Telemetri & pacemaker

Uppdatering från senaste inlägget

Jag ligger här fortfarande på sjukhuset. Uppkopplad med telemetrin (se bilden) dygnet runt. Och tur är det. Tidigt imorse gjorde hjärtat en konstpaus på 2 sekunder.  Jag sov och märkte ingenting.

Idag fick jag reda på lite av vad som kommer att hända framöver. Jag kommer att ligga kvar här på sjukhuset i Karlstad till måndag. Då ska jag bli transporterad till Sahlgrenska i Göteborg.  Där ska jag under kommande dagar få en pacemaker inopererad.

Så, fortfarande trött, fortfarande less, fortfarande ledsen, fortfarande rädd.  Men full av hopp!

Sjukskrivning

I förrgår, den 17:e juni, hade jag varit sjukskriven i ett år. Det är mycket det. Jag undrar vid vilken tid man sällar sig till skaran ”långtidssjukskriven”. Där är jag såklart även om jag själv, min arbetsgivare, läkaren och Försäkringskassan ser ett slut på det.

Jag har inte varit sjuk och borta från jobbet så mycket förut. Några dagar här och där, med en sån där otäck manlig förkylning och dylikt. Det tidigare ”rekordet” var dock ungefär ett halvår. Det var 1991 när jag var 21 år. Då fick jag en infektion/blodförgiftning och gjorde en hjärtoperation, således ungefär som nu förra året. Vid nuvarande sjukskrivning är det dock sviterna av stroken som har gjort det utdraget.

 

Jag på "Kärleksbron" i  Karlstad tidigare i våras.

Vid ett års sjukskrivning så sjunker stödet från Försäkringskassan från 80% av lönen till ca 75 %. Man måste dock ansöka om den nya ersättningen. Det har jag gjort men inte fått något beslut på än, så det blir intressant att se utbetalningen från FK nästa vecka. Försäkringskassan har dock beviljat ekonomiskt stöd från 15 augusti och 3 månader framåt. Då, i augusti, börjar jag arbetsträna, några timmar i veckan till att börja med för att i november förhoppningsvis ha kommit upp i 25 % av min normala tid.  Så liksom ljus och mörker står still en stund och skiftar efter midsommar imorgon, så är jag själv i en brytpunkt. Skillnaden är väl dock att det för min del är det ljusa som kommer och det mörka som går. Om allt går som det skall vill säga. Fast det är klart att det gör.

Den långa vägen tillbaks

Jag har ju i olika inlägg beskrivit det senaste årets vedermödor. Som kortresumé kan det beskrivas - sjukskrivning i mitten av juni 2013 inför en hjärtoperation, blodförgiftning i början av juli, någon typ av hjärtinfarkt i slutet av samma månad, stroke i augusti och hjärtoperation i november. Efter strokens vänstersidiga förlamning började rehabiliteringen omgående. Via rullstol, bock, krycka och käpp har jag fått lära mig att på nytt använda benen och börja gå. I vänster arm finns det nu lite, lite rörelse men det går inte att anända den till mycket aktivt. I början av december, bara några dagar efter hjärtoperationen, blev jag utskriven från sjukhuset( efter 5 månader). Sedan dess har jag rehabiliteringstränat 3 gånger i veckan på Dagrehab. Sedan årsskiftet har jag gjort besök på min arbetsplats en gång i veckan.
De senaste förändringarna är att jag har tagit bort en dag i veckan på Dagrehab och lagt mer tid på arbetsplatsen. I maj kommer ett avstämningsmöte hållas med mig, läkaren, arbetsgivaren och Försäkringskassan. Efter det mötet är det tänkt att jag skall börja arbetsträna.

Jag längtar tillbaks till saker som var förut. Dessa saker kanske jag aldrig kommer tillbaks till, men jag ser ändå framtiden som ljus. Nu när jag väl har lämnat sjukhuset är det främsta målet att kunna börja jobba. Jag inser också vad jag har varit med om och att allt inte är självklart här i livet. Var sak får komma när det är dags och det är ingen idé att skynda på saker. Lättare sagt än gjort kanske men viktigast i mitt liv är jag. Det där låter kanske lite illa men ibland måste man faktiskt vara lite egoistisk.

Det känns ibland som att jag befinner mig i ett ingenmansland mellan allt som hände förra året och allt som jag hoppas ska hända framöver. Trots mängder av tester och samtal med psykolog, kuratorer med mera funderar jag ibland på om jag verkligen är klar i huvudet eller om det bara är något jag inbillar mig. Ibland funderar jag tillochmed på vem jag är och om jag liknar han som jag var innan.

I allt detta mentala arbete med att "komma tillbaks" försöker jag också få perspektiv på min situation, bland annat genom att se tillbaks på vad som faktiskt har hänt och vad jag har måst utstå. Därför bilden nedan.

Hur som helst - idag gick jag min första riktiga promenad utr UTAN käpp eller andra hjälpmedel. Promenaden var på ca 1,3 km och stegräknaren visade på 3620 steg. Min sambo var med och hon bar käppen, ifall jag skulle behöva den. Min sambo har varit mitt bästa och helt ovärderliga stöd under allt jag har gått igenom under det gångna året. Jag bara önskar jag hade kunnat stötta henne lika mycket som hon har stöttat mig.

Sviter efter en månads sprutor, dropp och plodprover i samband med blodförgiftningen (intravenös antibiotika 4-5 gånger per dygn). Foto taget 4 dagar innan stroken.

Vid tunnelmynningens ljusa sida

I samband med min stroke i augusti kändes det som jag hamnade i någon typ av tunnel. Längre in i den mörkare delen av tunneln kom jag efter ett tag, då jag förstod vidden av vad jag hade drabbats av och hur nära slutet jag hade varit. Det var kompakta väggar runt om mig och jag hade svårt att påverka situationen. Att se döden i vitögat är ingen direkt stämningshöjande medicin. Efter ett tag började jag repa mig ganska bra, jag kunde tillåta mig att leva lite, jag kunde sitta upp, senare även röra benet, ta de första stegen, manövrera mig uppför och nerför en trappa. Där någonstans såg jag en liten ljusglimt i tunneln. När jag insåg att jag kanske, kanske kan klara mig utan rullstol på sikt så blev den där ljusglimten lite starkare. Att jag har haft ett fantastiskt stöd av närstående, vänner, kollegor med mer har gjort att jag även har känt värme från den där ljuskällan.

Nu, så här en halvannan månad efter jag fick lämna sjukhuset rehabiliteringstränar jag tre gånger i veckan, jag har börjat göra ”sociala besök” på arbetet på veckobasis, jag är ute och går när vädret tillåter, drömmar och planer som fanns innan stroken har åter aktualiserats. Jag inser ändå att jag kanske inte kommer att bli helt och fullt återställd men ser också möjligheterna att bli mycket bättre än hur det är idag. Jag inser att även om livet inte blir som förut så finns det stora möjligheter att livet blir bra. Riktigt, riktigt bra! Jag känner att jag står i tunnelns mynning på den ljusa sidan. Ljuset är varmt och starkt. Jag börjar bli redo att ta de första kliven ut i det nya riktiga och innehållsrika livet.

2013/2014 - Året som gick och det som kommer

I vanlig ordning här i min blogg så här års så är det dags att summera det gångna året och sia lite om det som kommer. Denna gång blir det ur den privata synvinkeln. Om det är någon som undrar vad som hände mer uti samhället än att Obama var i Sverige och att Mandela gick bort så föreslår jag Rapports årskrönika eller att ni öppnar en dagstidning.

Rent spontant vill jag säga att det har varit ett riktigt skitår – fast det är inte riktigt sant, det har hänt bra saker också.

Januari – februari 2013

Stranden vid hotellet på Barbados

Den sista veckan i januari och första veckan i februari tillbringade min sambo och jag på Barbados. Det var en underbar semester. De vita stränderna med vajande palmer såg verkligen ut som bilderna gör i turistbroschyrerna. För vår del betydde vistelsen inte bara sol och bad även om det dominerade. På Barbados finns mycket annat att se och uppleva. Vacker natur, intressant historia, sockerrörsplantage, romdestillerier och en hel del annat.

Hotellet med terrassen där jag friade till min fästmö i solnedgången den 4 februari.

Vid solnedgången en kväll när vi var på hotellets terrass alldeles vid havet så gick jag ned på knä och friade till min fästmö. Det var verkligen en romantisk inramning på detta tillfälle som jag hade funderat och planerat ett tag. Det blev ju inte sämre av att hennes svar var JA!

 

Mars – juni 2013

De kommande vårmånaderna dominerades av en mycket stressig tid på jobbet. Jag började även träna litegrann på ett gym för att bygga upp styrka och balans i kroppen efter uppmaning från min hjärtläkare året innan om träning. Min kondition blev dock sämre och sämre. Efter kontakt med hjärtläkaren konstaterades det att det stent/nät jag har inopererat sen tidigare hade gått sönder och blodet flödade inte ordentligt. Jag fick tid i augusti för operation (då nätet skulle bytas). Vårmånaderna överskuggades också av att min far blev tvungen att gå på behandling för cancer.

 

Juli – december 2013

Jag på sjukhuset i september

Årets sista halvår har varit den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag har skrivit om det tidigare i bloggen. Sammanfattningsvis – jag tillbringade fem månader på sjukhus pga blodförgiftning, stroke och en hjärtoperation. Att ta sig upp från att ha sett döden i vitögat har tagit rejält på krafterna. Många helveten har jag gått igenom under denna tid.

Allt under denna tid har inte varit dåligt ändå. Jag har tagit mig igenom och är på väg att resa mig. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Positivt med sjuktiden har också varit att jag har gått ner över 20 kg, vilket var välbehövligt. Jag har dessutom inte haft ont i huvudet en enda gång sedan stroken i augusti. Den stora positiva biten är att jag har känt sånt oerhört starkt stöd från personerna runtomkring mig, såväl närmaste familj som vänner och kollegor.

Min fästmö (och nu blivande fru) tog körkort och fick en fast anställning på en bra tjänst under hösten, saker som betyder ofantligt mycket.

Mina sönderstuckna armar efter några veckors antibiotikabehandling

 

2014

Det är alltid svårt att sia om framtiden. Att min fästmö svarade ja på mitt frieri betyder såklart att vi ska gifta oss. Vi har dock inte kommit fram till när, var och hur. Kanske uppgifter att klura ut under året…

Vi har också resplaner, både kortare och längre. Än så länge är det nya året som en kristallkula.

Mamma

Mamma i unga år.

Älskade mamma, idag för 38 år sedan lämnade du oss efter en flera år lång sjukdom. Det var alldeles för tidigt. Läkarvetenskapen har gått framåt mycket sen dess. Hade vetenskapen varit snabbare, eller om du hade fått din sjukdom senare, hade du kanske varit med oss nu. Det finns nu också flera personer i vår släkt som på olika sätt stöder kampen mot cancer och vad dessa människor gör betyder mycket för mig.

 

Minnen och sorg

Jag var bara 5½ år när du vandrade vidare. Det är svårt med minnen från så unga år. Jag vet i alla fall att jag har 2-3 minnen av dig. Det är trevliga och fina minnen för mig – även om kanske inte du var lika road av den där fågeln som bajsade i ditt hår när du och de andra hemmafruarna drack kaffe där mellan husen i Fontin medan vi barn skrattade högt. Jag vill också tro att jag har fler minnen av dig men förmodligen är det fotografier jag sett och berättelser jag hört som jag har kokat ihop till något jag tror är minnen. På något sätt är det svårt att sakna och känna sorg efter någon man knappt kommer ihåg. Däremot känner jag saknad och sorg över att inte ha fler minnen av dig. Jag känner också en sorg över att inte ha haft min mamma vid min sida under svåra perioder i livet, som under det senaste halvåret med mina sjukdomar. Jag vet att jag hade fått stort och varmt stöd av dig på alla sätt. Såklart hade jag önskat att du hade fått vara vid min sida och fått uppleva allt positivt jag har varit med om i livet och alla människor jag har träffat som står mig nära. Jag hade så gärna velat att du och min fästmö Linda skulle träffas, för er bådas skull. Hon har varit med vid graven och pratat med dig – men det vet du ju förstås.

 

Mamma och jag.

På något sätt känner jag att du finns där uppe mamma och håller ett vakande öga på mig och mitt liv.  Jag älskar dig och du bor i ett speciellt rum i mitt hjärta för evigt.

Thank you

Family, friends, colleagues (none mentioned, none forgotten)– I’m finally back home after five months in hospital! During these months I’ve had my ups and downs. Some periods it felt like I’m in complete hell. I was first hospitalized because of infection and blood poisoning. Weeks later I had something similar to a heart infarction.  Now, I know and fully understand I  was very, very close to die from stroke in August. I am of course so happy Charon didn’t take me across the river Styx that day! Last week my heart operation was made and I got a new stent and a type of heart valves, this was planned several months ago.

I’ve been strong and stubborn though – I never give up or quit. I’m so very thankful for encouraging greetings by mail, on Facebook, phone and many visits. I’m thankful for chocolate, fruits, magazines, books, films and many more gifts, but most of all I am grateful for all your thoughts and caring for me by greetings from all over Sweden and from far away places as USA, Dubai, Azerbaijan, Rwanda, Macedonia, Kosovo, Singapore, New Zealand and many more places.

 So, family, friends and colleagues, you mean so very much to me and from the bottom of my (rebuilt) heart, I am very thankful to you. I love you all!

Arbetsförberedelser

Nu är det nästan 5 månader sedan jag jobbade. Mellan då och nu har jag drabbats av blodförgiftning, något hjärtinfarktliknande och en stroke. Under hela den här tiden har jag haft två riktigt stora mål - att komma hem och att börja arbeta igen.
Idag besökte jag min arbetsplats för fjärde gången efter stroken. För er som inte vet, jag arbetar som handläggare på Migrationsverket i teamet som har hand om återvändande, dvs underrättar och ser till att av- och utvisningsbeslut verkställs.
Huvudsyftet med dagens, liksom de tidigare, besök var att hälsa på kollegorna. Denna gång hade jag också valt att närvara vid teamets veckomöte. Min tanke inför det var att känna in hur "snacket går" nu och vad som är "på tapeten". Detta som min egen idé om att en fas att förbereda mig inför den dagen jag faktiskt kan börja jobba igen. När jag har diskuterat detta med min läkare så har hon gissat på att jag kanske kan börja jobba lite framåt våren, typ i mars.
På mötet togs stresstermometern upp, som vi alltid gör. Trots att stressiffrorna hos de flesta låg relativt högt så märkte jag ett lugn och en harmoni bland kollegorna. Detta gissar jag att alla är med och påverkar eftersom vi arbetar bra som ett team istället för x antal handläggare.  Det märktes också att den nuvarande tillfälliga teamledaren sprider lugn och harmoni i teamet. Därtill är hon mycket duktig, vilket jag visste sedan tidigare. Det gav mig mycket att vara på jobbet några timmar idag och delta i teammötet. Nu är jag ännu mer taggad att börja jobba!!!


From stroke to walk
Häromdagen ställde jag upp mina hjälpmedel på golvet på sjukhuset och tog kort. Jag tycker det ser ut som en utvecklingskedja jag har haft efter stroken, från sängliggande till att gå med käpp, via rullstol, bock, krycka. Jag kan bara konstatera att det har gått framåt och att jag har varit duktig.

My evolution - from stroke to walk

 

Permission

I helgen har jag haft permission från sjukhuset och varit hemma. Jag åkte hem sent på fredag eftermiddag och tillbaks till sjukhuset idag söndag på eftermiddagen. Jag har varit hemma på permission några gånger tidigare men detta var den längsta perioden. 2 nätter i sin egen säng!
Helgen ägnades mestadels till att bara ta det lugnt, sova länge och bara gå runt och skrota i pyjamas. Och äta icke-sjukhusmat. På kvällarna blev det soffhäng framför tv:n. På förmiddagen idag tog sambon och jag en liten kort promenad ute. Det är verkligen skillnad nu när jag använder käpp att gå med mot för några veckor sedan när det var rullstol som gällde.Imorgon är det 3 månader sedan jag fick min stroke.

Jag har en slappardag i flanellpyjamas i sängen med en whiskytidning.

 

Den långa gången

Efter stroken i augusti låg jag mer eller mindre still i en säng. Jag behövde hjälp med precis allt. Efter ett tag fick jag en rullstol och började så smått lära mig att ta mig från säng till rullstol och tillbaks - med mycket hjälp. Sedan har det verkligen rullat på. Några veckor senare kom jag till en ny avdelning, inriktad på rehabilitering. Jag behövde då fortfarande hjälp med att sätta mig upp på sängkanten för att flytta över mig till rullstolen. Väl i rullstolen kunde jag sparka mig fram ganska bra. Jag fick sen börja gå lite med gåbord och andra hjälpmedel. Gången här på sjukhusavdelningen hade mätts upp till 50 meter fick jag höra. Jag har mitt rum i ena änden. En tur, med något hjälpmedel, från rummet till dagrummet och tillbaks är alltså 100 meter. Lätt att hålla räkningen således. För ett par veckor sedan fick jag börja prova att gå med krycka. En av de första dagarna gick jag fram och tillbaks i den där gången nio gånger.  Nu i veckan har jag bytt kryckan mot käpp. Det känns som jag får en naturligare gång med den.


Mitt senaste hjälpmedel. Käppen har bra balans. Det måste vara ett bra utgångsläge.
 

Färdtjänst
Jag har inte haft nån tur med färdtjänsten direkt. Det är inte länge jag har haft tillgång till färdtjänst men det har hunnit krångla flera gånger. Igår hade jag en bokad färdtjänst till 12,20. Jag var på plats några minuter innan utsatt tid. Några minuter efter halv ett hade bilen inte och jag ringde till Färdtjänst. Efter ett bra tag i telefonkö fick jag reda på att chauffören hade tryckt bort min boknin eftersom jag inte hade varit på plats. Jo, tjena! Jag frågade om de kunde fixa en ny bil.. jag fick nåt mummel till svar. Jag ringde upp igen men tröttnade på att komma i telefonkö igen. Jag fick helt enkelt ringa vanlig taxi. Några timmar senare när jag skulle tillbaks till sjukhuset blev det trassel igen. När jag ringde Färdtjänst och frågade var min bil var så svarade de att det inte fanns någon bokning eftersom den förra resan inte blev av . Lätt att veta......nej! När jag surt sa att "då får jag väl ringa taxi IGEN så kunde hon erbjuda mig en bil en halvtimme senare. Allt ordnar sig tillslut men jag hoppas inte det ska strula såhär med Färdtjänsten i framtiden.

Överraskningsbesök på jobbet
Stället som gårdagens Färdtjänst skulle ta mig till var jobbet. Jag hade inte förvarnat någon, förutom min chef eftersom jag samtidigt skulle ha ett lönesamtal. Jag har hälsat på på mitt arbete två gånger tidigare efter stroken. Då har jag suttit i rullstolen. Igår gick jag in på jobbet med bara hjälp av min käpp. Det blev såklart många förvånade miner. Från rullstol till käpp på några veckor!!
Jodå, lönesamtalet blev av och ny lön har jag fått. Bra det men huvudsyftet med besöket var ju att hälsa på världens bästa kollegor.

Tufft schema
Det är fortfarande mycket rehabiliteringsträning för min del. Ofta är det två till tre träningspass om dagen.

Idag hade jag turen att få frukosten serverad på rummet - och på silverfat! Det är liksom inte läge att klaga då...

 

Bakslag

Den här helgen skulle jag egentligen ha varit hemma på permission från sjukhuset. Det var planerat att jag skulle åka med min sjukgymnast på fredag förmiddag för att ha trappträning i mina egna trappor, sen skulle jag bli kvar hemma tills söndag eftermiddag. Planerna blev ändrade...

I onsdags eftermiddag satte jag mig i dagrummet med en kopp kaffe och en tidning. När jag satt böjd över tidningen så kände jag något mellanting av att det svartnade och att jag blev yr. Jag kände också en pirrande känsla i bröstet. Sedan dess har jag vigdnågra tillfällen känt som om hjärtat slår i en konstig takt, att blodet har runnit ned i kroppen och att jag har varit matt. EKG har tagits flera gånger, liksom blodtryck, puls och blodprover. Alla prover och tester visar bra resultat. Min läkare här på avdelningen har diskuterat med hjärtläkare och de kan inte se att det är något vajsing alls med hjärtat. Blodtrycket har varit bra men lite i underkant några gånger. Läkaren här tror att oron i kroppen kan komma av blodtrycksfall och min mentala oro som byggs upp ibland och smittar av sig till kroppen. Som jag har förstått det i alla fall.

Såklart är det trist att inte komma hem men det lugnaste är ändå att vara trygg på rätt ställe och känna sig trygg(are). Det hade inte varit roligt att sitta hemma och känt sig dålig och varit orolig. Då hade min sambo märkt det och blivit orolig hon med. Den samlade bedömningen var således att det var bäst att ställa in permissionen denna gången.

Färdtjänst och armböj

För ett tag sedan blev jag beviljad färdtjänst. Inte nåt man drömmer om när man är 43 år men självklart bra att ha när man inte kan röra sig riktigt. I onsdags skulle jag nyttja färdtjänsten för första gången och åka till jobbet och hälsa på.Jag hade fått hjälp av en sköterska på min sjukhusavdelning som bokade bilen. Jag tog min rullstol och rullade till utgången där jag skulle hämtas. Jag var på plats 10 minuter innan bilen skulle komma. Man vet ju inte hur det fungerar, och det gjorde det ju inte. När jag hade suttit och väntat 25 minuter efter att bilen skulle komma så gav jag upp och tog mig tillbaks tilll min avdelning. Det blev inget besök på jobbet den dagen. jag fick hjälp av en annan sköterska att boka en ny resa dagen efter.

På torsdagen kom färdtjänsten 10 minuter försent men det var ju inget mot dagen innan. Jag kom således till jobbet och kunde hälsa på. Mycket trevligt att träffa jobbarkompisarna! Resan tillbaks till sjukhuset fungerade bra. Kanske kan man ändå ha god nytta av färdtjänsten alltså..

En riktigt rolig sak har hänt i veckan. I onsdags kväll kunde jag för allra första gången efter min stroke röra lite på vänster arm. Sedan dess har jag kunnat röra armen vid några tillfällen. Nu gäller det att träna, träna och träna mer och hoppas att resten av leder och muskler i armen, handen och fingrarna ska vakna till liv! Trägen vinner. Jag ger aldrig upp!

Helgpermission

Under den gångna helgen var jag för första gången på permission från sjukhuset med övernattning hemma.

På lördag eftermiddag åkte jag hem. En kopp kaffe blev det hemma vid köksbordet. Jag öppnade också ett par paket som jag hade fått av goda vänner. Lite vila i sängen hann jag med också. Sent på eftermiddagen ordnade min sambo och jag till tacos (som jag hade "beställt"). Även om min sambo fick fixa det mesta så stekte jag i alla fall köttfärsen.  Det var såklart fantastiskt att äta god mat i sitt eget kök efter flera månader på sjukhus. jag brukar föredra öl till tacos men efter stroken har jag ju alkoholförbud... så om en månad...
Nu fick det bli julmust istället och det funkar ju alltid bra.

På lördagskvällen blev det soffhäng framför Mord i Paradiset medjulmust, chips och ostbågar.

Jag somnade ganska snabbt när jag väl gick och la mig. Så skönt att sova i sin egen säng för första gången sen i juni.

Vaknade på söndag morgon i en röra av kuddar, flanelltecken och sambo. Solen sken in mellan persiennerna och lätt, skön luft kom in genom fönsterspringan - jag fick en känsla av vår eller försommar.
Det blev frukost och efter det gick vi och la oss igen för att ligga och småsussa ända till halv ett.

Lunch på tacoresterna. Vid tretiden på eftermiddag var det transport tillbaks till sjukhuset för min del.
Underbar helg!

Framåt och bakåt

Ny vecka, nya möjligheter. Eller som jag tänkte när jag vaknade imorse; Onsdag och ny dag - ytterligare en dag närmare allt bra som kommer, och en dag längre ifrån allt elände som har varit....

I måndags förmiddags  var jag föremål för arbetsbedömning. Två arbetsterapeuter skulle bedöma hur jag löste ett par uppgifter. Detta var uppgifter de skulle göra som ingick i en kurs - så egentligen var det inte jag som granskades utan de som kommer granskas. jag såg mina uppgifter som en del av rehabiliteringen.
Terapeuterna gick igenom uppgifterna och jag fick beskriva hur jag tänkte genomföra dem. Vi skulle inte prata med varandra under utförandet. Mina två uppgifter, som jag själv hade valt, var att ordna frukost i form av kaffe och smörgås, samt att stryka en skjorta.

Inga problem med kaffebryggningen. Värre var det med smörgåsen. Knivigast var det att få ut brödet ur den knutna påsen. Jag kämpade ett tag med knuten med min enda hand som fungerar. Tillslut löste jag problemet genom att ta en sax och klippa bort knuten - riktigt innovativt tycker jag. nästa problem var att hyvla ost med en hand. Jag försökte med att lyfta upp min förlamade hand och lägga den bakom osten som "mothåll" när jag hyvlade. Efter en liten olycka för 10 år sedan då jag råkade hyvla av en bit av tummen har jag ständigt det i bakhuvudet när jag hyvlar ost. Det blev nu till att fortsätta hyvla ost med hjälp av en hand. Ostskivorna blev inte så snygga men smörgåsen smakade bra tillsammans med det nybryggda kaffet.

Att sitta i en rullstol och stryka med hjälp av en hand var inte lätt alls. Skjortan blev tillslut hyfsat slät. Jag var inte direkt nöjd men hade nog kunnat använda skjortan till jobbet om jag hade haft en tröja över.

Måndagen fortsatte i lugn takt med lite avbrott för ett pass med sjukgymnastik på eftermiddagen.

Tisdag blev en tråkig dag då jag kände av tristessen. På dagen blev det i alla fall lite rehabiliteringsträning och jag fick prova att gå utan hjälpmedel men även med rollator och bara en krycka. Jag är på väg tillbaks - något annat finns inte!

Mycket av tristessen  under dagen berodde på att dagens höjdpunkt, att min sambo kommer på besök, inte blev av då hon hade blivit sjuk och hade gått hem från jobbet.
Idag onsdag fortsatte tristessen  då det inte har hänt så mycket plus att sambon fortfarand är sjuk och hemma. Visserligen har jag tränat en del men det förtogs lite av att jag nu har blivit lite förkyld. Eftermiddagen ägnades till att sova några timmar.

Nu väntar jag mest på helgen då jag ska hem på permission oc få sova i min egen säng för första gången sen i juni.

Långlördag

När man ligger på sjukhus kan helgerna bli rätt långa och gå långsamt. Inte mycket som händer. Inga undersökningar eller ronder. Såklart är det skönt att bara få ta det lugnt och vila men ibland blir det som sagt lite segt.

Idag har jag egentligen inte gjort någonting. Jag har haft besök en stor del av eftermiddagen. Såklart trevligt att sitta och snacka. Sedan 19-tiden har jag varit ensam igen, nu väntar jag bara på att Mord i Paradiset ska börja på TV kl 21,30. Hoppas morgondagen går lite fortare.

Tosdag och fredag

Dagarna på sjukhus kan bli långa och enformiga, speciellt om man är rätt frisk men då det ändå inte fungerar så bra att ligga och läsa en bok. Normalt sett är dagarna ganska fulla, medsjukgymnastik mm 2-3 gånger per dag. Igår och idag har det varit sjukdomar och folk som har vabbat. Därför har några av mina träningspass blivit inställda. Jag har i alla fall "självträning" på schemat och har fått en del saker som jag kan träna själv.

Igår skulle jag ha haft personvård genom att träna att duscha själv. Det blev inställt pga sjukdom men idag var det dags för dusch. Fick visserligen hjälp med vissa saker men det mesta gjorde jag själv. Det är skönt att känna att fler och fler saker fungerar att göra själv.

Ni som har följt mig vet att jag skulle ha gjort en hjärtoperation i augusti, som blev uppskjuten pga blodförgiftningen. Det talades om ny operationstid i mitten av oktober. Idag fick jag reda på att operationen blir den 13 november, senare än jag hade hoppats på allså, men det är skönt att ämtligen ha fått en tid.

Denna dag har mestadels gått åt till att sitta framför datorn, lite självträning och bara sitta och glo. Närmast väntar lunch. I eftermiddag kommer far på besök och han stannar i stan över helgen. I eftermiddag kommer även min sambo och jag gissar på att vi tar en tur till kafeterian och firar Kanelbullens dag och att vi idag har varit förlovade i 3 år.


Allt detta, på dagen när jag har legat på sjukhuset i 3 månader.

Permissioner & rehabilitering

För ett par veckor sedan var jag på min första permission från sjukhuset. Det blev några timmar på lördagen. Transport hem på förmiddagen och transport tillbaks på eftermiddagen. Eftersom jag nu mestadels sitter i rullstol så var transporterna beställda med bärhjälp. Jag bor 4 halvtrappor upp så jag sitter kvar i stolen medan två personer bär mig upp/ner i rullstolen. Allt gick bra när jag väl var hemma. Det kniviga var toalettbesök. Det löste sig bra med att jag gick med hjälp av ett betastöd mellan rullstol och toasits. Allt med stöd och övervakning av min sambo. Det var skönt att både komma från sjukhuset och att komma hem. Jag hade "beställt" stuvade makaroner med stekt falukorv. Det blev den godaste måltiden på flera månader.

 Igår var jag på ny permission, fast denna gånger ett par timmar till jobbet. Det var mycket trevligt och blev rena kramkalaset.  Det blir säkert någon sväng dit igen framöver.

Idag stod det åter rehabilitering på schemat. På förmiddagen blev det självträning  i form av träning av benen med en boll mellan knäna samt stående med tyngdöverföringar mellan vänster och höger ben. På eftermiddagen var det träning med sjukgymnasten. Först träning att gå i trappor, sen benövningar på brits. Träningspasset avslutades med benpress

En förlorad sommar

Sommarens början

Som jag skrev i förra blogginlägget så hamnade jag på sjukhus i somras med blodförgiftning.  En dag några veckor senare låg jag i sjuksängen och tittade på en repris av något sånt där godmorgonprogram. Rikard Wolff framförde en ny låt. Jag har inget mer förhållande till herr Wolff än att jag har sett honom i Änglagård. Jag har inte ens hört honom sjunga förut, förutom någon enstaka låt. Den nya låten han nu framförde berörde mig egentligen inte, varken musik- eller textmässigt.Däremot träffade låttiteln mig rätt i hjärtat då jag tyckte den passade mig så bra – Titeln var ”En förlorad sommar”. Min sambo och jag hade inte gjort upp några jätteplaner inför sommaren och semestern. Några dagar vid Västkusten skulle det bli och kanske bila runt lite på andra ställen. Vår semester skulle börja den 1:e juli.Den 4:e juli åkte jag in akut till sjukhuset med vad som skulle visa sig vara blodförgiftning. Infektionskliniken i Karlstad ligger i en gammal del av sjukhuset. På avdelningn ( likson andra infektionskliniker?) kan inte patienterna gå ut i korridoren utan varje rum har en ingång direkt utifrån. Avdelningen är inte bara gammal utan även sliten. Den trista gamla mattgula färgen hade flagnat på väggarna. I denna isolering skulle jag behandlas mot blodförgiftningen genom intravenös behandling med riktigt stark antibiotika 4-5 gånger per dygn. Eftersom antibiotikan är så stark så irriterar den extra mycket där nålen sitter. Nålen behövdes sättas om  flera gånger i veckan. Inte så kul när man är svårstucken. Nålen sattes ibland i armvecket men ibland i handen, underarmen, foten. Tillslut såg mina armar ut som om jag vore en sprutnarkoman.

 

Bröstsmärtor

När jag had legat på Infektionskliniken några veckor fick jag en kväll ont i bröstet. Jag ringde på larmklockan och det blev lite pådrag med blodprov och undersökningar. Strax innan jag tidigt på morgonen därefter flyttades till Hjärtavdelningen så sa en läkare att han inte kunde se det på något annat sätt än att jag hade fått en hjärtinfarkt. De första dagarna på hjärtkliniken togs det mer prover med mer och också om att det kan ha varit en infarkt.  I denna fas blev jag mycket rädd och ledsen och var bära på att bryta ihop. Det visade sig sedan att det inte var en hjärtinfarkt men att det troligtvis hade vandrat iväg nån bakterieklump från blodförgiftningen som satt i anslutning till hjärtat. Jag har fortfarande inte fattat riktigt vad som hände. Jag blev i alla fall bättre och mådde bättre. Under den första infektionstiden mådde jag dåligt och var otroligt trött, jag kunde sova hur mycket som helst. På hjärtavdelningen var det annars mest övervakning (med telemetri) efter det som hade hänt. Antibiotikabehandlingen fortsatte tills det hade gått sina sex veckor

 

Stroke

En söndag (den 11 augusti) på hjärtavdelningen satt jag i sängen och pratade med mina besökare. Pltsligt kändes det konstigt i huvudet och hela rummet snurrade runt. Jag har ett svagt minnesfragment av att jag kördes till röntgen två gånger och detta har jag också fått bekräftat i efterhand. Det jag sedan minns är att jag låg i ett rum med apparater och folk runt mig. Personalen lyste i mina ögon, nöp mig i armar och ben och frågade om jag kände nåt, jag fick också svara på frågor om vilken månad det var bl.a. De använde också nån ultraljudsliknande apparat för att mäta hur mycket urin det var i blåsan. Om det var mycket så satte d in en kateter så det rann ut. Att få en kateter inknödd i urinröret gör ungefär lika ont som det är obehagligt när de drar ut den. De närmaste dagarna låg jag i princip still i min säng med stora blöjor och fick hjälp med att vända mig.

 

Rehabilitering

Efter ett tag (kanske ett par veckor) kopplades sjukgymnast och arbetsterapeut in. Jag fick en rullstol och lärde mig såsmåningom att lytta över till och från den. Jag har kommit till en annan avdelning som är mer inriktad mot rehabilitering. Jag hade ”turen” i stroken att jag bara blev försvagad i vänster sida men för övrigt märks det inget i huvudet eller talet. Jag tränar nu intensivt och kan gå med gåbord eller annat stöd, jag har också fått gå lite i trappor. Det har såhär o efterhand gått upp för mig att jag var mycket, mycket nära att falla ifrån jordelivet i samband med min stroke. Jag har många närstående att tacka för allt stöd efteråt. Vägen är lång och krokig men går framåt!

 

Det där med sommaren

Jag har naturligtvis genom olika sinnen förstått att sommaren har varit fantastisk vädermässigt. Förlåt om detta nu låter som svordomar i dina öron, men jag tycker det har varit en helvetes jävla skitsommar!