Idag snurrade besöksvisaren över 1000 här på min blogg. Jag tackar och bockar!
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Inspirationer
Som jag skrev i mitt allra första inlägg så finns det vissa personer och händelser som har inspirerat mig till att börja skriva denna blogg – och att jag kanske får tillfälle att komma tillbaks till det. Det gör jag nu.
En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.
Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.
Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.
Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.
Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.
Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.
En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.
En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!
Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.
Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!
En del personer tycker jag skriver om riktigt intressanta saker och en del skriver väldigt bra. Emellanåt stöter man på personer som till och med skriver om intressanta saker på ett bra sätt.
Under tiden Carl Bildt var verksam på Balkan så skrev han veckobrev via mejl. Jag vill minnas att jag prenumererade på dessa en tid. I sin fruktansvärdhet tyckte jag att krigen på Balkan på 90-talet var intressanta, ur flera perspektiv. Den bild som Carl Bildt kunde förmedla var ganska unik. På denna tid var det inte många i hans rang som skrev denna typ av text som faktiskt nådde allmänheten. Han hade insyn i makten och han kunde visa en annan bild än journalister kunde, även om han naturligtvis också var tvungen att hålla sig diplomatisk.
Jag har ofta skrivit någon typ av dagbok när jag har varit ute och rest. Mellan 2005 och 2007 var jag i Makedonien, och även i andra delar av Balkan, tre gånger. Första gången närmare ett halvår och andra gången några veckor. Båda dessa resor hörde ihop med min universitetsutbildning. Den tredje gången reste jag tillbaks som vanlig turist och hälsade på vänner i Skopje – denna gång ett par veckor. Redan från början så skrev jag både dagbok och skickade mejl hem till släkt, vänner och kursare på universitetet. Både för att spara själv som minne och förmedla intryck och händelser – och så klart för att hålla kontakten. Det blev jobbigt att skriva ungefär samma saker till flera personer. Jag kom att tänka på Carl Bildt och hans veckobrev och började skicka någon typ av gruppmejl till de jag hade kontakt med, ofta en gång i veckan eftersom det oftast var på helgen jag hade tid.
Under de senaste åren har jag ofta tittat in på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Han är snabb och kan ibland skriva flera inlägg per dag. Att följa vår utrikesminister tycker jag är ett riktigt bra sätt att följa Sveriges utrikespolitik och vad som händer runt om i världen politiskt sett. Carl Bildt är en av de som jag tycker skriver väldigt intressanta saker i sin blogg, även om hans texter oftast är ganska snustorra och inte är speciellt litterärt avancerade.
Ungefär samma sak tycker jag om Diana Janse även hennes bloggtexter inte är lika torra. Hon är Sveriges ambassadör i Georgien och skriver på UD:s omvärldsblogg under Utpost Tbilisi. Ofta intressanta saker från ett intressant geografiskt område. Hon har också en annan lite mer privat blogg, 120 minutes, där hon gör nedslag i olika städer i världen och letar upp trevliga kaféer. Där är texten oftast bättre. Att hon kan skriva bra märker man om inte annat när man läser hennes bok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar om sin tid i Afghanistan.
Det finns en del personer som jag tycker skriver riktigt bra även om deras ämnen är ganska eller helt ointressanta. Kanske är det bäst att jag inte sticker ut hakan för långt och nämner dem här då de är av lite mer privat karaktär än de jag tidigare har nämnt. Vissa av dessa texter och personer har ändå varit mycket inspirerande för mig till att börja skriva bloggen. Vem vet, om några år när jag har övat så kanske även jag kan skriva bra.
En offentlig person som skriver både intressant och på ett mycket bra sätt under UD:s omvärldsblogg Från Afrikas horn är den svenske ambassadören i Etiopien, Jens Odlander. Som mest intressant blir det när han berättar om sina resor ute i Etiopien och grannländerna, ofta med intressanta och bra bilder. Tyvärr går det ibland rätt lång tid mellan blogginläggen.
En person som verkligen inspirerade mig att ta steget till att börja skriva en blogg var min vän och tidigare kollega Zandra som flyttade till Rwanda i somras. Hon skrev först på uppdrag för Sunnebloggen och sedan startade hon sin egen blogg, En Primus med Zandra. Det är intressant att följa hennes händelser och tankar där i Afrika. Dessutom tycker jag att hon skriver otroligt bra och fotografierna hon bifogar inläggen är helt fantastiska!
Det finns en händelse som ändå var avgörande för att jag startade bloggen just när jag gjorde det. Någon eller några dagar tidigare skrev jag ett inlägg på min Facebooksida om vad jag tyckte om historien runt de fängslade "Etiopiensvenskarna". Det väckte många kommentarer, främst av folk som höll med mig men även motsatsen.
Sedan jag började skriva bloggen så finns det givetvis saker som sporrar och inspirerar mig att fortsätta – förhoppningsvis lång tid framöver. På vägen hittar jag andra bloggar som inspirerar, till exempel en före detta klasskamrat som skriver mycket bra och intressant om sin familj och framför allt om dottern som har Downs syndrom under Liten H, eller Thomas Bodström som skriver käcka små inlägg i sin blogg Bodströmsamhället. Det som ändå sporrar mest är de uppmuntrande kommentarer som jag hittills har fått på bloggen, på Facebook, i sms och mejl, och muntligen. Jag förutsätter att i alla fall inte alla ljuger om vad de anser om bloggen. Tack!
lördag 28 januari 2012
Mot alla odds
Jag skulle vilja vara med i det där programmet! Det är ju hur häftigt som helst. Att få ta sig 150 mil genom Afrika, att få se en massa djur, att få möta folk ute i det "riktiga" Afrika, alla strapatser… När jag ser programmet funderar jag på hur mycket man själv hade orkat när man ser deltagarna kämpa sig genom träsk, över floder – och inte minst vandra i värmen direkt under solen.
Serien har skapat lite debatt i tidningar, på Facebook och på teve. Anledningen är att alla deltagare är funktionshindrade på något sätt. Vissa förståsigpåare och forskare tycker att detta är någon typ av freakshow och att det inte är etiskt korrekt att ha en serie med bara funktionshindrade istället för att dessa istället får tillträde till alla andra serier och program i teve och samhället i stort. Av de deltagarna som är med i programmet som jag har hört uttala sig i frågan, anser de själva att de tycker det är mycket bra att funktionshinder nu i och med serien får plats i media och kan öka förståelsen i samhället - att folk faktiskt ser att även personer med funktionshinder kan klara av så väl vardagssaker som svåra saker. Deltagarna säger också att de är med i serien för att de ville prova på strapatserna, komma till Afrika och uppleva äventyret.
Det är säkert lätt att säga att man hade tittat på serien oavsett om deltagarna, som nu, har funktionshinder – eller om ingen av deltagare hade haft funktionshinder. Jag tycker att det är ett spännande koncept att oerfarna människor ska ta sig igenom Afrika på detta sätt – men hur politiskt inkorrekt det än må vara i vissas tycke, så måste jag säga att jag är grymt imponerad av att det bland deltagarna finns de som saknar ben, armar eller är näst intill blinda – för att nämna några av de funktionshinder som deltagarna har. Vissa sedan födseln, andra genom händelser senare i livet.
Frågan är om ändå debatten är lite av en storm i ett vattenglas. Tidningar skriver om serien och det har diskuterats i programmet Debatt. Facebooksidan "Mot alla odds" har dryga 600 anhängare och sidan "Mot Mot alla odds" har knappt 200 anhängare. Flera av de olika deltagarna har egna sidor med uppemot 500 anhängare. Men – på alla dessa sidor är det ändå väldigt skralt med debatten om programmet. Speciellt med tanke på att tittarsiffrorna ligger på över 1,2 miljoner! Jag funderar på om debatten helt enkelt är skapad av media medan den "vanlige" svensken faktiskt bara tycker att det är ett underhållande, intressant eller spännande program.
I fikarummet på jobbet kom några av oss att prata om programmet häromdagen. De som hade sett det var alla imponerade av dessa människor och tyckte att det var ett bra program. Åsikterna var också mycket positiva till att det äntligen fanns en realityserie där folk inte röstades ut eller där pakter inte bildas. Ofrånkomligt så diskuterades ändå funktionshindren, vad de har gått igenom och hur flera deltagare har sagt att det är svårt att planera och man får ta dagen som den kommer angående det liv de lever. En av mina kollegor sa då något i stil med att "Man är ju så van vid att kunna planera sitt liv längre än att bara ta en dag i taget. Ja, kanske inte du då Christian med allt vad du har och har haft, men vi andra." (Troligtvis syftandes på mitt medfödda hjärtfel, operationer och hjärtrusningar, se mitt inlägg Hjärtfel från 15 januari). Det där tog. Ganska hårt. Jag har inget emot att bli inkluderad i en grupp av människor, om det nu var så att hon jämförde mig med de funktionshindrade i programmet. Men det kändes rejält illa att bli exkluderad från "vi andra". Jag har aldrig ansett mig ha nedsatt funktion. Jag har alltid jobbat heltid. Jag har helt enkelt ansett mig vara en av just – alla andra. Att kollegan sa som hon sa, förutsätter jag beror på att hon helt enkelt ville vara vänlig och visa någon sorts empati. Det blir sällan bra när folk ska överdriva sin vänlighet, det blir så lätt fel. Vissa personer klantar väldigt ofta till det på detta sätt.
Man kanske kan tycka att jag nu talar emot mig själv, att jag anser mig tillhöra "alla andra" men ändå pratar positivt om Mot alla odds. Jag tycker inte att världen är svart eller vit, det finns även oändligt många nyanser av grått emellan dem. Alla personer är olika. Det kommer alltid finnas personer som tycker detta program är en freakshow, precis som det alltid kommer finnas personer som hatar kungahuset eller tycker Anders Borg borde klippa sig.
Jag kan i alla fall säga nu att jag ser förbaskat mycket fram emot att se Laurentsio, Anna, Leif och de andra deltagarna i nästa avsnitt av Mot alla odds!
måndag 23 januari 2012
Kravattens intåg
Den 18 oktober är det internationella slipsdagen. Idag skulle det kunna vara kravattdagen. Eller kanske igår förresten. Fast i så fall troligen den 1 juli... Ordet kravatt härstammar från Kroatien eller kroat – och det kan man ju lätt förstå om man vet att landet heter "Hrvatska" och folket "hrvati" på kroatiska. På kroatiska heter dessutom slips "kravata".
Varför dillar jag nu om ett klädesplagg som introducerades under trettioåriga kriget på 1600-talet? Inte bara för att det är lite kul med ett klädesplagg som är uppkallad efter ett land eller folk, utan också för att Kroatien med god marginal sa ja till EU-inträde i gårdagens folkomröstning. Så, om de nuvarande 27 medlemsstaterna säger ja till Kroatiens medlemskap så gör Kravatten sitt intåg i EU den 1 juli 2013.
Varför dillar jag nu om ett klädesplagg som introducerades under trettioåriga kriget på 1600-talet? Inte bara för att det är lite kul med ett klädesplagg som är uppkallad efter ett land eller folk, utan också för att Kroatien med god marginal sa ja till EU-inträde i gårdagens folkomröstning. Så, om de nuvarande 27 medlemsstaterna säger ja till Kroatiens medlemskap så gör Kravatten sitt intåg i EU den 1 juli 2013.
söndag 22 januari 2012
Jakten på nyheterna
Idag har jag jagat nyheter. På flera sätt. Jag har i och med det också upptäckt att av de fyra affärerna på Herrhagen här i Karlstad så är det bara en som säljer Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, på söndagar. Det är nästan fascinerande i sig. På Konsum har man inte tidningen på söndagar, men tydligen de andra dagarna. I två av kioskerna har man haft DN förut men slutat med den eftersom för få köpte den. Närbutiken "Butiken i hörnet" (ja, den heter faktiskt så) hade tack och lov tidningen. Det finns en fördel och en nackdel med att det är just denna butik som har tidningen. Fördelen är att det är den butiken som ligger närmast där jag bor. Nackdelen är att man riskerar att hamna mitt i ett väpnat rån. Vet inte hur många gånger det har skett rån mot denna butik sedan jag flyttade till området. (Jag hävdar dock å det bestämdaste att det inte finns något samband.)
Några intressanta nyheter har det ju också varit denna helg. Bekanta för vissa, obekanta för andra.
Den största nyheten för många av oss är nog att Håkan Juholt avgick som partiledare för Socialdemokraterna, även om det kanske inte kom som en blixt från en klar himmel förutom för en del partivänner ute i landet som inte förstod någonting och försattes i chocktillstånd enligt vissa medier. Jag tycker han gjorde rätt som avgick, mest för sin egen skull. Hur mycket spott och spe skall en människa tåla? Visserligen har han svängt i åsikter och farit i osanningar enligt vissa. Att syssla med skumraskaffärer är förstås aldrig bra för en politiker. Om han nu har gjort detta, och i så fall med mening. Den tredje statsmakten, medierna (alias drevet), kan skaka fram oegentligheter hos de flesta av oss. Jag tycker lite synd om Juholt. Precis som för andra politiker, personer i kungahuset och andra kändisar så kan medierna plocka fram saker som knäcker dem totalt. Som mediekonsument behöver man inte ge sig ut på jakt efter nyheten om Juholts avgång. Fast jakten på nyheter kan ha varit en av anledningarna till att han tog steget åt sidan, och jakten på nyheter kommer att fortsätta av medierna genom spekulationer om efterträdare. Plus- och minusposterna för olika socialdemokrater har redan dykt upp i tidningarna.
Den andra stora händelsen i helgen är däremot något som man nästan får ge sig ut på jakt för att finna information om. Det är lite märkligt då den på sikt kan komma att påverka oss. Idag håller Kroatien folkomröstning om att gå med i EU. Det tippas bli ganska god marginal för att gå med i unionen, även om intresset har svalnat något sedan ansökan lämnades in och slutförhandlingarna hölls i december – till stor del på grund av den krackelerande ekonomin i EU:s sydliga länder. Om kroaterna röstar ja, och i så fall medlemsländerna godkänner Kroatiens inträde efter detta, så kommer landet att bli ett EU-land i juli 2013. Att flytta fram EU:s yttre gräns ända till Bosnien-Hercegovina skulle kunna öka stabiliteten på Balkan och också skynda på de andra länderna där att komma med i unionen. Det finns säkerligen mängder av både fördelar och nackdelar – och därför är det också underligt att det inte pratas mer om denna folkomröstning.
En annan nyhet som man nästan har fått leta sig fördärvad över är vad som hände Ursut. En nyhetsrad glimmade förbi sen var det borta. Mycket märkligt då Ioan Ursut är en av de mest omskrivna brottslingarna i Sverige, mest känd från flertalet spektakulära rymningar från olika fängelser och jakter med poliser och polisspärrar över landet. Enligt uppgifter ska han nu tillslut ha begått självmord i ett rumänskt fängelse för några dagar sedan.
DN väljer i alla fall idag att berätta att nya rön säger att man åt popcorn i Peru för 6.700 år sedan. Fint.
 |
| (nyheterna.net) |
 |
| Håkan Juholt (makthavare.se) |
Den största nyheten för många av oss är nog att Håkan Juholt avgick som partiledare för Socialdemokraterna, även om det kanske inte kom som en blixt från en klar himmel förutom för en del partivänner ute i landet som inte förstod någonting och försattes i chocktillstånd enligt vissa medier. Jag tycker han gjorde rätt som avgick, mest för sin egen skull. Hur mycket spott och spe skall en människa tåla? Visserligen har han svängt i åsikter och farit i osanningar enligt vissa. Att syssla med skumraskaffärer är förstås aldrig bra för en politiker. Om han nu har gjort detta, och i så fall med mening. Den tredje statsmakten, medierna (alias drevet), kan skaka fram oegentligheter hos de flesta av oss. Jag tycker lite synd om Juholt. Precis som för andra politiker, personer i kungahuset och andra kändisar så kan medierna plocka fram saker som knäcker dem totalt. Som mediekonsument behöver man inte ge sig ut på jakt efter nyheten om Juholts avgång. Fast jakten på nyheter kan ha varit en av anledningarna till att han tog steget åt sidan, och jakten på nyheter kommer att fortsätta av medierna genom spekulationer om efterträdare. Plus- och minusposterna för olika socialdemokrater har redan dykt upp i tidningarna.
 |
| (Wikipedia) |
 |
| Ioan Ursut (hd.se) |
lördag 21 januari 2012
1 år sedan - Kap Verde
Häromdagen frågade en kollega om inte jag hade varit på Kap Verde och hur det i så fall var. I dagarna är det faktiskt ett år sedan min sambo och jag var just där. Eftersom jag inte hade någon blogg då så tänkte jag att det kunde vara läge att berätta lite om den resan nu. Kap Verde är en ögrupp som ligger ca 60 mil utanför Sengal och Gambia på Afrikas västkust, ungefär på samma breddrad som Hawaii och öarna i Karibien. Kap Verde är också ett eget land som blev självständigt från Portugal 1975. Öarna är väldigt olika varandra. De närmast det afrikanska fastlandet är platta, karga och sandiga - och har underbara stränder. Öarna längre ut i Atlanten är vulkaniska och därmed väldigt kuperade. Stränderna är inte så fina. Dessa öar lämpar sig mest till resenärer som vill ha annat än sol och bad.
 |
| Stranden vid Santa Maria |
Vi tog en tvåveckorscharter till ön Sal, en av de karga, sandiga öarna. Ön, som betyder "Salt" efter saltutvinningen, är den populäraste semesterön i landet, även om det nu inte säger så mycket. Anledningen är att här ligger landets största flygplats (eftersom ön är platt och avlång). Sals flygplats drog in mycket av Kap Verdes inkomst under de åren som Sydafrika hade sitt apartheidsystem. Eftersom de flesta länder i Afrika bojkottade Sydafrika och dess bolag fick inte heller deras flygbolag landa i flera av dessa länder. Flygplatsen på Sal blev den enda plats, eller en av de få platser, där det sydafrikanska flygbolaget kunde mellanlanda på väg från Europa eller Nordamerika. De första "turisterna" som kom till Santa Maria på Sal var just flygplansbesättningar som stannade till mellan sina arbetspass.
 |
| Stranden vid Santa Maria |
 |
| Hamnen i Palmeira |
Det finns inte så mycket att göra på Sal - bortsett från stränderna och baden som är fantastiska! Att gå upp strax innan soluppgången och vandra längs stranden är något man inte glömmer på ett tag. Under vintern blåser det en hel del och några av dagarna kunde vi inte bada på grund av för höga vågor. Blåsten är annars skön eftersom det då inte blir för varmt på stranden. Det finns bra möjligheter för kite-surfing och väskusten på ön lära vara väldigt bra för vanlig surfing. Ön i övrigt har inte mycket att erbjuda. Det finns några mindre sevärdheter, till exempel saltutvinningen vid Salinas de Pedra de Lume. Att titta på vardagslivet i huvudorten Espargos eller hamnstaden Palmeira kan också vara kul. Sevärdheterna lär vara mycket bättre och intressantare på några av de andra öarna – med sina vulkaner, natur och historiska städer från slavtiden. För att ta sig mellan öarna gäller i praktiken att ta flyget, vilket kostar sisådär 1000 kr per enkeltur. Charterbolagen erbjuder dagsutflykter till andra öar med flyg. Men att lägga ut 2000 kr per person för en dagstur känns kanske lite för mycket. Då vore det förmodligen bättre att lägga ut ytterligare några hundra och faktiskt sova en natt eller två på någon annan ö.
 |
| Saltutvinning vid Salinas de Pedra de Lume |
 |
| Grillad bläckfisk sitter sällan fel |
För egen del tycker jag att mat och dryck är en stor del av resan när jag är ute och far. Maten på Kap Verde är naturligtvis till stor del baserad på vad havet har att erbjuda. Köket är också influerat av Portugal vilket märks bland annat på att flera rätter är kryddat med piri-piri. Perfekt tycker jag! Den lokala spriten heter grogue(!). Det produceras även eget vin, öl och kaffe. Vinet kan vara lite svårt att få tag i och verkar också vara lite dyrare än annat vin. Märkligt, fast beror väl säkerligen på den lilla produktionen. Ett skönt kvällsnöje är att sitta på någon av restaurangerna vid havet eller inne i staden – äta gott och titta på solnedgången eller folklivet. Om någon funderar varför det sitter så många personer på torget med laptop så beror detta på att regeringen på Kap Verde har infört gratis trådlöst WiFi vid huvudtorgen i alla kapverdiska städer – som ett led i att öka läskunnigheten.
 |
| Stranden vid Santa Maria |
Det märks att Kap Verde inte har hunnit bli något megaturistställe som Kanarieöarna eller liknande. Ibland fungerar saker inte och man ändrar på arrangemang utan att meddela sig. Bankomaterna fungerar om man har Visa men inte Master Card – och om man har hunnit fylla på sedlar. Många byggnader är slitna, fast det är en härlig charm över sådant tycker jag. Jag trivs också bra när saker och ting inte fungerar till hundra procent eller är helt tillrättalagt för turister.
Så – kan jag då rekommendera Kap Verde? Både ock. Vill man ha en riktigt lugn och skön badsemester funkar ön Sal ypperligt, och förmodligen även grannön Boa Vista dit det också går charterresor. Vill man ha mer att göra och se så får man vara beredd på att lägga ut ganska mycket mer pengar och ta sig till andra öar.
Fler foton från ön Sal finns i ett album på min Facebooksida.
måndag 16 januari 2012
5 usla hotell
En natt för ett tag sedan när jag inte kunde sova så kom jag av någon outgrundlig anledning att tänka på några kassa hotell jag har bott på. Istället för att räkna får för att kunna somna så försökte jag rangordna de uslaste hotellen. Det var lite kul. Fast jag blev ju inte direkt trött av det utan snarare piggare av minnena. Ju sämre hotell desto mer minnen. Det är samma med de märkliga tågresor man har gjort – som fjärdeklass sovvagn i Ukraina eller lokaltåget i Moldavien med bönder som hade levande kycklingar i sina lådor. Visst minns man dessa resor långt efteråt, men knappt de resorna med moderna tåg i Västeuropa. Minnena från de usla hotellen är inte bara dåliga, utan många gånger lustiga och trevliga i sin uselhet. Här kommer således min "bottenlista" på de uslaste 5 hotellen jag har bott på.
5 Hanul Manuc i Bukarest, Rumänien. (2 nätter sommaren 1996)
Detta är det minst uslaste av hotellen på listan. Egentligen så skulle jag inte vilja ha med det på en lista över usla hotell, fast det blir knepigt med en topplista med bara fyra platser. Detta hotell ligger i alla fall i ett karavanseraj (värdshus/härbärge för karavaner och köpmän) i centrala Bukarest och är byggt 1808. Kåken är full av historia, till exempel lär fredsavtalet mellan Ryssland och Turkiet ha skrivits på här 1812. Man kan ana att det har varit vackert och charmigt på ett sånt där sätt som bara karavanserajer kan vara. Egentligen var det fortfarande charmigt när jag var där. Men… det var som att knacka på de gistnaste portarna, man fick känslan av att rummen inte hade renoverats på mycket, mycket länge och man funderade på om inte sängen var från tiden då huset byggdes. Jag har nog aldrig legat i en sån dålig säng. Den var kort, hård, gropig och var klädd med ett äckligt gammalt tyg. Rummet var gammalt, mörkt och unket. Det var också tillhåll för massa myggor som inte gick att få ut eller ta död på.
4 Hotel Druschba, Tiraspol, Moldavien / Utbrytarrepubliken Transdniestrien. (2 nätter sommaren 1996)
Druschba betyder vänskap, och på något sätt så låg det något i detta. När jag och min kompis kom till Tiraspol med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau så visste vi nästan inget om stället. Vi sa till (svart-)taxichauffören att köra oss till ett hotell. Efter att ha fått slita rejält med gammelsovetisk byråkrati för att fylla i formulär för att få bo på hotellet var det dags att betala. Vi visste att detta område var en utbrytarstat i Moldavien men hade inte en tanke på att de inte godtog moldaviska pengar, eller US dollar. Här kom väl ändå det vänskapliga in när en av kvinnorna i receptionen pekar över gatan där en bank ligger och menar att vi får växla. Hon går med oss till banken – som precis hade stängt då klockan var över tre. Hon knackade och gestikulerade till bankpersonalen som öppnade så vi fick växla trots att banken var stängd! Hotellnotan för två personer och två nätter slutade på 21.600.000 transdniestriska rubler. Det motsvarade 317 kronor.
Vad gäller det usla i hotellet så framkom det nog främst när vi steg in i rummet. Visserligen var det ett sovrum och ett sällskapsrum och därmed ganska stort. Men rummet var otroligt slitet och unket. Badrummet var värst med handfat, badkar och dusch som knappt hängde ihop. Smutsigt och sprucket. Bidragande till uselheten är ändå att utbrytarstaten kändes som laglöst och som en vit fläck på kartan. Det var som att turista i historien då samhället var sovjetiskt trots att Sovjetunionen upphörde några år tidigare. Väl hemma i Sverige fick vi klart för oss att det var utegångsförbud nattetid i denna republik. Ibland är det bra att inte veta saker förrän efteråt.
3 Hotel Theranda, Prizren, Kosovo. (1 natt våren 2005)
Detta hotell hade vi fått rekommendationer om. Jag funderar fortfarande om jag kom till rätt hotell. Det började i foajén, eller alltså det var som en mörk, burrig gammal skrubb med en inte helt intresserad receptionist. Rummet låg en trappa upp eller två. Slitet och med gammalt unket och dammigt överkast och dito soffa. Helteckningsmatta såklart. Det fanns liksom inte någonstans man ville lägga sina grejer eller sätta sig själv. Hotellet låg i ett gathörn i centrala Prizren (visserligen med fin utsikt). Året var 2005. Det betydde att ungdomar drog i gäng i centrum, tyska machosoldater i FN-styrkan skulle visa sig tuffa i sina militärfordon och pansarvagnar. Jag gluttade ut bakom gardinen däruppe på andra våningen. Det var första gången (och hittills enda) som jag har sovit i Kosovo även om jag har varit där flera gånger. Jag fick då känslan av att det inte var ett ställe man skulle vara på efter mörkrets inbrott. Dock kändes det exotiskt och ganska trevligt att morgonen efteråt vakna till sju stycken böneutropare i moskéer runtomkring.
2 Vid Midsommarkransen, Stockholm. (1 eller 2 nätter 2002?)
Det här är så fruktansvärt så jag nästan har förträngt namn, hur många nätter eller vilket år jag var där. Det finns knappt några roliga episoder alls med själva hotellet. Namnet är som sagt glömt. Om jag minns rätt så låg det inte så långt från Midsommarkransens T-banestation. Vi var där med universitetet för att göra lite studiebesök på riksdagen, UD och annat. Tydligen var det någon mässa eller liknande i stan eftersom vi blev tvungna att ta detta hotell. Heltäckningsmatta. Alltså helt seriöst – varför existerar det fortfarande? Jag hade väl ändå lite tur att få ett enkelrum, och detta var också ganska fräscht för övrigt. Förutom heltäckningsmattan då. Andra fick dela rum och bodde i våningssängar. Det var ändå ett riktigt trist ställe med fet frukostmat. På en av våningarna var det flyktingar eller asylsökande inkvarterade. Inget fel i det – men när folk skiter i att diska och de allmänna köken är helt överfyllda med odiskade och äckliga saker… ja då är det bara snäppet bättre än när man såg någon som klippte andra. I korridoren och där håret dinglade ner på heltäckningsmattan.
1 Hotel Dajti, Tirana, Albanien. (1 natt våren 2005)
And the winner is.. det statsägda socialistiska stalinistiska hotellet i Tirana. Det lär vara privatägt nu men 2005 var det fortfarande staten som ägde stället. Under de kommunistiska åren när Albanien var på gränsen till hermetiskt stängt så lär detta hotellet ha varit det bästa och enda stället utländska dignitärer fick bo på. Man kunde ana den forna socialistglansen i byggnaden, väggarna och den stora foajén. Även de höga våningarna märktes nu, då man fick kånka sin väska upp till tredje våningen eftersom det för tillfället inte fanns någon el till hissarna. Det fanns teve på rummet och hotellet ligger centralt vid huvudavenyn i Tirana. Punkt. För detta är vad som är bra. Frukosten intogs i en restaurang som inte ens var halfull, eller tiondelsfull. Kaffet var både kallt och blaskigt. Kan faktiskt inte minnas om jag åt något. I korridoren på tredje våningen fanns allmänna toaletter. De var inte rengjorda på länge… Rummen var usch, blä och fy. Det fanns någon liten balkong som man inte kunde komma ut på. Där hade duvorna gjort sig hemmastadda och hönsnät satt framför fönsterrutorna. Toaletter ville man helst inte gå in i alls. På min toalett fungerade inte belysningen – och det kändes rätt bra!
5 Hanul Manuc i Bukarest, Rumänien. (2 nätter sommaren 1996)
 |
| Hanul Manuc 1841 (Wikipedia) |
Detta är det minst uslaste av hotellen på listan. Egentligen så skulle jag inte vilja ha med det på en lista över usla hotell, fast det blir knepigt med en topplista med bara fyra platser. Detta hotell ligger i alla fall i ett karavanseraj (värdshus/härbärge för karavaner och köpmän) i centrala Bukarest och är byggt 1808. Kåken är full av historia, till exempel lär fredsavtalet mellan Ryssland och Turkiet ha skrivits på här 1812. Man kan ana att det har varit vackert och charmigt på ett sånt där sätt som bara karavanserajer kan vara. Egentligen var det fortfarande charmigt när jag var där. Men… det var som att knacka på de gistnaste portarna, man fick känslan av att rummen inte hade renoverats på mycket, mycket länge och man funderade på om inte sängen var från tiden då huset byggdes. Jag har nog aldrig legat i en sån dålig säng. Den var kort, hård, gropig och var klädd med ett äckligt gammalt tyg. Rummet var gammalt, mörkt och unket. Det var också tillhåll för massa myggor som inte gick att få ut eller ta död på.
 |
| Hanul Manuc 2006 (Wikipedia) |
4 Hotel Druschba, Tiraspol, Moldavien / Utbrytarrepubliken Transdniestrien. (2 nätter sommaren 1996)
Druschba betyder vänskap, och på något sätt så låg det något i detta. När jag och min kompis kom till Tiraspol med tåget från Moldaviens huvudstad Chisinau så visste vi nästan inget om stället. Vi sa till (svart-)taxichauffören att köra oss till ett hotell. Efter att ha fått slita rejält med gammelsovetisk byråkrati för att fylla i formulär för att få bo på hotellet var det dags att betala. Vi visste att detta område var en utbrytarstat i Moldavien men hade inte en tanke på att de inte godtog moldaviska pengar, eller US dollar. Här kom väl ändå det vänskapliga in när en av kvinnorna i receptionen pekar över gatan där en bank ligger och menar att vi får växla. Hon går med oss till banken – som precis hade stängt då klockan var över tre. Hon knackade och gestikulerade till bankpersonalen som öppnade så vi fick växla trots att banken var stängd! Hotellnotan för två personer och två nätter slutade på 21.600.000 transdniestriska rubler. Det motsvarade 317 kronor.
 |
| Hotel Druschba (Panoramio) |
3 Hotel Theranda, Prizren, Kosovo. (1 natt våren 2005)
 |
| Utsikten från Hotel Threranda (Eget foto) |
 |
| Rummet på Hotel Theranda (Eget foto) |
2 Vid Midsommarkransen, Stockholm. (1 eller 2 nätter 2002?)
Det här är så fruktansvärt så jag nästan har förträngt namn, hur många nätter eller vilket år jag var där. Det finns knappt några roliga episoder alls med själva hotellet. Namnet är som sagt glömt. Om jag minns rätt så låg det inte så långt från Midsommarkransens T-banestation. Vi var där med universitetet för att göra lite studiebesök på riksdagen, UD och annat. Tydligen var det någon mässa eller liknande i stan eftersom vi blev tvungna att ta detta hotell. Heltäckningsmatta. Alltså helt seriöst – varför existerar det fortfarande? Jag hade väl ändå lite tur att få ett enkelrum, och detta var också ganska fräscht för övrigt. Förutom heltäckningsmattan då. Andra fick dela rum och bodde i våningssängar. Det var ändå ett riktigt trist ställe med fet frukostmat. På en av våningarna var det flyktingar eller asylsökande inkvarterade. Inget fel i det – men när folk skiter i att diska och de allmänna köken är helt överfyllda med odiskade och äckliga saker… ja då är det bara snäppet bättre än när man såg någon som klippte andra. I korridoren och där håret dinglade ner på heltäckningsmattan.
1 Hotel Dajti, Tirana, Albanien. (1 natt våren 2005)
And the winner is.. det statsägda socialistiska stalinistiska hotellet i Tirana. Det lär vara privatägt nu men 2005 var det fortfarande staten som ägde stället. Under de kommunistiska åren när Albanien var på gränsen till hermetiskt stängt så lär detta hotellet ha varit det bästa och enda stället utländska dignitärer fick bo på. Man kunde ana den forna socialistglansen i byggnaden, väggarna och den stora foajén. Även de höga våningarna märktes nu, då man fick kånka sin väska upp till tredje våningen eftersom det för tillfället inte fanns någon el till hissarna. Det fanns teve på rummet och hotellet ligger centralt vid huvudavenyn i Tirana. Punkt. För detta är vad som är bra. Frukosten intogs i en restaurang som inte ens var halfull, eller tiondelsfull. Kaffet var både kallt och blaskigt. Kan faktiskt inte minnas om jag åt något. I korridoren på tredje våningen fanns allmänna toaletter. De var inte rengjorda på länge… Rummen var usch, blä och fy. Det fanns någon liten balkong som man inte kunde komma ut på. Där hade duvorna gjort sig hemmastadda och hönsnät satt framför fönsterrutorna. Toaletter ville man helst inte gå in i alls. På min toalett fungerade inte belysningen – och det kändes rätt bra!
 |
| Korridoren, Hotel Dajti (Eget foto) |
söndag 15 januari 2012
Hjärtfel
Igår kom jag hem från sjukhuset. Igen.
Som jag skrev i blogginlägget Året som gick den 2 januari i år så har jag under 2011 fått åka lite in och ut till sjukhuset med anledning av för hög puls, takykardi för att vara mer specifik. Efter en mindre operation i oktober trodde jag att dessa problem skulle vara borta, det har de inte även om det har blivit betydligt bättre. Det är en riktigt stor skillnad på att ha 110 eller 170 i vilopuls när den normalt ligger på 55-60.
I tisdags eftermiddag började de här problemen igen. Eftersom de inte gick över av sig själv så fick jag åka till akuten i onsdags morse. Det hade då blivit lite ansträngande att ha haft ca 115 i puls i sisådär 15 timmar. Det verkar som att det är bra att komma till akuten på en vardagsmorgon i alla fall, allt gick smidigt. Vid halv ett var jag hemma igen och då hade jag hunnit bli nedsövd och elkonverterad. Elkonverteringen går till ungefär såhär: det sätts en platta på ryggen och en på bröstet, sen skickas en elstöt däremellan som slår ut den extrabana av pulsslag som har bildats. Tur man är nedsövd! Efter en sån här episod är man, eller i alla fall jag, ganska trött i kroppen och det känns som man har träningsverk. Det är en kombination av att man har haft hög puls under lång tid och sen själva elstöten. Natten till i fredags vaknade jag med samma problem igen. Det blev ännu en tur till akuten framåt morgonkvisten. Ny elkonvertering fast sen fick jag stanna över till lördagen för övervakning efter att läkaren har justerat medicineringen något. Och läkarna ligger nu på för att prioritera mig högre upp i väntelistan för en ytterligare operation.
Jag föddes med hjärtfel och är opererad några få gånger. Om man har haft en sådan grej med sig hela livet så reagerar man säkert på olika sätt. Vissa sätter sig in i minsta detalj och kan rubbet av vad som har hänt dem genom åren. För mig har det varit tvärtom. Jag har varit less på det hela och förlitat mig på att läkarna fixar till det. Jag vet knappt mer än att jag hade tre typer av hjärtfel när jag föddes och att det ena felet gjorde att jag överlevde. Jag vet också att blodet på något sätt någonstans gick åt fel håll. Men fråga mig inte om mer detaljer, jag kan inte redogöra för det. Kanske dumt. Kanske det hade varit bra i vissa sammanhang att veta och kunna berätta. Vissa namn och ord har ändå fastnat någonstans i bakhuvudet – som Blue baby, conduit, transposition, Rastelli och stent.
Jag har insett att jag ändå har haft tur. Jag tillhör den första generationen som har överlevt till vuxen ålder med dessa fel och jag har haft de allra bästa läkarna i landet. Jag har aldrig varit tvungen att avstå arbete och har alltid jobbat heltid, bortsett från några korta sjukskrivningar direkt efter operationerna. Det enda jag har fått avstå är militärtjänsten och idrotten någon tid i gymnasiet – och det gör mig inte direkt något. Att jag missade ett tjänsteuppdrag i Iran i höstas grämer mig dock ganska mycket. Jag kan också konstatera att vid en av de senaste operationerna så fick jag en typ av backventil inopererad som delvis är i titan och kostar ca en kvarts miljon kronor. Vid operationen, där jag var den sjätte eller sjunde i landet som fick denna typ av sak inopererad, bistod en läkare som var influgen från Danmark. Mitt fall lär också ha diskuterats vid en läkarkonferens i Bryssel som handlade om denna nya metod. Detta säger jag inte för att vara mallig, utan helt enkelt av tacksamhet över att jag är född i ett land där denna läkarvård finns att tillgå.
Jag är fortfarande optimistisk och tror att 2012 kommer bli ett bättre år!
Som jag skrev i blogginlägget Året som gick den 2 januari i år så har jag under 2011 fått åka lite in och ut till sjukhuset med anledning av för hög puls, takykardi för att vara mer specifik. Efter en mindre operation i oktober trodde jag att dessa problem skulle vara borta, det har de inte även om det har blivit betydligt bättre. Det är en riktigt stor skillnad på att ha 110 eller 170 i vilopuls när den normalt ligger på 55-60.
I tisdags eftermiddag började de här problemen igen. Eftersom de inte gick över av sig själv så fick jag åka till akuten i onsdags morse. Det hade då blivit lite ansträngande att ha haft ca 115 i puls i sisådär 15 timmar. Det verkar som att det är bra att komma till akuten på en vardagsmorgon i alla fall, allt gick smidigt. Vid halv ett var jag hemma igen och då hade jag hunnit bli nedsövd och elkonverterad. Elkonverteringen går till ungefär såhär: det sätts en platta på ryggen och en på bröstet, sen skickas en elstöt däremellan som slår ut den extrabana av pulsslag som har bildats. Tur man är nedsövd! Efter en sån här episod är man, eller i alla fall jag, ganska trött i kroppen och det känns som man har träningsverk. Det är en kombination av att man har haft hög puls under lång tid och sen själva elstöten. Natten till i fredags vaknade jag med samma problem igen. Det blev ännu en tur till akuten framåt morgonkvisten. Ny elkonvertering fast sen fick jag stanna över till lördagen för övervakning efter att läkaren har justerat medicineringen något. Och läkarna ligger nu på för att prioritera mig högre upp i väntelistan för en ytterligare operation.
Jag har insett att jag ändå har haft tur. Jag tillhör den första generationen som har överlevt till vuxen ålder med dessa fel och jag har haft de allra bästa läkarna i landet. Jag har aldrig varit tvungen att avstå arbete och har alltid jobbat heltid, bortsett från några korta sjukskrivningar direkt efter operationerna. Det enda jag har fått avstå är militärtjänsten och idrotten någon tid i gymnasiet – och det gör mig inte direkt något. Att jag missade ett tjänsteuppdrag i Iran i höstas grämer mig dock ganska mycket. Jag kan också konstatera att vid en av de senaste operationerna så fick jag en typ av backventil inopererad som delvis är i titan och kostar ca en kvarts miljon kronor. Vid operationen, där jag var den sjätte eller sjunde i landet som fick denna typ av sak inopererad, bistod en läkare som var influgen från Danmark. Mitt fall lär också ha diskuterats vid en läkarkonferens i Bryssel som handlade om denna nya metod. Detta säger jag inte för att vara mallig, utan helt enkelt av tacksamhet över att jag är född i ett land där denna läkarvård finns att tillgå.
Jag är fortfarande optimistisk och tror att 2012 kommer bli ett bättre år!
tisdag 10 januari 2012
Bokpaket
Igår fick jag mitt bokpaket, det första för i år. I och med detta sagt så kommer jag att tänka på när jag var liten och pappa fick bokpaket från Bra Böcker. Ett band av det gröna lexikonet i varje paket och några andra böcker. De där lexikondelarna har alltid varit roliga att titta i, de där andra böckerna begrep jag mig inte på. Om jag har förstått det rätt så valde bokförlaget ut "månadens böcker" som skickades med paketen. Var det någon bok man inte ville ha så kunde man skicka tillbaks den. Det tror jag inte pappa gjorde, utan han läste böckerna även om han inte hade hört talas om författaren, eller även om boken inte var bra.
En tanke slog mig – finns såna här bokklubbar ens kvar? Visst ser jag i reklamen som emellanåt dimper ner att man kan köpa böcker från bokklubbar. Fast ja, funkar det fortfarande på detta sätt?
Nu var det ju inte ett sånt här bokpaket som kom till mig igår – utan ett från Adlibris där jag har valt och beställt böckerna efter eget bevåg.
En fråga man kan ställa sig är varför jag beställer nya böcker när jag har sisådär 70 olästa böcker på hyllan sedan tidigare. På rak arm så kan jag komma på tre anledningar. De flesta av mina olästa böcker är lite "tyngre" saker i form av biografier, historiska berättelser och så kallade klassiker – och då är det trevligt med lite mer lättsmälta böcker där man kan plöja 50-100 sidor om dagen och bara njuta. Anledning nummer två är att böcker har blivit billigare de senaste åren, pocketböcker är nästan löjligt billigt om man köper dem via nätet. Den sista anledningen varför jag köper fler böcker är helt enkelt att det är förbaskat roligt med böcker!
I gårdagens bokpaket fanns det sex stycken böcker. Först och främst har jag under hösten bevakat när Ann Rosmans tredje bok, "Porto Francos väktare", (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174750011) skall komma ut i pocket. Nu högg jag den direkt när den släpptes. Jag tycker hennes deckare i Marstrandsmiljö är fantastiskt bra! Förutom att de är just bra deckare så syr berättelserna ihop det historiska med det moderna och man lär sig också mycket om Marstrands historia. En ytterligare anledning till att jag gillar dessa böcker är förmodligen att jag är född och uppvuxen i Kungälv, inte långt från Marstrand.
Bok nummer två är Arnaldur Indriðasons "Frostnätter". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113027352) För några år sedan läste jag "Glasbruket" av denne isländske deckarförfattare och tyckte den boken var bra. I julklapp fick jag nu hans bok "Mörka strömmar" och fick blodad tand. Måste ha mer isländsk deckardos.
Okunnig som jag är så slog det mig bara för några veckor sedan att vår förre justitieminister Thomas Bodström även har skrivit deckare. Jag slog helt enkelt till med hans "Rymmaren". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=911302258X) Det skall bli spännande att se hur den är.
Nu var det slut på deckarna i bokpaketet.
Det brutala folkmordet i Rwanda 1994 och händelserna däromkring tycker jag är något som världen inte får glömma bort. Generellt tycker jag det har varit svårt att få tag i bra böcker om samhället och historien i Afrika som är skrivet på svenska. Sedan en tid har det dykt upp mer. För en tid sedan läste jag min första bok om Rwandakonflikten, Philip Gourevitchs bok med det inte helt smidiga namnet "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer". Den boken var bra, men kändes ändå som att det skulle kunna finnas så mycket mer. Nu tänker jag prova Linda Melverns "Att förråda ett folk". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173249246)
Jag höll mig i Afrika även när jag valde nästa bok, Lubna Ahmad al-Husseins "40 piskrapp för ett par byxor". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186480200) Detta är en bok som handlar om 15 kvinnor som greps på en restaurang i Sudan 2009. Deras brott var att de bar byxor. Det kan hända att jag inte hade valt att köpa denna boken om det inte var så att denna händelse slogs upp ganska stort runt om i världen och dessutom bara några månader innan jag själv hade förmånen att åka till Sudan i mitt jobb.
Den sista boken heter "Hela världen på plats: Konsulaten i Göteborg" av Lars O. Carlsson & Ulf Andersson. (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185597228) Det låter kanske lite snustorrt med en bok om konsulat och konsuler men den lovar bl.a. "Spännande fakta varvas med roliga anekdoter om exempelvis Karin Boyes farfar, som var Preussens konsul, […] om konsul Jonas Alströmer, som introducerade potatisen i Sverige och hur en av Frankrikes första konsuler i Göteborg, J. A. Fournier, aktivt bidrog till att Bernadotte valdes till svensk tronföljare." Det där med ambassader, konsulat och diplomati har jag varit intresserad av länge. Under mina universitetsstudier gjorde jag praktik på det svenska sektionskontoret i Makedonien innan det blev ambassad och jag skrev senare min magisteruppsats om inrättandet av den svenska ambassaden i Makedonien – så, inte konstigt att jag vill ha även denna bok.
En tanke slog mig – finns såna här bokklubbar ens kvar? Visst ser jag i reklamen som emellanåt dimper ner att man kan köpa böcker från bokklubbar. Fast ja, funkar det fortfarande på detta sätt?
Nu var det ju inte ett sånt här bokpaket som kom till mig igår – utan ett från Adlibris där jag har valt och beställt böckerna efter eget bevåg.
En fråga man kan ställa sig är varför jag beställer nya böcker när jag har sisådär 70 olästa böcker på hyllan sedan tidigare. På rak arm så kan jag komma på tre anledningar. De flesta av mina olästa böcker är lite "tyngre" saker i form av biografier, historiska berättelser och så kallade klassiker – och då är det trevligt med lite mer lättsmälta böcker där man kan plöja 50-100 sidor om dagen och bara njuta. Anledning nummer två är att böcker har blivit billigare de senaste åren, pocketböcker är nästan löjligt billigt om man köper dem via nätet. Den sista anledningen varför jag köper fler böcker är helt enkelt att det är förbaskat roligt med böcker!
I gårdagens bokpaket fanns det sex stycken böcker. Först och främst har jag under hösten bevakat när Ann Rosmans tredje bok, "Porto Francos väktare", (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174750011) skall komma ut i pocket. Nu högg jag den direkt när den släpptes. Jag tycker hennes deckare i Marstrandsmiljö är fantastiskt bra! Förutom att de är just bra deckare så syr berättelserna ihop det historiska med det moderna och man lär sig också mycket om Marstrands historia. En ytterligare anledning till att jag gillar dessa böcker är förmodligen att jag är född och uppvuxen i Kungälv, inte långt från Marstrand. 
Bok nummer två är Arnaldur Indriðasons "Frostnätter". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113027352) För några år sedan läste jag "Glasbruket" av denne isländske deckarförfattare och tyckte den boken var bra. I julklapp fick jag nu hans bok "Mörka strömmar" och fick blodad tand. Måste ha mer isländsk deckardos. 
Nu var det slut på deckarna i bokpaketet.
Det brutala folkmordet i Rwanda 1994 och händelserna däromkring tycker jag är något som världen inte får glömma bort. Generellt tycker jag det har varit svårt att få tag i bra böcker om samhället och historien i Afrika som är skrivet på svenska. Sedan en tid har det dykt upp mer. För en tid sedan läste jag min första bok om Rwandakonflikten, Philip Gourevitchs bok med det inte helt smidiga namnet "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer". Den boken var bra, men kändes ändå som att det skulle kunna finnas så mycket mer. Nu tänker jag prova Linda Melverns "Att förråda ett folk". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173249246)
Jag höll mig i Afrika även när jag valde nästa bok, Lubna Ahmad al-Husseins "40 piskrapp för ett par byxor". (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186480200) Detta är en bok som handlar om 15 kvinnor som greps på en restaurang i Sudan 2009. Deras brott var att de bar byxor. Det kan hända att jag inte hade valt att köpa denna boken om det inte var så att denna händelse slogs upp ganska stort runt om i världen och dessutom bara några månader innan jag själv hade förmånen att åka till Sudan i mitt jobb. 
Den sista boken heter "Hela världen på plats: Konsulaten i Göteborg" av Lars O. Carlsson & Ulf Andersson. (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185597228) Det låter kanske lite snustorrt med en bok om konsulat och konsuler men den lovar bl.a. "Spännande fakta varvas med roliga anekdoter om exempelvis Karin Boyes farfar, som var Preussens konsul, […] om konsul Jonas Alströmer, som introducerade potatisen i Sverige och hur en av Frankrikes första konsuler i Göteborg, J. A. Fournier, aktivt bidrog till att Bernadotte valdes till svensk tronföljare." Det där med ambassader, konsulat och diplomati har jag varit intresserad av länge. Under mina universitetsstudier gjorde jag praktik på det svenska sektionskontoret i Makedonien innan det blev ambassad och jag skrev senare min magisteruppsats om inrättandet av den svenska ambassaden i Makedonien – så, inte konstigt att jag vill ha även denna bok.torsdag 5 januari 2012
...och året som har börjat
Eftersom förra blogginlägget handlade om det gångna året så får väl detta handla om året som precis har börjat. 2012 har börjat rätt bra tycker jag - om man nu vågar säga så när det endast har gått några dagar…
På jobbet har det börjat lugnt. Det är skönt på ett sätt men det är också en bra grundförutsättning för att man kan vara rejält laddad när/om det drar igång ordentligt och då också få ett riktigt bra resultat.
Vad kan man förvänta sig av detta året tro? Jag hoppas att 2012 kommer bli ett mycket bättre år än 2011 vad gäller den egna hälsan. Dessutom hoppas jag att mina nyårsambitioner ska kunna falla väl ut. Jag hoppas på många trevliga stunder med de människor jag gärna umgås med. Det finns inte så många planer för året än. Min sambo och jag har kommit fram till att inte åka på någon långresa denna vinter men vi hoppas vi får möjligheten nästa vinter istället. Jag hoppas också att vi kan göra någon trevlig liten resa till sommaren – inom eller utanför landet. Några små lösa planer på en resa till Island på sensommaren eller hösten med några vänner från universitetstiden finns också. Fast vi har haft många planer förr…
Några roliga, tråkiga och intressanta saker kommer såklart hända ute i världen. I juli och augusti kommer sommar-os gå i London (bra tevetider då förhoppningsvis..!), och i början av november är det presidentval i USA. Ska Obama lyckas sitta kvar?
Om man ska våga sig på att sia om året så gissar jag på att SAAB-affären kommer att svänga hit och dit några gånger, Sveriges ekonomi kommer att stärkas medan den italienska, grekiska och spanska diton kommer krackelera (igen). Kvällspressen kommer hitta (på) något nytt sätt att förnedra kungafamiljen eller några andra stackars människor. Jag gissar också på att protesterna kommer att fortsätta på Tahirtorget i Kairo, och bilbomber kommer fortsätta att brisera i Irak och Afghanistan.
Men först kommer en helg som skall tillbringas med nära och kära!
På jobbet har det börjat lugnt. Det är skönt på ett sätt men det är också en bra grundförutsättning för att man kan vara rejält laddad när/om det drar igång ordentligt och då också få ett riktigt bra resultat.
Vad kan man förvänta sig av detta året tro? Jag hoppas att 2012 kommer bli ett mycket bättre år än 2011 vad gäller den egna hälsan. Dessutom hoppas jag att mina nyårsambitioner ska kunna falla väl ut. Jag hoppas på många trevliga stunder med de människor jag gärna umgås med. Det finns inte så många planer för året än. Min sambo och jag har kommit fram till att inte åka på någon långresa denna vinter men vi hoppas vi får möjligheten nästa vinter istället. Jag hoppas också att vi kan göra någon trevlig liten resa till sommaren – inom eller utanför landet. Några små lösa planer på en resa till Island på sensommaren eller hösten med några vänner från universitetstiden finns också. Fast vi har haft många planer förr…
Några roliga, tråkiga och intressanta saker kommer såklart hända ute i världen. I juli och augusti kommer sommar-os gå i London (bra tevetider då förhoppningsvis..!), och i början av november är det presidentval i USA. Ska Obama lyckas sitta kvar?
Om man ska våga sig på att sia om året så gissar jag på att SAAB-affären kommer att svänga hit och dit några gånger, Sveriges ekonomi kommer att stärkas medan den italienska, grekiska och spanska diton kommer krackelera (igen). Kvällspressen kommer hitta (på) något nytt sätt att förnedra kungafamiljen eller några andra stackars människor. Jag gissar också på att protesterna kommer att fortsätta på Tahirtorget i Kairo, och bilbomber kommer fortsätta att brisera i Irak och Afghanistan.
Men först kommer en helg som skall tillbringas med nära och kära!
måndag 2 januari 2012
Året som gick
Inte för att jag vill klaga – men 2011 känns som ett riktigt skitår. I alla fall på det privata planet. Jag vet också att det är många runtomkring mig som håller med om att det gångna året var rätt kasst, vänner och kollegor som har förlorat nära och kära i sjukdomar, terroristhandlingar och olyckor. Det är skönt att vi har gått in i 2012 nu.
Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)
När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.
Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.
Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen.
I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.
På min födelsedag (den 9 juli) tillkom ett nytt land i världen när Sudan delades och Sydsudan utropades självständigt efter ett av de längsta inbördeskrigen i Afrika och ett bräckligt fredsavtal. Denna händelse känns intressant för mig, dels för att jag är intresserad av statsvetenskap, länder, gränser och flaggor, men också för att jag var på uppdrag med jobbet i Sudan några veckor för två år sedan.
I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.
Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.
Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.
Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.
Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!
I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.
För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.
Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!
Det gångna året var ändå inte nattsvart. För min sambos och min del inleddes året med en resa till Kap Verdeöarna. En lat och skön tvåveckorscharter kan sitta exakt hur bra som helst. Det blev sol, bad, god mat, gott kaffe och kall läskande lokalöl. Det var helt enkelt fantastiskt (för att citera en av reseledarna som sa det om allt!)
När man summerar ett år är ligger det nog nära tillhands att man minns bäst vad som hände i slutet av året. Kanske glömmer jag något riktigt stort när jag tänker tillbaks på året. De händelser som ändå ploppar upp i huvudet är lite stort och smått från både Sverige och världen.
Förödande var förstås jordbävningen i Japan som ledde till både tsunami och kärnkraftshaveri – och inte minst att bortåt 25.000 personer miste livet.
Det var periodvis mycket spännande att följa den arabiska våren som spred sig från Jasminrevolutionen i Tunisien över Nordafrika och Mellanöstern. Både ledaren i Tunisien och Egypten tvingades lämna sina länder, Jemens president befinner sig fortfarande i något limbo mellan att avgå och stanna kvar, mellan sitt eget land och exil i Saudiarabien. Efter en lång katt-och-råttalek fångades och dödades till slut Libyens excentriske ledare Khadaffi i ett avloppsrör. En annan efterjagad man likviderades i Pakistans Abbottabad i maj. Amerikanska styrkor lyckades efter mång år hinna ikapp Usama bin Ladin och senare dumpa hans lik på hemlig plats i Indiska Oceanen. I juli kom terroristattentaten otäckt nära när Breivik utlöste bomben i Oslo för att sedan kallblodigt skjuta ner många många ungdomar på Utøya.
I Sverige hade både Juholt och kungen det lite jobbigt under året. Saab har vacklat hit och dit så många gånger att man inte vet varken ut eller in ens nu när konkursansökan är inlämnad.
Journalister, politiker och andra förståsigpåare beskyller regering, utrikesminister och gud vet alla för brister i den tysta diplomatin och hanteringen för att få frigivet de två svenska journalister som sitter fängslade i Etiopien för illegal inresa och samröre med Ogadens nationella befrielsefront – men glömmer helt debatten vad tusan de gjorde där över huvud taget och varför inte journalister eller svenskar ska rätta sig efter andra länders lagar.
Nobelpris litteraturpris tilldelades Tomas Tranströmer. Roligt såklart att priset går till en svensk även om jag aldrig har blivit så kultiverad så jag har läst någon av hans verk.
Att fredspriset går till tre kvinnor som har gjort något gott för världen är riktigt bra. Mest fantastiskt tycker jag det är att Liberias president Ellen Johnson Sirleaf får priset – denna mäktiga dam som 2005 lyckades bli Afrikas första kvinnliga folkvalda president, och även har lyckats få en hyfsad ordning på detta av inbördeskrig så otroligt drabbade land.
Lasse Brandeby går ut världen, och Kurtan så med honom. Fast han kommer finnas kvar hos oss!
I Nordkorea tar Kim över efter Kim när Kim Jong Il avlider och sonen Kim Jong-Un tar över rodret. Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung är landets evige president trots att han gick bort 1994. Förvirringen är total, som det mesta med detta märkliga land.
För egen del har året varit jobbigt, för att inte säga riktigt uselt. Under stor del av året har jag haft problem med att hjärtat har rusat till tredubbel hastighet och hållit sig kvar där. Med en puls på 160 är det inte lätt att fungera ordentligt. Detta har resulterat i 10-12 besök på akuten och en mindre hjärtoperation i oktober. Fysiskt och psykiskt jobbigt för mig, psykiskt jobbigt för de närmaste. En petitess i samanhanget, men skittrist för mig, var att jag var tvungen att ställa min plats på en delegationsresa till Iran till förfogande för en annan person. Ett beslut på att inte åka på någon långväga solsemester under vintern har vi också tagit. Men hälsan har åtminstone blivit bättre, det kommer fler vintrar när man kan semestra på sydligare breddgrader, och Iran kommer ligga kvar.
Det trista året 2011 avslutades i alla fall med att min sambo fick ett arbete – och det är helt otroligt fantastiskt bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)