och det går att se vad folk söker på Google och andra sökmotorer för att hitta till respektive inlägg. Tittar man på de tio mest lästa inläggen på min blogg så finns där två inlägg som handlar om hjärtfel och ablation. Det finns ytterligare några inlägg som handlar om dessa ämnen som ligger högt på läslistan, om än utanför ”topp 10”. Jag ser många gånger att folk har sökt på ord och fraser som ”ablation”, ”narkos vid ablation”, ”hjärtklappning på natten”, och mängder med andra relaterade funderingar till ämnet. Förhoppningsvis är det några av dessa människor som hittar till bloggen som också känner sig nöjda och mer lugna efter att ha läst inläggen. Det händer att folk kommenterar och några har också hört av sig privat angående det här med hjärtrusningar och ablation.

Det är lite drygt ett år sedan jag gjorde min senaste ablation. Jag har i flera inlägg beskrivit det här med hjärtrusningar när hjärtat slår dubbelt eller tredubbelt mot normalt och det inte slutar av sig själv, och ingreppen jag har gjort för att få bukt med detta. Jag har även i något inlägg skrivit om mitt medfödda hjärtfel och vad läkarna har åstadkommit för att fixa till mig. Här är några av inläggen: Hjärtfel, 120 Beats per minute, Operation Heart Beat, Onormalt normalt och Ablation.

Efter ablation nummer två i slutet av april 2012 har jag faktiskt (peppar, peppar, ta i trä) inte fått några mer hjärtrusningar alls. Däremot har jag ibland känt en viss oro i kroppen. Alla människor har extraslag emellanåt och jag känner och tänker säkerligen på dessa mer än många andra gör. Ibland när det är extra mycket extraslag så känns det som att hjärtrusningarna ska dra igång igen. I vila känner jag också mer av hjärtat överlag. Min hjärtspecialist brukar jämföra hjärtat med en motor. Motorn går bäst när den arbetar och den kan knacka en del när den går på tomgång. Efter den senaste ablationen har jag fått fasa ut mina mediciner, den ena förra sommaren och den andra runt årsskiftet. Jag har blivit ordinerad träning, har fått träffa några sjukgymnaster och har sedan några månader tillbaks tränat på ett gym för att bygga upp styrka och balans i kroppen.

Så, är allting bra? Nja. Visserligen är det bra med arytmin men… Under det dryga året jag till och från hade hjärtrusningarna så hade jag dåligt med ork. Detta kunde enligt vissa läkare också bero på medicinerna. Efter ablationen och utfasningen av tabletterna märkte jag egentligen ingen förbättring av konditionen. Inte ens efter att jag hade tränat på det där gymmet ett tag blev det bättre – utan snarare sämre. Jag hade turen att få träffa min hjärtspecialist från Göteborg när han tillfälligt var och jobbade några dagar i Karlstad för några veckor sedan. Det konstaterades att det nätet (stent) jag har inopererat sedan 2008 (i en tidigare inopererad ledare vid hjärtat) har fått en fraktur eller blivit skadat på något sätt. Detta innebär en förträngning då blodet inte kan flöda som det ska.

Konditionen har sakta blivit sämre under våren och jag märker en ytterligare försämring bara sedan jag träffade min läkare för några veckor sedan. Konkret betyder detta också att i nuläget orkar jag inte gå många meter innan jag blir andfådd och trött. Det är inte speciellt kul att vara 42 år och behöva stanna och vila när man är ute och går, att inte orka gå till och från jobbet utan att vila – normalt tar den sträckan 17 minuter… Jag är uppsatt på kö för att få byta ut det här nätet. Kanske, kanske kan det bli aktuellt med ett ingrepp efter semestern. Det gäller bara att härda ut dit.

 

 

2012 och 2013 – året som gick och det som kommer

Malala Yousafzai (http://muslimwriters.org)
Det finns många bilder att välja ut för det gångna året.
Jag väljer denna enda bild - som en påminnelse om världens tragedier
men framförallt för det hopp och och engagemang som finns för en bättre värld.
Mer om Malala kan läsas mot slutet av inlägget.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om 2011 och ett annat om förväntningarna inför 2012. Jag har alltid gillat det där med årskrönikor så det kanske får bli en tradition här på bloggen att skriva ihop ett sammandrag av året som har gått och förväntningarna på det nya när vi precis har tagit klivet över ett årsskifte.  

Vid förra krönikan så skrev jag att 2011 hade varit ett riktigt skitår. Det känns skönt att kunna skriva att 2012 var mycket bättre om än jobbigt till viss del. Mina problem med hjärtklappningen som hade startat under 2011 fortsatte fram till ett nytt ingrepp i slutet av april. (Om problemen och operationen går att läsa bland annat under följande inlägg: Hjärtfel,  120 beats per minute, Operation Heart Beat och Ablation). Efter april har jag faktiskt, peppar, peppar, mått ganska bra och inte haft några hjärtklappningar alls. För övrigt har det privata livet rullat på ganska behagligt och odramatiskt för min och min sambos del.

Som vanligt är det intressant att följa vad som händer runtomkring en, såväl lokalt som globalt och någonstans däremellan. Att rangordna händelser blir fel och jag har ingen ambition att få med allt viktigt heller. När jag tänker på vad som har hänt under 2012 så finns det såklart vissa bilder som ploppar upp i huvudet.

”Etiopiensvenskarna”, journalisterna Johan Persson & Martin Schibbye frigavs i september efter 14 månader i etiopiskt fängelse. Förmodligen en fruktansvärd tid, och både UD och Carl Bildt fick kritik för att man inte kunde få ut journalisterna tidigare. Personligen förutsätter jag att UD, Carl Bildt, ambassadör Jens Odlander och övrig personal i Addis Abeba gjorde ett magnifikt diplomatiskt arbete som fick ut Martin och Johan 10 år innan de skulle släppas. Man kan såklart se allt från flera vinklar.

Annat som har satt sig i huvudet är en potpurri av bilder från OS i London, när Obama blev omvald till president, vår nya prinsessa Estelle, Anders Behring Breiviks hånflin i rätten när han dömdes till Norges hårdaste straff efter terroristhandlingarna i Oslo och på Utøya året innan, och kryssningsfartyget Concordia som gick för nära den italienska kusten och gick på grund.

Tusentals och åter tusentals människor flyr Syrien där oroligheterna och striderna fortgår. För några år sedan var jag på en föreläsning av Sveriges dåvarande generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson. Vad jag mest kommer ihåg är att han då sa att när (inte om alltså) gnistan tänds i Syrien kommer striderna och splittringen bli mycket värre än den har varit i Irak.

I Afrika kan man se både hopp och tragedi. Läget i Somalia är fortfarande osäkert men tecken dyker ändå upp på på flera sätt att något positivt är på gång att hända i landet. Mali är däremot vad man har börjat kalla för det ”nya Somalia”. Efter en statskupp och strider med och mellan rebeller har landet i praktiken delats och sharialagar har införts i de norra områden som är knutna till de al-Qaidastödda gerillagrupperna. I Kongo-Kinshasa fortsätter också oroligheterna mellan regeringsstyrkor och olika grupperingar. I november intog gerillagruppen M23 Goma i Norra Kivu-provinsen vid gränsen mot Rwanda. I Centralafrikanska Republiken har oroligheterna mellan regerings- och rebellstyrkor intensifierats de sista dagarna innan nyåret och det kommer att bli intressant att följa utvecklingen där.

Massakrer har utspelats USA, vilket på nytt (för niohundrafemtioelfte gången?) har skapat debatt om vapenlagarna. I Denverförorten Aurora sköt en vettvilling ihjäl minst 12 personer i en biosalong i juli och i december sköts 27 personer ihjäl vid en skola i Newtown, Connecticut.

Upplopp har drabbat Indien under slutet av 2012 efter att flera fall av gruppvåldtäkter har ägt rum mot unga kvinnor. Det mest uppmärksamma fallet är en 23-årig kvinna som utsattes för en brutal gruppvåldtäkt på en buss i New Delhi. Kvinnan kastades efter den långa och brutala händelsen av bussen i farten. Kvinnan avled senare på ett sjukhus i Singapore. I ett annat fall tog en kvinna sitt liv efter att inte ha fått någon hjälp av polisen efter en gruppvåldtäkt. Hon häcklades istället av polisen och uppmanades ta tillbaks sin anmälan och gifta sig med någon av förövarna.

I grannlandet Pakistan sköts den 15-åriga skolflickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner i ett mordförsök. Flickan är sedan tidigare känd för att, trots sin unga ålder, under flera år ha kämpat för flickors rättigheter att gå i skolan. Redan som 11-åring skrev hon en blogg under pseudonym för BBC där hon förde fram hur livet var i det talibanstyrda Swat-distriktet i Pakistan. Det har förts fram seriösa önskemål om att hon skall nomineras till Nobels fredspris. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon proklamerade att 10 november ska firas som Malaladagen. Läget för Malala efter mordförsöket var kritiskt men hon kunde senare flygas till Storbritannien för operation och vård.

2012 – ett år med glädje och sorg, hopp och tragedi. Vad kommer 2013 att ha i sitt sköte? Det är som ett oskrivet blad. Som vanligt antar jag att vi får läsa och höra om oroligheter i Mellanöstern och rebellrörelser i Afrika. Protester lär förekomma på Tahirtorget i Kairo och ekonomin i Grekland håller väl sig på extremt låg nivå.  Personligen ser jag fram emot en resa till varmare breddgrader med min sambo nu under vintern. Det lär förmodligen dyka upp något om det i bloggen framöver…

God fortsättning på 2013!

Ablation

Igår kom jag hem efter ett ingrepp och några dagar på sjukhus i Göteborg. I mitt inlägg Operation HeartBeat beskrev jag lite vad operationen eller ingreppet går ut på.

Dagen innan 

Det började i tisdags då jag blev inskriven på Sahlgrenska sjukhuset. Provtagning och EKG blev det, sedan fick jag min säng i ett rum avsett för tre personer. Ena sängen var tom, i den tredje sängen låg en farbror som det senare skulle visa sig snarkade väldigt högt och oregelbundet. Ja, sedan hände väl inte så mycket mer den dagen. Min sambo höll mig sällskap och underhöll mig på avdelningen. Jag kunde inte gå ut från avdelningen då jag hade blivit uppkopplad med telemetri. Detta fungerar ungefär som att man är uppkopplad mot EKG hela tiden. Personalen kan läsa av kurvor och hjärt-frekvens på datorskärmar runt om på avdelningen. Systemet ger också signal om det är något tokigt. De där skärmarna finns lite här och där och om man har långtråkigt så kan man kika hur man ligger till mot andra patienter.

Förberedelser

Dagen efter var det dags för ingreppet. Jag blev väckt med frukost redan klockan sex. Ingreppet var planerat till 12.30 och då måste man ha varit fastande en viss tid. Sedan blev det en lång seg väntan. Först 13.45 var det dags att åka till operationssalen då det hade blivit förseningar vid operationen före min. I operationssalen var det först massa förberedelser. Av med kläder, tvättad med sprit och annat, inklädd i papper och skynken, slangar och sladdar hit och dit. Två läkare och ett gäng andra personer. Så var det dags. Vaken skulle man vara och helt still skulle man ligga under hela ingreppet. Ingen lugnande medicin. Lokalbedövning i ljumsken.

Ingreppet

Det behövdes flera stick för att bedövningen skulle ta hyfsat bra. Efter det så gjordes det tre hål där katetrar fördes in. Tydligen så var det svårt att få in katetrarna för läkarna fick mixtra rätt länge, och det är inte den mysigaste känslan när någon försöker trycka in långa katetrar i ljumsken. Tillslut var katetrarna inkörda och på plats ända uppe i och vid hjärtat.

Ungefär som ser det ut i operationssalen när en ablation görs.
(ej min bild)

Eftersom det finns flera skärmar med kurvor och genomlysningsbild så kan man själv ligga och titta på när katetrarna är inne i hjärtat. Läkarna stimulerar och retar sedan fram extraslag i hjärtat för att lokalisera var de elektriska extrabanorna finns och dessa bränns sedan bort. Det är ganska obehagligt när hjärtat retas och man kan själv följa hjärtfrekvensen, den kan sekundsnabbt hoppa runt mellan 57-98-36-168-70-403… eller liknande. Själva bränningen kände jag av några av de runt tio gånger de utförde proceduren. Det var inte i första hand värmen jag då kände, utan hur ont det gjorde i hela överkroppen. När bränningarna är gjorda så försöker de stimulera igång hjärtklappning igen – om detta inte går så är det positivt och betyder att de har fått bort det som har retat upp hjärtat. Först mot slutet av ingreppet går det att få lugnande och smärtstillande medicin. Vid ablationen i oktober blev jag ganska drogad. Denna gång räckte det med en liten dos, fast det var mest så att skruven jag tittade på uppe i taket blev lite suddig under några minuter.

Efteråt

Efter 3½ timme var ingreppet slut och läkarna bedömde att det hade varit lyckat. Rejält tryckförband i ljumsken, transport till avdelningen med förmaning om att inte resa sig, eller ens lyfta på huvudet, under tre timmar – för att inte ljumsken skall bli påfrestad. Det blev till att äta middag med tallriken på bröstkorgen och skyffla in maten med sked. Saften drack jag ur pipmugg med sugrör. Lite senare på kvällen var jag uppe på benen och det kändes bra, men jösses vad utmattad jag var efter allt som hade hänt.

Hemåt

Dagen efter kändes det också helt okej och jag blev hemskickad. Ett tecken på att man varit i hjärt-sjukvården sedan länge kan ju visas av hälsningsfrasen av läkaren som skrev ut mig, ”Hej, jag heter NN, vi har aldrig träffats men jag har hört talas om dig i över 20 år.”

Nu sitter jag här hemma. Om inget negativt händer så är det jobb redan nästa vecka. Det skall bli skönt att återgå till det normala.

Onormalt normalt

Idag vaknade jag med en märklig känsla, det var något som inte stämde. När jag tillslut kom på vad det berodde på så blev jag glad – min puls var normal, och det är ju ganska onormalt i dessa dagar.

Så, nu får vi se hur länge detta onormala normaltillstånd håller i sig – några timmar, några dagar..? Förhoppningsvis håller det i sig tills det är dags för operationen nästa vecka.

Mitt stora mysterium just nu är hur jag själv skall kunna påverka att pulsen håller sig normal de närmsta dagarna. Ska jag anamma råden jag har fått från en läkare att hålla mig borta från ”nattsudd, kaffe och sprit” – eller ska jag lyssna till de andra läkarna som säger att det inte spelar någon roll så länge man inte bälgar i sig något av det? Lagom är väl bäst, som med allt annat antar jag.

Operation Heart Beat

En fortsättning och uppdatering på förra blogginlägget…

Nu har jag fått besked om att jag har fått flytta fram i kön och blivit prioriterad till en operation nästa vecka. Skönt det, för nu har jag suttit här några dagar, ja i stort sett en vecka, med dubbelt så snabb puls som normalt. Igår hade jag telefonkontakt med Sahlgrenska i Göteborg och idag fick jag pappren med posten.

Operation förresten, det kanske är mer korrekt att säga att det är ett ingrepp. Ingen skalpell skall fram och sprätta upp mig. Det skall bara göras ett litet hål. Ingreppet är av samma typ som jag gjorde i höstas, en ablation.

Att pulsen går upp till dubbel hastighet beror på något som stör i hjärtat och bildar en extra elektrisk bana. Dessa störningar bränns bort. Ingreppet går till ungefär på följande sätt; En kateter med instrument förs in i ljumsken och upp till hjärtat. Läkarna kontrollerar var det finns något som stör de elektriska banorna i hjärtat genom att reta igång extraslag. Därefter bränns dessa störningar bort.

Allt väl så långt.

Det som gör ingreppet jobbigt är att man ska vara vaken hela tiden. Man måste också ligga helt still. Dessutom kan inga lugnande medel användas förrän ganska sent under ingreppet. Allt detta för att hjärtat skall slå i normal takt. Om man sover eller är drogad så är det svårare att ”trigga igång” extraslagen. Förra gången jag gjorde detta ingrepp tog det sex timmar.

Jag ser fram emot när ingreppet är gjort.

120 beats per minute

”Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.” Så har jag börjat ett tidigare inlägg här i bloggen – och nu gör jag det igen. Då liksom nu har jag haft problem med att pulsen har dubblerats och pumpar således på i någonstans mellan 110 och 120 slag i minuten. Utan att gå in på en hel hop av medicinska termer så kallar jag detta kort och gott för hjärtklappning. Det är obehagligt att ha en sådan hög vilopuls när den normalt ligger på 55-60. Det brukar gå att få bukt med detta genom en elkonvertering. Efter en operation i höstas har dessa problem blivit bättre men inte så pass bra att det är acceptabelt.  Jag väntar på en ny operation. (Se även inläggen Hjärtfel, Året som gick och Mot alla odds.)

Efter att ha klarat mig från den där hjärtklappningen i ungefär en månad fick jag bege mig från jobbet till akuten i onsdags. Efter kaos, elkonvertering och 11½ timme kunde jag stega ut från samma ställe med normal puls.

     På fredag kväll kom hjärtklappningen tillbaks. Jag avvaktade till lördag morgon innan jag tog en ny sväng till akuten, detta med förhoppning att det skulle försvinna av sig själv när jag sov, vilket det har gjort vid något enstaka tillfälle förut. Samma procedur som några dagar tidigare fast inte fullt så lång väntan på akuten. Jag kom hem redan på lördag eftermiddag.

     På söndag klockan sex på morgonen vaknade jag och hade – just det, hjärtklappning. En tur till sjukhuset på nytt. Denna gång valde de att inte göra en elkonvertering direkt utan jag blev inlagd. Mycket bra tycker jag, det känns mycket säkrare än att vara hemma när sådant här händer. Dessutom lite lugnare och mindre nervöst för sambo och andra anhöriga.

Sådär ja, det blev en plats på Avdelning 57 igen. Där har jag faktiskt inte varit på ett tag. Eget rum, platt-teve på väggen med minst 40 kanaler, egen toa, en säng som man ställer in med några knapptryckningar. För att inte tala om trevlig personal som ställer upp så att man känner det som att man har riktig fullservice. All inclusive liksom. Dessutom hade min sambo försett mig med en bok och ett gäng tidningar.

Från sjuksängen

Läkaren bestämde sig för att testa att få ner pulsen med någon typ av intravenös medicin istället för elkonvertering. Jag fick ett par doser på eftermiddagen och kvällen men det hjälpte inte. På måndag morgon fick det bli elkonvertering igen. Det gick bra – i en timme då hjärtklappningen kom tillbaks. Jag fick stanna för observation tills igår utan de hade fått ner pulsen.

     Parallellt har min läkare kontaktat Göteborg för att trycka på min väntade operation, och han funderade även på att kontakta Lund för att få en tid snabbare där. Eventuellt, möjligtvis, kanske så kan det nu ändå bli en operation i Göteborg redan nästa vecka.

Eftersom läkarna inte kan göra mer för tillfället skickades jag hem igår, med hjärtklappning och ett intyg om två veckors sjukskrivning. Jag får helt enkelt stå ut med obehaget och tröttheten någon vecka till.

Det positiva med att komma hem MED hjärtklappningen är i alla fall att jag slipper gå hemma och oroa mig för när det skall komma tillbaks. Det gäller att se det positivt!

Mot alla odds

På SVT går nu realityserien Mot alla odds. Tio personer tar sig 150 mil genom Afrika, från Victoriafallen i Zambia till Atlantkusten i Namibia. Det handlar om att ta sig genom träsk, savann och öken, det handlar om att se upp för bufflar, noshörningar och krokodiler. Till skillnad från Expedition Robinson och många andra realityserier så är det inte någon i Mot alla odds som röstas ut eller försvinner på något annat sätt. Idén går ut på att dessa tio personer ska hjälpa varandra och att alla ska bemästra denna expedition. Med finns också en ledare med många års erfarenhet av Afrika, samt en läkare. Jag har under ganska lång tid varit less på alla de där utröstningsprogrammen och andra tävlingarna. Det är skönt med ett program där deltagarna inte ska rösta ut varandra och inte heller bildar pakter för att komma vidare. Förmodligen är det heller inte samma risk för mobbning och utfrysning i detta formatet. När deltagarna i det senaste avsnittet (2 av 8) satt runt lägerelden på kvällen och kom att berätta om sig själva och vad de har varit med om i livet, så slog det mig att det var ett så gott gäng och kunde komplettera och hjälpa varandra så bra – till skillnad mot när man ser paktbildningar, utfrysningar och utröstningar i andra serier.

Jag skulle vilja vara med i det där programmet! Det är ju hur häftigt som helst. Att få ta sig 150 mil genom Afrika, att få se en massa djur, att få möta folk ute i det "riktiga" Afrika, alla strapatser… När jag ser programmet funderar jag på hur mycket man själv hade orkat när man ser deltagarna kämpa sig genom träsk, över floder – och inte minst vandra i värmen direkt under solen.

Serien har skapat lite debatt i tidningar, på Facebook och på teve. Anledningen är att alla deltagare är funktionshindrade på något sätt. Vissa förståsigpåare och forskare tycker att detta är någon typ av freakshow och att det inte är etiskt korrekt att ha en serie med bara funktionshindrade istället för att dessa istället får tillträde till alla andra serier och program i teve och samhället i stort. Av de deltagarna som är med i programmet som jag har hört uttala sig i frågan, anser de själva att de tycker det är mycket bra att funktionshinder nu i och med serien får plats i media och kan öka förståelsen i samhället - att folk faktiskt ser att även personer med funktionshinder kan klara av så väl vardagssaker som svåra saker. Deltagarna säger också att de är med i serien för att de ville prova på strapatserna, komma till Afrika och uppleva äventyret.

Det är säkert lätt att säga att man hade tittat på serien oavsett om deltagarna, som nu, har funktionshinder – eller om ingen av deltagare hade haft funktionshinder. Jag tycker att det är ett spännande koncept att oerfarna människor ska ta sig igenom Afrika på detta sätt – men hur politiskt inkorrekt det än må vara i vissas tycke, så måste jag säga att jag är grymt imponerad av att det bland deltagarna finns de som saknar ben, armar eller är näst intill blinda – för att nämna några av de funktionshinder som deltagarna har. Vissa sedan födseln, andra genom händelser senare i livet.

Frågan är om ändå debatten är lite av en storm i ett vattenglas. Tidningar skriver om serien och det har diskuterats i programmet Debatt. Facebooksidan "Mot alla odds" har dryga 600 anhängare och sidan "Mot Mot alla odds" har knappt 200 anhängare. Flera av de olika deltagarna har egna sidor med uppemot 500 anhängare. Men – på alla dessa sidor är det ändå väldigt skralt med debatten om programmet. Speciellt med tanke på att tittarsiffrorna ligger på över 1,2 miljoner! Jag funderar på om debatten helt enkelt är skapad av media medan den "vanlige" svensken faktiskt bara tycker att det är ett underhållande, intressant eller spännande program.

I fikarummet på jobbet kom några av oss att prata om programmet häromdagen. De som hade sett det var alla imponerade av dessa människor och tyckte att det var ett bra program. Åsikterna var också mycket positiva till att det äntligen fanns en realityserie där folk inte röstades ut eller där pakter inte bildas. Ofrånkomligt så diskuterades ändå funktionshindren, vad de har gått igenom och hur flera deltagare har sagt att det är svårt att planera och man får ta dagen som den kommer angående det liv de lever. En av mina kollegor sa då något i stil med att "Man är ju så van vid att kunna planera sitt liv längre än att bara ta en dag i taget. Ja, kanske inte du då Christian med allt vad du har och har haft, men vi andra." (Troligtvis syftandes på mitt medfödda hjärtfel, operationer och hjärtrusningar, se mitt inlägg Hjärtfel från 15 januari). Det där tog. Ganska hårt. Jag har inget emot att bli inkluderad i en grupp av människor, om det nu var så att hon jämförde mig med de funktionshindrade i programmet. Men det kändes rejält illa att bli exkluderad från "vi andra". Jag har aldrig ansett mig ha nedsatt funktion. Jag har alltid jobbat heltid. Jag har helt enkelt ansett mig vara en av just – alla andra. Att kollegan sa som hon sa, förutsätter jag beror på att hon helt enkelt ville vara vänlig och visa någon sorts empati. Det blir sällan bra när folk ska överdriva sin vänlighet, det blir så lätt fel. Vissa personer klantar väldigt ofta till det på detta sätt.

Man kanske kan tycka att jag nu talar emot mig själv, att jag anser mig tillhöra "alla andra" men ändå pratar positivt om Mot alla odds. Jag tycker inte att världen är svart eller vit, det finns även oändligt många nyanser av grått emellan dem. Alla personer är olika. Det kommer alltid finnas personer som tycker detta program är en freakshow, precis som det alltid kommer finnas personer som hatar kungahuset eller tycker Anders Borg borde klippa sig.

Jag kan i alla fall säga nu att jag ser förbaskat mycket fram emot att se Laurentsio, Anna, Leif och de andra deltagarna i nästa avsnitt av Mot alla odds!

Hjärtfel

Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.

Som jag skrev i blogginlägget Året som gick den 2 januari i år så har jag under 2011 fått åka lite in och ut till sjukhuset med anledning av för hög puls, takykardi för att vara mer specifik. Efter en mindre operation i oktober trodde jag att dessa problem skulle vara borta, det har de inte även om det har blivit betydligt bättre. Det är en riktigt stor skillnad på att ha 110 eller 170 i vilopuls när den normalt ligger på 55-60.

I tisdags eftermiddag började de här problemen igen. Eftersom de inte gick över av sig själv så fick jag åka till akuten i onsdags morse. Det hade då blivit lite ansträngande att ha haft ca 115 i puls i sisådär 15 timmar. Det verkar som att det är bra att komma till akuten på en vardagsmorgon i alla fall, allt gick smidigt. Vid halv ett var jag hemma igen och då hade jag hunnit bli nedsövd och elkonverterad. Elkonverteringen går till ungefär såhär: det sätts en platta på ryggen och en på bröstet, sen skickas en elstöt däremellan som slår ut den extrabana av pulsslag som har bildats. Tur man är nedsövd! Efter en sån här episod är man, eller i alla fall jag, ganska trött i kroppen och det känns som man har träningsverk. Det är en kombination av att man har haft hög puls under lång tid och sen själva elstöten. Natten till i fredags vaknade jag med samma problem igen. Det blev ännu en tur till akuten framåt morgonkvisten. Ny elkonvertering fast sen fick jag stanna över till lördagen för övervakning efter att läkaren har justerat medicineringen något. Och läkarna ligger nu på för att prioritera mig högre upp i väntelistan för en ytterligare operation.

Jag föddes med hjärtfel och är opererad några få gånger. Om man har haft en sådan grej med sig hela livet så reagerar man säkert på olika sätt. Vissa sätter sig in i minsta detalj och kan rubbet av vad som har hänt dem genom åren. För mig har det varit tvärtom. Jag har varit less på det hela och förlitat mig på att läkarna fixar till det. Jag vet knappt mer än att jag hade tre typer av hjärtfel när jag föddes och att det ena felet gjorde att jag överlevde. Jag vet också att blodet på något sätt någonstans gick åt fel håll. Men fråga mig inte om mer detaljer, jag kan inte redogöra för det. Kanske dumt. Kanske det hade varit bra i vissa sammanhang att veta och kunna berätta. Vissa namn och ord har ändå fastnat någonstans i bakhuvudet – som Blue baby, conduit, transposition, Rastelli och stent.

Jag har insett att jag ändå har haft tur. Jag tillhör den första generationen som har överlevt till vuxen ålder med dessa fel och jag har haft de allra bästa läkarna i landet. Jag har aldrig varit tvungen att avstå arbete och har alltid jobbat heltid, bortsett från några korta sjukskrivningar direkt efter operationerna. Det enda jag har fått avstå är militärtjänsten och idrotten någon tid i gymnasiet – och det gör mig inte direkt något. Att jag missade ett tjänsteuppdrag i Iran i höstas grämer mig dock ganska mycket. Jag kan också konstatera att vid en av de senaste operationerna så fick jag en typ av backventil inopererad som delvis är i titan och kostar ca en kvarts miljon kronor. Vid operationen, där jag var den sjätte eller sjunde i landet som fick denna typ av sak inopererad, bistod en läkare som var influgen från Danmark. Mitt fall lär också ha diskuterats vid en läkarkonferens i Bryssel som handlade om denna nya metod. Detta säger jag inte för att vara mallig, utan helt enkelt av tacksamhet över att jag är född i ett land där denna läkarvård finns att tillgå.

Jag är fortfarande optimistisk och tror att 2012 kommer bli ett bättre år!

Året som gick

Inte för att jag vill klaga – men 2011 känns som ett riktigt skitår. I alla fall på det privata planet. Jag vet också att det är många runtomkring mig som håller med om att det gångna året var rätt kasst, vänner och kollegor som har förlorat nära och kära i sjukdomar, terroristhandlingar och olyckor. Det är skönt att vi har gått in i 2012 nu.

Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)

När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.

Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.

Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen.

I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.

På min födelsedag (den 9 juli) tillkom ett nytt land i världen när Sudan delades och Sydsudan utropades självständigt efter ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika och ett bräckligt fredsavtal. Denna händelse känns intressant för mig, dels för att jag är intresserad av statsvetenskap, länder, gränser och flaggor, men också för att jag var på uppdrag med jobbet i Sudan några veckor för två år sedan.

I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.

Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.

Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.

Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.

Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!

I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.

För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.

Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!