Egen flagga på avlägsen ö

Idag, just idag den 11 maj 2013, hissas för första gången en egen flagga på den avlägsna ön Ascension i södra Atlanten. ”Egen och egen” kan skeptikern tycka med Union Jack i övre hörnet, men detta är förmodligen så egen flagga som det går att få om man är ett av områdena i ett brittiskt översjöiskt territorium (British Overseas Territory). Ascension ingår i territoriet Saint Helena, Ascension and Tristan da Cunha (tre öar och några mindre som är utspridda över ett stort område i Atlanten, mellan Afrika och Sydamerika). Ön har fått sitt namn efter att ha blivit upptäckt på Kristi himmelsfärdsdag (Ascension Day) 1503. Storbritannien tog besittning över ön 1815.

Ascensions egna flagga som hissas för första gången idag
(http://www.ascension-island.gov.ac/wp-content/uploads/2013/05/Raising-the-New-Ascension-Flag.pdf)

Flaggan är av ”standardmodell” för brittiska ”kolonier”, dvs blå med Union Jack i övre vänstra hörnet och områdets vapen i högra delen av flaggan.  Vapnet, som godkändes av Hennes Majestät Drottningen (Elizabeth II) redan i maj 2012, visar symboler för Ascension – som vapenskölden med en stiliserad bild av Green Mountain som dominerar ön och tre fåglar (Wideawake Birds). Vapenskölden hålls upp av två sköldpaddor (Green Turtles).

Det kommer att vara medlemmar av brittiska försvaret (British Armed Forces) som vid en ceremoni kl 10:15 har äran att hissa flaggan vid den administrativa byggnaden på ön. Detta i samband med att man firar Ascension Day.

(http://www.ascension-island.gov.ac/first-ever-ascension-flag-to-fly/)



Ascension ligger mycket avsides från omvärlden. Ön har endast ca 800 invånare. Det finns en brittisk-amerikansk bas på ön och härifrån utgick de brittiska planen när de bombade argentinska styrkor under Falklandskriget (se mitt blogginlägg ”Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna”). Idag mellanlandar flygen mellan Storbritannien och Falklandsöarna på ön. Flygplatsen på Ascension byggdes en gång i tiden ut för att vara reservlandningsbana för NASA:s bemannade farkoster. För att stanna till på ön som turist måste man ha ett tillstånd av den lokala administratorn i förväg.

 

Visa större karta

Albanien 100 år

Just idag fyller Albanien 100 år!

Festligheter har förberetts och centrala Tirana har smyckats med albanska flaggor och rödsvarta färger. Förmodligen ser det ut på liknande sätt i resten av örnarnas och Mercedesbilarnas förlovade land, bland albaner i grannländerna Kosovo och Makedonien, samt bland diasporan runt om i världen.

Skanderbeg och den albanska flaggan i Tirana
(eget foto 2005)

 

Albanerna höll emot turkarnas erövring av Balkan under lång tid, speciellt med hjälp av nationalhjälten Skanderbeg på 1400-talet. När ottomanska riket rämnade utropades Albanien som självständigt land den 28 november 1912.

Under de 100 åren har Albanien och albanerna fått uppleva en omvälvande tid. Efter första världskriget utropades landet till kungarike 1928 under kung Zog. Italienarna ockuperade landet under andra världskriget och kungen fick gå i landsflykt. Efter kriget förvandlades landet till en socialistisk folkrepublik under Enver Hoxha. De starka förbindelserna med Sovjetunionen och Kina blev efter en tid mycket spända och landet kom senare att vara ett av de mer isolerade samhällena i världen. Diktatorn Hoxha avled 1985 och kommunistregimen föll 1992. Pyramidspel utarmade en stor del av befolkningen, många flydde och anarki utbröt. Landet stod på randen till inbördeskrig men har sedan sakta återhämtat sig. Än idag är landet ett av Europas fattigaste.

Trots fattigdom och många svåra år är albanerna ett starkt och stolt folk, inte minst just denna dag.

Lite mer om OS...

En sak som jag tycker är intressant med OS är det där som händer runtomkring, lite i periferin. Till exempel att det under öppningsceremonin i London tågade med en okänd kvinna i den indiska truppen. En person som indierna själva inte vet vem det var.

Ibland är det som händer bakom spelen mer blodigt allvar än själva tävlingarna. Det jag nu tänker på är vem som tävlar för vilket land, vilka länder som är med, vad länderna får kalla sig för och så vidare.

Vi har under 20 år sett Makedoniens trupp och deltagare tåga in under bokstaven ”F” i olika arrangemang och presenteras under ”Former Yugoslav Republic of Macedonia” då Grekland inte gillar att landet kallar sig Makedonien. Mer om detta någon annan gång kanske. Vi har också sett idrottsutövare tåga in under en märklig OS-flagga och namnet Chinese Taipei. Också detta handlar om länder som inte erkänner varandra. Chinese Taipei som vi i vardagstal kallar Taiwan heter egentligen Republiken Kina och det tycker man inte om i Folkrepubliken på fastlandet.

Vid öppningsceremonin i OS i Sydney 2000 tågade Syd- och Nordkorea in tillsammans under en gemensam variant av OS-flaggan. Även deltagare från Östtimor fick tåga in under OS-flaggan där då landet inte hade blivit självständigt. I efterdyningarna av Sovjetunionens upplösning kunde man i Barcelona och Alberville 1992 se deltagare under ”Förenade laget” som var OSS-länderna plus Georgien (eller kort och gott de tidigare sovjetrepublikerna förutom de baltiska länderna). I Barcelona tävlade också deltagare från Jugoslavien (som då bestod av Serbien och Montenegro) och Makedonien som ”oberoende olympiska deltagare”.

Oberoende olympiska deltagare vid OS i London 2012
(http://www.zimbio.com)

Oberoende olympiska deltagare är ett begrepp som åter används under nuvarande OS, fast med anledning av att andra länder har förändrats. Fyra deltagare tävlar i spelen utan att tillhöra något land:
Guor Marial flydde från inbördeskriget i Sudan. 28 av hans familjemedlemmar dödades. Själv blev han som åttaåring kidnappad och förd till ett läger för barnarbete. Han rymde senare från både läger och land och hamnade så småningom i USA. Han är inte medborgare i USA och kan inte tävla för dem. För Sudan vill han inte tävla. Han vill tävla för Sydsudan men landet har ännuingen nationell olympisk kommitté då det blev självständigt för bara drygt ett år sedan. Guor kommer att springa herrarnas Marathon sista dagen på OS.

Philipine van Aanholt tävlar i segling, Liemarvin Bonevacia i friidrott (löpning 400m) och Reginald De Windt i judo. De är alla knutna till den holländska ön Curaçao i Västindien. Ön ingick till 2010 i Nederländska Antillerna tillsammans med Bonaire, Saba, Sint Eustatius och Sint Maarten. Aruba lämnade ögruppen redan 1986. Nederländska Antillerna upphörde attexistera 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten har sedan dess liknande status som Aruba – autonoma länder inom Nederländerna. Bonaire, Saba och Sint Eustatius har status som särskilda kommuner i Nederländerna.

Ärans kamp

OS 2012

Då har Olympiska spelen äntligen startat! De flesta som känner mig tror att jag är helt och totalt ointresserad av sport. Det är inte helt sant. OS tycker jag är roligt av flera skäl. Det är inte bara giganternas kamp, det är också en kamp för personer som… ja, kanske inte är lika bra. Deltagare kommer från de flesta länder i världen, även länder som man inte förknippar med idrott – som Afghanistan, Somalia, Lesotho, Liechtenstein, Nauru... Det brukar bli några skandaler och några riktiga skrällar. Förmodligen även några världsrekord. I OS är dessutom roliga sporter som friidrott, bordtennis och bågskytte med.

Invigning

Igår var det officiell invigning av spelen i London, som därmed är den enda stad som haft tre stycken OS. Det är många som tycker invigningen är tråkig och meningslös. De tycker uppenbarligen inte åskådarna på plats som hade betalat mellan 10,000 och 25,000 kr för biljetterna. För egen del tittar jag på invigningen med kluvna ögon. Liksom många tidigare invigningar blev gårdagens dito något långdragen och rörig. Samtidigt var det pampigt och fantastiskt. Lite komiskt var det nästan att se en butter drottning Elizabeth II inviga spelen. Hon såg ut som att hon hellre hade suttit i sin favoritfåtölj framför brasan på Buckingham Palace och klappat sina Corgie-hundar. Men vad vet jag, hon kanske är en riktig sportfantast. Lite fräckt var det ändå att se hur ”James Bond” hämtade upp henne på slottet och flög henne till arenan i helikopter…

Marsch

Inmarschen av deltagarna är ganska rolig att titta på, även om det också kan bli lite långrandigt. Sedan jag var ganska liten så har jag varit intresserad av flaggor. Vid sådana här invigningar är det därför ypperligt läge att spana efter förändringar. Nuförtiden (i dataåldern) så kan man ju hänga med och vara uppdaterad på ett annat sätt än förr. Därför var det inga nyheter för mig på flaggfronten vid gårdagens parad. Arrangörerna hade också lärt sig att skilja på Nord- och Sydkoreas flaggor efter fadäsen när Nordkoreas damlag skulle spela sin fotbollsmatch. Om än inte nyheter så blev det i alla fall lite av bekräftande att Libyen tågade in med sin nygamla röd-svart-grönaflagga, liksom Malawi använde sin nygamla svart-röd-gröna. Inmarschen var som vanligt också rolig att se då deltagarna är så glada och uppspelta (det är ju fest!). Dessutom är det trevligt att se vad deltagarna har på sig. Ofta går kläderna i traditionella tecken, som bastkjolar eller afrikanska färgglada skapelser.

Nu är elden tänd och man kan se fram emot ett par veckor av kamp i ärans namn.

Den lilla dispyten som blev ett krig - 30 år sedan konflikten om Falklandsöarna

När jag var 12 år utbröt ett märkligt krig. Ett krig mellan Storbritannien och Argentina. Som grabb strax innan tonåren var det spännande med ett krig. Ett riktigt krig mellan två länder. I västvärlden. Jag satt som klistrad framför teven. Krigsberättelserna dessförinnan handlade mest om andra världskriget – och det var ju hur längesen som helst. Visserligen hade kriget mellan Iran och Irak inletts ett par år tidigare och visst hade det varit någonting där borta i Vietnam och Afghanistan. Och detta var ju långt innan krigen på Balkan, i Persiska viken, i Tjetjenien, Rwanda…och på nytt i Afghanistan och Irak.

Falklandsöarna
(www.poseidontravel.se)

Argentinska soldater invaderar Falklandsöarna 1982
(www.kingsacademy.com/)

Bakgrund

Den 2 april 1982 invaderade Argentina den brittiska kolonin Falklandsöarna. Hela världen häpnade trots att viss spänning hade uppstått mellan Argentina och Storbritannien dessförinnan. Argentina har gjort anspråk på öarna sedan 1816, innan det hade britter, fransmän och spanjorer upprättat kolonier lite till och från på öarna. På 1830-talet blev argentinarna ivägkörda av amerikaner i en konflikt om sälfångst och därefter koloniserade britterna öarna. Förhandlingar mellan Argentina och Storbritannien pågick under 1960- och 70-talet om öarna. I början av 1980-talet befann sig Argentina i djup ekonomisk kris. Militärjuntan under ledning av general Galtieri beslutade att erövra de omstridda öarna i södra Atlanten för att avleda krisen på hemmaplan. Redan den 19 mars 1982 hade ett 50-tal argentinare landstigit på ön Sydgeorgien (som då tillhörde kolonin, men idag är ett separat brittiskt territorium tillsammans med Sydsandwichöarna) och hissat den argentinska flaggan.

Port Stanley 1982
(www.gp.se)

Kriget

Den 2 april landsteg 700 argentinska marinsoldater på öarna och tog snabbt över flygplatsen vid huvudstaden Port Stanley. Senare på dagen kapitulerade den brittiske guvernören när striderna hade nått ända till trädgården på hans residens. Dagen efter landsatte Argentina ytterligare 100 marinsoldater på ön Sydgeorgien. Den 5 april beslutade den brittiska regeringen under Margaret Thatcher att skicka en flottstyrka till Falklandsöarna, bland annat bestående av två hangarfartyg med flygplan, åtta jagare, 15 fregatter och 5000 marinsoldater. Problemet var att det skulle ta flottstyrkan närmare en månad att ta sig till Falklandsöarna på grund av det stora avståndet. I början av maj bombade brittiskt flyg flygplatsen vid Port Stanley i Operation Black Buck från en flygbas på ön Ascension. Dessa bombuppdrag var de dittills längsta stridsflygningarna någonsin med sina 16 timmar och 1500 mil fram och tillbaka. Under maj och juni var striderna hårda, bland annat sänkte en brittisk atomubåt kryssaren General Belgrano då 323 personer dog, och en argentinsk robot slog ut den brittiska jagaren HMS Sheffield som sjönk.

Sänkningen av den argentinska kryssaren General Belgrano, 2 maj 1982
(www.rna-10-area.co.uk)

Karta från Wikipedia

Resultat

Den 14 juni kapitulerade Argentina. I kriget stupade 649 argentinare, 247 britter och 3 falklandsbor. I Argentina protesterade folk efter nederlaget, militärjuntan tvingades avgå och demokrati återupprättades. I Storbritannien ökade populariteten för regeringen och Margaret Thatcher och Tories vann en överlägsen seger i parlamentsvalet 1983.

Vad händer sen?

Argentina gör fortfarande anspråk på Falklandsöarna. På 30-årsdagen av krigets utbrott uppgav Storbritanniens premiärminister David Cameron att britterna står fast vid att respektera falklandsbornas ensamma rätt att besluta om sin framtid.

Azawad – det nyaste landet

Azawads flagga
(http://anar.zone.free.fr/illu/drapeau_de_l_azawad.jpg)

För bara två dagar sedan föddes ett nytt land i Afrika – Azawad. Eller gjorde det? Om man bortser från den många gånger tragiska och våldsamma bakgrunden som finns när ett land kommer till så tycker jag att det är spännande och intressant. Det beror till stor del av att jag alltid har varit fascinerad av länder, gränser, flaggor och symboler. 

I vanlig ordning när ett land kommer till så är detta händelser som är relativa och beror på vem man frågar. Frågar man en person i staden Pristina om landet Kosovo finns så blir svaret ja. Det blir det också om man frågar folk i Sverige, USA eller Italien – men inte om man frågar någon i Serbien, Ryssland eller Grekland. När blir ett land ett land? Är det när området har utropat sin självständighet? Är det ur svensk synvinkel när Sverige har erkänt landet, eller när EU har gjort det… USA… FN…? Kanske när en majoritet av andra länder har gjort det. Förmodligen beror det på vem som har kontrollen i området och hur seriös statsbildningen är menad.

I Sverige ser vi i allmänhet inte Västsahara som en stat, trots att det var redan 1976 man utropade sin självständighet och även om det finns en viss lobbyverksamhet för att vi skall erkänna landet. Likväl ser vi utan tvivel Taiwan som ett land. Trots detta lär Västsahara vara erkänt av 49 stater medan Taiwan bara av 23. Dessutom har Sverige inga diplomatiska förbindelser med Taiwan, om än många andra kontakter.

Karta
(http://www.yle.fi/ims/imssv/2012/14/915784f7ee05496433/915784f7ee05496433_1.jpg)

Tillbaks till Azawad. En rebellrörelse som kallar sig Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA (Mouvement National pour la Libération de l'Azawad) bildades i oktober 2011 för att få självständighet av det tuaregdominerade området i norra Mali. Kärntrupperna i rebellrörelsen lär vara hemvändande legosoldater som krigade för Muammar Khadaffi i Libyen under 2011. I början av 2012 började MNLA sitt gerillakrig för att befria Azawad och de nådde snabbt framgångar.  Den 22 mars så avsattes presidenten i Mali i en statskupp av missnöjda generaler just av anledning av gerillagruppens framgångar. Efter det att gerillan intog det sista stora regeringsfästet i området, Timbuktu, så utropade gerillans talesman Mossa Ag Attaher den självständiga staten Azawad den 6 april, ett område till ytan i stora drag motsvarande Sverige och Norge tillsammans. Inget annat land har hittills erkänt landet.

Timbuktu
(https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEijJAvqD9Jx_kRrywEyYCqaRBUa_59d6zNxz8sfCHpVe21HBkilh_UghlKsocHkgG6PyZWOw6aUyYZ8uIoKBJS6X4vzJyQH42dAOtU57jjtgbYIdKB2-5fjzBNH9KLWPn__Cs9CrnJGl10/s1600/timbuktu.jpg)

Det finns ett motstånd från det internationella samfundet att erkänna nya stater, till stor del för att man inte vill se fler konflikter och splittringar som kan sprida sig. Därför har inte områden som Somaliland eller Sydossetien erkänts trots att ”moderlandet” (Somalia respektive Georgien) inte har någon kontroll över området. Ibland görs undantag då konflikter har varit så långtgående att det bedöms som en vinst att erkänna områdena, som med Kosovo eller Sydsudan.

Udda ställen jag har varit på: Isle of Man

Isle of Mans flagga

Kanske lite märkligt att lägga Isle of Man till listan av udda ställen med tanke på där det ligger i Västeuropa. Fast – det går ju inga charterresor dit och det är inte helt smidigt att ta sig dit heller. Dessutom hör man inte så himla många människor som har varit där, om man inte är i motorbranschen. 

Isle of Man är en ö i Irländska sjön, mellan Storbritannien och Irland. Ön tillhör England men märkligt nog inte Storbritannien eller EU. Isle of Man är självstyrande på många sätt och har egen flagga, pengar och frimärken. Ön är förmodligen mest känd för två saker - dels för de årliga racingtävlingarna med sisådär 40.000 åskådare, dels för den svanslösa Manx-katten. Parlamentet på Isle of Man heter Tynwald, grundades av vikingarna och sägs vara världens äldsta.

Douglas - Isle of Man

Sommaren 1997 reste jag runt i Skottland, England och Wales med en vän. Efter viss övertalning fick jag även med mig vännen med Sea Cat-båten från Liverpool över till Isle of Man. Det var inget vi ångrade. Vi fick tag i ett rum på ett litet hotell vid havet i huvudstaden Douglas och utgick därifrån under de dagar vi besökte ön. Douglas och resten av ön är väldigt pittoresk.  Längs vattnet vid Douglas går en lång strandpromenad där det under sommarmånaderna går hästdragna spårvagnar fram och tillbaks. Strandpromenaden kantas av många fina hus och massor av blommor.  Vid stranden och i hamnen ser man också tidvattensskillnaden som här är mycket stor. 

På ön finns flera smalspåriga järnvägar. Vi tog en tur med ångtåget till södra delarna av ön. Vi stannade i Port Erin och i Castletown, passerade små söta byar vackert landskap. En annan dag tog vi tåget norrut till Laxey och bytte där till tåget upp på öns högsta punkt som heter Snaefell. Toppen ligger på 621 meters höjd och härifrån ser man Skottland, England, Wales, Irland och Nordirland.

Port Erin - Isle of Man